Idag kom en riktig skatt med posten! Hela tio nummer av vintidningen TONG.

TONG* utsågs i våras till ”Best Wine Magazine in the World” av Gourmand World Cookbook Awards. Om du förväntar något i stil med Decanter, Wine Spectator eller Världens Viner så blir du besviken. Här finns inga resereportage från vinområden eller beskrivningr av vinproducenter. Det saknas vinrecensioner, poängbedömningar och listor över prisvärda köp. Det finns inte ens intervjuer med vinpersonligheter eller bilder av böljande vinlandskap. Det saknas också helt annonser!

Istället får du temanummer fyllda med djupgående, aktuella och ibland provokativa artiklar skrivna av experter på respektive område. Bilderna är konstnärliga snarare än beskrivande och allt från typografi till papperskvalitet är anpassat till det aktuella ämnet. Genomtänkt och genomarbetat. Fyra gånger om året dimper det ner ett nummer i brevlådan. Det kostar mer än en slant men är helt ovärderligt för den med ett djupare intresse för vin. Det går att ladda ner smakprover i form av pdf:er från hemsidan om du är nyfiken.

Själv kan jag knappt bärga mig tills förlagets vinbok kommer till hösten.

*Betyder ”tunga” på flamländska.

Dags för tapas och lite seriöst rödtjut. Öppnade 2005 Felix Callejo ”Seleccion de Viñedos de la Familia” från Ribera del Duero som jag fick med mig från bodegan vid mitt besök där för två år sedan.

Djup, nästan tät röd färg som slår mot purpur. Stor, generös, kryddig och fruktig doft med karaktär av björnbärssylt, solvarma hallon, rotfrukter, svart mylla, eukalyptus, vanilj och ett stråk av nytt läder och piptobak. Fyllig, mycket fruktigt vin med frisk syra, massor med täta, fina och mjuka frukttanniner och fatstruktur med fint grepp, tydlig mineralitet, massor med mörka bär, sötlakrits, salmiak, tobak, kryddnejlika, apelsinzest och eukalyptus. Lång, balanserad och rik eftersmak med viss eldighet. Makalöst njutbart nu men kan utvecklas ytterligare några år.

Det har hänt lite med vinet sedan jag provade samma årgång under en stor spansk provning 2009 och beskrev det så här:

Helt opak och blåröd. Något sluten men mycket fruktig doft av mörk frukt och bär, eucalyptus (igen!). Fyllig, mycket fruktig med mörk, mogen frukt. Välstrukturerad och balanserad med fin balans mellan syror, fat- och frukttanniner. Lång eftersmak med tydlig mineralton. Ungt!

Vid resan i Danmark plockade jag upp en flaska sherry som såg intressant ut.

Manzanilla Pale Dry kommer enligt etiketten från den kända kvalitetsproducenten Bodegas Emilio Lustau. Det märkliga är att presentationen inte liknar någonting jag sett från firman tidigare. Inkluderat varumärket La Ina så har man åtminstone fem olika manzanillas men denna kan inte hittas på hemsidan. Däremot finns den på den danske importörens hemsida där den också kan beställas.

Nästa frågetecken är att alkoholhalten är utsatt till 17%. Det är åtminstone 1,5% mer än normalt. Vid denna höga alkohol riskerar jästtäcket flor att dö och utan det så blir det ingen manzanilla. Mycket märkligt.

Smaken var det däremot inga konstigheter med. Mycket finstämd, lätt jästig och något blommig doft med en lite udda ton av gummi. Smaken var torr, lätt och mycket elegant med en nästan silkig känsla och lång ren eftersmak. Mycket njutbar och farligt lättdrucken utan spår av den påstått höga alkoholhalten. Leta upp denna trevliga sherry om du befinner dig på andra sidan sundet.

Vill du veta mer om manzanilla och sherry finns massor av information här.

Igår var det äntligen dags att besöka Patépaté i Köpenhamn, något jag sett fram emot länge. Denna omtalade restaurang ligger lämpligt i danska huvudstadens meatpacking district Kødbyen och delar filosofi med favoriten Bastard.

Dock blev det ett improviserat stopp på vägen. Uteserveringen på tapasbaren/vinbaren/delikatessbutiken/vinbutiken Lundgren V.I.P. gick helt enkelt inte att motstå. Det sagolika högsommarvädret krävde också en vätskekontroll. Ett stort antal viner fanns att få glasvis och från delikatessdisken komponerades en charktallrik. Vi tog två utmärkta glas vin vardera, bland annat en strålande cava, samt delade på en tallrik med korvar, skinka, paté med mera. Helt perfekt och vinpriser som befrämjar upplevelser och berusning! Besök rekommenderas men tänk på att be att få dela på delikatesstallriken!

Knappt fem minuters promenad bort hittade vi det spännande slakteriområdet som ligger bakom Hovedbangården och  ökända (men nu nästan transformerade) Istedgade. Stora neonskyltar för tändstift (!?) signalerar att man hittat rätt. Eftersom sommaren visade sig från sin allra bästa sida satt vi på uteserveringen och kunde insupa den mättade, kosmopolitiska atmosfären som påminde mig om Pike Place Market i Seattle (inga jämförelser i övrigt). Utan att gå in på detaljer så levererade Patépaté fantastiskt vällagad och raffinerat enkel mat, en ovanligt spännande vinlista med många sorter på glas och en otvungen atmosfär. Nämnas bland det vi åt var ”crispy tongues”, panerade tungor av kalv och lamm, samt en magisk kalv med piemontesiska paprikor och sardell. Smilbandstänjande beaujolais, kryddig pinot noir från The Hitching Post och maffigt vitt från Montsant var några av vinerna som avnjöts.

Kvällen avslutades inne i restaurangen där en jazzduo spelade och i baren insöp vi både atmosfären och en avslutande spansk lager. Ett utropstecken återstod dock då köksmästaren Olle Tagesson kom ut och bjöd på en fläderblomskräm med inkokta krusbär och biscotti. Med den friska, gräddiga smaken lämnade vi mätta, nöjda och vinrusigt snälla restaurangen bakom oss.

Paptépaté är en ny favorit som med storstadsmått är nästan billigt och turligt nog ligger nästgårds. När jag kommer tillbaka nästa gång, vilket blir snart, ska omgivningarna utforskas närmare.

Mitt första försök att göra egen vinäger gick åt skogen. Den vinägermoder (eller ”vinägerförälder” om vi ska vara genusneutrala) jag fick tag på lyckades inte omvandla ett uns av vin till vinäger. Dessutom gick vinägerkruset i bitar när det av okänd anledning mötte golvet.

Nu, nästan två år senare, ger jag mig på det igen. Jag fick tag på en färsk vinägermoder när jag besökte Camilla Plums Fuglebjeregaard häromdagen. Förutom att den var ekologisk och behandlad som färskvara i en kyl så fanns det väldigt enkla och handfasta instruktioner på förpackningen (klicka på bilden till höger).

Istället för att helt sonika släppa ner geléklumpen (inte helt aptitlig, se nedan) i ett krus med vin som sist så tar jag det lite lugnare denna gång. Jag löste upp 1 dl socker i 3 dl vatten och hällde på en halv flaska vitt vin och 1,5 dl ekologisk äppelmust i en stor glasburk och täckte med ett tunt tyg. Förutom att vinägermodern behöver syre så tycker inte om ljus och ska helst stå svalt. Burken får därför tillfälligt flytta in i min vinkyl. När/om svampkulturen vuxit till sig ska den flyttas över till ett större vinägerkrus och matas med mer vin.

Vi får se hur det går. Edit: En uppdatering.

Som jag skrivit om tidigare så finns det en kalender som visar när man bäst kan njuta ett god flaska vin eller ska låta bli att öppna sina rariteter. Det är inget annat än den biodynamiska kalendern som baserar sig på månens position i de olika stjärntecknen.

För att veta vad jag talar om så har jag införskaffat en kalender för 2011. Jag kan där läsa att det under dagen varit en ”bladdag” som är ogynnsam för att dricka vin. Men mellan klockan 14 och 21 kan man passa på för då står månen i lejonets tecken och plötsligt ska vinet smaka ljuvligt för då är det ”frukt”. Dock får man snabba sig på för samtidigt med signaturen till Aktuellt går tillståndet över till ”blad” igen.

Om du tror på att avlägsna stjärnbilder och planeter styr natur och människors öden så behöver du inte köpa kalendern. Du kan nämligen ladda ner den som en app till din iphone; Wine Tonight?

Nä nu får jag skynda mig på. Bara två timmar och trettio minuter kvar att njuta.

Mer om min syn på biodynamisk odling kan du läsa här och här, ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet samt om det relaterade stolleprovet biokristalisering.

Om det ska drickas vin till sommarens bär, frukter och glass så finns det nästan bara ett val – söta italienska bubblor.

Från Piemonte i norra Italien kommer två typer av sött bubbel; moscato d’asti DOCG och asti DOCG. Även om vinerna har klara likheter finns det tydliga skillnader mellan de två. Moscato d’asti ofta är sötare, något lägre i alkohol och är pärlande snarare än mousserande och försluts med vanlig kork. Den vanligare asti med sin kraftigare mousse kommer förpackad som ett traditionellt mousserande vin och framställs i industriell skala medan moscaton ofta kommer från mindre producenter.

En annan skillnad är att det i vinkretsar är ”finare” med moscato d’asti. Den vanliga astin betraktas som något som möjligtvis duger på studentfester. Jag håller inte med. Även om jag tycker att den sötare moscaton passar i många sammanhang så uppskattar jag mer den kraftigare moussen och något lägre syran i den billigare och enklare astin. Den är helt enkelt mer uppfriskande.

Vi njöt trotjänaren Asti Cinzano till den sanslöst goda hallonpajen häromdagen. Den druviga, lätt aromatiska karaktären med drag av piggelin, lime och fläder tillsammans med den lätta sötman och mjuka kolsyran fungerade perfekt till de friska hallonen, gräddsmeten och den friska lemon curden. Fantastiskt god också att hälla över en skopa glass och färska bär.

Kom ihåg att båda vintyperna är färskvaror. De tillverkas året runt efter behov för att kunna njutas fräscha och aromatiska. Får du en flaska över så stoppa inte undan den i källaren till nästa år. Risken är att den luktar pelargonia när du öppnar den. Inte kul.

För de allra flesta är Tyskland  synonymt med vita viner i allmänhet och halvtorr riesling i synnerhet. Det förvånar nog en del att närmare en tredjedel av produktionen i landet är röda viner. Anledningen till att vi så sällan ser dem här är för att tyskarna gärna håller dem för sig själva. Men det händer att det dyker upp ett sällsynt exempel på Systembolaget ibland. Att stöta på en pinot noir med närmare tolv år på nacken får betecknas som ett smärre mirakel.

1999 Künstler Reichestal Pinot Noir kommer från Rheingau som har ett visst rykte om sig för sina röda viner. Producenten Künstlers rieslingviner har jag länge uppskattat och har också provat ett par av deras röda som var riktigt trevliga. Spännande att få uppleva att de dessutom har lagringspotential som en bra bourgogne. Kvalitetsmässigt kan vinet också jämföras med ett village-vin från Bourgogne men till ett lite humanare pris.

Ljust röd färg med en kant som drar mot orange. Stor, utvecklad och mogen doft av jordgubbsmarmelad, nyponpulver, läder, sandelträ och tydlig kryddighet. Medelfyllig, mycket frisk smak med mognadsoner som läder, torkade röda bär, kryddighet, avrundad strävhet, lång och ganska intensiv eftersmak med viss bitterhet och lite torrt avslut.

Ganska kraftfullt och smakrikt vin som klarade av lite kryddiga lammkorvar. Väl värt att prova för den som inte smakat en mogen pinot noir.

Det bergiga området Jura som ligger vid gränsen mot Schweiz har visat sig vara en verklig skattkista med personliga och karaktärsfulla viner. Här framställs bland annat viner som påminner om sherry och jag har tidigare tipsat om ett mycket bra mousserande härifrån. De röda och vita kan påminna om vinerna från närliggande Bourgogne. Så är exempelvis fallet med denna chardonnay från Domaine Rolet.

2007 Arbois Chardonnay är något så ovanligt som ett vin för strax över hundralappen som levererar komplexitet, karaktär och ren och skär njutning som man oftast måste betala det mångdubbla för. Missa inte detta vin!

Stor komplex doft av hasselnötter, brioche, brynt smör, mandelmassa, diskret vanilj, gul mogen frukt, rostade toner och lätt rökig mineral. Torrt, medelfylligt och smakrikt vin med slank frukt, gula äpplen, citrus, clementin, lätt rostad och väl integrerad ek, nötter och läskande syra. Lång, elegant, balanserad eftersmak med stramt mineralrikt avslut.

Var tvungen att dämpa en svår sherryabstinens med en halvflaska fino. Då Systembolagets utbud är minst sagt magert behövde jag inte stå och dväljas länge framför hyllan. Jag fick med mig en flaska Inocente Fino från Grupo Estevez. Väl här hemma slog det mig att jag nog hade skrivit om denna fino tidigare. Det stämde.

När jag provade vinet senast var det uppenbarligen oxiderat då det gått för lång tid från buteljering tills jag plockade upp flaskan. Då slog det mig att jag alldeles nyligen läst en blogg där det förespråkades att fino och manzanilla vinner på att buteljlagras. Just Inocente Fino nämns som exempel. Nu är ju smaken en gång för alla olika men jag har svårt att se charmen i att dricka fino som tappat sin fräschör. Min erfarenhet av fino som passerat bäst före är att de blir kärva och lite fadda.

Incente Fino är ganska omtalat och uppskrivet. Dels är det den enda sherryn som kommer från en specifik vingård och den enda (?) som jäses på ekfat innan lagring. Vinet har dessutom en lite längre tid i soleran (läs mer om om sherry här) än genomsnittet. Tyvärr tycker jag inte att detta märks i glaset. Det är absolut en välgjord och njutbar fino men inget som sticker ut.

Ljust halmgul. Medelstor, flyktig doft (acetaldehyd) med toner av jäsande deg, grönt äpple och färska champinjoner och mandel. Mycket torr, lätt och stram karaktär med toner av jäst, grönt äpple och citronskal. Stramt och torrt avslut.

Glaset på bilden är en favorit som jag fick med mig från en tapasbar i Cordoba.