Senaste nytt

03 januari 2010 | 1 kommentar

Fyllig, krämig svampsoppa med oloroso

Till experimentet med sherry i maten svängde jag ihop en mycket lyckad champinjonsoppa.

Skiva och tärna 500 g champinjoner ganska fint. Använd helst portobello eller stora, utslagna champinjoner, de smakar mest. Fräs i torr stekpanna tills det mesta av vattnet kokat in. Klicka rejält med smör i pannan och tillsätt därefter en skivad selleristjälk och 1-2 schalottenlökar. Om du har kan du som jag tillsätta en näve uppblött, torkad kantarell eller annan svamp nu. Låt fräsa i smöret tills de mjuknat. Pudra över 2 msk vetemjöl och låt fräsa in med smöret. Tillsätt 8 dl het buljong gjord på 2 poddar, tärningar eller motsvarande, en lite kraftigare buljong. Jag använde oxbuljong fond du chef. Låt sjuda en stund. Tillsätt 2 dl vispgrädde och 0,5 dl olorososherry. Rejäla tag med svartpepparkvarnen. Låt sjuda ytterligare några minuter. Mixa tills soppan blivit slät. Servera med ett gott bröd och garnera med smörstekta skivor av svamp och persilja.

Använder du oloroso får du en verkligt, fyllig, mustig och smakrik svampsoppa. Annan sherry, madeira eller brandy (mindre mängd) fungerar också.

03 januari 2010 | 9 kommentarer

Vilken sherry i maten: test nr 2

Här fortsätter experimentet med sherry i maten. Precis som i testet med tomatsoppan utvärderar jag hur de olika sherrytyperna fino, amontillado och oloroso påverkar slutresultatet.

Experiment 2

En fyllig, smakrik och gräddig svampsoppa (recept här) delades upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsattes 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok. Samma smakpanel som förra gången.

  • Svampsoppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan kändes soppan nu mindre salt, fylligare och mer balanserad med mer framträdande svampsmak.
  • Svampsoppa med amontillado. Liknande resultat som med finon men med en ganska tydlig sherryton som slog igenom.
  • Svampsoppa med oloroso. Soppan blev fyllig, mustig och rik i smaken, svampsmaken kom till sin rätt och den oxiderade tonen från sherryn la sig snyggt i bakgrunden.

Slutsats av experiment 2: Finosherry lyfter även här karaktären och smaken på råvaran (svamp) och gör rätten mer balanserad. Oloroson är i särklass här när den både lyfter smaken, fördjupar och kompletterar den,. Amontilladon fungerar bättre här än till tomatsoppan.

Återkommer med experiment 3.

03 januari 2010 | 0 kommentarer

Bittergurkans revansch

Jag måste bara få rekommendera en fantastiskt intressant artikel av Lisa Förare Winbladh. Texten i Sydsvenskan handlar om vår grundsmak beskan och är oumbärlig för mat- och smaknördar.

På bilden ser du den lilla bittergurkan (omnämnd i texten) som den serverades på Restaurang Asien.

02 januari 2010 | 10 kommentarer

Vilken sherry i maten: test nr 1

I massor av recept ingår ”sherry”, men nästan aldrig nämns vilken typ av sherry som ska användas. Det är mycket märkligt då det finns många olika stilar på sherry som i princip är olika drycker. Spelar det verkligen någon roll vilken sherry man använder? Ja det får vi väl ta reda på.

För mina experiment valde jag ut de tre huvudtyperna av sherry; fino, amontillado och oloroso. För att göra testet så giltigt som möjligt valde jag karaktärstypisk sherry från en och samma producent och i samma prisnivå.

  • Fino. En lätt, ljus, torr sherry med tydliga jästtoner och karaktär av mandel, gröna äpplen och gröna oliver. Fino lagras konstant under ett jästtäcke (flor) vilket skyddar vinet från oxidation och ger stor karaktär av jästen.
  • Amontillado. Ljust bärnstensfärgad, torr, medelfyllig sherry med karaktär av läder och nötter och viss jästighet. Amontillado startar som en fino och fortsätter sedan lagringen utan jästtäcke vilket ger vinet en tydlig oxidation.
  • Oloroso. En mörkt bärnstensfärgad, medelfyllig och torr sherry med tydlig oxidationston, eldighet och karaktär av torkad frukt. Oloroson utsätts från start och under många år för syrets inverkan och blir därför kraftigt oxiderat.

Sherry som lagrats under flor (fino och amontillado) anses innehålla ämnen som fungerar som smakförstärkare.

Experiment 1

Jag lagade en tomatsoppa och delade upp den i fyra lika stora portioner (3 dl) och tillsatte 1 msk av de olika sherrytyperna i tre av sopporna och lämnade en naturell som referens. Sopporna fick därefter ett snabbt uppkok.Smakpanelen bestod av er ödmjuke matbloggare och kära hustrun som inte gillar sherry.

  • Soppa med fino. I jämförelse med den naturella soppan var denna mycket smakrikare med tydligare tomatsmak och en markant örtighet. Den jästiga finokaraktären slog igenom ganska mycket.
  • Soppa med amontillado. Sherrykaraktären dominerade över tomaten med en ton av nytt läder och ett litet drag av kemilåda. Inte särskilt trevligt.
  • Soppa med oloroso. Soppan fick en djup, balanserad och smakrik karaktär. Däremot dämpades tomatsmaken vilket kanske är tråkigt om man vill ha tomatsoppa.

Slutsats av experiment 1: Finosherry lyfter karaktären och smaken på råvaran (tomat) medan oloroso kompletterar med sin egen karaktär. Båda förhöjer upplevelsen av soppan medan amontilladon försämrade den.

Experiment nr 2 med svampsoppa.

02 januari 2010 | 0 kommentarer

Du missar väl inte…

…utlottningen av kokboken ”Det goda franska köket” av Julia Child?

Mer info hittar du i denna tråd.

01 januari 2010 | 4 kommentarer

Portermarinerad Biff à la Rydberg

Eftersom jag köpte billig, fryst oxfilé till nyårssupéns biff wellington fick jag hitta på något med resten av den goda köttbiten. Biff Rydberg är ju alltid gott. Men jag hade en flaska överbliven Carnegie Porter från julmumman också. Så blev det som det blev.

Skär oxfilén i små grytbitar och marinera över natten i porter och ett par matskedar soja. Häll av marinaden och torka köttet väl med rena kökshanddukar. Tärna potatisar i halvcentimeter stora kuber och stek på medelhög värme tills de får snygg färg och är nästan klara. Stek i smör om du inte har ankfett som ger bättre yta och är drygare än smör. Salta och håll varma i ugn. Stek grovt hackad gul lök så att de blir lite mjuka och halvgenomskinliga. Blanda med potatisen. Höj temperaturen och stek köttet hastigt så att det får fin färg men är rosaröda invändigt. Smaksätt med salt, svartpeppar från kvarn och lite worchestershiresås. Servera med dijonsenap, worchestershiresås och eventuellt en rå äggula.

Köttet blir fantastiskt mört, mustigt och får en vacker djup färg. Till denna rätt dricker jag gärna en mörk lager och en liten akvavit.

01 januari 2010 | 4 kommentarer

2002 Ornellaia – en persisk matta?

Ornellaia är ett av de mer namnkunniga italienska vinerna som brukar räknas in bland de så kallade super tuscans. Omtalat, omskrivet och eftersökt.

Det är inte ett vin jag själv skulle ha köpt. Av två anledningar; Italien är inte mitt förstahandsval bland viner och 800 kronor för en butelj är mycket för mycket för min plånbok. Anledningen att jag kunde njuta detta vin var att det var en gåva från snälla (och tydligen nöjda) elever.

Hade detta vin varit en matta hade den varit handknuten och persisk med tät, silkeslen lugg och med massor av hårda, men osynliga, knutar under ytan. Dock en matta med ett ganska enkelt mönster med få nyanser. Snyggt, elegant och välgjort men faktiskt inte särskilt intressant. Men i allra högsta grad njutbart till en biff wellington där den fina fruktigheten kom till sin rätt.

Djup, tät röd färg med antydan till brunt i kanten. Doften är stor, generös och utvecklad med toner av svarta vinbär/cassis, piptobak, mandelmassa och en ganska tydlig eldighet. Fyllig, mycket fruktig och med massiva men sammetslena tanniner, bra syra och stor smakrikedom av svarta vinbär, inlagda körsbär, läder, piptobak och mynta. Ganska påtaglig eldighet i den långa, eleganta och fruktiga eftersmaken. Mycket välgjort och balanserat vin.

01 januari 2010 | 2 kommentarer

Dessert: lyxig marängsviss

Det är bara att erkänna; marängsviss är barnsligt gott. Men till en nyårssupé måste den ju pimpas lite.

Gör en enkel chokladsås genom att bryta ned och smälta 70% choklad i en skvätt brandy och lite vispgrädde. I portionsformar varva såsen, vispad grädde, små marängdroppar (brukar finnas vid glasstillbehören), skivad banan och Ben & Jerry’s Chocolate Fudge Brownie (eller annan smarrig chokladglass). Himmelriket!

Ett litet glas armagnac till det? Ja tack!

Här kan du läsa om förrätten och huvudrätten biff wellington.

01 januari 2010 | 15 kommentarer

Huvudrätt: Biff Wellington

Huvudnumret på nyårsaftonens meny var Biff Wellington. En riktig klassiker jag varit sugen på att prova allt sedan den första säsongen av Hell’s Kitchen. Rätterna i programmet verkar handplockade för att de är svåra att leverera i en stressad restaurangsköksmiljö och sådant triggar mig. Rätten var inte särskilt svår att göra. Lite mixtrande var det men det underlättade att inte ha Gordon Ramsay skrikande i örat.

Längst ned här i posten finns en riktigt bra videosnutt med Ramsay där alla moment visas. Stor hjälp. Receptet är avsett för två personer, men det blev mycket över så hoppa gärna förrätten eller bjud in en extra gäst. Nedanstående är inte Ramsays recept utan min egen variant av flera olika recept.

Börja med att göra en duxelle. 500 g champinjoner hackas mycket fint eller mixas. Välj stora utslagna svampar, de har mer smak. Fräs i torr stekpanna till nästan allt vatten kokat bort. Klicka i smör och fräs runt. Tillsätt 2 msk amontillado- eller olorososherry samt två fint hackade schalottenlökar och låt bli mjuka. Låt duxellen svalna och blanda ner ett knappt hekto av någon god paté eller helt enkelt leverpastej. Jag hade en liten burk gåsleverpaté som offrades.

Ett stycke oxfilé bryns runt om. Jag använde ankfett. Såklart. Pensla köttet rikligt runt om med dijonsenap. På ett stycke gladpack lägger du ut 8 skivor parmaskinka lite omlott. Smeta ut duxellen så det täcker. Rulla in oxfilén hårt i skinkan och plasten som en smällkaramell. Ställ svalt en halvtimme.

Bred ut ett ark färdig smördeg (margarindeg borde det kanske kallas) och pensla kanterna rikligt med vispad äggula. Placera biffen mitt på och packa in i degen. Se till att degen fäster ordentligt och att skarvarna alla är på undersidan. På ovansidan gör du två små hål så ångan kan pysa ut. Pensla med äggula och grädda i 200° grader i 45 minuter. Låt vila 10 minuter innan du skär tjocka skivor.

Köttet (utmärkt, fryst filé för bara 139 kr kilot) blev perfekt tillagat och mört. Duxellen var en absolut dröm där patén och sherryn gjorde underverk. Jag serverade med en sallad och ett smörmättat potatismos med riven vitlök och lättkokta, klyftade brysselkål. Mycket läckert.

Bästa köttbesticken hittar du här.

Här kan du läsa om nyårsmiddagens förrätt och dessert.

 

01 januari 2010 | 8 kommentarer

Förrätt: en slags avocadolös räkröra

Här kommer det första och enda nyårslöftet från mig; Jag ska aldrig mer köpa omogen avocado!

Egentligen är det bedrövligt att de där stenhårda bären överhuvudtaget säljs i butikerna. ”3 för 10 kronor” kostar de oätliga medan ett 2-pack ”ätmogna” kostar 27:90. Med lite planering och intresse skulle all avocado kunna sälja ätmogen. Vilken annan frukt eller grönsak kräver 4-5 dagars framförhållning innan den kan användas? En omogen avocado smakar beskt med ett drag av fisk. Hurv!

Som ni förstår av min utläggning ovan blev inte nyårsförrätten som den var tänkt. Men god ändå.

500 g räkor skalades och delades (utom några snyggingar som sparades för dekoration), en lime filéades och skars ner, 2 hårdkokta ägg tärnades grovt och allt blandades samt fick några stänk tabasco. Blandades med en rejäl klatt majonäs. Blandningen fördelades i två skålar och toppades med röd stenbitsrom och några räkor. Serverades med smörstekt vitt bröd.

Otroligt enkelt men smaskigt. Sköljdes ned med 1996 Duval-Leroy Fleur de Champagne, ett mycket elegant och smakrikt vin med begynnande mognad och fantastiskt fina små bubblor.

Här är huvudrätten; Beef Wellington.

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →