Affinateur låter väl tjusigt. Snygg titel på en tjomme som lagrar ostar. En sådan hade skickat ett hel lass med provostar till Möllans Ost. Då både affinatören och de flesta ostarna var från Bordeaux väcktes mitt intresse.

Trots många resor till området har jag på något sätt missat de lokala ostarna, men nu skulle skadan repareras.

Tome de Chalosse var en orangefärgad ost av pastöriserad komjölk med en lite stallig och nötig karaktär, inte olik en smakrik bire. Konsistensten var dock fastare men krämig och med fin pipighet som gav osten en luftig känsla. Mycket trevlig.

Tome du Segala var en lagrad getost med ett yttre som såg lite mögelskadat ut. Lite torr konsistens och en ganska hög sälta och kraftig getkaraktär som saknade lite balans i min smak.

Tome de Bordeaux var även den av get och ystad i Loire men lagrad i grottorna i Jean d’Alos i Bordeaux. Ytan är täckt av kryddor och örter (bland annat timjan, fänkål, enbär, koriander och cayenne). Under lagringen tränger kryddigheten och örtigheten in i osten och ger en smakrik men nyanserad karaktär som balanserar ”getigheten” tillsammans med en liten beska. Konsistensen var fast men härligt krämig. En riktigt bra ost som jag hoppas får en plats i ostdisken.

Till osten blev det förstås en röd bordeaux; den sista flaskan 1999 Reserve de la Comtesse från Pauillac. Det är ett så kallat andravin från Château Pichon Longueville Comtesse de Lalande, ett slott klassat som 2iéme cru.

Från glaset kom en stor, djup doft av mörka bär, hallon, läder och piptobak. Där fanns också en distinkt karaktär som på en annan blogg beskrevs som ”sotig”. Jag förstod inte då vad som menades, men nu har jag hittat denna tydliga karaktär av fint, svart sot. Den kom tillbaka i smaken där den mörka, svarta karaktären dominerade på ett tilltalande sätt. Hela munkänslan var balanserad, lång och smakrik och med otroligt fina tanniner som även de gav en känsla av sammetslikt sot. Frukten var utvecklad med karaktär av svarta vinbär, hallon som stod fint mot läder, ek och sötlakrits.

Fantastiskt fint och njutbart vin med en tydlig och skolboksaktig karaktär av sitt ursprung. Jag förbannar min otålighet som gjort att jag druckit elva flaskor innan de nått denna fulländning. Jag är definitivt misslyckad som vinaffinateur.

Jag har tidigare tipsat om eminente vinmakaren Lars Torstensons välskrivna blogg. Återger här hans bloggpost från den 6/1 där han oefterhärmeligt recenserar julklapssglöggen vi kokade ihop i december.

Alla ni som inte förärats en butelj får hålla tillgodo med Lasses målande beskrivning.

”Vill man bli något i vinvärlden gäller det att tala sist (såvida man inte sett etiketten), att ljuga och att berätta om viner som ingen annan kommer att kunna prova. Gustibus Finglögg 2.0 görs i blott 50 exemplar om 50 cl och jag har fått nummer 35.

Om man tänker sig att varje flaska provas av tre personer kommer som mest 150 personer att prova den här produkten. Om man som jag dricker allt själv blir det färre än 150 personer. Det tycker jag räcker för att kvala in som en unik skrytprodukt. (Om övriga utvalda också inser att vår unicitet ökar om de inte låter andra smaka, kan det hända att blott 50 personer i hela världen får prova den här glöggen)

Hur den var? Tja, herrarna på Gustibus gör som Peter Thustrup och samlar under året ihop slattarna av riktigt bra viner, som de sedan förbättrar med diverse kryddor och sprit. Klart det blir bra. Och framförallt unikt.

Eftersom jag sett etiketten på den här unika glöggen och redan ljugit om att jag drack den själv, kan jag avslöja att det blir lite mer sanning om jag säger att jag lät ytterligare en person prova dryckjomen. Han är dock fransman, varför det inte riktigt räknas. Dessutom fick han skriva på ett NDA så han kommer aldrig att kunna berätta om upplevelsen.

Hursomhelst så tyckte fransosen att det doftade ”pain d´épice”, en fransk slags kryddkaka som doftar och smakar pomerans m m, så han var inte helt fel på det. Jag hittade tydlig pomerans både i vätskan och på etiketten. Dessutom kom såväl kanel som kaffe fram när man provade glöggen varm (och tittade närmare på etiketten). Sötman var lite hög när drycken serverades kall i vinglas, men satt som pricken över i när värmen kom till. Saffran inköpt på marknaden i Jerez (kändes tydligt att den var), grön kardemumma m m skänkte den komplexitet som den här produkten behövde för att för alltid ta plats i Glöggens Hall of Fame.

Bäst av allt: när glöggen svalnade och provades i s k fisljummet tillstånd, stod även tanninerna ut och det indikerar om inte annat att man här använt mycket bättre vin än i de glöggar som vanliga människor dricker.”

I dagens Sydsvenskan hittar jag ett utmärkt reportage med tips på vinbarer i Köpenhamn. Tyvärr saknar jag ett guldkorn som dessutom nästan ligger på krypavstånd från Öresundstågen.

Villa Vino ligger ett vinkorkskast från både Strøget och Rådhuspladsen och är ett suveränt stopp på vägen hem efter en shoppingtur i Byen. Liten intim lokal med trevlig, franskinspirerad inredning och med runt 50 olika viner på glas med spridning från hela världen och i de flesta stilar.  Suveräna charktallrikar gör att man kan sitta länge, länge.

När man fyller år är det väl okey att lyxa till det? Champagnelunch känns rättvist på något sätt.

Medan systerskapet lagar sin fantastiska kålpudding (recept senare) njuter jag livets goda. En lite burk gåsrilette skrämdes fram ur skafferiet och breddes på en ljuvlig ciabatta från Lagkagehuset i Köpenhamn (besök rekommenderas).

Till detta en Diebolt-Vallois ”Mis en cave en 1983”. Detta är en misnt sagt udda årgångschampagne från 1982. En miss gjorde att producenten inte deklarerade årgången i tid och därför anges den som ”lagd i källaren 1983”. Detta var den sista flaskan av ett gäng inköpta på plats. Lite väl mycket skruttiga äpplen i doften och en ganska snäll syra. Efter en stund la sig den lätt oxiderade äppeltonen och lime och citrus trädde fram. Fyllig, smakrik och avrundad passade den som hand i handske med den feta rilletten och det goda brödet.

Det är verkligen läge för ett gertfylkingutrop.

Jag har länge gått och hymlat med min aversion mot botoxvinet amarone, men nu kan jag komma ut som russinvindissare. Läs Vinlusens utfall mot vinvärldens skrynkliga, alkoholstinna muskelvin.

Det är dags att återkräva den lätta, bäriga och körsbärsdoftande valpolicellan som är så matvänlig men sorgligt utrotningshotad.

I massor av recept ingår ”sherry”, men nästan aldrig nämns vilken typ av sherry som ska användas. Det är mycket märkligt då det finns många olika stilar på sherry som i princip är olika drycker. Spelar det verkligen någon roll vilken sherry man använder? Ja det får vi väl ta reda på.

För mina experiment valde jag ut de tre huvudtyperna av sherry; fino, amontillado och oloroso. För att göra testet så giltigt som möjligt valde jag karaktärstypisk sherry från en och samma producent och i samma prisnivå.

• Fino. En lätt, ljus, torr sherry med tydliga jästtoner och karaktär av mandel, gröna äpplen och gröna oliver. Fino lagras konstant under ett jästtäcke (flor) vilket skyddar vinet från oxidation och ger stor karaktär av jästen.
• Amontillado. Ljust bärnstensfärgad, torr, medelfyllig sherry med karaktär av läder och nötter och viss jästighet. Amontillado startar som en fino och fortsätter sedan lagringen utan jästtäcke vilket ger vinet en tydlig oxidation.
• Oloroso. En mörkt bärnstensfärgad, medelfyllig och torr sherry med tydlig oxidationston, eldighet och karaktär av torkad frukt. Oloroson utsätts från start och under många år för syrets inverkan och blir därför kraftigt oxiderat.

Sherry som lagrats under flor (fino och amontillado) anses innehålla ämnen som fungerar som smakförstärkare.

Experiment 1

Jag lagade en tomatsoppa och delade upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsatte 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok.Smakpanelen bestod av er ödmjuke matbloggare och kära hustrun som inte gillar sherry.

• Soppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan var denna mycket smakrikare med tydligare tomatsmak och en markant örtighet. Den jästiga finokaraktären slog igenom ganska mycket.
• Soppa med amontillado. Sherrykaraktären dominerade över tomaten med en ton av nytt läder och ett litet drag av kemilåda. Inte särskilt trevligt.
• Soppa med oloroso. Soppan fick en djup, balanserad och smakrik karaktär. Däremot dämpades tomatsmaken vilket kanske är tråkigt om man vill ha tomatsoppa.

Slutsats av experiment 1: Finosherry lyfter karaktären och smaken på råvaran (tomat) medan oloroso kompletterar med sin egen karaktär. Båda förhöjer upplevelsen av soppan medan amontilladon försämrade den.

Experiment nr 2 med svampsoppa.

Ornellaia är ett av de mer namnkunniga italienska vinerna som brukar räknas in bland de så kallade super tuscans. Omtalat, omskrivet och eftersökt.

Det är inte ett vin jag själv skulle ha köpt. Av två anledningar; Italien är inte mitt förstahandsval bland viner och 800 kronor för en butelj är mycket för mycket för min plånbok. Anledningen att jag kunde njuta detta vin var att det var en gåva från snälla (och tydligen nöjda) elever.

Hade detta vin varit en matta hade den varit handknuten och persisk med tät, silkeslen lugg och med massor av hårda, men osynliga, knutar under ytan. Dock en matta med ett ganska enkelt mönster med få nyanser. Snyggt, elegant och välgjort men faktiskt inte särskilt intressant. Men i allra högsta grad njutbart till en biff wellington där den fina fruktigheten kom till sin rätt.

Djup, tät röd färg med antydan till brunt i kanten. Doften är stor, generös och utvecklad med toner av svarta vinbär/cassis, piptobak, mandelmassa och en ganska tydlig eldighet. Fyllig, mycket fruktig och med massiva men sammetslena tanniner, bra syra och stor smakrikedom av svarta vinbär, inlagda körsbär, läder, piptobak och mynta. Ganska påtaglig eldighet i den långa, eleganta och fruktiga eftersmaken. Mycket välgjort och balanserat vin.

Huvudnumret på nyårsaftonens meny var Biff Wellington. En riktig klassiker jag varit sugen på att prova allt sedan den första säsongen av Hell’s Kitchen. Rätterna i programmet verkar handplockade för att de är svåra att leverera i en stressad restaurangsköksmiljö och sådant triggar mig. Rätten var inte särskilt svår att göra. Lite mixtrande var det men det underlättade att inte ha Gordon Ramsay skrikande i örat.

Längst ned här i posten finns en riktigt bra videosnutt med Ramsay där alla moment visas. Stor hjälp. Receptet är avsett för två personer, men det blev mycket över så hoppa gärna förrätten eller bjud in en extra gäst. Nedanstående är inte Ramsays recept utan min egen variant av flera olika recept.

Börja med att göra en duxelle. 500 g champinjoner hackas mycket fint eller mixas. Välj stora utslagna svampar, de har mer smak. Fräs i torr stekpanna till nästan allt vatten kokat bort. Klicka i smör och fräs runt. Tillsätt 2 msk amontillado- eller olorososherry samt två fint hackade schalottenlökar och låt bli mjuka. Låt duxellen svalna och blanda ner ett knappt hekto av någon god paté eller helt enkelt leverpastej. Jag hade en liten burk gåsleverpaté som offrades.

Ett stycke oxfilé bryns runt om. Jag använde ankfett. Såklart. Pensla köttet rikligt runt om med dijonsenap. På ett stycke gladpack lägger du ut 8 skivor parmaskinka lite omlott. Smeta ut duxellen så det täcker. Rulla in oxfilén hårt i skinkan och plasten som en smällkaramell. Ställ svalt en halvtimme.

Bred ut ett ark färdig smördeg (margarindeg borde det kanske kallas) och pensla kanterna rikligt med vispad äggula. Placera biffen mitt på och packa in i degen. Se till att degen fäster ordentligt och att skarvarna alla är på undersidan. På ovansidan gör du två små hål så ångan kan pysa ut. Pensla med äggula och grädda i 200° grader i 45 minuter. Låt vila 10 minuter innan du skär tjocka skivor.

Köttet (utmärkt, fryst filé för bara 139 kr kilot) blev perfekt tillagat och mört. Duxellen var en absolut dröm där patén och sherryn gjorde underverk. Jag serverade med en sallad och ett smörmättat potatismos med riven vitlök och lättkokta, klyftade brysselkål. Mycket läckert.

Bästa köttbesticken hittar du här.

Här kan du läsa om nyårsmiddagens förrätt och dessert.

För många, allt för många, är nyårsafton den gång på året man dricker champagne. Eftersom osäkerheten är stor och champagneservering inte ingår i grundskolans läroplan (ännu) så kommer här lite goda råd.

• Champagne eller mousserande? Det är stor skillnad på champagne och mousserande viner från andra ursprung. Även den okunnige känner kvalitetsskillnaden vid jämförande provning. Tro mig. Jag har oräkneliga champagneprovningar med nybörjare bakom mig. Sedan är det en annan fråga om man tycker att skillnaden är värd pengarna. 69 kronor eller 269? Är ni ett sällskap på sex personer så kostar ett glas champagne strax över 40 kronor. Det kanske det kan vara värt ändå?
• Kyl inte champagnen för hårt. Kylskåpskallt (cirka +6°) är i kallaste laget. Ta ut champagnen en stund innan den ska serveras. Champagnekylare med is är inte att rekommendera. Om champagnen får stå för länge blir den så kall att aromerna helt ”fryser inne”. Fyll kylaren med kallt vatten så håller vinet sin temperatur.
• Öppna med försiktighet. Se till att inte flaskan har skakats innan den ska öppnas. Låt flaskan stå på ett stadigt underlag. Ta bort folien, håll om flaskhalsen med tummen över korken och lossa grimman. Ta inte bort grimman! Ta ett stadigt grepp om korken och grimman och håll om bottnen på flaska. Se till att ingen står i vägen. Vrid på flaskan och känn hur korken släpper sitt grepp. Håll emot och lått korken sakta arbeta sig upp med hjälp av trycket. Vicka på korken för att hjälpa till. Det ska bara pysa lite lätt när korken åker ur.
• Glas. De höga smala flöjtglasen rekommenderas då de bäst bevarar bubblorna. Coupeglasen har nyligen fått en liten renässans. Avstå! Både aromer och kolsyra sticker iväg fort som attan. Pröva hellre ett vanligt vitvinsglas, det låter dig uppleva aromen i vinet bättre än både flöjt och coupe. Ett riktigt champagneglas ska ha en lite ojämnhet längst ned i kupan där en stilig bubbelpelare kan bildas. Har du köpt billiga champagneglas kan du fixa detta genom att raspa lite lätt med en syll eller spetsig kniv.
• Hälla upp. Det skummar lätt över när man häller upp champagne. Om du ska servera många gäster kan du förbereda lite. Häll upp några centiliter champagne i varje glas. När du sedan serverar skummar det inte lika mycket och du slipper spill och söl.
• Spara inte det bästa till sist. Håll inte på champagnen till tolvslaget, då är smaklökarna med största sannolikhet fördärvade. Servera champagnen som välkomstdrink eller till förrätten. Till fyrverkerierna duger det gott med ett enklare mousserande eller Pommac.
• Överbliven champagne. Om det, mot förmodan, skulle bli champagne över så gör du en tuss av hushållspapper och stoppar ner i flaskhalsen. Ställ sedan flaskan kallt. En halvfull flaska klarar sig ett par dygn på detta sätt. Att sätta en tesked i flaskhalsen är en myt som avlivats.
• Viktigast av allt! Drick och njut!

Tips på bra bubbel hittar du i denna post.

Igår hittade jag jättefina färska, kokta humrar från Smålandskräftan i min butik. Strax över halvkilot och 149 kr styck. Hur trevligt som helst för en måndagkväll. Eftersom det snart är nyårsfirande tänkte jag testa det klassiska Homard Thermidor. Vem skulle vara bättre ledsagare till det receptet än Julia Child?

Tyvärr inbegriper hennes låååånga recept levande humrar på 1 kilo. Jag gjorde därför en förenklad anpassning till små kokta humrar. Fungerar säkert till de isblocksinfrysta också. Till skillnad från klassiska recept sparar jag klorna och serverar dom naturella vid sidan av. Tycker det är synd att ”klydda” med det fina köttet. Julia Childs recept hittar du ordagrant längst ned i denna post.

Hummer Thermidor

4 personer/2 humrar

Stek på medelhög värme och i torr panna 150 g champinjoner som du delat och skivat fint. När det mesta av vattnet försvunnit klickar du i smör och fräser en stund. Pressa slutligen över lite citron. Ställ åt sidan.

Koka upp 2,5 dl buljong av hummer- eller fiskfond från flaska. Fräs 3 msk vetemjöl i knappt 50 gr smör ett par minuter utan att det tar färg. Vispa ner den heta buljongen och småkoka några minuter under omrörning.

Rör ihop 1 äggula, o,5 dl vispgrädde, 1 tsk dijonsenap och en ”doft” av cayennepeppar. Blanda ner i såsen, häll i en skvätt konjak eller brandy, värm upp och smaka av. Såsen ska vara ganska tjock, ungefär som en stuvning.

Bryt av klorna och lägg åt sidan. Dela humrarna. Stick en kniv rakt ner genom huvudskölden och klyv fram emot ”nosen”. Snurra runt hummern, räta ut stjärten och klyv åt andra hållet. Var försiktig så at skalhalvorna förblir hela. Avlägsna tarmakanalen. Plocka ut allt kött och dela i mindre bitar.

Fräs hummerköttet i smör ett par minuter. Tillsätt 0,5 dl konjak eller brandy och reducera till hälften. Blanda ner champinjonerna och det mesta av såsen. Det ska bli en ganska fast stuvning av allt. Klicka ner stuvningnen i skalen, riv över parmesanost och gratinera 10-15 minuter i 225°.

Servera genast med ett gott, vitt bröd och ett friskt, fruktigt vitt vin eller champagne. Själv drack jag Minerale+ som passade fantastiskt med sin friska syra och lilla sötma. Undvik kraftigt fatlagrade vita viner.

Julia Childs originalrecept från ”Det goda franska köket”:

Några synpunkter på hur man handskas med levande hummer

Om ni inte tycker om att anrätta levande humrar, kan ni döda dem nästan ögonblickligt genom att sticka dem med en vass kniv i huvudet alldeles mellan ögonen. Ni kan också skära av ryggraden genom att sticka just där bröstskölden möter stjärten.

Homard Thermidor

(Hummer Thermidor – gratinerad i sitt skal)

Att laga en verkligt utsökt hummer Thermidor inbegriper så många steg, att det sannerligen inte är underligt att rätten kostar en förmögenhet på restaurang. Men den är inte säskilt svår att laga och allting kan göras i ordning i förväg, så att rätten bara värms alldeles innan den skall serveras. Detta recept på hummer Thermidor är särskilt tilltalande, eftersom hummerköttet färgas lätt rosa när det rörs i hett smör innan det täcks med sås. Köp humrar som väger 1 kilo vardera, så att skalen är stora nog att rymma fyllningen.

För 6 personer

Kokning av hummern

• En emaljera eller rostfri kittel med tättslutande lock
• 7 1/2 dl torrt, vitt vin (eller 4 1/2 dl dl torr, vit vermouth) 0ch 4 1/2 dl vatten
• En stor lök, en medelstor morot och en selleristjälk, alla tunt skivade
• 6 persiljekvistar
• 1 lagerblad
• 1/4 tsk timjan
• 6 pepparkorn
• 1 msk färsk eller torkad dragon
• 3 levande humrar på ca 1 kilo vardera

Sjud vin, grönsaker och kryddor i kitteln omkring 15 minuter. Låt sedan vätskan koka upp kraftigt och lägg i de levande humrarna en i taget. Börja med den största och lägg lock på mellan varje. Täck och koka i 20 minuter. Humrarna är färdiga, när de är klart röda och de långa känselspröten kan dras bort ganska lätt.

• 225 g färska champinjoner
• 15 g smör
• 1 tsk pressad citron
• 1/4 tsk salt
• En emaljerad eller rostfri kastrull med lock

Sautera champinjonerna sakta under lock i 10 minuter med smör, citron och salt, medan humrarna kokar.

Såsen

Ta upp humrarna när de är färdiga. Häll champinjonspadet i hummerspadet och koka ihop alltsammans, tills bara ca 5 dl återstår.

• En emaljerad eller rostfri 1-liters kastrull

Sila upp den hopkokta hummerfonden i kastrullen och sjud upp den.

• 75 g smör
• 60 g mjöl
• En rostfri eller emaljerad 1,5 liters kastrull
• En träsked
• En trådvisp
• 1 msk grädde

Fräs sakta ihop smör och mjöl i 2 minuter, utan att det tar färg. Ta kastrullen av värmen och vispa i den sjudande hummerfonden. Koka under omrörning i 1 minut. Täck ytan med grädden och sätt kastrullen åt sidan.

• En 3-liters skål
• 1 msk senapspulver
• 2 äggulor
• 1 dl vispgrädde
• En liten nypa cayenne-peppar

Dela humrarna på längden. Var försiktig så att skalhalvorna förblir hela. Ta bort sandsäckarna i huvudet och tarmarna. Passera det röda och gröna i hummern genom en fin sikt ner i skålen och blanda det med senapen, äggulorna, grädden och pepparen. Vispa ner såsen i denna blandning droppvis.

• 4-6 msk grädde till

Häll tillbaka såsen i kastrullen och koka upp den medan ni hela tiden rör med en träsked. Koka lugnt under omrörning i 2 minuter. Tunna ut med grädde matskedsvis. Såsen skall vara sådan i konsistensen, att den täcker en sked ganska tjockt. Smaka av noga och krydda om det behövs. Täck ytan med lite grädde och sätt åt sidan.

Stekning av hummerköttet

Ta ut köttet ur stjärt och klor och skär det i bitar med 1 cm sida.

• En emaljerad eller rostfri stekpanna, ca 30 cm i diameter
• 50 g smör
• 3/4  dl cognac (lite knappt)

Sätt panna med smöret över måttlig värme. När smöret slutar skumma, rör man i hummerköttet. Fräs under omrörning i 5 minuter medan ni sakta rör om bland hummerbitarna, tills köttet har fått en svagt rosa färg. Häll i cognacen och koka i en minut eller två medan ni skakar på pannan. Koka ihop vätskan till hälften.

Servering

Förvärm ugnen till 225°

Vänd ner de sauterade champinjonerna och två tredjedelar av såsen i pannan med hummerköttet.

• En låg stekgryta eller ett eldfast serveringsfat
• 1 dl riven parmesan- eller schweizerost
• 30 g smör skuret i bitar

Lägg de delade hummerskalen i grytan eller på fatet. Skeda upp hummerstuvningen i skalen och täck med resten av såsen. Strö över osten och klicka på smör.

(+) hit kan rätten förberedas och ställas i kylskåp.

Ställ in humrarna i övre tredjedelen av den förvärmda ugnen i 10-15 minuter, tills hummerstuvningen bubblar och såsen fått en fin brun yta. Servera genast på serveringsfat eller direkt på tallriken.