När jag häromsistens var i Danmark besökte jag en Netto-butik och provianterade lite matlagningssherry, dansk pilsner och frysta anklår och ankbröst. På en ingivelse plockade jag med mig två buteljer rött vin som jag tänkte kunde funka som matlagningsvin i alla mina carlbutlerrecept.

Viña Morena är ett vino de mesa, det vill säga den allra lägsta vinklassificeringen. Ingen druva, årgång eller distrikt får anges. Eftersom det är den mycket stora, och kompetenta, producenten Felix Solis som ligger bakom vinet får det väl anses som ganska säkert att druvorna kommer från de enorma vinarealerna i Valdepeñas och La Mancha. Vinet kostade knappt 16 danska kronor (cirka 21 svenska kronor), vilket måste vara extremt billigt även i Danmark med tanke på att de faktiskt också har en ganska hög alkoholskatt på vin.

Innan jag hällde vinet i boeuf bourgignonen provade jag självklart av vinet. Färgen ganska ljust blåröd. Doften medelstor och bärig med toner av lingon, karamell, lite blommig och med en lite omogen ton av tulpanstjälk. Även om alkoholhalten endast kämpat sig upp till 11,5% kändes doften lite eldig. Smaken var lätt, snipig, kärv och med en hög syra och ett litet bittert avslut. Den enda frukt jag kunde känna var en liten skral lingonbärighet. Fick nästan omgående känning av halsbränna.

Vinet var absolut inte felaktigt. Däremot visade det tydligt vad som händer när man tar ut för stor skörd för att kunna tillgodose supermarkets med ett ultrabilligt vin. Trots det heta klimatet i centrala Spanien orkar inte plantan ge mognad till druvorna. Sockerhalten blir låg och därmed även alkoholnivån, färgen blir blek och smakämnena utvecklas inte samt att syran blir mycket hög. För att få ut mesta möjliga av druvorna överextraherar man vinet, man försöker alltså få ut så mycket färg och smak det går. I och med detta får man ett mycket kärvt vin med bitterhet.

Till producentens försvar ska sägas att de inte försökt dölja att de står bakom vinet. Det är heller inte förfalskat eller förvanskat och motsvarar nog vad många sydeuropéer har på middagsbordet till vardags. Jag har faktiskt provat sämre viner på Systembolaget. Men det är inget vin jag skulle dricka. Däremot tror jag faktiskt det funkar i maten.

Det är sällan man kan ge ett vintips som både har en läcker yta och smakfullt innehåll. Bara etiketten gör mig vintörstig.

2007 Mercurey ”Vigne du Domaine” från firman Louis Max är ett perfekt vin för den som inte provat på vinerna från Bourgogne eller haft en första misslyckad date med en rödlätt men kärv skönhet från området. Utseendet är bedrägligt lätt färgansatt och doften bjuder lite motvilligt på dofter av röda bär som lingon och hallon kombinerat med apelsinskal och torkade örter. Smaken är först rund, ganska fyllig och mjuk för att sedan knäppa till på näsan med en fantastiskt frisk syra och en mycket fin, diskret fatstruktur som klär in gommen. Aromerna liknar doften men med rikare bärighet och tydligare örtighet. Lång, fin eftersmak.

Riktigt bra bourgogner är dyra, men här är ett vin till 129 kr som faktiskt levererar en bra karaktär från området. Inget stort vin – men välgjort och ursprungstypiskt. Är du van vid machoviner från Argentina eller burdus och alkoholbeskänkt amarone så får du sätta dig i en annan sinnestämning. Här är det inte ”wham-bang-thank-you-mam” utan lite flört, förspel och finess som gäller. Men njutningen blir längre och definitivt mer tillfredsställande.

Valpolicella är ett fantastiskt trevligt vin. Okomplicerat, lättdrucket och matvänligt med snälla tanniner, frisk syra och toner av körsbär, röda bär och örter. Produceras i enorma kvantiteter i Veneto och kan därför vara ganska enkelt och trist, men är det välgjort är det ett mycket tillfredsställande vin. Få saker är så njutbara som enkel måltid i Verona med en kyld valpolicella på karaff. Goffa in maten och svälja vinet i stora klunkar. Härligt.

Visst vore det underbart att njuta ett sådant vin till fredagspizzan? Spring iväg till Systembolaget och botanisera! Du kommer att hitta ett (1) vin i denna stil. Kollar du Systembolagets hemsida efter Valpolicella så får du närmare 40 träffar. Alla utom tre (3) är nämligen amarone eller ripasso. De två övriga är i en icke traditionell, fatlagrad stil.

Amarone var fram till mitten av 80-talet en ganska udda vinstil som producerades i begränsade volymer av ett fåtal producenter. Särskilt mogna druvor från utvalda vingårdar sparades åt sidan och torkades. Den koncentrerade musten jästes, lagrades på ekfat och gav komplexa, alkoholstarka viner som avnjöts i små mängder vid brasan under den råkalla venetovintern.

Sedan hände något. Vinälskare i Skandinavien, norra Tyskland och Kanada (vi snackar brännvinsbältet) upptäckte vinet och både konsumtion och produktion sköt i höjden. Från att ha varit ett exklusivt vin utvidgades produktionen till att inkräkta på den vanliga valpolicellans domäner. Vi överskjöljdes av koncentrerade, alkoholstinna, obalanserade och russindoftande viner hopplösa att kombinera med mat. Inte nog med det. När amaronen är färdigjäst står vinmakaren med en drav av alkohol- och smakindränkta, blöta russin. Någon kom då på att återuppliva en avsomnad metod kallad ripasso. Man tager sin lätta, charmiga, körsbärsdoftande valpolicella och stöper den över russingeggan och låter allt få en andra jäsning. Sålunda besmittar man det lätta vinet med amaronekaraktär.

Systembolagets popularitestörstande och sifferstyrda inköpsavdelning har verkligen hjälpt att styra över konsumtionen till dessa russinosande viner. Visst. Gillar man symfonirock, James Cameron-epos, Dan Brown-klossar och SUV:ar så faller säkert dessa viner på läppen. Men söker man något med lite mindre bulleråbång och lättsammare profil så är man dessvärre hänvisad till russinträsket.

Aaaaah! Inget piggar upp som lite amarone-bashing.

Helt fräckt gör jag lite reklam för våra vinkurser som avklaras på en kväll. Provningarna äger rum i Malmö och information får du om du klickar på respektive datum. Du anmäler dig direkt via hemsidan.

• Bordeaux Initiation. En kväll om alla spännande viner i Bordeaux. Fint studiematerial och ett litet diplom från l’Ecole du Vin du Bordeaux ingår. Nu på torsdag den 25/2 i den skånska sportlovsveckan.
• Mat & Vin i kombination. En kväll med aha-upplevelser när vi provar olika vintyper mot smaker och lär oss grunderna att kombinera vin med mat. Endast den 11/3.
• Grundläggande vinkurs. Fem kvällar och egenstudier ger dig en bra start mot vinvärlden och en internationell examen. Kursstart den 7/4.

Jag älskar bordeauxviner (hakor tappas i förvåning) och är såld på mogna viner (ögon spärras upp i överraskning och mistro). Därför var det med stor förväntan jag gick till gårdagens provning av röda bordeauxer av årgång 1988. När man provar olika viner från samma årgång kallas det horisontalprovning och kan vara väldigt lärorikt. Man får en uppfattning om gemensamma nämnare men brukar också upptäck hur olika vinerna kan bli.

Det finns ganska motsägelsefulla åsikter om årgång 1988 i Bordeaux. En del räknar den till en av de riktigt stora årgångarna medan andra ser den som en svår årgång med ojämn mognad som gett viner med mycket syra, röd frukt och lite kartighet. Clive Coates, som visserligen är en auktoritet på Bourgogne, har sagt att 1988 är ”en årgång för engelsmän men inte för amerikaner”. Med det menar han att vinerna blivit strama och återhållsamma och inte fruktiga och eldiga i stilen som tilltalar coca-cola-publiken.

Provningen visade sig bli en besvikelse. Vinerna var överlag strama och helt klart dominerade av den höga syran och av röda bär i karaktären. Med två undantag var de helt ointressanta. Det rörde sig inte heller om flaskvariationer eftersom tre flaskor av varje sort öppnades och jag kontrollerade själv av dem alla.

Räddningen blev vinet till maten. 2004 Château La Mondotte från Saint-Emilion var ett nästan blåsvart vin med otroligt koncentrerad mogen, mörk frukt, fyllig och rund med toner av cassis, piptobak och kaffe. Den generösa kroppen balanserades av en mycket fin men kraftfull tanninstruktur, eldighet och bra syra. Balanserat, kraftfullt men elegant och en njutning i varje klunk!

Alla provningsanteckningar här nedanför, men om den intressanta matodryckdiskussionen kan du läsa på min bloggfiial på Taffel.

1988 Château Ducru Beaucaillou / Deuxième Cru, Saint Julien. Sluten, lätt bärig, något instängd doft med grön ton. Stram, mycket frisk, snipig frukt, lite eldig, röda bär och lite örtig. Viss längd och ganska mjuka tanniner. Snålt och trist och en riktig besvikelse.

1988 Château Lanessan / Cru Bourgeois Superieur, Médoc. Ganska stor, välutvecklad doft med toner av stall, läder, vissnande blommor, röda bär och russin. Medelfylligt vin med mycket mognad, frisk syra, röda bär, hallon, litet grönt inslag, lätt parfymerad. Bra längd med inslag av svamp och läder. Ganska charmigt och oväntat bra för sin kvalitetsklass.

1988 Château Gruaud Larose / Deuxième Cru, Saint Julien. Något stum, lite dyig doft, torkad frukt, soggiga jordgubbar, mandelmassa och en liten eldighet. Medelfyllig till fyllig, eldig och mycket frisk med tydliga toner av röda bär och röda äpplen, liten ton av svarta vinbär. Avrundad strävhet och ganska bra längd som avslöjar viss mognad. Ointressant och något obalanserat.

1988 Château Bahans Haut-Brion / Pessac-Léognan. Medelstor, varm doft av solmogna bär, fruktig, fin kryddighet med ton av rostat kaffe. Medelfyllig, elegant och fruktig smak där den mogna frukten och kaffet går igen. Balanserat med bra längd och fina men ungdomliga tanniner. Snyggt, typiskt och balanserat vin som väntat av ett andravin från Haut-Brion.

1988 Château Durfort / Deuxième Cru, Margaux. Stor, utvecklad, komplex och aromatisk och kryddig doft med inslag av russin samt stall, häst och läder. Fyllig men ganska stram och väldigt frisk med påtagliga fat, tuffa tanniner och toner av svarta vinbär, röda bär och mörk frukt. Ung smak men mogen doft. Ett vin med en ursprungstypisk och förförande doft som nästan får en att bortse från att smaken är obalanserad och lite tvär.

1988 Château Le Bon Pasteur / Pomerol. Stor, mycket fruktig men dov doft med tydlig karaktär av läder och nyputsade ridstövlar, skog och mossa. Fylligt, koncentrerat och fortfarande ungdomligt med mörk, varm fruktighet, svarta vinbär, tobak, lakrits och tydlig fatkaraktär. Lång eftersmak. Detta merlotdominerade vin var det bästa av vinerna i provningen. Kommer säkert att utvecklas positivt i ytterligare fem år.

En elev kom till mig och berättade att hon hade ett gammalt vin hemma och frågade om jag kunde ta en titt på det för att ”se om det är någonting att ha”. Sådant kan man ju inte motstå.

Det visade sig vara en Pichon Longueville Comtesse de Lalande från 1955. Ett av de stora bordeauxvinerna men från en något medioker årgång. Inga problem. Rätt lagrade och hanterade kan dessa viner bjuda på fina upplevelser.

Nu är decennier högst upp på ett köksskåp i fullt dagsljus långt ifrån goda lagringsförhållanden. Det är i själva verket rena döden. Etiketten var dock i gott skick tack vare ett skyddande lager av fossilerat stekos. Däremot var vinet långt nere på axlarna. Korken kunde skönjas i flaskhalsen som ett knotigt, svart finger som förmodligen endast hölls kvar tack vare lite intorkat vin under blykapseln. Troligtvis var det endast blyförslutningen som hindrat vinet från att helt avdunsta.

Jag grät nästan en lite skvätt där jag ömt höll flaskan som en liten sarkofag där man vet att det vilar en sorgesamt avliden mumie.

Igår besökte jag California Wine Festival i Helsingborg. Ett jättetrevligt arrangemang där man hade möjligheten att prova runt 400 olika viner från 100 producenter. Ett utmärkt tillfälle att få en ögonblicksbild av var den kaliforniska vinindustrin befinner sig idag.

Jag återkommer med lite detaljerad info om några viner jag gillade. Nu tänkte jag bara servera några intryck från mässan. Svepande, grova generaliseringar med ungefär lika mycket sanningshalt som påståendet att endast fransmän kan göra vin.

• Kaliforniska viner är dyra. Mycket dyra. Särskilt med tanke på vad man får, eller inte får för pengarna.
• Chardonnay från Kalifornien tenderar att dofta grön, konserverad sparris och tuttifrutti.
• Pinot noir från Kalifornien är ofta överekad, osar av blyertspenna, saknar frukt (jo då) och har ett bittert avslut.
• Zinfandel orkade jag prova en handfull av innan jag gav upp.
• Kaliforniska viner är överlag mycket välgjorda…men opersonliga.
• Fortfarande lider många av vinerna av doughnut-syndromet: mycket gott och fluffigt runtom men ett hål mitt i.

Kanske var jag lite handikappad av att jag kvällen innan druckit en alldeles lysande Puligny-Montrachet. Kanske.

När jag dricker ett glas meursault går tankarna nästan ofelbart till Winston Churchill och hans berömda ”Sällan har så många haft så få att tack för så mycket”. Kopplingen haltar något, men nog är det remarkabelt att de vita vinerna från en liten oansenlig by i Bourgogne har kunnat stå som modell för den populäraste vinstilen i världen.

Platsen är oansenlig och vattendraget som rinner där är så ynkligt att romarna gav den namnet muris saltus – ”ett mushopp”. Men ändå. Var helst i världen det buteljeras en rik, fyllig och smörig chardonnay så kan man vara säker på att i vinmakarens bakhuvud så ligger minnet av en ljuvlig, nötig och elegant meursault.

1999 Meursault från négocianten Leroy är djupt gyllene och briljant i glaset. Doften är stor, utvecklad och rik och dryper av smör, nötter, mandelmassa, tropisk frukt, citrus och mimosa. Smaken är torr, fyllig, nästan oljig, med en avrundad, läskande syra och rik frukt. Karaktären av smör, mandel och gula, mogna frukter kommer tillbaka. Under all frukt vilar stadigt en rik ekstruktur som ger vinet en kraft parad med elegans som många röda viner skulle avundas. Eftersmaken är ren, lång och välklingande. Trots ett decennium känns vinet spänstigt och en bra bit från sin topp.

Jag älskar palt. Det är den snällaste, tryggaste mat jag kan tänka mig. Men vad ska man dricka till?

De flesta skulle svara ”mjölk”, men jag är inte mycket för att dricka mjölk överhuvudtaget. Olika typer av öl har jag provat men inte fått det att funka heller.

På ren trots och i ett infall av tillfällig galenskap testade jag champagne till den nykokta palten. Mina systrar, som inte tackar nej till vare sig palt eller champagne, var inte sena att nappa på förslaget. Det fungerade fantastiskt bra! Kontrasten mellan den enkla, rustika norrländska rätten och det lyxiga, eleganta vinet var en oväntad succé! Systerskapen, som fått verklig smak för bubblorna, hjälper numera till att sprida den nya kombinationen!

Vill du själv prova ska du välja en lite enklare, fruktigare champagne med ett uns sötma. Som ett budgetalternativ kan du välja en crémant de bourgogne.

Lite ledsen blev jag när nyheten kom att favoritkrogen Svea skulle bistrofieras och en av de sista utposterna för svensk husmanskost försvinna. Gladare miner blev det när det uppdagades vilka som skulle stå bakom projektet; Nina Wistedt Christensson som står bakom klassikern Smak på Konsthallen, sommelieren Gustaf Nord och kocken Andreas Dahlberg.

Bastard har bara varit öppen i en månad drygt men är redan omsusad som en fransk brutalbistro* där allt på djuret tas om hand och serveras. Detta är en av de nyare restaurangtrenderna och kan även upplevas på Lejontornets bakficka Djuret. Kombinationen modern bistro, franskt stuk, udda styckdelar och rustik men vällagad mat låter som en dröm för mig.

Jag har alltid gillat lokalen som har känsla av gammal ölhall och bistro i ett och med kombinerad bar och kök som en ö i mitten. När nu Bastard flyttat in har den blivit varmare, rustikare och ännu mer välkomnande. Liv och rörelse med mycket folk en tisdagskväll, stök i köket och sjavigt, klassiska kypare som springer fram och tillbaka. Me like!

Menyn presenterades vid borden på griffeltavlor. Valet var lätt; bastardplanka, pied de porc och oxkindspaj. Côte de bouef som annars är en klar bistrofavorit kändes lite svennebanan i sammanhanget.

Bastardplankan är ett urval av charkuterier på en bräda helt enkelt. Var och en utrustas med en tuff, vass liten kniv (var köper man dem?) och hugger sedan in på godsakerna. Bland delikatsserna märktes särskilt en ljuvligt smakrik och len kaninrillette. Utmärkt start.

Varmrätterna var enastående! Grisfötterna var demonterade och presenterades i en form som såg ut som en vackert brynt ryggbiff men som praktiskt taget föll söner när man man närmade sig med kniven. Fläsk i sitt renaste, smakrikaste uttryck. Serverades med en potatispuré så smörberikad att den var på gränsen att spricka och en halv baby gem-sallad med en frisk vinägrett. En fantastisk enkel men vällagad rätt som skulle stå ut på en klassisk bistro i Lyon!

Oxkindspajen (säg det fort fem gånger) presenterades som en gryta i ett keramikkrus överbakad med pajdeg. Koncentrerad, nästan svart och med kindköttet så mört att det ramlade isär. Skyn var så smakrik att det nästa blev taste-overload. Jag hade gärna sett ytterligare något tillbehör förutom salladen som serverades vid sidan av.

Vinlistan lämnade en hel del att önska. Den var kort och inte särskilt upphetsande. Lite tråkigt, men den ska tydligen byggas ut med tiden. Vi fick först en 2007 Perrin Nature, en ekologisk côtes-du-rhône. Inget vin i min smak. Tydligt grenachedominerad men med den där slappa, syltiga frukten som druvan ibland levererar. Vinet saknade struktur och gav ett kvalmigt intryck. Någon annan skulle säkert kalla det publikt. Inte jag. Nästa vin tilltalade mig mer; 2007 Merlin Bourgogne Rouge. En väljord, rättfram bourgogne med massor av smultron, jordgubb och med fin syra och bra längd. Ett vin att dricka i djupa klunkar. Sedan kan man alltid diskutera prislappen.

Hade besöket tagit slut här så hade det varit en nästan perfekt kväll. Tyvärr gjorde det inte det. Vi beställde in dessert. Chokladmoussen med körsbär var ingen rolig syn. Ljusbrun mousse som spritsats ut i en vit porslinspotta väcker oangenäma associationer. Dessutom var den i avsaknad av chokladsmak och hade en nästan seg, lite lång konsistens. I min värld är en mousse fluffig och ”kort”. För att göra det hela värre så smakade inte de inlagda kösbären någonting. In kom också en semifreddo av blodapelsin. Kul presentation i en traditionell glaskonservburk. Mycket fin och rik smak av apelsinen, men konsistensen av skalen och den höga beskan som inte var riktigt balanserad gjorde att de blev för mycket. En sked som ett tillbehör hade varit perfekt, men en hel syltburk blev för bra.

På det hela taget var besöket en mycket positiv upplevelse. Bastard kommer definitivt bli ett stamställe och DU ska också gå dit!

*Kom ihåg var ni läste ordet först.