En riktig söndagsmiddagsklassiker från förr. Snudd på identisk med rätten från mitt första restaurangminne. Ganska omständligt beskrivet recept för att vara Calle, så jag har gjort mitt bästa för att förenkla instruktionerna.

6-7 personer (minst 8 säger jag)

2 färska kycklingar på 1 1/4-1 1/2 kg
1 gul lök
1 stor knippa persilja
1 citron
50 g smör
1/2 liter vatten
5 dl hönsbuljongtärning från tärning
3 dl vispgrädde
salt och peppar

Skala och klyv löken och skiva citronen. Smörj en ugnsfast form (helst keramik eller porslin) med smält smör. Pensla kycklingarna med resten av smöret samt salt och peppra in- och utvändigt. Fyll fåglarna med lök, citron och persilja och knyt ihop benen (kycklingarnas alltså). Ställ in i ugnen på 200°. Efter cirka 40 minuter öser du kycklingarna med hälften av buljongen. Låt kycklingen stå ytterligare 30 minuter och ös ett par gånger till med skyn i formen.

När de är färdiga tar du ut dem och häller ut all vätska i dem ner i formen samt håller dem varma invippade i folie. Vispa ur allt det goda som sitter fast i formen och häll samman med  resten av buljongen. Låt koka ihop tills ungefär halva mängden återstår. Samtidigt sjuder du grädden tills den blir krämig i konsistensen. Slå buljongen i grädden, koka ihop ytterligare till simmig konsistens och smaka av med salt och peppar.

Dela kycklingen i bitar, servera med kokt eller stekt potatis, sockerärtor eller haricots verts, gelé och givetvis pressgurka. Vinbärsgelé och pressgurka är obligatoriskt!

Oj så gott! Oj så trygga smaker! Jag gjorde rätten med bara en kyckling (förstår inte varför Calle baserat den på två) men behöll såsmängden. Enda minuset här var såsen som var mycket smakrik och god men väldigt tunn. Kräver en redning för den där krämiga gräddsåskonsistensen. Så gjorde jag också när vi åt upp resterna dag två. Klickade i lite dijonsenap också. Himmelskt!

Här hittar du receptregistret ur Carl Butlers Kokbok samt länkar till de recept jag lagat.

Detta matminne är av något yngre datum än det senaste. En gammal klasskompis påminde mig nämligen igår på facebook om mina tidiga mat- och dryckesvanor från tiden på Östra Grevie folkhögskola.

Det här var för trettio år sedan och jag gick ett år på den estetiska linjen med inriktning måleri samt ett år på den numera nedlagda dramalinjen. På den här tiden var jag vegetarian, hade benvärmare och hennafärgat hår. Ja jag vet, jag var en vandrande kliché. Jag var en annan person och Sverige befann sig i en skakig post-carl-butler-fas där det mest exotiska i matväg var ajvar relish. Jag minns faktiskt fortfarande hur vi var ett gäng från skolan som var bjudna till en kille från Libanon (tror jag) som bodde på Möllevången. Han bjöd på en massa spännande mat men det som jag särskilt minns var den klargöna, peppriga och örtiga såsen som vi doppade bröd i. Jag frågade vad det var och fick svaret ”olivolja”.

När studielånet kom satte man sig ett gäng på bussen till Malmö och drog till restaurang Zorba på Bergsgatan. Där beställde vi tzatziki, klyftpotatis, grekisk sallad och bröd. Sedan satt vi hela kvällen och drack billig öl och rödvin, rökte (jo man fick göra det då) och löste samhällsproblemen. Dagen efter stank det vitlök i studentkorridorerna och alla visste var vi varit. Blev vi plötsligt ölsugna på helgen vandrade vi utmed landsvägen till Bykroen i Västra Ingelstad där vi blev uttittade av lokalbefolkningen som ömsom hade ålagille eller firade Mårten Gås, verkade det som i alla fall.

På helgerna fick vi dessutom sköta mathållningen själva och det är här matminnet kommer in. Jag brukade brassa varma äggmackor till kvällens tv-tittande. Det var formfranska, stekta burkchampinjoner, fräst lök, ajvar relish, stekt ägg och ost som gratinerades i ugnen. Tre dubbelmackor var lagom till min då sparristunna kropp. Sedan sprang man ned till samlingsrummet med maten, drog ihop alla fåtöljer och så satt vi tillsammans och kollade på veckans höjdpunkt: tv-serien ”Fame”. Var det nära efter studielånet så kunde det bli en flaska av det halvsöta, vita spanska Villafranca eller så salade vi ihop till en mousserande Chevaliers de Malte.

Var helt enkelt tvungen att svänga ihop ett par mackor till lunch idag. Försökte återskapa dem ur minnet så gott det gick och var tvungen att för första gången på säkert tjugo år köpa burkchampinjoner. Om det smakade lika bra som då. Det kan ni ge er på.

Följ bloggen på Facebook!

De flesta av min barndoms somrar spenderade jag hos min mormor i Lycksele. Härifrån har jag med mig massor av fina minnen och matupplevelser som präglat mig djupt. Min kärlek till palt och surströmming har jag härifrån och jag kan när som helst frammana smaken av abborre grillad över öppen eld och mormors oefterhärmliga och chokladbruna köttfärssås.

Men ett av de mest levande minnena är ändå parisaren. Mormor arbetade nämligen i korvkiosken på torget i Lycksele och jag var ofta tvungen att följa med henne dit. Det stående kvällsmålet var denna stekta falukorvsliknande korvskiva mellan två hamburgerbröd och med senap, ketchup och bostongurka. Sittandes på en pall mumsade jag i mig denna läckerhet meda mormor betjänade kunderna genom luckan. Hade jag sedan tur, tvättade händerna ordentligt och var riktigt försiktig så fick jag gå ner i källaren där Pressbyrån hade sitt lager med returtidningar. Vilken lycka att med magen full sitta och mycket, mycket försiktigt bläddra i serietidningar i ensamt majestät i halvdunklet.

På äldre dar och boendes i södra delen av landet är det knappt någon som känner till denna gatuköksklassiker. Anledningen verkar vara att det är en norrländsk företeelse som har sitt ursprung från barnens dagfirandet i Umeå för nästan sextio år sedan (hela den intressanta historien kan du läsa här). Det har också varit helt omöjligt att hitta pariserjätten i butikerna. Efter flera samtal och många om och men lyckades jag få tag på en hjälpsam säljare för Lithells som övertygade den charkansvarige på Malmborgs Mobilia att ta in den på prov.

Idag har det därför lunchats parisare. Nästan lika gott som jag mindes det. Men det blir aldrig samma sak som i mormors korvkiosk.

”Vet du om att du är citerad i den där nya boken om sjuttiotalsmat?” frågade en god vän igår. Helt paff fick jag förstås svara att det hade jag ingen aning om. Grymt nyfiken sprang jag därför till bokhandlen idag och köpte ett exemplar.

Helt riktigt hittade jag som bildtext på sidan 67 ett citat från mitt hissande av folkhemsklassikern ”Flygande Jacob” från den 24:e augusti. Jättekul och lite märkligt. Hade jag vetat att jag skulle bli citerad hade jag filat lite mer på formuleringarna. Får väl bli lite mer omsorgsfull framöver.

Boken heter 70-talets mat – från flygande jacob till hawaiikassler och är skriven av Annika Ingelson och Carl Ehrenkrona med fantastiska matbilder av Linus Meyer. Boken blotta existens, bloggen Den Bruna Maten och mitt eget Carl Butler-projekt pekar på att 70-talets mat blivit i ropet, eller åtminstone väcker intresse.

Boken innehåller mycket intressant om tidens mat och influenser och en massa roliga bilder, artiklar och annonser i faksimil. Däremot krockar ambitionen att förmedla tidsandan med recepten som är uppdaterade och fotograferade som små konstverk i bästa matpornografiska stil. Det känns både schizofrent och ängsligt när man inte vågar låta maten stå i sin ursprungliga form utan demonterar dem och piffar upp var och varannan rätt med ”dekorativt” chips. ”Köttfärslimpa” i cocotte med ett chips av parmaskinka (som på omslaget) känns för mig varken som 1970 eller 2010.

Kul ansats, mycket nostalgi och intressanta inblickar i en svunnen tid men visuellt två olika böcker som inte hänger ihop.

Men jag blev ruggigt sugen på mandelfisk. Kommer snart på citerad blogg nära dig.

Om det finns en rätt som direkt skulle kvalificera sig in på tio-i-topp över ”skämsemat” så måste det väl vara flygande jakob? Så fort man nämner rätten möts man av rynkade näsor och kommentarer som ”uuuh jag får kväljningar av bara tanken”. Ändå får man upp 19 000 träffar när man googlar ”flygande jakob”. Det är väl som med skvallerpressen; trots en enorm upplaga är det ingen som köper tidningarna.

Vad är det som väcker sådana känslor av kärlek, hat, förakt och vämjelse? Är det den rosaktiga färgen? Den vispade grädden? Barnmatsvarningen? Bananerna? Min gissning är att det är den fokliga populariteten kombinerat med att rätten är så ”olutheransk” i sin framtoning. Något som är antitesen till långkok och så oblygt utmanande, flörtigt lättätet kan ju inte vara värdigt respekt. Eller? Lite grand som Melodifestivalen.

Men man måste väl idag ändå räkna in denna rätt bland moderna svenska husmansklassiker? Receptet är helt svenskt och skapat av Ove Jakobsson som arbetade med flygfrakt, därav namnet, och publicerades första gången i ”Allt om Mat” 1976. Kombinationen av udda ingredienser måste vid tiden varit mycket uppseendeväckande och i kombination med hur lättlagad rätten är bidragit till populariteten.

Eftersom jag själv inte ätit rätten på flera år tyckte jag att det var dags att återuppleva denna syndfulla rätt. Efter att ha letat igenom nätet och sett alla upptänkliga varianter på receptet hittade jag till slut originalet från 1976 (se nedan). Följde det nästan till punkt och pricka. Trodde jag skulle behöva ersätta den italienska salladskryddan med något annat. Döm om min förvåning när det står en burk i kryddskåpet! Har ingen aning om hur den hamnat där. Kära hustrun (som sällan lagar mat) utsattes för korsförhör men befanns oskyldig. Mystiskt. Nåväl. Den enda förändringen var att jag ersatte hälften av chilisåsen med en lite hetare amerikansk apelsinketchup(!) för att få lite sting.

Hur smakade det? Gott givetvis. Den gräddiga fetman, chilistinget, tuggiga nötter, knaprigt bacon mosig och söt banan och mör kyckling kan liksom inte bli fel. Serverade strimlad isbergssallad (tidsenligt skulle det vara) med bara en skvätt olivolja och vinäger. Kompletterade perfekt med syran och krispigheten. Rätten är inte helt olik den försvenskade thaimat som serveras på otaliga snabbmatsserveringar; kokosmjölken, frukten, kycklingen, nötterna, mild chili och ris. Kanske dags att uppdatera flygande jakob med grön curry och kokosmjölk?

Diskuterade vad som hade passat att dricka till. Varför inte ett skämsevin? Liebfraumilch. Hade säkert passat utmärkt med sin sötma och mjuka karaktär.

Edit: Testa gärna Carl Butlers Currykyckling med tomatchutney som jag misstänker stått som inspiration till Flygande Jakob.

RÖSTA nedan om denna vattendelare i det gastronomiska Sverige.

Originalrecept Flygande Jakob

Antal personer: 8

Ingredienser

• 3 färdiggrillade kycklingar
• 1 tsk italiensk salladskrydda
• 4–5 bananer
• 4,5 dl vispgrädde
• 2–2,5 dl chilisås av ketchuptyp
• 2 pkt bacon
• 1 dl salta jordnötter

Gör så här

1. Sätt ugnen på 225°. Bena ur kycklingarna och lägg bitarna i en smord, ugnssäker form. Smaka på kycklingen. Krydda eventuellt med salt och peppar. Strö över salladskryddan.
2. Skala bananerna. Dela dem först på tvären och sedan på längden så att det blir fyra bitar av varje. Lägg bananbitarna ovanpå kycklingbitarna.
3. Vispa grädden och blanda den med chilisåsen. Bred gräddblandningen över kyckling-/bananbitarna. Gratinera i ugnen ca 20 minuter.
4. Skär under tiden baconet i småbitar och knaperstek dem. Strö baconet och jordnötterna över den färdiggratinerade kycklingen.
5. Servera med naturell grönsallad och kokt ris.

http://intressant.se/intressant