
Så var det då julafton – Doppareda’n.
Hos oss är doppet i grytan det absolut viktigaste inslaget i julfirandet. Inget dopp, ingen jul! Då min sida av släkten är från norra Sverige och Kära Hustruns skånska familj inte doppade, så är det tunnbröd som vi sänker ner i spadet. Jag förstår aversionen mot denna mattradition hos dem som doppat vörtbröd. Maken till slemmigt bröd får man leta efter.
Doppet i grytan måste vara den äldsta och mest ursprungliga julmaten som vi fortfarande har kvar. I bondesverige tog man till vara allt och det rika, koncentrerade spadet som blev kvar efter slakt och korvkok och var perfekt att mjuka upp det torra brödet som skulle ätas innan man fick hugga in på julbaket. När Sverige fortfarande var katolskt så fick man dessutom inte bryta ”julfastan” förrän på juldagen. Då var det kyrkligt sanktionerade och mäktiga doppet en ren festmåltid.
Tyvärr håller den här traditionen på att försvinna. En anledning är att många tror att doppet är fett. Inget kunde vara mer felaktigt då det mesta av fettet lyfts upp när spadet stelnat.
Något recept blir det inte i denna sista ”lucka”. Det räcker att veta att julsovlet (skinka, korv etc) ska koka i spadet som kryddas med lagerblad, kryddpeppar och kokas ihop eller saltas till kraftig smak. Sedan doppas tunnbrödet tills väl uppblött, slevas upp, toppas med en rejäl klick riktigt smör och allt avnjuts med skinka, köttbullar och andra julproteiner.
Nu önskar jag alla bloggläsare en riktigt
GOD JUL!
Läs om den emaljerade grytan hos precis en sån retroblogg.
55.603331
13.001303
Senaste kommentarer