Detta bildspel kräver JavaScript.

Att säga att man varit i Rioja utan att ha varit hos Marques de Riscal är nästan som att påstå att man varit i Paris utan att ha sett Eiffeltornet. Ingen kommer att tro dig.

Detta är fjärde gången jag besöker i Rioja. Den enda gång jag inte varit hos Marques de Riscal var när jag själv styrde schemat. Detta var alltså tredje gången på bodegan. Varför räknar man ett besök som närmast obligatoriskt? Man kan säga att det var här det Rioja vi känner idag uppstod. När Bordeaux drabbades av mjöldaggen från Nordamerika så var det hos Marques de Riscal som det franska sättet att framställa lagringsdugliga viner först introducerades. I över 150 år har Marques de Riscal varit sinnebilden för både tradition och nyskapande i Rioja.

Läser du de minsta lilla om Rioja så kommer historien ta sitt avstamp där och illustrationen av det moderna Rioja kommer med stor sannolikhet att representeras av en bild av Frank Gehrys arkitektoniska bakelse.

Vid vårt besök blev vi mottagna och guidade av Francisco Hurtado de Amézaga som är barnbarnsbarn till grundaren av bodegan. Han tog oss bland annat till det stora vinarkivet där man har årgångar ända tillbaka från grundandet för 150 år sedan. Nyligen kunde man läsa om en historisk provning där man gick igenom nästan samtliga årgångar. Vår värd plockade fram ett vin från 1956 fram nere i källaren och öppnades med en portvinstång för att inte skada den ålderssköra korken. En fantastisk upplevelse att under källarvalven få prova ett 60 år gammalt vin som fortfarande var vitalt och fräscht under de givna mognadstonerna av läder, svamp och torkad frukt.

Vill man prova ett något yngre vin så finns 2011 Marques de Riscal Reserva på alla Systembolag. En klassiker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Telmo Rodriguez är kanske en av Spaniens främsta vinmakare. Han har egendomar och vinprojekt över hela landet men det är på familjeegendomen Remelluri i Rioja där han föddes som hans hjärta finns.

Telmo är arketypen för en karismatisk vinmakare och lägger in högsta växeln direkt och det är bara att följa med. Han varnar för att han ibland kan verka lite provocerande. Kanske veckans understatement. Representanten från Consejo Regulador (vinregionens styrande organ) såg lätt obekväm ut och låtsades som hon var upptagen med annat.

Precis som många andra under resan så tryckte Telmo Rodriguez på vikten av att definiera de olika ursprungen, lägena och byarna i Rioja. Traditionellt är vinerna härifrån blandningar med enda ursprung definierat som Rioja. Inga byar. Inga underregioner. Inga vingårdar. Telmo jämförde med Bordeaux som har ungefär 60 mindre definierade ursprungsbeteckningar. Rioja är betydligt mer varierat klimatmässigt, geologiskt och topografiskt och skulle utan problem kunna ha över 200 tydligt definierade appellationer. Han menade även att Spanien som helhet ännu är oupptäckt.

Det stora problemet enligt Telmo Rodriguez är att ingen riktigt känner Rioja. Kunskapen om den en ursprungliga smaken av växtplatsera har gått förlorad menar han. ”We don’t know rioja. We don’t know the taste of Rioja. It’s the next region to discover”. Rioja har valt att definiera sig som ett varumärke där terroir och ursprung suddats ut till förmån för en enhetlig stil som styrts av lagringstid och ekfatshantering. Volym och lågt pris har varit ledstjärnorna vilket gjort att man lämnat de ursprungliga vingårdarna på högre lägen för de mer lågt liggande och bördiga markerna. Även mångfalden av druvor har försvunnit och med dem förutsättningar för större komplexitet. Av ungefär 70 olika sorter för sextio år sedan återstår idag ungefär ett dussin och bland dem dominerar tempranillo nästan helt.

Bilden av Rioja som en källa för ”prisvärda” viner har medfört att det nästan är omöjligt att sälja dyrare viner med andra kvalitetsambitioner.  Kostnaden för ett kilo druvor i Rioja ligger i snitt på 0.60€. Druvorna från Remelluris odlingar kostar mellan 2.5-5€ att producera. Han passade också på att ge Systembolaget en rejäl känga. Sverige har enligt honom världens sämsta utbud av riojaviner kvalitetsmässigt eftersom monopolet pressar pris och vill ha volym. ”Systembolaget säljer mest skit”. Det var inte utan att man skämdes i det internationella sällskapet.

Systembolaget ska kanske inte få hela skulden. Marknadsföringen på 100 miljoner kronor årligen från Consejo Regulador fokuserar på den enhetliga bilden av Rioja och det gynnar massproduktion och ”generiska” viner. ”Producerar man 400 miljoner buteljer  så blir mycket med naturnödvändighet ren skit”.

Mycket var tankeväckande. En del var provocerande och även sant. Några uppfriskande diskussioner uppstod. Telmo Rodriguez är definitivt inspirerande även om man inte alltid håller med i hans polemiska ståndpunkter. Det finns även starka motsatta åsikter bland tongivande vinmakare i området. Lovar gott för en dynamisk utveckling. 

Med stora gester, karisma och starka åsikter var jag lite orolig att vinerna från ekologiska Remelluri skulle blekna vid hans sida. Det gjord de inte. Däremot var de inte kraftfulla eller egensinniga. Tvärtom var de eleganta och finstämda och släppte igenom växtplatsernas bakomliggande karaktärer.

Den vita 2013 Remelluri Blanc0 var som en blandning mellan en meursault och en riktigt bra vit côtes-du-rhône. Det visade sig sedan att blandningen av druvor även innehöll de icke godkända druvorna roussanne och marsanne. Vi presenterades också tre röda viner som vinifierats på samma sätt men som kom från olika byar. Skillnaden mellan dem var slående. Den första uppvisade karaktär av en riktigt bra beaujolais cru, den andra var silkigare i karaktären och dominerades av citrus frukter och earl grey i doften och den tredje och sista var kryddigt rökig.

Vi fick även prova några viner från det som Telmo betecknar som sina ”grand crus”. Stort uttryck, elegans, luftig struktur och alla mycket väldoftande, nästan parfymerade. Remelluri är verkligen en av Riojas stora egendomar. Inte i storlek men som ett klart lysande föredöme i Riojas strävan att hitta sin nya identitet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter det intressanta besöket hos Otañon genomlevde jag ett slätstruket besök med opersonliga viner på en stor välkänd bodega. No names.

Stor men i Sverige okänd är bodegan Dinastia Vivanco. Med en blygsam familjehistoria inom vin på hundra år men med en betydligt kortare tid som vinproducerande bodega har de snabbt byggt upp ett mycket gott rykte. Uppenbarligen även en enorm förmögenhet. Den visar man stolt upp i form av en extravagant bodega med klara steampunk-influenser, samt framförallt genom muséet om vinkultur som vunnit världsrykte. Över fem vidsträckta temaavdelningar i den påkostade byggnaden visas delar av familjens privata samlingar av vinrelaterade prylar och vininspirerad konst upp. Gillar man att titta på ändlösa rader av gamla verktyg och dryckeskärl i olika varianter och läsa på informationsskyltar så har man kommit rätt. Tyvärr döljs den bakomliggande pedagogiska idén och de tafatta försöken till interaktivitet av samlingens överflöd. Det blir snarare en exposé över samlariver.  Men det är en imponerande satsning med ett äkta engagemang och bara delen med konstsamlingen (Picasso, Warhol, Braque etc) får hakan att ramla ner.

Vår omåttligt entusiastiske och stolte guide var Rafael Vivanco Sàenz som också är bodegans innovative vinmakare. I anslutning till bodegan har han sin egen lilla lekstuga i form av ett experimentvineri för mikrovinifieringar och alternativa jäsningsmetoder. Här arbetar man också intensivt med de olika druvsorterna och deras respektive potential. Samtliga druvor kommer från egna odlingar vilket är långt ifrån någon självklarhet i Rioja.

Med allt imponerande utanverk var farhågan att vinerna skulle stå sig slätt. Det fanns ingen anledning till oro. Vinerna var både välgjorda och visade upp tydlig personlighet och karaktär. Hela vägen från en snygg crianza över en utrycksfull maturana tinto till ett sött (!) vin som i ärlighetens namn kanske var mer intressant än bra.

Men det där med nattvardsvinet i rubriken? Ja det handlar om den helt bisarra tavlan nedan som finns i Vivancos samlingar. Jesus ligger blödande i en vinpress och två änglar övervakar extraktionen medan Frälsarens blod rinner ned i en vinbägare. Ja det är tydligen så man gör.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så var jag då i Rioja igen. Den här gången för att, tillsammans med 23 andra deltagare från hela världen, bli officiell utbildare för regionen.

Efter en sen ankomst på lördagkvällen hanns det med en snabb men obligatorisk tapasrunda på Calle de Laurel. Söndagen startade sedan tidigt för att utforska den första underregionen; Rioja Baja.

Denna ofta missaktade del av Rioja har länge reducerats till leverantör av mjuka, fruktiga alkoholrikare viner som blandats med vin från de mer ansedda regionerna Alta och Alavesa. Nu börjar fler och fler få upp ögonen för kvaliteten i vinerna härifrån, dess egen karaktär och de spännande producenterna. Rioja Baja är där det händer för tillfället.

Vi besökte först byn Quel? som i princip är sprungen och uthuggen ur den enorma klippa som hänger över invånarna. Tvärs över floden Cidacos i en annan sandstensklippa finns tvåhundra (200!) små primitiva bodegor inhuggna. Dessa användes och används som små alternativboenden  när temperaturen under sommaren blir outhärdlig. Under 1600- och 1700-talen började man utveckla metoder för vinproduktion i grottorna. Man högg ut en typ av ”skorstenar” så att man från toppen av klippan kunde hälla ner de nyskördade druvorna rakt ner i i stora jäskar av sten där de sedan trampades och fick jäsa. Förutom att man skyfflade upp skalmassan till den handdrivna pressen så var detta en tidig form av vinmakning med gravitation. 

Våra värdar vid besöket, Bodegas Otañon, tog 2014 upp metoden igen för att göra ett vin till familjen  och för speciella tillfällen. Den första årgången ligger fortfarande på fat och ska tydligen vara magisk. Vi fick även prova vita viner av druvan viura. Precis som regionen Baja har den haft ett dåligt rykte som ointressant och bäst lämpad för enklare viner. Jag har tidigare provat exempel med ett kvartssekel på nacken och Ontañon visade återigen att viura är en druva att titta närmare på.

Familjen Otañon är också en av pionjärerna att leta upp vingårdslägen på högre höjd och med svalare klimat. Vingården Yerga är en av dem och levererar druvor av mycket hög kvalitet. I vingården fick vi tillsammans med tapas prova en rianza som var häånadsväckande komplex, väldoftande, lite animalisk och med en härligt saftig struktur. Mycket charmigt. Även ett rosévin av typen clarete överraskade med stor karaktär och fräsch attityd. Clarete är en traditionell stil där man jäser gröna druvor med en liten andel blå för att få ett blekt rosa vin.

I morgon bitti ska ni vara snabba med beställningar till Systembolaget. Importören Amka sänker då nämligen priset på en vit côtes-du-rhône från 119 kr till 59 kr! Visserligen måste du beställa ett kolli om sex buteljer men det är det definitivt värt.

Vinet är nämligen ett samarbete mellan den levande legenden Michel Chapoutier från firman M. Chapoutier och Anne-Sophie Pic som tilldelats tre michelinstjärnor för sin restaurant Pic i Valance.

Det är en ganska typisk vit côtes-du-rhône. Fyllig, lite fet och något eldig med pigg syra och kryddiga toner och rik gul frukt. Snyggt balanserad, smakrik och lång lite stram eftersmak. Enda minuset är att den är lite tillknäppt i doften. Helt klart ok för 119 kr. För 59 kr är det ett tokfynd! Finns endast 700 flaskor kvar och kan bara beställas från och med i morgon bitti. Gå via denna länk.

Detta bildspel kräver JavaScript.

För några veckor sedan hade jag den stora förmånen att vid en mycket intim liten vinprovning få sitta ned tillsammans med den levande legenden Alain Brumont. Jag skrev ett inlägg om honom och hans viner för tre månader sedan i samband med att jag höll i en stor provning på temat. Att nu få träffa honom var mycket givande.

Alain Brumont är en man som bokstavligen stått med händer och fötter i jorden och därifrån lyft, inte bara sig själv, utan ett helt område till världsrykte. Otroligt spännande att få lyssna till hans erfarenheter av vinodling, vinmakningoch inte minst hans syn på ”naturvin”.

Eftersom jag så nyligen provat vinerna så kunde jag koncentrera mig på att lyssna till Alain och sniffa på vinerna utan att skriva om dem. Precis som förra gången så stod det vita vinet 2009 Jardins de Bouscasse ut som exceptionellt personligt och bra. Stor komplex doft med massor av mogen frukt, honung, bivax och en stor rostad ton förvillande lik fattoner. Mycket frisk och smakrik med koncentrerad fruktighet, gul vaxig frukt, apelsinskal och mandlar. Mycket lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Fortfarande ungdomligt trots över sex år på nacken, mycket personligt och till ett sensationellt lågt pris.

Vinet kostar ynka 125 kr när du privatimporterar via Systembolaget. STOPP!!! Ge inte upp nu! Det är mycket enkelt och går snabbt. Gå in via denna länk läs infon och klicka dig vidare. Om du inte har ett konto på  hemsidan så behöver du registrera dig först. Gör din beställning. Importör: Vinunic. Producent: Alain Brumont. Vinets namn: Jardins de Bouscasse. De andra uppgifterna är inga konstigheter. I informationen står att man måste betala 30% i handpenning i butiken men det behövde inte jag. Det tog fem dagar tills vinet var i butiken. Hur enkelt som helst!

Orkar man inte privatimportera så är ett annat osannolikt fynd är 2009 Château Bouscassé som är en riktig klassiker i Systembolagets sortiment. Ett rött vin för den som gillar kraftfulla, smakrika och strukturerade viner. Njutbar idag med en rejäl luftning men klara flasklagring i flera decennier enligt Alain själv.

Jag blir lika glad varenda gång jag hittar en riktigt bra bordeaux. Inte för att det på något sätt skulle lida brist på sådana, men i den enorma mängd vin som kommer från området kan det ibland vara svårt att hitta guldkornen.

Blev tipsad om 2009 Divinus de Château Bonnet av en pålitlig vän. Precis som vännen är producenten André Lurton pålitlig och jag rekommenderar alltid den vita Château Bonnet till den som vill ha en bra vit bordeaux eller en typisk sauvignon blanc.

Divinus är prestigevinet som kommer från fyra hektar utvalda vingårdar på den mycket stora egendomen. Noggrann selektering, 18 månader på ekfat och traditionell klarning med äggvitor har gett resultat. Över den klassiska strama, eleganta kroppen hänger en tung modern överrock av mörk mogen frukt och en kryddig, rostad och lätt blommig parfym omger det hela. Den hängivne bordeauxälskaren (sådana som undertecknad) kanske saknar egensinnigheten och tonerna av sot, jord, blod och rostigt stål, men vinet levererar så mycket ren njutning att det snart glöms bort. Perfekt balans mellan cabernet sauvignon och merlot, modernt och klassiskt, gamla och nya världen.

Ett bordeauxfynd för mycket humana 200 kronor. Att njuta fullt ut nu eller fylla källaren med och följa under många år.

När man pratar om att lagra viner så tänker de flesta säkert på fatlagrade, röda och dyrare viner kanske framförallt från Frankrike eller något annat klassiskt vinland.

Här kommer två billiga, vita viner från lite udda druvor utan fatlagring som kommer från Australien som är ganska alkoholsvaga och som kan glömmas många år. Inte ett enda rätt egentligen. Just sån’t här gör vin ett så spännande område.

För drygt ett år sedan besökte jag Australien och skrev då om vinerna från det extrema Hunter Valley och de egensinniga vinerna därifrån. Riktigt klassiska lagringsviner för en spottstyver. 2009 Margan Hunter Valley Semillon är ett bra exempel på dessa viner som i sin ungdom är smått obegripliga med sina distinkta citruskaraktär och höga syra. Lite grand som en Chablis. Gillar man stilen är de fullt njutbara som unga, men glömmer man bort dem 5-6 år eller ännu längre så händer det grejer. Vinerna blir fylligare, fruktigare, rikare och mer komplexa och utvecklar en lite rostad nötighet som påminner om en klassisk Meursault från Bourgogne. Snudd på en metamorfos.

Under australienresan besökte jag även klassiska Château Tahbilk som grundades redan 1860. Jag skrev faktiskt inget om detta besök men under en mycket omfattande provning så fick vi uppleva hur ”enkla” Tahbilk Marsanne utvecklar sig under decennier. Vinet släpps först när det redan har lite flaskmognad efter fyra fem år. Här finns mer tropisk frukt, lite omogen ananas, en speciell doft av hjortron och en tydlig rökighet. Mer generös i stilen men med en frisk syra. Med flasklagring utvecklas fruktigheten och mer rökiga aromer, popcorn, smörighet och en bredare smak. Makalöst lagringsduglig för under 100-lappen. Måste beställas.

Har man inte obegränsad budget och en omfattande vinkällare så krävs nästan att man har råd att köpa en låda av ett vin man tänkt spara en längre tid. Med prislapparna på vinerna här så är det en möjlighet för de flesta.

Dags för ett nytt fyndvin till utförsäljningspris! Jag skrev om Tokara Cabernet Sauvignon för tre år sedan och gav den ett riktigt bra omdöme. Då gällde det årgång 2010 och nu handlar det om 2011.

Precis som förra gången handlar det om ett medelfylligt, friskt snyggt strukturerat och elegant vin med nyanserad fruktighet och mycket mörka bär. Mjuka och mogna tanniner, bra längd, diskret fatkaraktär, lite mandelmassa och ganska tydliga svamptoner från mognad, helt torrt avslut. Ett vin att dricka nu och fram till sommaren. Ligger nu på beställningssortimentet prissänkt från 109 till 79 kronor! Fynd! Finns ungefär 8000 flaskor hos importören (Uppdatering: den 2/2 fanns knappt 5000 flaskor kvar) så det ska nog räcka och inte ta slut direkt som tidigare. Läge att beställa hem en låda och ha till bruksvin

Att jag kallar det ett ”surfarvin” har att göra med att jag provade på att surfa och kom över min hajskräck tillsammans med Tokaras vinmakare Miles Mossop när jag besökte Sydafrika. Så lite partisk kanske min bedömning är. Men bara lite. Surf’s up!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Under ett inplanerat besök i Stockholm hade en förutseende vän lyckats boka två platser till restaurang Djurets Fredagslunch. Djuret serverar vanligtvis inte lunch men en gång i månaden arrangeras en speciallunch utöver det vanliga och till mycket sympatiska priser. Anmäl dig till deras nyhetsbrev för att få inbjudningar. Var på hugget när den kommer för platserna ryker med en gång.

Temat denna gång var den svarta tryffeln från Périgord. Fyra eleganta och läckra serveringar presenterades. Tryffeln var hela tiden närvarande men höll sig fint i bakgrunden och blev aldrig påträngande. Bäst till sin rätt kom tryffeln i den ljuvliga potatispurén som serverades till ankan. Fågeln var snudd på överflödig trots att den var huvudnumret. Utan ankan hade det blivit en ljuvlig vegetarisk rätt. Den lilla ostdesserten var raffinerad i sin enkelhet och avnjöts i total tystnad.

Ett vinpaket fanns förstås. Till tartaren en mjuk, saftig viol- och lakritsdoftande nebbiolo d’alba som avlöstes av en madeira från Barbeito till soppan. Starkvinet var elegant och härligt nyanserat men aningen lite för sött för en perfekt kombination. Till ankan serverades Djurets eget vin Cuvée Carnivore som är en blandning av druvorna merlot och syrah samt områdena Bordeaux och Rhône. Udda och intressant. Till osten hälldes avslutningsvis en vit bourgogne upp som med sin fetma, syra och nötighet var som gjord att flörta med comtén, hasselnötterna, det brynta smöret och tryffeln.

Avslutningsvis uppenbarade sig krögaren Daniel Crespi och hällde upp smakprov på en pinot noir från Rheingau årgång 1970. Livet är rättvist ibland. Ännu mer rättvist är att menyn endast kostade 395 kronor och det utmärkta vinpaketet 350 kr. Obegripligt prisvärt.

En sådan hedonistisk lunch kunde bara avslutas genom att ta de få stegen in till baren Tweed där vi sjönk ner i varsin chesterfieldfåtölj, anjöt en flaska röd bordeaux och kontemplerade över tryffel och livet.

Skuren tartar på kalvrygg. Serveras med svart tryffel, Parmigiano-Reggiano 2012, olivolja, svartpeppar och citron.

Soup aux truffes noirs VGE de Paul Bocuse. Smördegsöverbakad tryffelsoppa på Paul Bocuse vis.

Anka Rossini. Ankbröst på rostad brioche med halstrad anklever, tryffel-jus och tryffelpotatispuré.

Hyvlad Comté-ost med riven tryffel, rostade hasselnötter och karamelliserat smör.