Då var det dags för oss sherryentusiaster att hjula och jubla igen. Vårt monopol har i all sin storsinthet återigen under en begränsad tid valt att berika sherrysortimentet med en fino. Det innebär att under några euforiska månader finns det nu en handfull olika fino och manzanilla ojämnt fördelade över rikets systembutiker. Har man riktig tur kan det finnas det hela två sorter i samma butik att välja mellan. Störst är dock chansen att det inte finns någon alls men då slipper man ju välja samtidigt som man sparar en slant och förhoppningsvis inte bidrar till det alkoholrelaterade våldet.

Den fino som funnit nåd hos inköparna och fått en begränsad distribution är La Janda  och kommer från Álvaro Domecq.  Det är en fino i klassisk stil. Torr, ren, snygg och helt enligt regelboken. Kanske något skarpare och fylligare än de andra i sortimentet. Tummen upp (men så är ju jag inte så svårflörtad när det gäller fino)!

Blekt halmgul. Medelstor doft  med tydlig skarp ton av acetaldehyd. Toner av jäsande deg, grönt äpple, citrusskal, mandel och lite hästtagel. Mycket torr, medelfyllig och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple, citrus och gröna oliver. Stramt, kritig och torrt avslut med bra längd

Vill du veta mer om sherry kan du läsa här.

Jag har tidigare skrivit om mitt positiva möte med vinerna från House of Wine of Georgia och igår var det dags igen med mer fokus på qvevrivinerna. Det handlar om viner som jäses i enorma keramikamforor nedgrävda i marken. De vita vinerna jäses med skalen vilket gör att de får en mörkare färg och en struktur som påminner om röda viner.

Det största problemet för dessa viner är druvornas ofta hopplösa namn och att priserna på beställningssortimentet är alldeles för högt. Om man istället satte ihop blandlådor skulle det bli fyndstämplar både här och där. Av de sex första vinerna som alla gjorts enligt den uråldriga metoden att jäsa i keramikurnor var nämligen de fyra första nämligen alldeles storartade. Med några undantag var samtliga viner mycket välgjorda med massor av personlighet, komplexitet och balans. Georgiska viner är definitivt värda att hålla ögonen på.

2009 Satrapezo 10 kvevri Rkatsiteli. Medeldjupt halmfärgad. Stor, utvecklad doft av honung, grapefrukt, aprikos, torkade rosor och något eldig. Torrt, fylligt, mycket friskt och fokuserat fruktig med massor av apelsin och citrustoner, torkad aprikos, angenämt skalkärv och torrt, nästan grusigt avslut som är långt, balanserat och smakrikt.

2011 Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Stor muscatlik och aromatisk doft av kryddor, rökighet,  blommor, pomerans, honung och starkvinston. Fyllig, mycket stram smak med massor av fina tanniner, balanserad men lite torr frukt och något metalliskt, nästan mjölig smak som påminner om hassel- och valnötter.

2007 Alaverdi Tradition. Ganska djupt bärnstensfärgad. Stor, komplex eldig, torkad tropisk frukt, honung, rökig gummiton, pomerans, kryddnejlika och knäck. Fyllig, mycket torr, avrundad, läskande syra, stram med muntäckande strävhet, värme, torkade frukter, bokna äpplen, nötter, lång, stram och komplex eftersmak med balans. Imponerande.

2008 Mtsvane Vinoterra. Medeldjupt mässingsfärgad. Medelstor, aromatisk, pepprigt, kryddig, apelsinblom, pomerans, stor karaktär av ingefärakarameller, honung och torkade aprikoser. Medelfyllig, mycket fruktig, eleganta, läskande och ”långa” syror, mineralitet, lite eldig, kryddig, nötig och lång eftersmak med lite metallisk efterklang. Läckert.

2009 Vinoterra Saperavi. Djupt, tät blåröd. Medelstor, mörka bär, gummi, salvia, lagerblad och kryddpeppar. Medelfyllig, fruktig med slanka fruktsyror och ganska tuffa tanniner som kommer med viss frödröjning. Mycket ung, lite korthuggen och stum men med förlåtande läskande syror.

2009 Satrapezo Saperavi. Mycket djup och tät med liten purpurkant. Stor doft av körsbärs- och svartvinbärslikör, vanilj, smörkola, pepprig, yoghurt, grädde och något flyktig och efter ett tag kommer lite mognadstoner som läder. Fyllig, mycket fruktig, marmeladig frukt, mycket friska syror, tuffa, sotiga tanniner, rödbetor, bred och lång smak med lakrits, rökighet.

2008 Tsinandali Special Reserve. Ganska ljust gul. Stor, lätt aromatisk, pomerans, apelsinblom, vit persika. Medelfyllig, läskande syra, lite tunn frukt och något kort men med tydlig, stram mineralitet och kvardröjande syra. Snyggt och välgjort.

2011 Kondoli Mtsvane-Kisi. Mycket ljust gul med litet grönt inslag. Stor, frisk aromatisk och lätt parfymerad doft av apelsinblom, piggelin, gröna äpplen, grädde. Lätt, avrundad syra, torr, grön fruktighet, bra längd men ganska oansenligt.

2008 Trioni Mtsvane. Medeldjup gyllengul. Stor, gulfruktig, honungsmelon, lite smöriga honungstoner, frisk citrus, mynta och citronmeliss. Medelfyllig, eleganta och välpolerade syror, fokuserad och slank frukt, nätmelon och vit persika med mycket bra längd och snyggt integrerade fat.

2008 Saperavi Special Reserve. Djupt rubinröd. Stor, mörkfruktig, skånsk lakrits, mynta, yoghurt och lite köttig ton. Medelfyllig mycket fruktig smak med rödfruktig och slank karaktär, frisk och läskande syra, många men mjuka tanniner och eftersmak med bra längd och liten kryddighet.

2008 Mukuzani Special Reserve. Ganska djupt rubinröd färg. Medelstor och lite animalisk doft med mognad, läder, svamp och lite kryddor. Medelfyllig, lite tunn i frukten och något metallisk smak med något kort smak med kvardröjande bitterhet.

2009 Kinzmarauli Saperavi. Djupt blårött. Ganska liten och syltig doft med lite rökig gummiton. Medelfyllig, frisk halvtorr till halvsöt, röda bär, lingon, hallon, sötlakrits. Enkel, charmig men ganska kort smak med läskande syror.

2010 Khvanchkara. Ganska ljust hallonröd. Ung, stor bärig doft av karamell, hallon, jordgubb, hallonbåtar, örter, myck lik en enklare beaujolais. Frisk, halvtorr till halvsöt, kärv röd bärighet. Lite kort, stram och kärv. Kräver sitt sammanhang.

”Trotjänare” är något fint. En trotjänare är någon man alltid kan lita på. Sådan är 2008 Tahbilk Marsanne från Victoria i Australien.

Under alla år vinet funnits på Systembolaget har det aldrig gjort mig besviken. Det är inte bara en jämn kvalitet som levereras utan även massor med karaktär och till ett mycket lågt pris. Det som kan förvåna är att vinet inte är fatlagrat trots den rostade och rökiga tonen och strama strukturen. Årgång 2008 påminner inte så lite om en fatlagrad vit bordeaux.

Ganska ljust citrusgul. Stor, ganska komplex doft med rökig och rostad karaktär,, citrus, gula äpplen, nätmelon, honung, kokt ris, smultron och nötter. Torr, ganska fyllig smak med koncentrerad fruktighet av mogen citrus, gula äpplen, nätmelon och honung. Avrundad syra och stram mineralitet i den långa fokuserade eftermaken.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra söndagen provades vinerna och igår presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng. Tidigare år har antalet inskickade viner legat mellan 30 och 40, men på grund av att både 2010 och 2011 var svaga och svåra år så var det bara 22 stycken som kom upp till granskning.

Trots det var snittnivån högre i år än någonsin tidigare, vilket i och för sig kan bero på att man varit mer selektiv i urvalet av viner som skickats in. För första gången någonsin hamnade snittpoängen totalt över nivån för godkänt (8,32), vilket innebär att om man spredut poängen jämnt så skulle samtliga viner bli godkända och få diplom.

Nu är ju inte världen beskaffad på det viset utan några viner lyfte sig på egna meriter. Fyra stycken bronsdiplom delades ut i år vilket är ett bättre resultat än förra året då två bron och ett silver spreds över 30% fler viner. Här är medaljvin(n)arna med ett kort sammandrag av juryns noteringar.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. (12 poäng) Honung, gula äpplen, mandelblom, ananas, fatkryddighet. Hög syra, balanserat med bra kropp, medelfylligt och bra fattoner.

2011 Interkardinal Solaris / Vingården i Åhus – Vingården i Klagshamn (11,2 poäng) Frisk doft med gröna äpplen och päron och liten nötighet. Balanserat, bra och ren smak, bra eftersmak med tydlig ek.

2011 Wannborga Cecilia / Wannborga Bränneri & Vingård. (11 poäng)  Parfymerat, läskande, karamelligt och ton av vita blommor. Friskt, syrliga persikor, skaltoner. Charmigt och korrekt, balanserat och behagigt.”

2011 Per Ols Råsa / Österlenvin – Ekesåkra vingård (11 poäng) Fint laxrosa. Honungsmelon, gula äpplen, örter. Pigg, frisk och lite stram, gula äpplen, örter. Härlig rosé.”

Övriga godkända: 2010 Åhus Solaris (vitt), 2010 Interkardinal Solaris (vitt), 2011 Soix (vitt), 2011 Åhus Rosé, 2011 Interkardinal Rosé, 2011 Carl (sött vitt), 2009 Wannborga Cuvé (rött fatlagrat)

Wannborga Bränneri & Vingård blev därmed ”Best in Show” och tilldelades ett stipendium på 4000 kr att användas på en utbildning hos Gustibus Wine & Spirit Academy.

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Eftersom jag nu tydligen räknas som en framstående vin och dryckesbloggare (pöser av stolthet) så kände jag att jag måste balansera recepten med lite vintexter. Denna bloggpost om kvalitet i vin är jag själv väldigt nöjd med och tycker att den är värd en repris.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin ålders höst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen och är fokuserade utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

La Rioja Alta är en av de äldsta bodegorna i Rioja och deras Gran Reserva 904 är en klassiker på Systembolagets hyllor. Bodegan producerar också vin under namnet Viña Ardanza och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial är speciellt då det har tillägget ”especial” till namnet. Detta gör man endast exceptionella årgångar. 2001 är endast tredje gången det händer, de andra årgångarna var 1964 och 1973. Det är en mycket typisk rioja i traditionell stil med ett decennium på nacken och samtidigt ett vin med potential att utvecklas i många år till.

Ganska djup röd färg med roströd kant. Stor doft med mognad och komplexitet, varma jordgubbar, russin, farinsocker, vanilj, dill, tobak, eukalyptus och läder. Fyllig med bra koncentration i frukten, läskande syror, mjuka frukttaniner och bra stadga i eken, smak av mörka körsbär, röda äpplen, russin, muscovadosocker, lakrits, tobak och vanilj. Lång, nyanserad smak med kryddig efterklang.

Det ska mycket till för att ett vin av riesling ska bli trist och ointressant. Oavsett om de kommer från Tyskland, Alsace, Australien, Nya Zeeland eller Chile så kan de mest oinspirerade vinerna räddas av citrusaromerna och den livfulla syra. Fast kommer vinet från Rheingau och producenten Leitz som 2011 Eins-Zwei-Dry Riesling så är inte kvaliteten något problem.  Bra karaktär, farligt lättdrucket, syror som kvittrar och för 99 spänn så förlåter jag det vitsiga namnet.

Mycket ljust gul färg med liten grön ton. Medelstor doft med liten rökig mineralitet, en pust av petroleum men framför allt massor av frukt som clementin, gula päron, lime, citrus och en tydlig ton av nätmelon. Medelfyllig, torr men mycket fruktig med hög, frisk syra som ger intryck av spritsighet, mogen citrus, Rose’s Lime, gröna äpplen och nätmelon. Lång, ren, balanserad eftersmak.

Jag vet att jag tjatar om att Bordeaux levererar bra viner till vettiga priser. Men så är det trots att den allmänna uppfattningen är den motsatta.

2008 Christian Moueix Saint-Emilion ger mig återigen anledning att att återkomma till ämnet. Producenten Christian Moueix äger flera av de mer framstående egendomarna* på vad man i vinkretsar kallar den ”högra stranden”. Här hittar vi kända områden som Pomerol och Saint-Emilion som detta vin kommer ifrån. Vinerna härifrån är röda och oftast dominerade av druvorna merlot och cabernet franc. Vinet är härligt fruktig, fylligt och med mjuka tanniner som gör att det trots sin ungdom är mycket njutbart.

Djupt röd färg. Ganska stor, dov doft av mörk, mogen frukt, mossa, kanel, sötlakrits och en skymt av grön paprika. Fyllig, ung, fruktig smak av mörka bär, svarta vinbär, sötlakrits, sotrussin, mjuka tanniner, frisk syra, ganska tydlig fatstruktur balanserad av den mogna frukten. Lång, rik eftersmak med söt fruktighet med liten avslutande beska.

*Detta är vad som kallas ”quality by association”

Det är svårt att hitta bra pinot noir till hyfsade priser. Att en bra, prisbillig pinot noir dessutom skulle kunna komma från Sydafrika är inget jag med mina erfarenheter direkt väntar mig. Men som uppvärmning inför min stundande resa till Sydafrika (Jodå, om drygt en månad. Kan knappt bärga mig) tänkte jag att jag ändå måste testa.

I 2009 Paul Cluver Pinot Noir har man lyckats kombinera en intressant och komplex doft med en lättsam, charmig och saftig smak med friskhet och snygg struktur. Ett glas till? Ja tack!

Ljust röd färg med lite blå anstrykning. Stor, tydlig doft med rostade toner, kaffe, sot, mogna röda bär och den där typiska karaktären av nyupptagna rödbetor man kan hitta i röda bourgogner. Medelfyllig, mycket frisk, saftig, röda friska bär, hallon, sötlakrits, rostat inslag och en ganska tydlig och uppstramande ekstruktur. Lite tunn ”i mitten” men med bra längd.

Potentialen och kvaliteten i vinerna från Argentina är odiskutabel. Efter att bland annat provat chardonnay som vuxit på hög höjd under en masterclass med Madeleine Stenwreth MW så förändrades i alla fall min syn radikalt. Framför allt så sporrades mitt intresse att prova mer, fler och bättre viner från Argentina.

När jag hittade 2010 Terrazas de los Andes Reserva Chardonnay på hyllan väcktes min nyfikenhet. Enligt etiketten har vinet lagrats 8 månader på 100% nya, franska ekfat. Ovanligt i en tid när ”alla” pratar om begagnade ekfat, att lagra  på stora ekliggare, delvis jäst och lagrat på ekfat, allt för att ge en så diskret och nyanserad ekkryddning som möjligt. Pendeln har svängt så långt från den smörkolestinna och ekrostade stilen att det är svårt att idag hitta vita viner med tydlig fatkaraktär.

Ljust gul färg. Stor doft av mogen gul frukt, rostade fat, vanilj och diskret smörighet. Medelfyllig, torr, mycket frisk syra som balanserar rik, mogen gul frukt och smörighet. Tydliga rostade fat, lite stram ekstruktur, rostade toner och liten vaniljton. Den påtagliga fatkaraktären är dock snyggt inbäddad i frukt och lyfts av friska syror. Välgjort, snyggt och balanserat med bra längd.

Blev verkligen nyfiken på att testa producentens röda vin Cheval des Andes som är ett projekt tillsammans med  Château Cheval Blanc.