Den här seriestrippen med Rocky hittade jag i lördagens Sydsvenskan. Ett litet oseriöst inlägg i debatten kring ”naturliga” viner.

Klicka på bilden så får du upp den i stort format..

Efter genomgången av ”naturvinslådan” från Noma kände jag att jag var tvungen att ge mig i kast med några av vinerna ur Systembolagets lansering av ”naturviner”.

Jag satsade på en beaujolais från Jean Foillard och en dolcetto som blivit uppskriven av flera vinskribenter. Trots att jag är en stor älskare av beaujolais har jag missat denna omskrivna, och av många hissade, producent. Tyvärr levde inte vinet upp till förväntningarna speciellt inte med hänsyn till priset på 250 kr. Jag saknade den charmernade och livliga bärigheten och frukten samt den omedelbara drickbarhet som jag förknippar med beaujolais. Men jag ska ge producenten en chans till och testa den enklare varianten som släpptes samtidigt.

Dolcetto brukar beskrivas som ”Italiens beaujolais” och här fanns just det jag saknade i det föregående vinet. Massor med generös frukt men också en imponerande struktur inbakad i generositeten. Ett riktigt bra och njutbart vin med lagringspotential. Dessutom mycket förmånligt prissatt.

2010 Morgon Côte du Py (Jean Foillard). Ljus, blåröd färg. Medelstor doft av syltiga skogsbär, gröna örter och ett stick av grisurin. Det låter inte trevligt men ger vinet en spännande komplex dimension till det bäriga. Lätt kropp, få men gröna och lite kärva tanniner, mycket frisk syra, en ekstruktur som ännu inte är integrerad , en snabbt avklingande bärig frukt, toner av anis och en påtaglig och lite oren beska i eftersmaken. Ung, lite kort och något outvecklad smak. Svårt att sia om utvecklingen på detta vin men gissningsvis kommer det att bli mer harmoniskt med ett par år i flaskan.

 2010 Dolcetto di Dogliani (Cascina Corte) . Djup, nästan purpurfärgad. Medelstor, lite outvecklad men mycket fruktig doft av björnbär, hallon, solmogna jordgubbar, lagerblad, örter, sötlakrits och ett tydligt inslag av vitpeppar. Fyllig, massor av ”tuggig” mörk frukt, tuffa tanniner som är inbäddade i bärigheten och en påtaglig rökig ton och karaktär av lakrits och salmiak. Välstrukturerat, lång eftersmak men ännu outvecklat. Händer nog en hel del inom det kommande året.

Det känns onödigt att påpeka men: Jag har inget emot viner som odlas utan gifter och konstgödsel (vem har det?) och älskar små traditionella och/eller egensinniga vinproducenter och tycker att idealet är att viner görs av förstklassig druvråvara så att man inte behöver justera musten. Däremot anser jag att den till intet förpliktigande termen ”naturvin” (vin naturel/vin nature/natural wine/artisinal wine/real wine etc) är vilseledande och skapar onödiga motsättningar i vinvärlden. Den tar fokus från den verkliga frågan som handlar om hållbar produktion av viner av god kvalitet och framför allt spridandet av bra vinkultur till fler människor.

Men debatten och vinerna är här så det är bara att delta i diskussionen och provningarna.

Släppet av ”naturviner” på Systembolaget den 2:e april är ju mer eller mindre redan sågat av de flesta vinskribenter (Kronstam, Grehn, Larsson,)  så jag känner mig inte så sugen att testa. Förmodligen kommer jag ändå att köpa på mig en och annan flaska för att kolla läget. Däremot blev jag väldigt intresserad när Winefinder, kända för att leverera viner av hög kvalitet, häromveckan erbjöd ”Naturvinsskola Noma” – en blandad låda om sex viner utvalda och presenterade av Nomas sommelier Pontus Elofsson.

Med paketet följer en ”Introduktion till naturviner” (PDF) som innehåller en del intressanta tankegångar men också förväntad rappakalja. Till att börja med får man kastat i ansiktet att

”Vin nature är om inte annat kompromisslös vinlycka ämnad för omedelbar njutning snarare än knastertorra analyser. Så var det sagt!”

Jaha. Så om man analyserar vinerna så är det fel och om man inte upplever ”vinlyckan” så förstår man inte dessa viner? Det är ju faktiskt en ganska smart brasklapp. Värre är dock nedanstående citat:

”…har vin nature den stora fördelen med sig att kroppens metabolism har lättare att omsätta dessa viner med anledning av att de är fria från nästan alla de tillsatsämnen som normalt finns i de flesta andra viner som inte tillhör vin nature – EU-reglerna tillåter talande nog 340 olika tillsatsämnen i vin. Kroppen behöver därför inte brottas med allt möjligt annat utan kan direkt koncentrera sig på att ta hand om vinets innehåll av alkohol. Inte minst upplevs detta positivt dagen efter genom att kroppen inte är lika tung och huvudet inte bankar lika mycket – eller inte alls.”

Jag trodde faktiskt att man släppt det uppenbart felaktiga och lögnaktiga påståendet att man inte blir bakfull av ”naturvin”. Om tillsatserna, som nästan alla är beredningsmedel och inte återfinns i vinet, har jag skrivit tidigare.

Hur var då vinerna i lådan? Som utlovades i presentationen av vinerna så var de inte oxiderade och saknade ättiksstick som så många ”naturviner” brukar ha. Med något undantag så saknade vinerna grumlighet. Att viner inte är defekta är ju annars ett outtalat grundkrav. Ett vin var bra (Macôn-Village) och två var charmigt enkla och skrek efter mat. De övriga var inte njutbara och något riktigt obehagligt. Viner utan längd med smaken längst fram i munnen, ofokuserade och nästan alla med tydliga orenheter och bitterhet. Med tanke på att snittpriset per butelj blev 260 kronor så är det inte bra, minst sagt.

Här är provningsanteckningarna. Tilläggas ska att efter att jag testat vinerna så kollade jag upp den biodynamiska kalendern. Vinerna provades under bästa tänkbara förhållanden under frukt- och blomdagar. 😉

NV Cuvee Rouge aux Levres / Vin de France (Toby Bainbridge). Ett vin från Loire av den lite ovanligare druvan grolleau noir. Vinet är kolsyrejäst, en metod som är vanlig i Beaujolais. Ganska ljus röd färg med blå ton. Ren, medelstor, enkel, saftig doft av röda bär. Lätt, bärigt saftig, mjuk smak, ganska låg syra och mycket röda skogsbär. Ligger långt fram i munnen, lite ofokuserad och saknar längd. Lite fadd eftersmak med en umamikänsla som ofta följer med kolsyrejäsning. Känslan av osötad sommarsaft. Serverad sval på en picknick förargar det ingen men på det hela taget ointressant.

2007 ”Les Paradetes” / Conca de Barbera, Spanien (Escoda-Sanahuja) . Ett vin av garnacha 70%, cariñena 20% och xumoll tinto 10%. I presentationen beskrivs vinet inte mindre än två  gånger som ”rent” torts sina uppenbara renheter. Det ska uppenbarligen nå sin fulla potential  om 20-25 år, bra gissning eftersom detta uppenbarligen bara är den fjärde årgången. Medeldjup blåröd ton. Doften är inledningsvis intressant med nästan ”funky” ton som påminner om den gamla skolan av spanska röda viner. Därefter karaktär av örtte och en tydligt rökig, nästan dammig mineralkaraktär. Medelfyllig smak med lite kärva tanniner som sätter sig bakom tänderna, liten bärig fruktighet av svarta vinbär och vildhallon samt lite vassa ofokuserade syror. Eftersmaken är kort, ofokuserad och med en tydlig besk orenhet. Ett vin som gjort för sura uppstötningar.

2009 Monferrato Dolcetto ”Bricco della Serra” / Piemonte, Italien (Bera Vittorio e Figli). Vinet kommer från en pytteliten egendom om 0,8 hektar. Jäst och lagrat på cementtankar. Lagringspotential på 20 år? Tillåt mig tvivla. Medeldjup röd färg. Stor, härlig, inbjudande doft av kryddpeppar, timjan, oregano, långkok, kött, rejäla nävar med mogna mörka bär och ett ”sotigt” inslag. WOW! Tyvärr är smaken en sorglig besvikelse där den förskräckt ligger och kurar längst fram i munnen och bara släpper iväg lite kärva tanniner, ogina syror och en oren beska längre bak i gommen. Åh vad jag önskade att smaken hade levt upp till doften.

2009 Macon-Village ”Quintaine” 2009 / Bourgogne, Frankrike (Guillemot-Michel). En vit bourgogne av druvan chardonnay och enbart lagrad på rostfria tankar. men på sin jästfällning.  Medeldjup gul färg. Medelstor, ren, gulfruktig och aningens smörig doft med tydlig mineralitet. Medelfyllig och torr smak med fina, friska syror, bra frukt med karaktär av omogen ananas, gula äpplen och nästan en liten gräddighet och fetma. Bra struktur (som känns som fat) och ursprungstypiskt men lite kort och med en viss orenhet i slutet.

NV Pétillant Naturel ”Phil’en Bulle” / Cheverny, Loire (Philippe Téssier ). Detta är ett mousserande vin som framställts genom att det ännu inte färdigjästa vinet buteljerats och jäsningen avslutats på flaskan. Druvorna är romorantin 95% och menu pineau 5%. Medeldjup, halmgul färg och stora slöa bubblor. Medelstor något rökig/rostad ton och karaktär av lätt bokna, gula äpplen. Torr, friska men oborstade syror, fyllig och nästan fet munkänsla med jästiga, rökiga toner och smak av torkade äpplen och citrus. Charmig, rustik smak som känns lite som en torr Pommac. Hade varit kanon att servera ur duralexglas till surdegsbröd, ostar och charkuterier.

NV  DueMillaNove ”Filagnotti” / Vino da Tavola, Italien (Cascina degli Ulivi). Detta vita vin är framställt  i Piemonte av druvan cortese. Det uppfyller kraven på Gavi di Gavi DOCG men man har valt att deklassificera vinet för att inte ”sammanblandas med den industriella och oftast likgiltiga produkt Gavi di Gavi DOCG är idag”. Det är vi tacksamma för. Medeldjup, gul färg och lite disig. Medelstor doft som jag direkt associerar med retsina; kåda, rosmarin, tallbar, såpa och övermogna gula äpplen. Smaken är torr, medelfyllig med friska syror. Smaken sitter fokuserad i främre delen av munnen och är ganska harmlös. Som en åsnespark kommer en tjärig rökighet med massor av beska. En riktigt obehaglig eftersmak som klänger sig fast som en skitig Laphroaig.

Det är kul när man hittar viner under 100-lappen som på samma gång är charmigt lättdruckna samtidigt som de erbjuder karaktär och lite komplexitet. 2010 Château Pech-Latt från Corbiéres i södra Frankrike är just ett sådant vin. En typisk mix av druvorna carignan, grenache, syrah och mourvèdre som dessutom odlats ekologiskt. Det kommer mycket ekologiska viner från denna del av Frankrike och har gjort så i många år. Dessutom är min erfarenhet att kvaliteten på vinerna genomgående är mycket bra.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor, fruktig, nästan syltig doft av mörka bär med rökigt, sotiga inslag och toner av lakrits av lakrits och viol. Det finns också ett inslag som är lite ”funky” och som ger doften en viss komplexitet. Medelfyllig, mycket fruktig smak med mycket frisk, fin syra, bra stadga i de mjukt mogna tanninerna, massor med mörk, tuggig frukt, lakrits och salmiak, liten fatstruktur. Bra längd och balans trots sin ungdom. Bra potential för de kommande åren.

Detta är så pinsamt och fantasilöst! Skrev nedanstående inlägg och var så nöjd över att ha hittat detta trevliga italienska vin. När jag var klar började jag fundera om jag kanske inte provat det tidigare. Jodå. Jag hade till och med bloggat om det. För två år sedan. Samma årgång. Samma fåniga rubrik. Samma oinspirerade upplägg. Jag tror jag har bloggat för länge och för mycket.

De få som inte hoppar över mina bloggposter om vin (jo jag vet från statistiken att de flesta av er mest kollar recepten) har kanske noterat att italienska viner inte står högst på agendan. Visst ser jag och förstår storheten i barolo, barbaresco, chianti classico, vino nobile de montepulciano och så vidare. Men de talar sällan till mig på det känslomässiga planet: Med andra ord så är det inte så ofta jag ”går igång” på italienare. Därför är det kul när man hittar ett vin som bara hoppar rakt fram och blir en kompis direkt.

2007 Barbera d’Asti Superiore d’Annona  kommer från Piemonte i nordvästra Italien och är som namnet anger gjort av druvan barbera närmare bestämt från Asti. Viner av denna druva brukar bli lite lättare, mjukare och enklare än de mer kända vinerna av nebbiolo. I detta vin kombineras dock livfull fruktighet med bra fyllighet och en härlig struktur. Vinet har redan lite ålder men kan säkert utvecklas på ett trevligt sätt ett par år till. Man blir sugen på en riktigt mustig ragú bolognese och vill dricka ett och kanske två glas till. Bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Ganska djup röd färg. Stor, något utvecklad och generös doft av mörka körsbär, tryffel, tjära, kryddighet, tobak, liten ton av vanilj och russin. Medelfyllig, massor av tuggig och nästan köttig, mörkbärig frukt, aptitretande syra, fint strukturerade fat- och frukttanniner, läder, tobak, sötlakrits och lite gröna örtiga inslag i den långa, balanserade eftersmaken. Mumsigt!

*Jag jag vet att rubriken är mer än lovligt fånig, men vad gör man inte för att få en anledning att länka till Beach Boys.

Dags att utforska om man verkligen kan ha labneh till vad som helst. Jag har nämligen en teori att labneh är mejeriprodukternas motsvarighet till bacon. Bacon gör allt godare och kan Gitto göra baconkola så kan väl jag göra gettryfflar. Eller?

Jodå. Det gick. Speciell och pikant smak med den djupa kakaotonen mot syran, sötman, sältan, citrusaromen och den illa getkaraktären. Jag är ingen vän av kakao och rött vin men här fungerade det utmärkt. Det fylliga, chilenska syrahvinet blev mjukare och fruktigare till tryffeln och lockade fram tydliga lakritstoner ur chokladen.

Till varje väl avrunnen och avtorkad labnehboll (cirka 30 g) tar du 1,5 msk mörk kakao av hög kvalitet (typ Valrhona eller liknande) och 1 msk strösocker och mosar samman väl. Det blir en ganska torr pasta och när allt är riktigt ihoprört droppar du i lite vispgrädde så smeten blir lite mer medgörlig. För varje ostboll finriver du ner skalet av 1/4 citron och blandar. Ställ svalt så smeten stelnar något. Forma smeten till små ägg med två kaffeskedar och vänd i kakaopulver (jag använde mix till drickchoklad) och ställ svalt igen innan severing

Veckan på Gustibus har varit präglad av Nya Zeeland med tisdagens chardonnayprovning och idag en diplomkurs om landet.

Mycket fokus på pinot noir och olika kloner har det varit. Variationen på vinerna är mycket stor stilmässigt men genomgående mycket bra kvalitet. Bland vinerna fanns 2009 Shubert Block B Pinot Noir från Wairarapa (klonen är pommard nr 5 dijon om den vinnördige undrar. Edit: Kai Schubert själv korrigerade mig angående klonen). Årgång 2008 av detta vin utsågs till världens bästa pinot noir förra året och på producentens hemsida kan man läsa om massor av andra utmärkelser. Vinet som provades idag kanske jag inte skulle sätta blande de allra bästa vinerna av pinot noir jag provat, men det definitivt mycket karaktärsfullt, välgjort och väl värt pengarna om man jämför med vad man får om man letar bland bourgogner..

Mycket ljust röd färgsättning med en lite orange ton. Ganska stor, generös och lätt aromatisk doft präglad av krondill/dillfrön, röda söta bär som hallon, jordgubb men även torkade tranbär och örtiga inslag minnande om färskt hö. Knappt medelfyllig men med bra munkänsla, mycket elegant och rödfruktig med avrundade, läskande syror, mjuka, silkiga tanniner och diskret kryddig fatton. Mycket lång, nyanserad eftersmak. Klassisk burgundisk stil fast lite fruktigare än sina franska förebilder.

Igår fick eleverna på Gustibus uppleva en helt speciell vinprovning. Enligt uppgift skulle Paul Brajkovich från Kumeu River presentera flera årgångar av firmans omtalade viner av chardonnay och prata om flaskmognad. Istället blev det en match i tre ronder mellan nya zeeländsk chardonnay och vit bourgogne.

Kumeu River startade för 45 år sedan i Auckland och ägs och drivs av familjen Brajkovich. I det svala, maritima klimatet fokuserar man på chardonnay. Man får så hög, frisk syra i sin chardonnay att alla genomgår fullständig malolaktisk jäsning. Vinerna har genom sin balans, elegans och komplexitet fått exempelvis Stephen Brook att jämföra dem med de bästa vita bourgognerna. Man har också varit lite av pionjärer när det gäller skruvkork och buteljerar samtliga sina viner med denna förslutning sedan 2001.

”Matchen” gick mellan sex stycken av Kumeus viner i tre olika kvaliteter och nio stycken bourgogner i motsvarande eller högre prisklasser. Samtliga viner från Jacobsson & Söderström. Det var mycket intressant att prova dessa viner sida vid sida och det stod ganska omgående klart att Kumeu inte behövde skämmas för sig. Faktiskt var det så att bourgognerna i flera fall hade svårt att möta komplexiteten, längden och balansen i vinerna från Nya Zeeland. Kvällens absolut bästa vin var 2005 Kumeu River Estate Chardonnay som osökt förde tankarna till en Corton-Charlemagne fast till långt under halva priset. Helt klart imponerande och en poängseger för Kumeu River.

Nedan samtliga, kortfattade provningsanteckningar. Vinerna kan beställas som privatimport via Jacobson & Söderströms hemsida.

Flight 1

2008 Kumeu Village Chardonnay / Kumeu River Winery (166 kr)  Ljus till medel gul färg. Stor doft av gula mogna frukter, lite ananas, någon eldighet och något rökigt/rostat inslag. Fyllig, torrt, mycket fruktig med fin mogen syra, mineralitet och liten eldighet. ”Like a fat Chablis”

2009 Mâcon Blanc / Domaine Touzot (144 kr) Medelgul färg. Stor, fruktig doft medlite aromatiskt inslag av citrusfukter och apelsinblomma. Medelfyllig, torrt, slank gul frukt, avrundade syror, något kort .

2008 Montagny 1er Cru Classique / Château de la Saule (225 kr) Ganska liten doft av gul frukt, gula äpplen och citrus. Lätt till medelfyllig, torrt, mycket frisk smak, liten eldighet, stram och mineralstinn och ett lite stumt och kort avslut.

2009 Chablis / Domaine Garnier & Fils (174 kr) Liten till medel doft av gula och gröna äpplen, citrus och någon mineralitet. Lätt, torrt, mycket frisk med något återhållen fruktighet liten stramhet.

Flight 2

2008 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Medeldjup gul färg. Mycket stor utrycksfull doft med tydliga rostade toner, kaffe, mogen gul frukt och lite vanilj. Medelfyllig, torrt, mycket frisk, ganska intensiv smak med fin, diskret fatstruktur och fokuserad gul frukt och liten mineralitet i eftersmaken.

2010 Pouilly Fuisse / Domaine du Roure de Paulin (229 kr) Ganska ljust gul färg. Medelstor doft av gula äpplen, ostronskal och liten mineralrökighet. Medelfyllig, torrt, liten fet fruktighet, frisk men något spretig syra, någon beska i smaken som är ganska kort.

2008 Chablis 1er Cru M de Milieu / Domaine Garnier & Fils (251 kr) Medeldjup gul färg. Medelstor doft av mogna gula frukter, gråpäron, lite stjälkigt gröna inslag och en liten rostad fatton. Medelfyllig, torrt, koncentrerad, mogen citrusfruktighet, fin frisk syra lång smak och antydan till fatstrukteur och bra mineralitet i avslutet.

2007 Rully Blanc / Domaine Briday (241 kr) Ganska ljust gul färg. Gula äpplen i den ganska blyga doften som har en liten eldighet och någon fatkrydda. Ganska fyllig, torrt, mycket fruktig med friska syror som stoder upp en lite fet men fokuserad ful fruktighet. Lång eftersmak, tydliga fat och snygg balans.

2005 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Djupt gul färg med gröna stick. Stor, mycket fruktig, komplex lite aromatisk doft av passionsfrukt, ananas och rostade kaffetoner, apelsinblomma och diskreta vaniljinslag. Fyllig, torrt, fokuserad rik mogen gul frukt, mycket fina läskande och friska syror och snyggt ihopsnickrad ekstruktur. Mycket lång och nyanserad eftersmak med fin balans. Corton-Charlemagne i stilen

Flight 3

2008 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (295 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor komplex doft av mogna tropiska frukter och mörk, bitter choklad och röda bär. Medelfyllig, torrt, fruktig koncentrerad, mycket frisk smak med fin fatstruktur, lätta rostade toner nötighet och choklad. Lång, elegant eftersmak med liten mineralitet.

2008 Santenay Blanc / Domaine Bachelet (309 kr) korkad.

2006 Meursault 1er Cru Santenots / Domaine Bitouzet-Prieur (535 kr) Ljust gul färg. Nyanserad citruspräglad (citruskarameller eller limoncello) doft med rökig mineralton. Medelfyllig, torrt, frisk, fet gul fruktighet, någon eldighet, diskreta fat, något kort eftersmak med åtstramande mineralitet

2004 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (305 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Medelstor, något utvecklad doft av gul tropisk frukt, ananas, mogen honungsmelon, liten rostad ton. Medelfyllig, torrt, mycket frisk och mineralstrm smak med ganska tydliga fat och slank fokuserad frukt. Lång, nyanserad eftermak med salmiak och anis

2000 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (315 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor doft med lite osttoner, gula mogna äpplen, honung och lite mynta. Medelfyllig, torrt, avrundad len syra, fint fokuserad gul fruktighet, anis, honung, viol och ganska lång, nyanserad eftersmak.

2001 Puligny Montrachet / Louis Carillon cirka (700 kr) Djupt gyllengul färg. Stor, utvecklad, smörig rostad och lite rökig ton med mycket gul mogen frukt. Fyllig, torrt, mycket fruktig och frisk med fetma, mogen ananas, snygg fatstruktur, tobak,. Mycket lång och intensiv eftersmak med citrus, anis, honungsmelon.

Bierzo i nordvästra Spanien är ett område som på senare år fått en uppsving och de röda vinerna av druvan mencia har nått snudd på kultstatus. De vita är däremot mindre kända.

Kan inte påminna mig att jag provat vare sig något vitt från Bierzo eller ens den vita druvan godello. Därför var det mycket intressant att idag få testa 2007 Godello FB från Dominio de Tares. Enligt Lars Torstenson som presenterade vinet under en provning för eleverna på sommelierutbildningen så är godello en druva som är ganska anonym men som trivs ihop med ek som då bidrar med komplexitet. Här har vinet jästs och lagrats på nya franska ekfat och lagrats på jästfällningen.

Djupt gyllengul färg. Mycket stor doft med påtaglig rostad fatkaraktär som tydligt drar mot nymalt kaffe och anis men också massor med solmogen gul frukt. Smaken är medelfyllig med tydlig fatstruktur, slank frukt med karaktär av mogen citrus, gula äpplen, lakrits/anis och mycket friska men polerade syror. Lång, elegant och välbalanserad eftersmak med komplexitet och förvånansvärt välintegrerade fat trots dess tydliga närvaro. SOm ett mellanting mellan en fokuserad chablis och en fatstinn pessac-léognan (vit bordeaux).

Mycket bra vin producerat i endast 5000 buteljer och kostar bara 149 kronor. Väl värt att prova för den som gillar både ek och syra.

Igår släppte Robert Parker sina poäng på topp-bordeauxerna av årgång 2009. En stor händelse i delar av vinvärlden då hans omdömen i mycket styr priserna på världsmarknaden. Särskilt intressant då årgång 2009 redan anses vara historiskt en av de bästa och Parker späder nu på detta med att kalla årgången ”mythical”. Sensationellt är att han kröner inte mindre än arton (18) 100-poängare och elva stycken 99:or. Att ett vin får 100 poäng är detsamma som ett ”perfekt vin”.

Det får mig att fundera över vad perfektion är hos ett vin. Om ett vin får 100 poäng av Parker kan det då inte bli bättre? Kan det bara bli annorlunda? Är det inte sorgligt att tänka sig att det inte finns utrymme för förbättring? Eller kan man tänka sig att det kan bli bättre och få ”100+” eller ”100 A”? Kan ett vin bli ”perfektare”? Är det kanske så att ”perfekt” är detsamma som ”tråkigt” och att det då bara kan bli mer intressant genom att bli mindre perfekt, det vill säga sämre?

Sådana frågor kan man ställa sig när man smuttar på en Château Clinet från Pomerol. 2009:an av detta vin fick full poäng och som av en händelse stod årgång 2007 på schemat på skolan idag. En inte fullt så bra årgång och gissningsvis inte alls så höga poäng. Vinet är i alla fall långt ifrån tråkigt. Men det är fullt njutbart och vad annat är det än perfekt?

Djupt röd och tät färg. Stor, fruktig och generös doft av mörka, mogna bär, solvarma jordgubar, mynta och citronmeliss, piptobak och muscovadosocker. Fyllig, mycket fruktig smak av mörka, mogna bär, körsbär, rostad ek, frisk syra och massor av fina och tätt knutna tannier. Lång, komplex och balanserad eftersmak med bra intensitet och tydlig fatstruktur.