Finosherry ska avnjutas ung och fräsch och med alla subtila aromer bevarade. Det rekommenderas alltid av producenterna att man ska dricka upp flaskan inom ett år. Därför har det varit fullständigt obegripligt varför det inte funnits datummärkning på dessa ”färskviner”. Det har förvisso diskuterats länge men man har aldrig kommit till skott.

Nu har Gonzalez Byass, som är den absolut största sherrproducenten, gått i bräschen och kommer att datummärka sin Tio Pepe från och med denna månad. Ett starkt initiativ som förhoppningsvis kan få övriga bodegor att börja agera och göra detsamma. Snart slipper vi att råka ut för oxiderad fino och kan äntligen vara säkra på att få en fräsch, blek och mandeldoftande sherry till våra tapas.

Läs mer om sherry här.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Detta bildspel kräver JavaScript.

Läsare av denna blogg känner min bättre hälft som Kära Hustrun. Hon pysslar med helt andra grejer än jag. Sedan många år driver hon en retrobutik i Malmö och på nätet. Denna har sedan knoppat av sig till en leksaksbutik med nätförsäljning.

I flera år har hon i butiken sålt korkskruvar och champagnesablar. Detta lilla sidospår har nu resulterat i ytterligare en webbutik helt ägnad åt vintillbehör. Hos Vinet & Glaset, som öppnade igår, hittar man glas, vinprovningstillbehör, korkskruvar och mycket snygga kartor bland annat. Sortimentet byggs ut successivt och mycket grejer är på väg in.

Självklart är jag inblandad på ett hörn med att hitta och välja ut bra prylar. Men det är Kära Hustrun som har sista ordet och eventuella klagomål hänvisas till henne. 😉

Svenska folkets förkärlek till vin av torkade druvor är väl känd och har lyft Italien till förstaplatsen på försäljningstoppen. Det spelar ingen roll om det står amarone, ripasso eller appassimento på etiketten…allt går att sälja. Det är egentligen inget fel på dessa viner, finns fantastiska amaroneviner, förutom att de är ganska enehanda i längden med sin höga alkohol, russintoner och lilla sötma.

Men då Italiens svagare kort är vita viner så var det bara en tidsfråga innan vi skulle få se vitt vin gjort på samma sätt. Nu är det här i form av 2011 Tommasi Adorato Appassimento Parziale – ett vin vi fått för våra synder. Delvis gjort av torkade druvor har detta vin från producenten Tommasi tydligen hamnat utanför vinlagstiftningen och har inget ursprung annat än ”Italien”. Det smakar gammalt på ett riktigt dåligt sätt och påminner om de gamla vita, oxiderade bordeauxerna med sötma som tack och lov inte längre finns på monopolets hyllor. Det hedrar Systembolaget att de inte köpt in denna bastard utan att den (obegripligt) kvalat in från beställningssortimentet. Svenska folket har de viner de förtjänar.

Ljust gul med en dragning åt halm. Medelstor doft av enkla estrar som päronbugg, gammal äppekällare, lätt oxidationston och något efterhängset, instängt, dammigt och kletigt. Medelfyllig smak som spretar åt precis alla håll, platt och samtidigt vass syra, obalanserad sötma, påtaglig beska, platt och fruktlös kropp och över alltihop hänger en kväljande ton av gamla äpplen. Avslutningsvis en eftersmak som aldrig vill försvinna.

Dagens vintips är en strålande liten syrah jag provade när jag var i Chile i januari. Jag tipsade om den redan då men risken är att den försvann bland flodvågen av provningsanteckningar (funderar på att smyga in snuskiga ord här och där för att kolla om någon läser dem).

Ibland riskerar man att färgas av omgivningarna när man provar, särskilt när man är hos producenten. Jag jämförde därför vinet idag med mina anteckningar från då. Hittade ingen anledning att revidera min uppfattning och repriserar bara vad jag skrev då. Vinet utvecklas dessutom positivt under flera år i flaskan. Stark köprekommendation! Edit: Notera att det är en ganska kraftig fällning i vinet. Dekantera eller var försiktig när du häller upp sista glaset.

2011 Quintay Syrah / Casablanca. Djupt blåröd med purpurkant. Stor, uttrycksfull doft av mogna mörka bär, rökighet, lavendel, mörka körsbär, bitter choklad, läder och en viss flyktighet. Fyllig med nästa fet och sötaktig frukt initialt som sedan stramas upp ordentligt av fina syror och tuggiga tanniner, mörka bär, mörk kakao.

Xavier Vignon är en ganska omskriven vinmakare med arbetsfält i Rhône. Hans viner har blivit omtyckta men jag har personligen inte riktigt köpt hans stil som är åt det modernare och lite fruktsöta hållet.

När det nu släpptes en côtes du rhône för endast 85 kronor som dessutom blivit uppskriven av både vinskribenter och bloggare så blev jag nyfiken. Tyvärr kan jag inte falla in i hyllningskören. Ytligt sätt bjuds det en rik fruktighet med en inledande ”attack” men smaken är kort och lite tunn med ett lite sötaktigt och metalliskt avslut. Det finns också en överdriven eldighet som får vinet att tippa över. Men jag tror ändå att det här är en stil som går hem hos dem som gillar amarone och ripasso och för den blygsamma pengen kan man inte begära så mycket mer heller. Själv föredrar jag 2010 Terre de Mistral som faktiskt är betydligt billigare och som jag skrivit om här. Men det är bara jag.

2010 Xavier Grenache Vielles Vignes. Ganska djup blåröd färg. Stor, varm, eldig och varmfruktigt, syltig doft av mörka bär och lite pepparkakskryddighet. Medelfyllig, fruktig och lite kryddig smak med något spretig syra, tydlig eldighet, sötlakrits. Ganska kort och lite tunn eftersmak med en något efterhängsen fruktsötma, obalanserad eldighet och liten beska/metallisk ton.

Det tidigare nästan helt bortglömda franska vinområdet Jura på gränsen till Schweiz har de senaste åren fått ny uppmärksamhet. Bland annat beror det på att unga sommelierer alltid är på jakt efter nya spännande viner till sina krogar och att flera av producenterna äntrat naturvinsscenen. Uppmärksamheten är mer än välförtjänt. Här hittar vi viner med stor personlighet och flera helt unika vinstilar.

2010 Caveau des Jacobins Chardonnay lanserades som en nyhet på Systembolaget denna månad och kommer från ett stort kooperativ i området. Det är förmodligen tack vare sin storlek som man kan leverera så här bra kvalitet och karaktär för en så liten peng. För ynka 89 kronor får du massor med smak, bra struktur, nötighet och slank frukt som jag gärna skulle vilja möta med alpostar och charkuterier. Har du inte provat ett vin från Jura förut så är det köpläge.

Medldjup gul färg. Ganska stor och fruktig doft av gula frukter, äpplen, honungsmelon, konserverade päron, hasselnötter och mandel samt en liten rökig mineralton. Torr, fyllig och smakrik med mycket hög men snyggt polerad syra, nästan fet gul fruktighet av gula äpplen, nötter, citruszest och en diskret fatstruktur och en åtstramande mineralitet. Lång eftersmak med fin balans, kvardröjande struktur med grepp och en fin nötighet i avslutet.

Idag hade sommelierutbildningen sitt årliga besök av vinmakaren Lars Torstenson. Som vanligt en intressant resa genom vinvärldens kvaitetsparametrar, vindesign, sanningar och lögner samt provning av högt och lågt.

Bland annat fick eleverna prova två av Sveriges bäst säljande viner blint. Zumbali och Umbala är två sydafrikanska bag-in-box-viner som etablerat sig på markanden med ett riktigt lågt pris. Hjälp på traven att nå topplaceringarna har de haft av sveriges vinskribenter som hyllat både det vita och fyndstämplat det röda. Hur man om och om igen kan sätta ”fynd” och ”bästa köp” på dessa viner är fullständigt obegripligt för mig. Logiken i att hissa viner som är så här obalanserade, stumma, livlösa och med en konstlad syra, kletig sötma och skitig beska kan bara förklaras med inkompetens eller dumhet om man inte ska misstänka rena oegentligheter.

Att vinerna knappt kostar 35 respektive 50 kr litern skvallrar ju om att det är mycket enkla viner som krävt en hel del ”justering” för att kunna bli drickbara. Räknar man baklänges på priset och drar av alkoholskatt, moms, förpackning, marginaler, transport och andra kostnader blir det inte många slantar över till odlaren. Vad man betalar vingårdsarbetarna vill jag inte tänka på.

Edit 1: Enligt uppgift står Zumbali för 8% av den totala försäljningen av vita viner och Umbala säljer 5 miljoner liter årligen. Man blir onekligen mörkrädd.

Edit 2: Nu har även Lars Torstenson skrivit (lite mångordigt) om vinerna som ”är monstruösa i sin orena tvivelaktighet”.

Det ska erkännas att jag har en liten förkärlek till sydafrikanska Tokara. Gillar både deras chardonnay och cabernet sauvignon som leverera mycket karaktär till en moderat peng. Har inte besökt egendomen, men att jag surfat (eller försökt) med vinmakaren gör kanske att jag inte är helt objektiv.

2008 Tokara Director’s Reserve är en riktigt klassisk bordeauxblandning av 73% cabernet sauvignon, 15% petit verdot, 6% merlot, 4% malbec och 2% cabernet franc. Vinet har en del av den komplexitet och karaktär som man hittar i en bra bordeaux men med en mycket rikare fruktighet och mjukare struktur. Inte helt olik Meerlust Rubicon som är ett vin i samma stil. Njutbar nu men med potential att utvecklas under flera år.

Mörk och ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörk frukt, plommon, svarta vinbär, muscovadosocker, rostad ek och och diskret vaniljton. Fyllig, mycket frisk, koncentrerad mörk frukt, mjuka tanniner, svarta vinbär, lakrits och en ”sotig” karaktär. Rik, modern stil med lång och balanserad eftermak med ton av mörk, bitter choklad.

Det verkar som om svartkyckling och pärlhöna kommit för att stanna på mitt lokala Ica Maxi. Mycket glädjande att frigående och långsamväxande fjäderfän får plats i kyldiskarna. Svartkycklingen blev ju väldigt lyckad härom veckan så nu var det dags att testa pärlhöna.

Pärlhönan härstammar från Afrika där den ränner omkring under namnet guinea fowl. Den föds upp framför allt i Italien och Frankrike och sägs ha en lite mer vild smak, något som jag inte noterade. Med det här receptet i lergryta blev den däremot mycket saftig och smakrik. Tillagningen var som vanligt en barnlek. Tillbehören krävde lite pyssel men det var det väl värt. Speciellt såsen med sin syrlighet och äppelsötma var underbart fin. Drick gärna ett rött vin av druvan pinot noir till.

Pärlhönan: Lägg en lergryta/romargryta i blöt. Blanda ihop ett par teskedar salt, 1 tsk dragon och massor av nymald svartpeppar. Torka av en pärlhöna på 1200 till 1400 g (kyckling eller tupp går förstås också bra) med hushållspapper och krydda invändigt med hälften av kryddblandningen. Skär ett sött, svenskt äpple i klyftor och en citron i klyftor och tryck in hälften i hönan. Smeta in hela kycklingen med rumsvarmt smör och lägg i lerformen. Strö över resten av kryddorna och lägg ner resten av frukten i formen. På med lock, in i kall ugn och sätt värmen på 200° Där ska den stå i 1 timme och 45 minuter.

Sparrismos: Skala ock koka 1 kilo mjölig potatis. Tina 400 g fryst grön sparris, klipp av knopparna och lägg åt sidan. Skär sparrisstjälkarna smått och koka tills mjuka. Häll av vattnet, klicka i rejält med smör och en skvätt mjölk och mixa väl. Pressa sparrisröran genom en trådsil tills det blir en torr massa kvar. Slå vattnet av potatisen, mosa och blanda ner sparriskrämen lite åt gången så det inte blir för löst. Tillsätt eventuellt mer smör och mjölk och smaka av med salt och vitpeppar. Sparrisknopparna svänger du runt i rikligt med smör och fräser helt lätt och toppar moset med dem precis innan servering.

Såsen: När kycklingen är färdig tar du upp den ur grytan och häller av spadet. Lägg tillbaka hönan så den håller sig varm. Sjud spadet och vispa i 1 tsk vetemjöl utrört i smör. Sjud några minuter och rör i 0,5 dl vispgrädde. Smaka av med salt och peppar och smula i lite torkad dragon.