Efter dagarna i tidigare okända Montilla-Moriles och Cordoba var det skönt att tidigt i morse få sätta sig i bilen och dra iväg till Jerez. Så när som på att jag nästan hamnade mitt i ett slagsmål mellan cirkusarbetare på en bar utmed vägen så gick det smidigt. Till och med Hertz-representanten fick godkänt när hon drog av kostnaden för den antika GPS:en.

Att komma fram till Jerez var nästan som att komma hem. Med två tidigare besök bakom mig är staden bekant och känns välkomnande. Hotellet var dock nytt men var en trevlig överraskning; centralt, billigt, fräscht, bra kaffe i baren och ett fungerande gratis internet. Det var nästan att jag kunde bortse från kloakdoften från badrummet.

Nästan direkt efter ankomst hade jag ett inbokat möte på en sherrybodega jag inte kände till sedan tidigare; Maestro Sierra. Chefsönologen öppnade bodegan bara för mig och hon hade dessutom med sig en svensktalande tolk! Det visade sig vara en mycket intressant sherryproducent som efter 180 år fortfarande drivs av familjen. Allt arbete sker helt manuellt, i liten skala, utan justeringar av vinerna, eget tunnbinderi och med endast kvalitet som riktmärke. Produktionen är så liten att all buteljering och etikettering sker för hand! Vinerna var också exceptionella i sin stil och hade genomgående en mycket hög ålder. Här fick jag också pröva resans hittills bästa PX med en snittålder på över 70 år och en alkoholhalt på endast 10,5%. Absolut sammetsmjuk, silkig, komplex och med en mycket fint balanserad sötma som gjorde att en PX-skeptiker som jag tömde glaset och utbrast till tolken ”fan vad gott”!

Efter det upplyftande besöket gick till den fantastiska saluhallen och kollade att den stod kvar så jag kunde återvända för inköp senare i veckan. Passade också på att hänga lite i den lite hemliga baren i gränden bakom hallen. Där beställde jag pescados; pinfärsk fisk som vänds i lite mjöl, hastigt friteras och serveras rakt upp och ned med en bit bröd och gröna oliver. Ett glas iskall fino till det? 2.50€ tack så mycket!

Ordentligt uppiggad gick jag snett över gatan till baren med Jerez’ absolut bästa spanläge; El Gallo Azul! I den kvadratmeterekonomiska och halvcirkelformade baren finns mycket bra tapas i lite mer fancy tappning. Jag tog in en liten frisk sallad på fiskrom och finhackad tomat, lök och paprika och en tunt skivad bläckfisk med paprika på en skiva bröd med potatismos. Det sistnämnda låter märkligt men smakade mycket bra.

Mätt, glad och finofryntlig tog jag en promenad och skulle sedan handla något litet. Då hittar jag inte mitt kreditkort! Panik! Rusar tillbaka till hotellet under det att jag försöker komma ihåg när jag senast använde det. Vände upp och ner på all packning, spred kvitton omkring mig som konfetti och insåg till slut att kortet var borta. Ringde och fick det spärrat samt beskedet att det inte var använt av någon annan. Då minns jag plötsligt ett mejl jag dagarna innan fått från flygbolaget Iberia. Där stod att om man inte kunde uppvisa kortet som man köpt resan med kunde man inte räkna med att få gå ombord på flyget. Efter inte så lite detektivarbete fick jag tag på den måttligt tillmötesgående help-desken och beskedet att det krävdes en kopia på en skriftlig polisanmälan för att jag skulle få flyga.

Med sjumilakliv iväg till polisstationen alltså. När jag väl hittat fram har en katolsk procession komplett med madonnabild, blåsorkester förstärkt med begravningstrummor. Poliserna (”sherryfferna” hade jag kallat dem om jag var göteborgare) som stod bredbenta framför grinden förstod inte ord engelska. Förstås. Efter många om och men bev jag visad till ett litet bås med en telefon och med teckenspråk anmodad att prata i luren. Från andra sidan linjen hörde jag ˝welcome to the spanish national police force”. Jag blev förhörd om allt ned till mina föräldrars respektive förnamn innan jag fick ett rapportnummer som en polisman skrev ut i fem kopior, signerade och stämplade. Allt detta under det öronbedövande dånet från processiontrummornas ödesmättade taktslag.

Jag vinglade ut med en lätt huvudvärk och ett starkt behov av att tröstäta. Styrde mina steg mot Meson del Asador som jag fått rekommenderat. Detta var ett stort och stimmigt ställe av stekhussnitt med effektiv och snabb service. Jag satte mig vid bardisken och beställde in en tallrik potatis med fyra dippsåser. Det låter inte gott men på den pizzastora tallriken kom ett berg av perfekt friterad potatisskivor som var frasiga på ytan och mjukt, sega inuti. Den perfekta korsningen mellan chips och pommes frites. Härligt smakrika såser till det och en drös gröna oliver förstås. Trots att potatisserveringen var mer än vad en normal människa kunde orka med så lockades jag att beställa manita, det vill säga grisfötter kokta med vin, tomat chorizo och serranoskinka. Lite förbryllad blev jag när rätten  serverades med en sked som bestick. Förklaringen kom när den lilla fossingen ramlade sönder i små flagor och förenade sig med den simmiga såsen. Dags för sked alltså. Fantastisk, rustik tröstemat som gjorde mig glad igen. Att allt sköljdes ned med ytterligare två glas fino hjälpte förstås.

Nu ska jag ge mig själv en lång välförtjänt natts sömn. Om jag lyckas hitta läget mellan ”off” och ”polarkyla” på luftkonditioneringen.

Jag brukar inte vara OT (off topic) här på bloggen, men idag är det snudd på. Jag ska rädda mig själv med en P3-övergång; Eftersom rabo de toro (tjursvans) stod på menyn igår så ligger det i den nyfiknes natur att söka matens ursprung. Jag sökte mig därför till den lokala tjurfäktningsarenan.

Då jag aldrig läst något av Hemingway (hur obildad är jag?) tänker jag inte ägna mig åt fler anspelningar på hans litterära skildringar av kampen mellan man och best än de i rubriken.

Att uppleva en tjurfäktning har i många år stått på min lista över saker att uppleva. Jag har lyckats missa flera tillfällen, någon gång för att jag fått kalla fötter. Men eftersom det sägs att man bara ångrar det man inte gjort så kände jag att det var nu eller aldrig. Är man i Cordoba under ferian och tjurfäktningsveckan så finns det inga undanflykter.

Första steget var att köpa biljett. Två rara tjejer som (faktiskt) pratade engelska guidade mig igenom djungeln av olika platser i arenan och deras för- respektive nackdelar. Tre rader upp från den ockrafärgade sandarenan kostade 80€ på skuggsidan och bara hälften där solen sken. Begreppet ”solsida” verkar ha ett helt annat värde i södra Spanien. Som dum, snål och soltörstande svensk valde jag givetvis den soldränkta platsen.

Utanför den ganska nybyggda arenan var det lite Kiviks marknad med tingeltangel, öltält och svartabörshandlare. Misstänkt många säljare av sittunderlägg. Väl på plats på min betongavsats förstod jag varför. ”Träsmak” var inte ordet jag sökte efter, men det var ju inte mitt lidande som var kvällens begivenhet.

Inne på arenan började jag genast tänka på Tjuren Ferdinand, folklivet, flickorna bakom solfjädrar och de vajande vimplarna. Visserligen fanns där damer i traditionella dräkter (två kedjerökande precis bredvid mig), men annars var publiken mer som på en hemmamatch med MFF förutom att det bolmades friskt på cigarrer. Försäljare med burköl i ishinkar hör kanske inte heller hemma på en allsvensk match.

Nu var jag faktiskt ganska uppvevad där jag satt och betraktade den konstfärdigt krattade arenan. Känslan av att sitta på Colosseum och invänta ett gladiatorspel var stark och kompletterades av hedersläktaren där ”kejsaren” (borgmästaren) skulle ta plats. Plötsligt spelar en blåsorkester upp med toner som ur ”Carmen” och in rider två ryttare följda av matadorerna och ett koppel fotografer. Jubel och ovationer! Stjärnorna var på plats. Hela följet av bandaljiärer, picadorer, vadderade hästar med förbundna ögon. Precis som i Dinsneys version. Mycket operakänsla med stora poser, starka färger, uppskuvad musik och entusiastisk införstådd publik.

Nu vidtog ett meningslöst poserande och viftande med chockrosa mantlar av ett halvdussin av matadorerna (gissningsvis de de mindre viktiga). Från ingenstans en fanfar från orkestern och in rusar en jättelik mörkbrun tjur. Fullständigt vildsint far han efter de fjantiga operettfigurerna som hoppar in bakom sina skydd. Växelvis hoppar de fram och viftar med de rosa skynkena och hetsar djuret ännu mer. Några av dem gör lite modigare ansatser med närkamp tills nästa fanfar förebådar de välmadrasserade hästarna med sina lansförsedda ryttare. Riktigt vad syftet med hästarna var förstod jag inte. Så fort tjuren närmade sig hästarna försökte man nämligen avleda dess uppmärksamhet och hålla bort den med lansarna. När det blev närkamp blev publiken riktigt upprörd. Inte OK att plåga hästar tydligen.

Nästa inslag var två män försedda med vars två av de hulling- och kräppapperförsedda spjut som skulle köras in som skinkpinnar i manken på tjuren. Här ska erkännas att jag blev imponerad av skickligheten att möta och parera ett halvt ton framrusande aggression, parera och med precision köra in spjuten i djuret. Nu var tjuren uttröttad men fullpumpad med adrenalin. Banan var förbered för MATADOREN med sitt mod, sin cape och sitt svärd!

Att komma in på arenan i en överdrivet bjärt och paljettbeströdd dräkt, obegriplig hatt och tofsförsedda balettsskor och ändå osa av maskulinitet kräver oreserverad respekt. Att sedan i närkamp möta en varelse förblindad av skräck, ilska och förvirring är också en bedrift. Ändå måste jag beskriva kampen lite som kattens beräknande lek med råttan även om kisse här faktiskt levde farligt. ”Fäktningen” utfördes som en koreografi med balettposer i dödens närhet. Elegant, provocerande och explosivt. Matadorens kaxighet visade sig sig tydligast när han direkt efter en närkamp nonchalant vänder det flämtande djuret och de vassa hornen ryggen och struttar iväg. När det är dags för klimax hämtar Matadoren ett nytt svärd och publiken tystnar andäktigt. Hela arenan håller andan. Öga mot öga står de två och mannen ropar till tjuren som till slut gör sin sista rusning varvid svärdet borras rakt ner i hjärtat. Djuret hinner göra ytterligare några förvirrade utfall innan Matadoren går fram och med bara en gest får den jättelika tjuren att falla ner på knä och slutligen stupa. Publiken står upp och jublar under det att några av de andra matadorerna rusar fram för att snabbt ge en eventuell sista nådestöt. In rusar ett fyrspann med mulor som snabbt spänns vid tjurens horn och i full galopp drar ut under åskådarnas exalterade rop. Dramats skurk är fälld, expedierad och gör sin sorti. Bilden med Ferdinand doftande på blomman släpad ut i svansen fann här sin groteska spegelbild.

Med sin motståndare avlägsnad från scenen går Matadoren fram emot hedersläktaren under det att publiken skriker och viftar med näsdukar.  Precis som när den romerske kejsaren skulle visa tumme upp eller ner slutar inte viftandet förrän borgmästaren visar upp sin vita näsduk. Dramat är avslutat och hjälten går sitt ärevarv.

Sedan börjar det om igen. Samma ritual, samma ordning men ny tjur och en annan matador. Fyra tjurar såg jag sänkas ner i sanden innan jag gick. Jag såg strålande fäktning, mindre bra matadorer och obeskrivligt, dumdristigt mod alla i samma urgamla, svårbegripliga form. Fascinerande på många sätt för en utomstående men kräver kanske, liksom opera och cricket, att man ledsagas av någon insatt.

När jag lämnade arenan var jag varken upprörd eller upplyft, snarare lite förvånad över det lätt slentrianmässigt repetitiva i hela ritualen. Jag hade väntat mig mer passion, dramatik och att bli drabbad mer på ett eller annat sätt.

Nu skulle jag kunna raljera över spanjorernas självbild och hur de buar ut sin nationalsymbol tjuren och jublar över dess död samt landets machokultur som manifesteras i en struttande påfågel med tvivelaktiga poser. Men det gör jag inte.

Tjurfäktning. Check!

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Idag blev det ett improviserat vingårdsbesök tidigt på morgonen under mitt andalusiska äventyr. Kvart i åtta skulle jag träffa representanten för Perez Barquero för att hinna ut bland vinstockarna innan hettan slog till. Det innebar ett litet problem eftersom mitt hotell inte började servera frukost innan åtta. Å andra sidan höll de sedan på till 11.30!?

Min värd löste detta fint med att köra mig till en bar av det lokala och rustika slaget i den mindre tjusiga delen av Montilla. Här intog de väderbitna gubbarna sin morgonkaffe och första (?) cigarett för dagen stående vid den långa rostfria bardisken. Alla kände alla och på väggarna hängde massor av tavlor och bilder av Che Guevara och andra anslag och fanor från kommunistpartiet. En syn man sällan ser idag.

Frukosten blev ett riktigt bra nattsvart kaffe med mjölk och ett vitt rostat bröd på vilket vi ringlade den fina, lokala olivoljan (mer oliv- än vinodlingar här) och bredde ut en röra av färska, skalade tomater. Otroligt enkel, god och trevlig frukost som lyfte livsandarna. Sedan fick vi förstås inte betala heller eftersom en av gubbarna insisterade på att få bjuda.

Saknade inte frukostbuffén för ett ögonblick.

Kvällen blev inte som förväntat. Inget tapas-eldorado och inget folkliv. Det kan konstateras att Montilla inte är Andalusiens hot-spot. Inte utan att jag längtar till Cordoba även om jag förväntar mig kaos à la lundakarnevalen.

Däremot har jag stiftat bekantskap med en ny snigelupplevelse. Utanför var och varannan bar satt en handskriven lapp ”Hay caracoles”, vilket översätts ”här finns sniglar” (tror jag). Jag vore väl inte matbloggare om jag inte dödsföraktande beställde in sniglar på lokalt vis med ett glas fino.

In kommer ett glas fino och ett glas sniglar i varm buljong. Och en sked. Jag stoppar servitören och försöker på spangelska fråga hur det är tänkt att jag ska äta de små liven. Han ser väldigt frågande ut men lommar iväg och hämtar tandpetare. Jag slevar upp några snäckor och petar ut innanmätet. Trots sitt stendöda tillstånd ser de spänstiga och pigga ut med de små antennerna piggt spretande uppåt. Fångade mitt i livet som avgjutningarna i Pompeji. Sniglarna är tuggiga utan att vara sega och smakar av den milt smaksatta buljongen där inga särskilda aromer kan urskiljas. Lite salt, aningen grusigt och understundom några rejäla stick av beska. Servitören är upptagen med någon såpa på teve men slänger ändå ett nyfiket öga på mig emellanåt. Jag inser att tandpetare inte är grejen. Självklart ska molluskerna sugas ut ur sin snäcka. Genast blir det lite roligare. Mer kokspad och mindre ängsligt spill. Lite som att sörpla kräftor.

Ny erfarenhet. Gott? Inte särskilt. Men 2,40€ med vinet var det värt. Ska jag beställa igen? Bara om jag hamnar i ett sällskap där jag kan spela världsvan och utbrista ”du har inte varit i Andalusien om du inte testat varma caracoles i sitt spad”.

Jag vill påminna om att sakeproducenten Masumi bjuder in intresserade mat- och dryckesbloggare samt elever vid Sommelierskolan till en spännande provning och en japansk buffé som sköljes ned med sake, umeshu och japansk öl.

Har du en matblogg, vill lära dig uppskatta sake och avrunda med en bit mat då ska du anmäla dig till en trevlig kväll i kommentarsfältet nedan.

Torsdagen den 3:e juni klockan 18.00-21.00 på Nordenskiöldsgatan 19 i Malmö.

Hoppas vi ses!

Som tidigare nämnts står en resa till Spanien på schemat. Mycket tidigt imorgon bitti (Öresundståg 04.22) ger jag mig av på ett andalusiskt äventyr helt på egen hand. Tre dagar ska spenderas i det, idag, ganska obskyra området Montilla-Moriles med besök på bodegor, kulinariska upptäcktsfärder och kanske tjurfäktning i Cordoba. Därefter blir det Jerez och en vinmässa för stark- och sötviner förlagd till ett gammalt moriskt fort. Massor med provningar och specialseminarier. Vilken lekstuga!

Hittar jag bara tillförlitliga nätverk kan jag utlova fylliga rapporter under veckan. Stay tuned eller ¡Estén pendientes! som spanjorerna säger (tror jag)!

…men kanske blir midsommarhelgen mer njutbar.

Onsdag den 16/6 är det nämligen dags igen för mig och Alf Tumble att riva av den tredje twitterprovningen. Då kan du sitta på din kammare, altanen eller i sommarstugan och prova midsommarhelgens viner tillsammans med andra intresserade.

Vi återkommer i god tid med instruktioner och en lista på somriga viner. Datumet kan du notera redan nu!

Det kanske är jag som är petig, men skulle inte denna rätt heta pepparbiff? Hursomhelst så är det Carl Butlers version av en riktig restaurangklassiker. Väldigt enkel utan några extravaganser eller krångligheter.

(per person)

1 utskuren biff (ryggbiff)
hel svartpeppar i mängd
salt
2 msk vitt vin
1,5 dl vispgrädde
smör

Krossa svartpeppar i en mortel. Det går åt mycket peppar, säkert en halv deciliter. ”Panera” biffarna med peppar och tryck in i köttet som får vila minst en timme.  Stek i smör på ganska hög värme ungefär 3 minuter på var sida och salta. Tag upp köttet och håll det varmt. Häll vinet i stekpannan och vispa ur den samt slå i grädden. Koka på hög värme och vispa till såsen blir ganska tjock. Smaka av med salt. Lägg upp biffen på varm tallrik, häll såsen över köttet och servera med stekt potatis och ugnsbakade tomathalvor.

Även om det är hur mycket peppar som helst så blir inte pepparhettan för mycket. Den gräddiga såsen tar udden av det mesta och den svartpepparns aromatiska toner tar över även om eldigheten också finns där. Det här var riktigt bra!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Jag har skrivit om det förut men det tål att upprepas; loppisar är eldoradon för matnördar!

Här köper man grytor, fritöser, kastruller, vispar, och andra köksprylar till en fraktion av ordinariepriset. Ofta är det helt oanvända prylar i originalförpackning, oönskade presenter som efter några år i skåpet hamnar på loppisen.

Dagens loppisraid gav resultatet; Fyra (4) karotter från Le Creuset, 2 sprillans nya peugeotkvarnar och en begagnad, en helt ny teflonbelagd ugnsform från Hackman, trådsil (min gick sönder häromdagen), stålull för grytrengöring, en ny stor presskanna från Bodum (inte på bild), ”Kokkonsten från A till Ö” och min förlorade ”Mat för två omkring 10 :-”. Allt som allt 285 kronor utan att pruta!

Le Creuset-grytorna såg visserligen ut som om någon börjat poppa popcorn i dem och sedan åkt på semester utan att stänga plattan. Men efter knappa två timmars arbete med kaustiksoda, klorin och stålull var de nästan som nya sånär som på lite emaljavslag här och där på kanterna.