Det är en deprimerande syn som möter en i det italienska utbudet på Systembolaget. Det mesta är russinbemängd ripasso, governo, appassimneto och amarone eller varianter och karikatyrer med mer eller mindre renommésnyltande namn. Alternativt är det vildavästernpastischer där druvan primitivo får mannekänga som zinfandel.

Därför är det befriande när man provar en klassisk matvänlig italienare. 2013 Borgogno Langhe Rosso kommer från en pålitlig gammal producent i Piemonte och är en blandning av druvorna barbera, merlot, freisa och dolcetto som på traditionellt sätt lagras på stora ekfat av slavonsk ek. Resultatet är ett friskt, saftigt, bärigt, mjukt och inbjudande vin med bra längd, massor med sura körsbär, blå plommon och ett balanserat inslag av ek som skänker rätt mängd struktur och kryddig komplexitet. Ett sorglöst, lättdrucket, njutbart vin som gjort för den där arketypiska italienska familjemiddagen under olivträden där alla generationer möts över massor med mat och rödvinsfläckiga dukar.

Idag var temat på skolan Bourgogne och Chablis. Mycket trevliga viner men något stod ut lite extra.

”Petit Chablis” är den lägsta klassificeringen i Chablis och brukar i allmänhet vara lätta, mycket friska och ganska enkla viner utan vare sig djup eller komplexitet. Helt okey och fräscht till lite skaldjur men lättglömt. Men om det är en riktigt bra producent som Jean-Marc Brocard så kan det ibland lyfta.

2014 Petit Chablis Sainte Claire sticker verkligen ut med sin tydligt rökiga mineralkaraktär, doft av mogen citrus och smak med hög, klart klingande syra som balanseras av ren, fokuserad citrusfrukt och mycket långa smak. Elegant, välbalanserad, omisskännligen en chablis och mycket välgjord. Det mest intressanta var att vi kunde jämföra med samma vin från 2001! Vi pratar om en petit chablis med 14 år på nacken. Det är en ålder som kan vara respektingivande även för en chablis grand cru till ett fyra gånger så högt pris. Vinet var moget, smörigt, komplext och dominerat av gula frukter och popcorn i doften. Smaken var fortfarande mycket frisk med en bred och lång smak. Ett moget vin med full vigör men kanske med avsaknad av lite fokus och koncentration. Mycket imponerande.

Stark köprekommendation på årgång 2014! För 119 kronor får du en riktigt bra chablis som kan sparas i många år.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Helgen har ägnats åt att prova nya spännande spanska viner. Under en masterclass med temat ”Spain Underground” har Cruz Liljegren guidat oss igenom de ny gryende trenderna bland spanska viner. Mycket spännande och många bra men kanske framför allt många oväntade viner.

Mest oväntat var hur mycket bra viner det är på gång från La Mancha. Detta pinade område på den spanska högplatån har mest varit källan till många billiga, enkla viner i lite kokt stil eller lite oxiderade viner i vaniljdoftande ekkostym av gammaldags dammigt snitt. Största överraskningen var nog 2014 Hello World! Prieto Picudo från bodegan Finca la Estacada.

Här har vi ett vin som är modernt på så många plan. Namnet och etiketten skiljer sig från den vanliga normen i området och Spanien och själva förpackningen är helt ny i landet. Flaskan och korken (konceptet kallas Helix) kommer från korktillverkaren Amorim och är en kombination av pressad naturkork ock skruvkork. Flaskan öppnas och återförsluts med en enkel vridning. Sedan har man valt en lokal druva, prieto picudo, med lågt anseende och lyft fram den istället för att blanda in internationella sorter. Druvorna har sedan jästs på ett sätt där både alkoholjäsning och malolaktisk jäsning (där äppelsyra omvandlas till mjukare mjölksyra) sker samtidigt. Det innebär att vinet är konsumtionsfärdigt i princip direkt. Detta innebär att man bevara fruktigheten i vinet. Dessutom använder man sig av ekchips vid jäsningen, inte för att ge ekaromer utan för att fixera färgen i vinet.

Det där blev ganska tekniskt, men hur smakar vinet? Fruktigt, bärigt, lätt kryddigt och med en läskande, saftig, slank och svalt rödfruktig känsla. Okomplicerat, personligt, rent, ärligt och med en mjuk och lite tuggig struktur. Riktigt bra och härligt tilltalande. Ett perfekt bistrovin för okomplicerad njutning. Vad kostar det då? På plats i Spanien säljs det i butik för 2.70€!!! Det betyder att om det skulle hamna på Systembolaget så skulle prislappen kunna bli obegripligt låga 65 kronor, kanske lägre beroende på volym. Producenten har ingen svensk importör så här finns möjligheter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Idag använder jag bloggen till helt oförblommerad reklam.

Kära Hustrun driver, som trogna följare känner till, tre stycken nätbutiker där hon säljer leksaker, retrodesign samt vintillbehör. Det kommer knappast som någon chock om jag avslöjar att det är jag som står för urvalet av produkter till den sistnämnda. Det är en liten utmaning att hitta bra och vettiga grejer. Särskilt kul är det när jag hittar något med en pedagogisk vinkling, utbildare som jag är. Vinkartorna som är både pedagogiska och snygga är vi särskilt glada över. Ett bra tag har vi letat efter ett komplement till dem.

På skolan hänger två inramade och lätt blekta affischer som många elever frågat efter. Det är vinets färger och aromer presenterade i vinglas. Upprepade gånger har jag försökt få kontakt med utgivaren utan resultat. Jag har också snokat upp snyggt designade varianter från Sydamerika men utan att få någon respons. Därför blev jag jätteglad när jag hittade två affischer från ett tjeckiskt förlag som svarade snabbt och levererade prompt.

Affischen med aromer är den bästa av sitt slag jag har stött på. Dofterna är grupperade efter typ och snyggt illustrerade. Dessutom finns de vanligaste defekterna representerade, något jag inte sett på tidigare. Färgpostern är enklare i sitt upplägg med fotografiskt återgivna nyanser av vin och liksom aromerna är samtliga beskrivningar återgivna på flera språk.

Årets julklapp till den vinintresserade?

Fick prova ett par nya härtappade viner på beställningssortimentet när jag besökte Nordic Sea Winery idag. Passade på att prova dem i den värmande sena septembersolen på uteserveringen efter en utsökt lunch i restaurangen.

Bakom ekologiska 2014 Cycliste Côtes-du-Rhône-Villages står som av en händelse vinmakaren Frédéric Quermel som jag jobbade lite med på importsidan för en herrans massa år sedan. Bakom den för ursprunget atypiska flaskformen  och etiketten som är en skamlös rip-off på Niepoort så döljer sig mörkfruktig doft med inslag av örter och en liten pepprighet. Smaken är frisk och förvånansvärt slank och mjuk och domineras av röda friska bär, någon kryddighet och har en lång och läskande eftersmak med en lite stram avslutning. Lite elegantare än viner från Rhône-dalen i den prisklassen brukar vara men lika publik och användbar. Riktigt trevlig och bra.

2014 Castel Rosso Governo däremot är ytterligare ett onödigt tillflöde till den aldrig sinande floden av billiga italienska viner med inslag av torkade druvor. Syltig, eldig och ganska enkel doft med lite torkad frukt, körsbär och bittermandel/körsbärskärnor. Smaken speglar doften och har en lite kladdig sötma, spretig syra och en befriande kort eftersmak. Med prislappen 79 kronor kommer den säkert att kvala in i sortimentet och bli ytterligare en folkhemsfavorit. I sinom tid även på BIB antar jag.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår var jag helt opepp på att prova vin. Det kändes oviktigt när döda barn flyter i land längs Medelhavets kuster, taggtrådsstängsel läggs ut vid Europas gränser och ”oönskade” människor stuvas ihop i överfulla tågvagnar och forslas mot sin vilja till uppsamlingsläger.

Men nu var flygbiljetten till Stockholm redan bokad och betald. Dagen var vikt till ”Sveriges största Bordeauxprovning” som nätvinhandeln Winefinder bjudit in till. Närmare femtio bordeauxslott* närvarande som presenterade årgången 2014 samt någon utvald äldre årgång. Svårt att motstå.

Jag hyser en stark hatkärlek till Bordeaux. Det är lite som ett äktenskap. Vinerna i alla färger och nyanser älskar jag. När jag smakar en riktigt bra röd bordeaux med lite mognad eller ett kaffe- och limedoftande vitt så är jag hemma. Lyckan är total. Jag älskar också historien, landskapet, staden och den där lite stroppiga och no-nonsense inställningen hos människorna. Men som med alla äktenskap så finns det alltid något som irriterar och som man bara får acceptera för vad det är. När det gäller Bordeaux så är det alla likgiltiga och riktigt dåliga viner som produceras (helt naturligt med tanke på den enorma volym som pumpas ut) men framförallt hur man behandlar vinet som en handelsvara och investeringsobjekt.

Av historiska skäl har regionen alltid exporterat det mesta av sina viner och de har därmed blivit en handelsvara som byggt och drivit stadens och regionens ekonomi. Handeln är inte olik råvaruhandeln med prisindex, optioner och värdesäkringar samt ett komplicerat system med förhandlare, producenter, vinhandlare och så vidare. Ett exempel är primörhandeln. På våren efter skörd presenteras viner som endast legat några månader på fat för vinhandlare och vinskribenter. Omdömen görs och sprids och kort därefter börjar viner allokeras i mindre volymer för att känna av marknaden och vilka priser som kan begäras.  Mer och mer viner släpps och vinerna ska förhoppningsvis gå upp. Dessa viner vilar fortfarande på fat och kommer att göra så i upp till ett år till. Kanske längre. Redan nu är det mesta av vinet sålt och betalt i flera led utan att en flaska är buteljerad. Årgången 2014 jag provade idag presenterades i våras. Idag kan Winefinders kunder beställa vinerna och betala dem (exkl alkoholskatt och moms) men de levereras inte förrän våren 2017!

Kan man verkligen bedöma vinerna så tidigt? Visst. Är man duktigt erfaren och specialiserad på bordeauxviner som exempelvis handlare och vinmakare är så går det förstås bra. Helt säker på ett vins utveckling kan man dock aldrig vara. Det finns många exempel på att årgångar skrivits upp respektive ner för att sedan revideras när vinerna fått utvecklas på flaska. När man provar vinerna på vårkanten är de ofta imponerande i sin fruktighet och de känns nästan färdiga att dricka. Några månader senare, som på provningen igår, så är de plötsligt, hårda, bittra och tyngda av ek och svåra att uppskatta. Den här hanteringen är egentligen bara värdefull för vinhandeln. För vanliga vinälskare kan den vara intressant och kännas exklusiv men i verkligheten är det bara ett sätt att flytta kapitalkostnaden och risken så långt bort från producent- och leverantörsled som möjligt.

Föreställ er att de stora skivbolagen skulle samla musikhandlare och musikrecencenter för att lyssna på omixad musik och halvfärdiga album från sina stora artister. Musiken presenteras i sitt råa format där man möjligen kan uppskatta basgångarna, höra melodislingorna men inte till fullo uppskatta stämmor, klarhet och ljudbild. På denna information vill skivbolagen att man ska beställa musik som är färdigmixad och komplett för släpp två år senare och att kritikerna ska skriva förhandsrecensioner som musikälskarna ska ha som underlag för att göra sina beställningar och betalningar 24 månader i förväg. Lite konstigt är det. Men det är så som bordeauxhandeln ser ut.

Men jag älskar trots allt Bordeaux och gårdagen erbjöd ett veritabelt gottebord med viner. Hur 2014 är som årgång kan jag inte bedöma men jag fick prova massor av bra viner från andra årgångar.  En trio favoriter med en och samma vinmakare var 1998 Château Durfort Vivens, 1996 Château Ferriere och 2011 Château Haut Bages Liberal. Kvällen avslutades med en buffémiddag i sällskap med slottens representanter och 45 äldre årgångar på magnumbuteljer. Men vid det laget hade jag slutat notera namn och årgångar och bara njöt.

*Château Cantemerle, Château Camensac, Château Chasse-Spleen, Château Poujeaux, Château Brane Cantenac, Château Cantenac Brown, Château Durfort Vivens, Château Ferrière, Château Giscours, Château d’Issan, Château Lascombes, Château du Tertre, Château Beychevelle, Château Branaire Ducru, Château Lagrange, Château Langoa Barton, Château Léoville Barton, Château Léoville Poyferré, Château Talbot, Château d’Armailhac, Château Clerc-Milon, Château Haut Bages Libéral, Château Pichon-Longueville Baron, Château Lafon-Rochet, Château Phélan-Ségur, Château Carmes Haut Brion, Château Haut-Bailly, Château Latour-Martillac, Château Larrivet Haut Brion, Château Malartic, Château Smith Haut Lafitte, Domaine de Chevalier, Château Beausejour-Bécot, Château Destieux, Château Canon la Gaffeliere, Clos de L Oratoire, Clos Fourtet, Château Beauregard, Château Clinet, Château Gazin, Château La Clémence, Château Petit-Village, Château Coutet, Château Guiraud och Château Suduiraut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Hur ofta dricker du madeira? Chansen är stor att ditt svar är ”aldrig”. Från att för gemene svensk ha varit synonymt med ”vin” under mellankrigstiden är nu denna gudadryck helt marginaliserad till enstaka inköp när ett recept, någon knäckig dessert eller svartsoppan kräver det.

Det är sorgligt att detta komplexa, spännande och helt egensinniga vin (läs mer här) har dränkts i floder av rosévin, dolts bakom en mur av boxviner och överskuggats av kändisviner. På den lilla atlantön finns idag endast åtta (8) kvarvarande producenter som fortsatt envetet kämpar med att bevara denna pärla i vinvärlden,, Tills sin hjälp har de den passionerade och extremt kunnige Niklas Jörgensen (läs hans blogg Mad About Madeira) som vet allt om vinet, ön och historien. Förutom att oförtrutet skriva och hålla provningar om madeira så var han mannen bakom gårdagens madeiramiddag arrangerad hos Adam & Albin med hjälp av Vinhos Barbeito och importören Vinopia*.

Att madeira funkar till många olika rätter visste jag sedan innan. Den mycket höga syran, den integrerade sötman och eldigheten samt samkrikedomen gör att den fungerar till smakrika, krämiga, feta, salta rätter med mycket umami och sötma. Jag hade aldrig innan gårdagens evenemang provat madira genomgående till en meny. På pappret hade kockarna Adam och Albin hade gjort sin hemläxa och i realiteten fungerade kombinationerna också sagolikt. Maten var fantastiskt fint komponerad och matmässigt var det något av det bästa jag ätit på mycket länge.

Toast med svamp & tjock grädde, bakat ägg, ramslök och kycklingreduktion

Matjesill, färskpotatiskräm, frasig kål och störkaviar

Madeirakokt ibericokind & stekt anklever, brynt lök, rostad mandel, fänkålspollen

Varma fyllda chokladbröd, lönnsirap, mjölksorbet & riven muskot

*

Det var två viner valda till varje rätt. Jag ska i ärlighetens namn säga att jag var så uppslukad av maten och att njuta av vinerna att jag inte gjorde någon djupare analys av respektive kombination. Kan bara konstatera att de flesta av vinerna faktiskt fungerade med de flesta rätterna, några lite mindre bra och andra helt enastående. Madeira är helt klart ett underskattat vin gastronomiskt.

Importören Vinopia har precis tagit in Barbeito i sin portfölj så i dagsläget finns endast Rainwater att få tag på. Ser fram emot en breddning i urvalet. Riktigt bra viner med stor personlighet. Finalen på provningen var det 133-åriga vinet 1882 Malvasia Ribeiro Real Family! Sensationellt bra, spänstigt och nästan ungdomligt med den pigga syran. Det var nästan så jag blev besviken att det inte smakade äldre. Vinet kommer från den gamla vinmakarfamiljen Ribeiro Real som inte längre producerar vin men hade detta i sin privata källare. Det skördades förrförra seklet när Tsaren styrde i Ryssland, Sverige och Norge var i union, trettio år innan Titanic skulle komma att sjunka och Andra Världskrigets utbrott låg 57 år i framtiden. Året därpå lades det på fat där det lämnades fram till slutet av 1950-talet då det som var kvar efter decennier av avdunstning och koncentration fördes över på glasdamejeanner och glömdes bort. Förra året kontaktade familjen Barbeito för att få hjälp med buteljering. Vinerna häldes samman i ett fat där de fick harmonieras några månader innan de i april buteljerades på 176 helflaskor. Två av dem avnjöts till en helt galet god chokladdessert. Himmelriket! (Provningsanteckning nedan)

Delvino Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor, bränd, nötig lite knäckig doft av kanderad citrus. Medelfyllig, halvtorr med mycket hög frisk syra, len koncentrerad torkad frukt med citrusmarmelad och apelsin. Lång och elegant eftersmak.

Rainwater Reserva Medium Dry 5 Years Old. Ljus bärnsten. Stor doft med inslag av petroleum, gummi, bivax, läder och torkad aprikos. Halvtorr till halvsöt smak, medelfyllig, mycket frisk med polerad syra, silkig torkad frukt av aprikos. Smakrik och mycket lång eftersmak med liten tanninstruktur och liten syrlighet.

2003 Single Harvest Medium Dry. Medeldjup bärnsten. Stro, eldig doft av Tarragona (mörk choklad och hasselnöt), vax och aprikoskräm. Fyllig, halvtorr, mycket frisk smak, len med liten eldighet, choklad, apelsinmarmelad, liten tanninstruktur. Ganska smakintensiv och mycket lång eftersmak med kraft och elegans. Vinet skördades i två omgångar, en tidig och en sen skörd, för att få både rik frukt och stram syra. Legat 11 år på fat. Endast 4300 btl.

Verdelho Reserva Velha Medium Dry 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv och komplex doft av kola, knäck, vanilj, rostade nötter, rökig och lite bränd ton och ett drag av rostade hummerskal. Fyllig, mycket hög frisk syra som balanseras av välintegrerad sötma, intensiv lite bränd smak, ”sotig”, engelsk apelsinmarmelad. Bred, stram, mycket lång och intensiv eftersmak.

Boal Reserva Velha 10 Years Old. Medeldjup bärnsten. Medelstor doft av övermogen honungsmelon, vax, honung, russin, apelsinmarmelad, animaliskt inslag och en liten bränd ton.Medelfyllig, halvsöt, frisk och lite bränd smak med knäckighet, russin, pepprig, ekfatsstruktur. Något kort smak med en intensiv syra mot slutet.

2000 Malvasia Colheita Single Cask 225 d+e. Djup bärnstensfärgad. Stor doft av torkad frukt, sirap och lite flyktiga syror samt möbelpolish. Fyllig, halvsöt, intensiv syra men balancerad mot koncentrerad frukt och sötma, knäckig, rökig, rostad och stram. Torkad frukt, fikon, nötter, mörk choklad och rostat kaffe i en mycket lång, smakrik och komplex eftersmak.

Malvasia 20 Years Old Lot 14050. Djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex och bränd doft av russin, krut, kryddighet, ingefärakaramell samt animaliska inslag. Fyllig, söt men intensivt frisk, knäckig, bränd, kryddig koncentrerad apelsin. Lång och komplex eftersmak.

1882 Malvasia Ribeiro Real Family. Ljust coca-cola-färgad. Mycket stor, intensiv och komplex doft med flyktiga syror (etyacetat) som försvann efter en stund. Kryddig, knäckig, animalisk, bränd doft med inslag av läder och massor med torkad frukt. Fyllig, len men med en intensiv syra, bränd och knäckig med karaktär av russin. Mycket koncentrerad och komplex, läder, kalamataoliver, salmiak och kakaopulver. Trot en hög sockernivå så smakade vinet snudd på halvotrrt. Häpnadsväckande vitalt och perfekt balanserat.

Sammantaget en mycket spännande och njutbar vinmiddag både mat- och vinmässigt. Snabb service, inga longörer och trevligt sällskap. Avslutades med att Niklas på 10 minuter drog hela Madeiras historia på ett fängslande och intressant sätt. En av de bästa vinmiddagar jag varit på.

*Det här var för ovanlighetens skull inte någon bjudmiddag. De få platserna var hett eftertraktade och alla fick betala.

Har rest till Stockholm för att ägna två dagar åt portugisiska viner. Har irrat runt några timmar på Portugisiska Vindagen där importörer och producenter ställer ut. Massor av viner att prova men inte många som hittills fått mig att höja på ögonbrynen.

Däremot fick jag erkänna min stora okunnighet när jag upptäckte en för mig okänd vintyp från Douro. Ett vitt starkvin av druvan muscat men som inte är ett portvin – Moscatel do Douro. Hade ingen aaaning om att det fanns.  Kollade runt lite bland kunniga kollegor och tydligen är jag inte ensam om denna kunskapslucka, vinerna är också ganska ovanliga. De två exemplen jag provade kom från producenten Secret Spot och var av den långlagrade typen med 10 respektive 40 års genomsnittlig fatlagring.

Bägge vinerna förvånande med sin stora fräschör trots den långa lagringen samt att de upplevdes som mycket torrare än portvin trots ungefär samma sockerhalt. Endast de äldre vinet finns tillgängligt på beställningssortimentet, men priset avskräcker tyvärr.

Secret Spot Moscatel do Douro 10 Anos. Medeldjupt gyllene briljant färg. Stor, lätt eldig doft med tydliga apelsin- och pomeranstoner, aprikosmarmelad, kryddighet, vanilj, anstrykning av läder och lite kola. Medelfyllig, edldig och mycket frisk smak som nästan döljer sötman. Apelsin, citrus, kryddor, vanilj och frisk fruktighet. Väldigt fräsch eftersmak med pepprighet men något blek.

Secret Spot ”Casco VII” Moscatel do Douro 40 Anos. Medeldjup briljant bärnstensfärg. Stor, komplex, utvecklad doft av rostade hasselnötter, mandelmassa, kanderade apelsinskal, engelsk apelsinmarmelad, kryddpeppar, knäck. Fyllig, mycket frisk och stram med ekstruktur, nästan halvtorr känsla trots 120 g socker, engelsk apelsinmarmelad, kaffe, kola, vanilj, mörk choklad och en förvånansvärt fräsch fruktighet av mogna persikor och grillad citron. Lång eftersmak.

Idag hade skolan besök av Paul Drogemuller från Paracombe Wines i Adelaide Hills i Australien.

Paul planterade de första druvorna högt på en platå i denna svalare del av Australien 1983. Egendomen drivs av familjen och fokuserar på premiumviner. Det mesta arbetet i vingården görs för hand och tack vare det svalare och fuktigare klimatet slipper man att konstbevattna vilket annars är mer regel än undantag i Australien. Det mesta vinifieringen görs i öppna kar och vinerna filtreras inte.

Efter en inledning med två viner som var besvikelser tog det fart med de fyra sista röda vinerna. De uppvisade personlighet, elegans och viktigast av allt hade de ”drinkability”.

2014 Paracombe Sauvignon Blanc. Ljust gul med grönt inslag. Medelstor doft med tydligt gröna gräsiga toner med karaktär av grön paprika, vitpeppar, nässlor mot en botten av mogen gul stenfrukt som persika och gula plommon. Torr, medelfyllig smak av fet gul frukt och förvånansvärt låg syra gör en sauvignon blanc. Lite kort och något obalanserad eftersmak. Sauvignon blanc är inte Australiens starkaste gren.

2013 Paracombe Pinot Noir. Ljust röd färg med liten blå ton. Stor, rik bärig doft av solvarma jordgubbar, nypon och torkade örter. Lätt till medelfyllig, mycket frisk, bärig men lite klen frukt med karaktär av röda äpplen, lingon, tranbär och en distinkt ton av torra örtkryddor. Lite kort och torr eftersmak med någon bitterhet.

2010 Paracombe Cabernet Franc. Ganska djup blåröd färg. Stor, rik doft av mörka söta bär, svarta vinbär, eukalyptus, körsbär, piptobak. Medelfyllig, frisk med slank fruktighet, eleganta tanniner, kryddighet och massor av friska röda bär som tittar fram mot slutet. Läskande, elegant och med bra längd. Läckert.

2009 Paracombe The Reuben (bordeauxblend med en liten andel shiraz). Stor komplex och mörkfruktig doft av ceder, läder, svarta vinbär, eukalyptus, sot, salmiak. Medelfyllig, stram och mörkfruktig med friska syror, kryddig, pepprig, svarta vinbär, björnbär och mörka körsbär. Mot slutet kommer röda friska bär, sot och lakrits i en lång elegant eftersmak.

2009 Paracombe Cabernet Sauvignon. Djup röd färg som börjar drar mot brunt i kanten. Ännu knuten, lite eldig doft med mörka bär, piptobak och vanilj. Medelfyllig, slankt mörkfruktig smak av svarta vinbär, björnbär och ett grönt inslag av tomatblad. Lång eftersmak med fina tanniner som bildar en fin struktur med de välintegrerade faten.

2009 Paracombe Shiraz. Mycket djupt röd färg med en nyans av blått i kanten. Stor något komplex doft med nyanserad kryddighet, diskret eukalyptus, läder, lakrits och lite fatvanilj. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka mogna bär balanserad av mjuka tanniner och friska syror. Lång eftersmak med antydan till fruktsötma.

Det blir tyvärr inte mycket skrivet på bloggen nuförtiden. Jag skulle kunna ha dåligt samvete men det har jag faktiskt inte.

Tittar jag tillbaka på de senaste glesa bloggposterna så har det blivit flera vinfynd till osannolika priser. Det är faktiskt en tillfällighet. Nu kommer ytterligare en tillfällighet.

Jag skrev om Château Prat-Majou-Gay för flera år sedan. Ett riktigt trevligt och personligt sydfranskt vin som kostade ungefär 75 kronor då. Inför sommelierutbildningens examinationer letade jag i Systembolagets sortiment efter de billigaste röda vinerna med naturkork att användas vid dekantering. De två som dök upp var portugisiska Dão Casal Mor (som jag fyndflaggat tidigare) och just Château Prat-Majou-Gay som nu säljs för märkligt låga 51 kr!

Två lådor köptes in in och idag sniffade jag mig idag igenom 18 flaskor som omsorgsfullt dekanterades av nervösa elever. Kvaliteten förvånade mig. Ett så här trevligt, ärligt, fruktigt, kryddigt lavendeldoftande vin med tuggig struktur och i total avsaknad av kladdig restsötma ska inte vara så här billigt. Särskilt inte när det kommer från en mindre familjeegendom och dessutom är ekologiskt. Det är ett pris som är så lågt att man inte kan få ett vettigt vin som produceras anständigt för den pengen. Var tvungen att kolla med importören.

Enligt uppgift tog de över agenturen för vinet och strax därefter blev vinet avlistat av Systembolaget (småproducenter och personliga viner i mindre volymer göre sig icke besvär) och det flyttades till beställningssortimentet. Sittandes på ett stort lager sänktes priset till 49 kronor och plötsligt såldes vinet så bra att det kvalificerade sig för en ny listning i ordinarie sortimentet. Med skattehöjningen blev priset 51 kronor. Vinet säljs idag med förlust, även om producenten får betalt, men man planerar en nödvändig prisjustering.

För oss konsumenter är det bara att passa på och bunkra upp inför vårens och sommarens fester!