Det här var kul! En stout (även om jag skulle kalla den porter) som jästs med must från druvan malbec och sedan fatlagrats!

Ska Brewing i Colorado är nästan en parodi på hur ett litet bryggeri startat av entusiaster (Dave & Bill!) brukar se ut. Serietidningsestetik, skamusik och lite för putslustiga namn på ölen. Ofta är inramningen och entusiasmen mer imponerande än själva ölen. Fascinationen över humlen brukar dessutom få ölen att kantra över i odrickbart bittra och överparfymerade missfoster. Därför var jag mer än lovligt skeptisk till denna bastard till öl där man tillsatt druvmust vid bryggningen och sedan fatlagrat. Resultatet är förvånansvärt lyckat och det finns faktiskt en viss karaktär av malbec som smälter ihop fint med de mörka rostade tonerna i ölen! Perfekt att smutta på i min vinsejdel.

Mycket mörkt brunsvart färg och tät, ljust umbrafärgad skumkrona. Ganska stor doft av kaffe, lakrits, russin ,dadlar, svarta oliver, pumpernickel, tjärpastiller och faktiskt något vinös. Fyllig, mäktig och nästan fet munkänsla med tydlig sötma som fint balanserar en markerad beska, tydliga fattanniner och en liten syrlighet, rika aromer av kall espresso, tjära, lakrits, torkad frukt, russin och faktiskt en ton av en riktigt bläckig malbec. Lång, rik eftersmak där sötman och beskan spelar snyggt tillsammans.

2010 Cashemere från Kalifornien har ett synnerligen passande namn och etikett; silkig, elegant och samtidigt värmande. Den druvblandningen av mourvèdre, syrah och grenache är inspirerad av sydfrankrike och vinet är lite som en côtes du rhône som dansar på tåspetsarna. Härligt parfymerad och riktigt förförisk. Inte illa för ett vin under hundralappen.

Medeldjup blåröd färg. Stor, nyanserad och parfymerad doft med inslag av viol, anis, ceder, lavendel, blodapelsin, kryddpeppar, vanilj samt massor av blå och röda bär. Medelfyllig mycket frisk smak med stor fruktighet och mjuka tanniner, silkig struktur och tydlig men fint integrerad ekkaraktär som ger kryddiga toner och ett aromtaiskt cederinslag. Lång och ganska smakintensiv eftersmak med vanilj, kryddor och liten eldig syltighet. 

Finosherry ska avnjutas ung och fräsch och med alla subtila aromer bevarade. Det rekommenderas alltid av producenterna att man ska dricka upp flaskan inom ett år. Därför har det varit fullständigt obegripligt varför det inte funnits datummärkning på dessa ”färskviner”. Det har förvisso diskuterats länge men man har aldrig kommit till skott.

Nu har Gonzalez Byass, som är den absolut största sherrproducenten, gått i bräschen och kommer att datummärka sin Tio Pepe från och med denna månad. Ett starkt initiativ som förhoppningsvis kan få övriga bodegor att börja agera och göra detsamma. Snart slipper vi att råka ut för oxiderad fino och kan äntligen vara säkra på att få en fräsch, blek och mandeldoftande sherry till våra tapas.

Läs mer om sherry här.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läsare av denna blogg känner min bättre hälft som Kära Hustrun. Hon pysslar med helt andra grejer än jag. Sedan många år driver hon en retrobutik i Malmö och på nätet. Denna har sedan knoppat av sig till en leksaksbutik med nätförsäljning.

I flera år har hon i butiken sålt korkskruvar och champagnesablar. Detta lilla sidospår har nu resulterat i ytterligare en webbutik helt ägnad åt vintillbehör. Hos Vinet & Glaset, som öppnade igår, hittar man glas, vinprovningstillbehör, korkskruvar och mycket snygga kartor bland annat. Sortimentet byggs ut successivt och mycket grejer är på väg in.

Självklart är jag inblandad på ett hörn med att hitta och välja ut bra prylar. Men det är Kära Hustrun som har sista ordet och eventuella klagomål hänvisas till henne. 😉

Svenska folkets förkärlek till vin av torkade druvor är väl känd och har lyft Italien till förstaplatsen på försäljningstoppen. Det spelar ingen roll om det står amarone, ripasso eller appassimento på etiketten…allt går att sälja. Det är egentligen inget fel på dessa viner, finns fantastiska amaroneviner, förutom att de är ganska enehanda i längden med sin höga alkohol, russintoner och lilla sötma.

Men då Italiens svagare kort är vita viner så var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se vitt vin gjort på samma sätt. Nu är det här i form av 2011 Tommasi Adorato Appassimento Parziale – ett vin vi fått för våra synder. Delvis gjort av torkade druvor har detta vin från producenten Tommasi tydligen hamnat utanför vinlagstiftningen och har inget ursprung annat än ”Italien”. Det smakar gammalt på ett riktigt dåligt sätt och påminner om de gamla vita, oxiderade bordeauxerna med sötma som tack och lov inte längre finns på monopolets hyllor. Det hedrar Systembolaget att de inte köpt in denna bastard utan att den (obegripligt) kvalat in från beställningssortimentet. Svenska folket har de viner de förtjänar.

Ljust gul med en dragning åt halm. Medelstor doft av enkla estrar som päronbugg, gammal äppekällare, lätt oxidationston och något efterhängset, instängt, dammigt och kletigt. Medelfyllig smak som spretar åt precis alla håll, platt och samtidigt vass syra, obalanserad sötma, påtaglig beska, platt och fruktlös kropp och över alltihop hänger en kväljande ton av gamla äpplen. Avslutningsvis en eftersmak som aldrig vill försvinna.

Dagens vintips är en strålande liten syrah jag provade när jag var i Chile i januari. Jag tipsade om den redan då men risken är att den försvann bland flodvågen av provningsanteckningar (funderar på att smyga in snuskiga ord här och där för att kolla om någon läser dem).

Ibland riskerar man att färgas av omgivningarna när man provar, särskilt när man är hos producenten. Jag jämförde därför vinet idag med mina anteckningar från då. Hittade ingen anledning att revidera min uppfattning och repriserar bara vad jag skrev då. Vinet utvecklas dessutom positivt under flera år i flaskan. Stark köprekommendation! Edit: Notera att det är en ganska kraftig fällning i vinet. Dekantera eller var försiktig när du häller upp sista glaset.

2011 Quintay Syrah / Casablanca. Djupt blåröd med purpurkant. Stor, uttrycksfull doft av mogna mörka bär, rökighet, lavendel, mörka körsbär, bitter choklad, läder och en viss flyktighet. Fyllig med nästa fet och sötaktig frukt initialt som sedan stramas upp ordentligt av fina syror och tuggiga tanniner, mörka bär, mörk kakao.

Xavier Vignon är en ganska omskriven vinmakare med arbetsfält i Rhône. Hans viner har blivit omtyckta men jag har personligen inte riktigt köpt hans stil som är åt det modernare och lite fruktsöta hållet.

När det nu släpptes en côtes du rhône för endast 85 kronor som dessutom blivit uppskriven av både vinskribenter och bloggare så blev jag nyfiken. Tyvärr kan jag inte falla in i hyllningskören. Ytligt sätt bjuds det en rik fruktighet med en inledande ”attack” men smaken är kort och lite tunn med ett lite sötaktigt och metalliskt avslut. Det finns också en överdriven eldighet som får vinet att tippa över. Men jag tror ändå att det här är en stil som går hem hos dem som gillar amarone och ripasso och för den blygsamma pengen kan man inte begära så mycket mer heller. Själv föredrar jag 2010 Terre de Mistral som faktiskt är betydligt billigare och som jag skrivit om här. Men det är bara jag.

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes. Ganska djup blåröd färg. Stor, varm, eldig och varmfruktigt, syltig doft av mörka bär och lite pepparkakskryddighet. Medelfyllig, fruktig och lite kryddig smak med något spretig syra, tydlig eldighet, sötlakrits. Ganska kort och lite tunn eftersmak med en något efterhängsen fruktsötma, obalanserad eldighet och liten beska/metallisk ton.

Det tidigare nästan helt bortglömda franska vinområdet Jura på gränsen till Schweiz har de senaste åren fått ny uppmärksamhet. Bland annat beror det på att unga sommelierer alltid är på jakt efter nya spännande viner till sina krogar och att flera av producenterna äntrat naturvinsscenen. Uppmärksamheten är mer än välförtjänt. Här hittar vi viner med stor personlighet och flera helt unika vinstilar.

2010 Caveau des Jacobins Chardonnay lanserades som en nyhet på Systembolaget denna månad och kommer från ett stort kooperativ i området. Det är förmodligen tack vare sin storlek som man kan leverera så här bra kvalitet och karaktär för en så liten peng. För ynka 89 kronor får du massor med smak, bra struktur, nötighet och slank frukt som jag gärna skulle vilja möta med alpostar och charkuterier. Har du inte provat ett vin från Jura förut så är det köpläge.

Medldjup gul färg. Ganska stor och fruktig doft av gula frukter, äpplen, honungsmelon, konserverade päron, hasselnötter och mandel samt en liten rökig mineralton. Torr, fyllig och smakrik med mycket hög men snyggt polerad syra, nästan fet gul fruktighet av gula äpplen, nötter, citruszest och en diskret fatstruktur och en åtstramande mineralitet. Lång eftersmak med fin balans, kvardröjande struktur med grepp och en fin nötighet i avslutet.

Idag hade sommelierutbildningen sitt årliga besök av vinmakaren Lars Torstenson. Som vanligt en intressant resa genom vinvärldens kvaitetsparametrar, vindesign, sanningar och lögner samt provning av högt och lågt.

Bland annat fick eleverna prova två av Sveriges bäst säljande viner blint. Zumbali och Umbala är två sydafrikanska bag-in-box-viner som etablerat sig på markanden med ett riktigt lågt pris. Hjälp på traven att nå topplaceringarna har de haft av sveriges vinskribenter som hyllat både det vita och fyndstämplat det röda. Hur man om och om igen kan sätta ”fynd” och ”bästa köp” på dessa viner är fullständigt obegripligt för mig. Logiken i att hissa viner som är så här obalanserade, stumma, livlösa och med en konstlad syra, kletig sötma och skitig beska kan bara förklaras med inkompetens eller dumhet om man inte ska misstänka rena oegentligheter.

Att vinerna knappt kostar 35 respektive 50 kr litern skvallrar ju om att det är mycket enkla viner som krävt en hel del ”justering” för att kunna bli drickbara. Räknar man baklänges på priset och drar av alkoholskatt, moms, förpackning, marginaler, transport och andra kostnader blir det inte många slantar över till odlaren. Vad man betalar vingårdsarbetarna vill jag inte tänka på.

Edit 1: Enligt uppgift står Zumbali för 8% av den totala försäljningen av vita viner och Umbala säljer 5 miljoner liter årligen. Man blir onekligen mörkrädd.

Edit 2: Nu har även Lars Torstenson skrivit (lite mångordigt) om vinerna som ”är monstruösa i sin orena tvivelaktighet”.