Apropå matminnen så finns det ett som präglat mig starkare än något annat: mitt första restaurangbesök. Jag påmindes om då jag de senaste dagarna ägnat mig åt nostalgifrosseri på facebooksidan ”Du vet att du är ifrån Ulricehamn om…”.

Som jag minns det hela var det en söndag och pappa tog mig till Stadshotellet i Ulricehamn. Jag kan inte ha varit mer än åtta eller nio år. Matsalen var stor, ljus och luftig och det var långt mellan borden som var klädda i långa, vita, svala linnedukar. Serveringspersonalen i sina vita och svarta uniformer var snabbt på plats att dra ut stolar och ta beställning. Matsalen var nästan öde och det kändes ganska högtidligt men samtidigt spännande och roligt. Jag fick en läsk, kanske var det apelsin. Jag kommer inte ihåg vad pappa åt men jag fick en halv grillad kyckling på en tallrik med guldkant och monogram. Stekt potatis kom i en tung silverskål på en assiett med en servett och gele och pressgurka kom i små glasskålar. Den snälla servitrisen hällde gräddssås över kycklingen. Kan fortfarande återkalla smakerna. Kycklingens knapriga skinn och lite torra kött, den sötsyrliga gelén, den friska gurkan och potatisen som var lite mosig under en frasig gyllene stekyta. Men det som stannat kvar starkast var den där obestämbara ”restaurangsmaken” som inte bara låg på tungan utan också mättade luften i matsalen.

Stadshotellet brann redan 1971 och pappa är borta men smaken och minnet finns kvar.

Tack Lars F Nilsson som lade upp bilden av hotellet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens chablislunch var bara en liten uppvärmning för en winemakers dinner  i Ystad.

Nu var det ju i sanningens namn ingen vinmakare närvarande, men Steven Ludlum som representerade chilenska producenten Casa Silva gjorde ett bra jobb. Jag har faktiskt noterat att exportchefer ibland gör bättre och intressantare presentationer än många vinmakare.

Nu var det kanske inte främst för vinerna jag tog mig till Ystad en torsdagkväll även om jag omvärderat Chile som vinland och denna producent absolut presterar bra. Det här var nämligen ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med Gina och Daniel Müllerns omtalade Brasserie Östergatan.

Kvällen inleddes med lite godsaker i form av lufttorkad skinka, pata negra-svålar, oliver, fuet och salta mandlar som sköljdes ned med Champagne Delamotte Brut. Därefter vidtog provning och middag.

2011 Casa Silva Chardonnay Semillon. Ljust gul. Ganska enkel men stor, fruktig doft av piggelin, persika och melon. Torr, mycket fruktig smak med läskande syra, persika, gula päron och en nästa fet karaktär. Helt ok längd. Enkelt men välgjort och trevligt vin.

2009 Casa Silva Quinta Generación White. Medeldjup gul färg. Stor och aromatisk doft av apelsin, pomerans, lime, apelsinblomma och citruszest. Fyllig, frisk och torr med koncentrerad fruktighet, lätt aromatisk apelsinton, någon fatstramhet. Lång eftersmak med viss komplexitet. Intressant och lyckad blandning av druvorna sauvignon blanc, sauvignon gris, chardonnay och viognier.

Vinerna serverades till perfekt tillagade, havsvattenrimmade pilgrimsmusslor med krispig vit sparris och en rik grönärtspuré i krassejuice. Bägge vinerna fungerade bra även om 2009 Casa Silva Quinta Generación hade en tendens att ta över anrättningen med sin aromatiska karaktär.

2011 Casa Silva Cabernet Sauvignon Carmènere. Medeldjup granatröd färg med liten blå ton. Medelstor, bärig och ganska enkel doft av röda, syltiga bär, lingon och en liten grön ton. Medelfyllig, mjuk, saftig, mycket frisk smak, bra kropp och karaktär av hallokaramell. Balanserat, välgjort vin utan komplexitet men med viss längd.

2009 Casa Silva Carmènere Reserva. Djup, blåröd färg. Stor, komplex, uttrycksfull och bordeauxlik doft med rök, sot, tobak, mörk frukt, kryddor, peppar och vanilj. Fyllig, syltig frukt, lakrits, vanilj, mjuka men otillräckliga tanniner och syror, liten fatsträvhet. Ganska kort och något obalanserad. Doften imponerade stort men smak- och strukturmässigt var vinet en besvikelse.

Till de röda vinerna serverades en till perfektion tillagad hängmörad côte de boeuf med råstekt grön, skånsk sparris och en ost- och smörmättad potatispuré som jag nästan kunde tänka mig att ha sex med. Helt makalöst god anrättning. Det enklare vinet passade utmärkt här med sina friska syror och mildare karaktär som framhävde maten.

2008 Casa Silva Quinta Generación Red. Djup granatröd färg. Stor doft av solvarma mörka bär, björnbär, rök, tobak och lite läder. Fyllig, frisk smak, mjuka, mogna tanniner, intensiv fruktig smak av mogna mörka, saftiga bär, fin fatstruktur. Toner av salmiak och lakrits i den långa, balanserade eftersmaken med viss mineralitet. Druvblandning av carmènere, cabernet sauvignon, syrah och petit verdot. Mycket njutbart vin.

Sist ut kom en trio skånska ostar. En krämig, fet och frisk vit ost som hette Spåna och påminde starkt om Brillat-Savarin. Från Lundaost presenterades en prästost som lagrats i 25 månader, inte helt lyckad då den saknade lite kropp eller fyllighet att hålla upp den kraftiga karaktären. Avslutningsvis kunde vi njuta rika och nyanserade blåskimmelosten Österlen Ädel från Vilhemsdal. Det sista röda vinet passade förvånansvärt väl till samtliga ostar trots deras sinsemellan väldigt olika karaktärer.

Trevliga viner, fantastisk god mat och skön miljö. Ta en omväg till Ystad för Östergatan är definitivt värt ett besök!

 Detta var ingen bjudmiddag. Jag betalade för både mat och vin.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag inbjuden till släppet av restaurangguiden Nordic 66 som listar Nordens 66 bästa restauranger. Aldrig hört talas om den? Då är du inte ensam.

Det är tredje året som Bent Christensen ger ut denna guide som har haft ett stort genomslag i de Nordiska länderna…utom i Sverige. Upplägget är lite annorlunda än andra listor och guider. Man ställer samman listningar och poäng från exempelvis The Worlds 50 Best restaurants, White Guide, Guide Michelin (Guide Rouge), Den Danske Spiseguide med flera samt nomineringar och omdömen av lokala jurygrupper.

Den lilla boken och appen presenterade i skybaren på fantastiska Bella Sky. Trots att svenska krogar placerat sig fint på listan med Frantzén/Lindeberg på andra plats efter Noma (surprise!) och med hela sex stycken restauranger i södra Sverige* så fanns inte en enda svensk krog eller media representerade trots inbjudningar. Bara lilla jag.

Tråkigt och lite märkligt att guiden inte uppmärksammas här. Bent Christensen berättade bland annat att 95% av nedladdningarna av appen sker utanför de Nordiska länderna vilket visar på det stora intresset runt om i världen för vår krogar.

Kvällen rundades av med en middag på hotellets The Balcony Restaurant. Verkligen hög ambitionsnivå, men som ofta när gränserna tänjs blir det både applåder och magplask. Här blev det ungefär hälften av varje. Roligast och nästan bäst var nya bekantskapen øllebrød som ingick i desserten. Men en trevlig kväll, intressanta insikter, gott sällskap, spännande hotell och champagne som var kall, torr och gratis.

* Placeringar för sydsvenska krogar på listan: 22 PM & Vänner. 32 Bloom in the Park. 33 Hotell Borgholm. 40 Gastro. 58 Daniel Berlin Krog. 59 Bastard.

Luncherna i Malmö kostar regelmässigt mellan 80 och 90 kronor. Då handlar det oftast om brickluncher, trängsel vid oinspirerad  salladsbuffé och en varmrätt som i bästa fall är vällagad och…okey. I skenet av dessa luncher är dagens husman för 100 kronor på Vendels Sture riktigt billig, helt enkelt ett fynd!

Det är snudd på värt priset bara att njuta av den moderniserade men klassiska krogmiljön och den duktiga servisen. Då det var fullt idag och solen sken så blev det dock den minimala uteserveringen. Här serverades vi kylt vatten ur en stor flaska i fina vinglas och rört och smaksatt smör (inte Bregott ur engångsförpackning) samt två sorters ljuvligt bröd från Vendels eget bageri. Vi fick också en liten aptitretare i form av en liten glaskopp med krisp i botten över vilket hälldes en sparrissoppa som var en dröm av vällingmild och ljuvlig smörighet. Huvudrätten var oxfärsbiffar med rödbetsvinägrett och potatispuré. Det är sorgligt att påminnas om hur sällan man verkligen upplever rik köttsmak numera, men den grovt malda och saftiga färsen fullständigt osade köttighet och hade en diskret kryddning som bara lyfte fram denna sällsynta karaktär. Purén var smörstinn och len och tillsammans med den lite sötsyrliga vinägrettskyn blev det en perfekt liten kombination till biffen. Det enda minuset var de långbakta (?) morötterna som hade en otrevlig och muggigt jordig smak, men de petade jag undan så var det problemet ur världen. Kollegan mumsade glatt på sina rotsaker så det var kanske bara jag som hade otur eller var lite känslig.

Lunch av absolut toppklass som lyfte upp mig dagens håglöshet. Vi ses snart igen Sture!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det en helkväll på min gamla arbetsplats Grand Hotel i Lund med gästspel av Årets Kock Klas Lindberg.

Grands bar och matsal har genomgått en fantastiskt fin renovering, köket är helt nytt och på både mat- och vinsidan är det en nysatsning. Grand är verkligen en mötesplats och igår var det ett härligt sorl och helt fullsatt men i matsalen var det ändå stillsamt, lugnt och luftigt.

Vi hade den stora lyckan att i vårt sällskap ha Sanna Blomquist som är Klas’ sambo och som kan hans vinnarmeny baserad på biff och hummer utan och innan. Hon kunde berätta om varje detalj vilket gjorde upplevelsen ännu större (hela menyn längst ned). Vi valde bort vinpaketet och plockade istället udda och äldre buteljer ur källaren som fanns kvar sedan min tid som sommelier. Riktigt spännande skulle det visa sig.

Vi inledde med halvtorra 1997 Renaissance Riesling från North Yuba i Kalifornien som jag var med och importerade till Grand. Mycket skum doft som pendlade mella diesel, läder, tobak och gammal kork och som vi inte kunde bestämma oss för om den var defekt eller ej. Dock smakade den bra och fungerade till amuse bouchens rika hummerbuljong och smakrikt fräscha tartar. Vinet åkte efter diskussioner slutligen ut.

Eftersom hummer kräva champagne tog vi in 2006 ”En Barmont” Rosé de Riecy från Olivier Horiot som ingick i vinpaketet. Underbart bärig doft av mogna hallon och jordgubbar och en liten intressant rökighet. Tyvärr var smaken inte lika inbjudande. Lite grovt ”bondsk” i stilen med lite bitterhet och avsaknad av elegans. Den smakade dock bra till grönsakerna och den konfiterade hummern. Detta var menyns svagaste rätt där hummern helt spelade andrafiol. Har dessutom svårt för mat serverad på skifferplatta. Kniv mot sten är ingen skön upplevelse. Den råstekta hummern däremot med sina härlig brynta, rostade, nötiga och smöriga smaker var en uppenbarelse! Ljuvlig rätt! Tyvärr totalkraschade champagnen. Här hade behövts en mogen champagne eller smörigt, rik chardonnay.

Så var det dags för rött och de verkliga källarfynden. En 1981 Barca Velha från Douro i Portugal fanns på listan. För de allra flest är det okänt vin men det är i själva verket Portugals första ikonvin. Första årgången var 1952 och man släpper bara vin från de allra främsta årgångarna. Till dags dato har det tydligen bara släppts tolv (12) årgångar varav 2000 är den senaste. Det är verkligen ett speciellt vin vi pratar om. Min erfarenhet av gamla årgångar av detta vin är bristfällig så lite tveksam var jag att välja det. Listpriset på 530 kronor (kvällens dyraste vin bortsett från champagnen för 900 kr) för den allra sista buteljen avgjorde dock saken. När vinet hälldes upp förvånades vi av den djupa röda färgen och att där bara fanns en antydan till brunorange mognadsskiftning i kanten. Doften var fantastiskt stor, ren och mörkfruktig med massor av kryddighet som kryddpeppar, lagerblad och rökighet. Smaken var medelfyllig, mycket frisk och elegant med mjuka tanniner och silkig röd fruktighet och lång nyanserad och balanserad eftersmak. Fantastiskt imponerande och läckert vin. Under kvällen utvecklades vinet allt mer och avslöjade kaffe, eucalyptus, tobak och läder. Hade vi inte rört flaska hade vinet säkert kunnat utvecklas positivt i decennier. När jag senare kollade upp marknadspriset på vinet så ligger det internationellt på mellan 2500 och 3500 kr. Snacka om ett källarfynd!

Det andra röda vinet blev 1998 CANA från den lilla producenten Domaine Ferrer Ribière i Côtes du Roussillon. Även detta en rest från vinmporten till Grand och en vild chansning då jag inte har något trackrecord på detta vin, men för lite drygt fyra hundra kronor kändes risken överkomlig. Djup blåröd färg utan tecken på ålder. Stor, köttigt, kryddig animalisk och mycket fruktig doft av mörka, syltiga bär, lagerblad och kryddpeppar. Mycket fyllig, fruktig smak av kött, mörka, mogna bär, blod och massor av fina och tätt knutna tanniner. Lång, elegant rik eftersmak med ton av kaffe. Mycket njutbart, fruktigt och imponerande vin. Bara vansinnigt…gott!

Bägge vinerna satt som hand i handske till den hällstekta och galet möra biffen med sin bearnaisevariant smaksatt med krasse, pepparrot och senapskorn. Inga problem heller att få dem att gå ihop med skomakarbiten som var en elegant variation på långkok.

Komna till desserten och upplivade av rödvinsfynden botaniserade vi även bland de söta vinerna på listan. Det blev en 1992 Vin Santo från Lungarotti, ett vin som inte verkar produceras längre, samt 1975 Fondillon Gran Reserva från Salvador de Poveda. Vin santon verkade nästan vara konserverad och levererade de förväntade mandel-, nöt- och knäcktonerna samt bra friskhet och balanserad sötma som perfekt gick ihop med mandelkakan i desserten. Det andra vinet valde vi för att det är en typ man sällan stöter på. Fondillon är ett vin från spanska Alicante som idag endast görs av tre producenter. Det framställs av sent skördade monastrelldruvor som får jäsa naturligt upp till 18% och därefter lagras i decennier i stora träfat där de med tiden koncentreras. Tyvärr hade dettta vin inte klarat sig så bra utan tappat fyllighet och frukt. Ändå intressant att prova.

En fantastiskt trevlig middag. Inget tvivel om att Klas Lindberg var en värdig vinnare med denna meny! Fin behandling av råvarorna, härliga, rika smaker och fullt av välbalanserade kontraster. Ren njutning! Välförtjänt måste man också säga att utmärkelsen ”Årets Vinupplevelse” till Grand Hotel är med en så fin lista, bra priser och toppservice!

Kvällen avslutades på Mat & Destillat med en liten provning av svensk kvalitetsvodka och en riktigt bra och maltig pilsner från Lundabryggeriet.

Meny

Hummerbuljong med citronkryddad hummer och brynt smör

Tartar Rydberg med vaktelägg och pepparrot

♣

Sallad på confiterad hummer med pressade vårgrönsaker, torkad tomat och saffranskrutong

♣

Råstekt hummer penslad med ingefära, blomkålspuré, äpple och brynt smör med soya och rostade hasselnötter

♣

Hällstekt biff med ”nordisk hetta”, rökt märgsmör, fylld och friterad pärllök

♣

Mör skomakarbit med pepparrot, glaserad majrova och friterade lökrötter

♣

Rostad mandelkaka med karamelliserad vaniljcrème, syrlig choklad, yoghurtsorbet och rabarber

♣

Detta bildspel kräver JavaScript.

Inför dagens köpenhamnsbesök efterlyste jag tips på ett bra lunchställe. Från välunderrättat och trovärdigt håll kom rekommendationen att besöka en fransk bistro med det lite underliga namnet  L’education Nationale.

Sagt och gjort. Vi styrde stegen mot de lite mer bohemiska kvarteren bara ett par stenkast vid sidan om Strøget och hittade en liten äktfransk pärla. Här fanns alla de klassiska rätterna på menyn, kul viner på glas från lite udda appellationer, kvalitetspastis i baren, rutiga dukar och alla andra dekorelementen på plats. Kyparen var så där lagom korrekt och nonchalant charmig som man förväntar sig. Solen sken, luften var ljum så vi satte oss vid de vingliga bodren på den mycket smala trottoaren och njöt av de färgstarka personligheterna som passerade förbi. Vi beställde in entrecôte och pommes frites (såklart) och två glas rött. En personlig 2009 Morgon Côte de Py samt en lite udda Chinon. Vinerna slank snabbt ner så det fick bli en Corbières som var veckans vin för 55 kronor glaset. Riktigt bra med skön bärig fruktighet och tillräckligt med struktur för att möta köttbiten.

Entrecôten med kryddsmör var fantastiskt saftig och mör så att den vassa laguiolekniven (ingen laguiole, ingen riktig bistro!) nästan föll igenom köttbiten. Fina pommes frites som dock var märkligt ojämna i friteringen men mycket goda. Efter att jag frågat efter och fått dijonsenap så var jag hemma i Frankrike. Det enda som bryskt fick mig att inse att jag inte var där var att den avslutande espresson var helt perfekt. Det händer sällan eller aldrig i Frankrike. En fulländad lunch!

Nästa gång du är i Köpenhamn så lämna stressiga och överkommersialiserade Strøget och upplev en bit Frankrike. Själv ska jag tillbaka och besöka ställets vinbar.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var det dags för vårfest och 25-årsjubileum i malmöavdelningen av Commanderie de Bordeaux. Extra kul var det också att kollegan och en god vän skulle sväras in i sällskapet. Smoking (som märkligt nog krymt en storlek trots att den bara hängt i garderoben) och ordnar hängdes på och därpå en skön promenad genom ett vårligt Malmö till restaurang Årstiderna.

Det viktiga vid dessa sammankomster är maten och framförallt bordeauxvinerna som plockas ur sällskapets källare. Enda avsteget från temat var välkomstvinet, en härligt mogen, nötig men ännu spänstig och frisk 1997 Launois Blanc de Blancs Grand Cru. Till den första rätten med gös, pilgrimsmussla, gurka, lime, sjögräs och rom serverades två vita viner från Pessac-Léognan av årgång 2007. Château Carbonnieux hade en fantastiskt fin doft av lime- och citronzest, rostade toner och var härligt mogen med generös frukt och fina syror. Château Malartic-Lagravière var lite mer tillbakahållen i både arom och frukt och skulle säkert vunnit på ytterligare några år i flaskan för att visa upp mer komplexitet. Båda vinerna övertrumfade maten som var lite för blyg i smakerna.

Den smörstekta kalvbrässen med gräddkokt svamp var en perfekt ledsagare till de väl mogna vinerna som sedan följde. 1981 Château Saint-Ahon från Médoc hade som väntat sett sina bästa dagar och var inte särskilt njutbar med en märkligt parfymerad doft av hyacint och kort, gles frukt.  Då hade 1985 Château Ripeau, en grand cru classé från Saint-Émilion, klarat sig betydligt bättre. Stor, utvecklad, mogen, fruktig doft med typiska toner av stallbacke och en mjuk, elegant smak med bra fruktighet.

Till den fina fasanen med äpple, calvados och vårgrönt serverades två viner från vänstra stranden av årgång 1985. Château Cos d’Estournel från Saint-Estèphe förvånade genom att ha lite av den stjälkiga och parfymerade doften som 1981:an ovan. Smaken var också något kort och lite i obalans med torra tanniner och lite spretig syra. En besvikelse. Chateau Palmer presenterade däremot den mjukhet och elegans som både egendomen och appellationen Margaux brukar leverera. Nyanserad, komplex och läckert parfymerad doft och fint komponerad smak med fina tanniner, silkig fruktighet och lång elegant eftersmak. Kvällens bästa vin.

Kvällens höjdpunkt var nog 1987 Ducru-Beaucaillou från Saint Julien tänkt att vara då det skördades samma år som sällskapet bildades för ett kvartssekel sedan. Visst var vinet utvecklat, skönt moget och mycket njutbart på klassiskt bordeauxvis men saknade den komplexitet som Palmer ägde. Tyvärr fördärvades upplevelse av wästerbottensosten som försökte samsas med kummin i ett oljigt filodegstäcke. Synd på både osten och vinet.

Som avslutning serverades en härlig kokosglass på karameliserad ananas och pistagecreme till en 1997 Château de Myrat från Sauternes. Detta slott var en ny bekantskap för mig och vinet hade en fin, utvecklad och ganska komplex doft med typiska inslag som saffran, honung och aprikos. Smaken var frisk, elegant och med en ganska behärskad sötma som tyvärr var för låg för att kunna samsas med desserten. Vinet fick en ganska markant bränd och lite bitter karaktär.

Sammanfattningsvis en trevlig vårmiddag med spännande viner. Eftersläckning runt hörnet på stimmiga Bastard med några Nils-Oscar God Lager där våra insignier och smokingar väckte viss uppmärksamhet.

Edit: Samtliga smaknoteringar är gjorda idag ur minnet då jag försökte njuta av upplevelsen och därför inte antecknade.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Som jag nämnde i gårdagens bloggpost om Flippin’ Burgers så öppnade i fredags två nya ”snabbmatsställen” i Stockholm med fokus på kvalitetsburgare. Efter besöket på Flippin’ Burger var vi ju helt enkelt tvungna att också testa F12-gruppens och Melker Anderssons Vigårda Barbeque på Norrlandsgatan.

I vad som tidagare varit en McDonalds hittar vi nu en snabbmatsrestaurang med grön profil, svarttonad och behängd med bondgårdsrekvisita och shabbychickkitsch. Resultatet är en lite rörig men ändå skön miljö som skärmar av lite av storstadsbetongen. Det hela fungerar som en lite opraktisk brickservering där man plockar på sig engångsbestick i trä, hemgjorda dipsåser, ekologiska drycker och väljer mat baserat på råvara (oxe, fläsk, lamm, majskyckling eller grönsaker) och väljer tillbehör. I kassan kan man också beställa vin (i plastglas!) och sedan plockar man upp sin beställning. Rekordsnabb leverans! Vi fick maten på typ 60 sekunder snarare än de 60 minuter som det tog på Flippin’Burger.

Vi gick direkt på burgarna förstås! En i sällskapet valde ”original” som utlovade ”hemlagad hamburgare med kryddbrässerad oxchili”.  Övriga gick på ”24 H Piggham”. Båda burgarna skulle serveras med ”cheddargratinerat Vigårdabröd, grönsakscrudité och valfritt tillbehör”, det sistnämnda blev förstås pommes frites. Att ”24 H Piggham” inte var någon hamburgare framgår ju av namnet. Här handlade det mer om en mumsig köttmacka med kryddmustig och långlagad grishals av pigghamkött, pulled pork helt enkelt. Oavsett vilken den korrekta etiketten ska vara så var det riktigt bra, saftigt, fint chilikryddig och med ett fantastiskt bra bröd. Pommes fritsen var grovskurna och perfekt friterade och var ljuvliga ihop med dippen av rostad paprika och vitlök. Sedan kan man förstås kalla grov isbergssallad med strimlor av morot och lite dressing för ”grönsakscrudité” men det är ändå bara en tråkig sallad. Sammantaget en riktigt smaskig och mättande snabbmatsmåltid som man kände sig glad av.

När vi så kommer till ”originalburgaren” är det en annan historia. Det är samma sallad och bröd och en mycket smakintensiv och spännande oxchili. Allt bra så långt. MEN! Burgaren är en osannolikt trist historia. Det här är inte ”hemlagat”, alternativt har man verkligen ansträngt sig för att få fram samma smak och konsistens som hamburgarna har i ett ordinärt sibyllagatukök. Tunn, kompakt, lätt seg biff med en gråaktig köttmassa som skämmer hela anrättningen. Mycket märkligt. Antingen har färsen och burgaren misshandlats till oigenkännlighet eller så har köttråvaran tagit slut på söndagen efter stor kundtillströmning och att någon i panik köpt färdiga hamburgare hos någon helgöppen grossist. Men i så fall är det oförlåtligt. Rätten skulle i så fall bara strukits eller gästerna informerats om ändringen. Tror inte Melker Andersson skulle vilja ha den köttsulan på sitt samvete.

Med denna anmärkning så hoppas jag ändå att det blir en lyckad satsning och att Vigårda blir en kedja som vi så småningom får se även i Malmö.

Läs också vad Maja Berthas skriver om besöket.

Detta bildspel kräver JavaScript.

I fredags öppnade samtidigt två nya ”snabbmatsställen” i Stockholm med fokus på kvalitetsburgare. Dels Flippin’ Burgers på avsides Kungsholmsstrand och F12-gruppens och Melker Anderssons Vigårda Barbeque på betydligt mer centrala Norrlandsgatan. Hamburgare och snabbmat verkar vara ”det nya svarta”.

Flippin’ Burgers har det talats om en hel del då det handlar om en burgarentusiasts långt- och ingående projekt vars utveckling kunnat följas på en blogg. Vi besökte stället dagen efter öppnandet och var på plats en halvtimme innan öppning då vi hört att det varit hysteriskt mycket folk på premiärkvällen. Trots det hade vi folk framför oss och kön växte lång innan dörrarna öppnades till den enkla men charmigt inredda lokalen i diner-stil. Med höga förväntningar och tilltagande hunger satte vi oss till bords och fick ganska omgående beställa. Det blev två dubbla cheeseburgare, pommes frites (med det helamerikanska temat undrar man varför de inte kallas french fries) och två milkshakes.

Jag beställde dessutom en Fentimans Cherry Tree Cola som är en variant av Dr Pepper fast mindre söt och med endast naturliga ingredienser. Mycket god med massor av ingefärakaraktär, spännande örtighet och eftersmak som någonstans påminde om halstabletter och Gammeldansk. Perfekt att sitta och smutta på under den hela timme det tog att få in maten. Visserligen var det fullt och stället nyöppnat men om det bara serveras burgare så är sextio minuter i överkant. Ska dock inte klaga för vi var på gott humör, stämningen i lokalen god och förväntansfull, personalen trevlig och man kunde alltid glo på det stackare som fortfarande stod och väntade utanför.

Milkshaken kom in först. Smakerna chocolate fudge brownie och strawberry cheescake kommer från Ben & Jerry-glass som mixats med ekologisk mjölk och toppats med vispad grädde och lite sås. Chokladshaken var mäktigt , härligt chokladig och cheesecakevarianten var…ren mjukporr i milkshakeskepnad! Så enkelt och så galet gott!

Sedan kom då ÄNTLIGEN burgarna! Presenterade i de obligatoriska ovala plastkorgarna låg de små knubbiga burgarna och pöste bland fritsen. Ångande varma doftade de framför allt av det luftigt, fluffiga brödet. En underbar bröddoft som påminde om de första burgarna jag åt som liten. Biffarna var tjocka, saftiga och samtidigt nästan fluffiga med tydlig, ren köttsmak från de gräsbetande djuren. Mycket, mycket mumsigt! Ännu bättre blev det med den härliga örtsåsen som fanns på bordet. Den piffade också upp pommes fritsen som verkligen kändes mediokra i jämförelse med burgaren. Tunna, lite bleka och varken bättre eller sämre än vad man får hos någon av de större hamburgerkedjorna.

Sammantaget ett skönt ställe med perfekta, klassiska burgare, kul drycker och milkshakes att drömma om. Får man bara normal gästtillströmning, mer rutin och ordning på den friterade potatisen så pratar vi snudd på perfektion. Men en nota på 450 kronor för två känns lite i överkant.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är det snart sex veckor sedan ekologiska Green Matmarknad öppnade vid foten av Turning Torso och jag har varit en trogen besökare sedan dess. Ännu har man inte riktigt hittat formen och jag kan ibland bli lite irriterad på det magra sortimentet som dock breddas hela tiden. I den ännu namn- och hemsidelösa restaurangen hade jag tills igår bara druckit öl vid bardisken även om jag provat deras galet goda paté som säljs i delikatessdisken.

Men igår kväll var det dags att prova vad köket kunde erbjuda. Torso Twisteds gamla lokaler har blivit ordentligt nedtonade med udda köksmöbler, bumlinglampor och långbord av byggställningar. Trevligt och rustikt men väldigt ödsligt en måndagkväll. Efter tjugo minuter var jag och mitt sällskap helt ensamma i restaurangen. Det gjorde i och för sig ingenting för maten tog allt fokus. Vi tog in tre smårätter och tre mellanrätter. Smårätterna var stora som ordinära förrätter och var helt ljuvliga till det hembakade brödet med torkad frukt. En kycklingpaté stort som ett hönsägg bara smälte på tungan medan en bacalo av skreitorsk med grillad paprika och svarta oliver var som ett kraftigt salta moln i munnen. Bäst var den ljumma, torkade griskinden som var som ett mellanting mellan porchetta arrosto, sidfläsk och kryddskinka. Vi åt glupskt med händerna och nästan slickade tallriken. Huvudrätterna pocherad knäredskyckling, rostad kalvlägg och skreitorsk med puylinser var mycket vällagade men hamnade lite i skuggan av de inledande rätterna. Kycklingen smakade hemlagat, lägget föll isär ner i den mustiga såsen och torsken var perfekt tillagad och skivade sig vackert. Hade det inte varit för att saltningen var lite för generös på några håll så hade det varit en nästintill perfekt måltid.

Det är synd och skam att inte fler redan hittat hit. För två flaskor av det egna ekologiska ölet, sex olika rätter, fyra stora glas av helt passabelt vin, tre espresso och en lite skvätt konjak betalade vi tusenlappen precis för två personer. Mycket prisvärt!