Plockade i fredags med mig två flaskor vin från Systembolaget (jo jag betalade) som båda kommer från argentinska och lätt galna Familia Zuccardi som jag besökte i januari.

Deras enklare vita vin av druvan viognier hade jag inte provat tidigare. Tyvärr var det lite halvtråkigt och anonymt med lite kort smak, fast det kostar å andra sidan bara 80 kronor. Lustigt nog får man mycket mer karaktär för bara nio kronor till om man istället köper det röda vinet av underskattade druvan bonarda. Gillade verkligen årgång 2011 av detta vin när jag provade det på plats. Det är den årgången som enligt Systembolagets hemsida är aktuell just nu. Men i vinbutiken i Malmö bytte man just ut årgång 2009 mot 2010. Det var den sistnämnda jag köpte. Köprekommendation på ett riktigt trevligt vin.

2010 Serie A Bonarda / Santa Rosa. Djupt blåröd färg. Medelstor, frisk och mycket fruktig och bärig doft av plommon, mörka körsbär, viol, sötlakrits, piptobak och liten eldighet. Medelfyllig till fyllig, mycket frisk, rik och silkig frukt med karaktär av röda vinbär, blåbär, sura körsbär, plommon, sötlakrits, mjuka tanniner, diskret fatstruktur och lite eldighet. Bra längd och balans med lite rökighet i eftermaken.

Det här var kul! En stout (även om jag skulle kalla den porter) som jästs med must från druvan malbec och sedan fatlagrats!

Ska Brewing i Colorado är nästan en parodi på hur ett litet bryggeri startat av entusiaster (Dave & Bill!) brukar se ut. Serietidningsestetik, skamusik och lite för putslustiga namn på ölen. Ofta är inramningen och entusiasmen mer imponerande än själva ölen. Fascinationen över humlen brukar dessutom få ölen att kantra över i odrickbart bittra och överparfymerade missfoster. Därför var jag mer än lovligt skeptisk till denna bastard till öl där man tillsatt druvmust vid bryggningen och sedan fatlagrat. Resultatet är förvånansvärt lyckat och det finns faktiskt en viss karaktär av malbec som smälter ihop fint med de mörka rostade tonerna i ölen! Perfekt att smutta på i min vinsejdel.

Mycket mörkt brunsvart färg och tät, ljust umbrafärgad skumkrona. Ganska stor doft av kaffe, lakrits, russin ,dadlar, svarta oliver, pumpernickel, tjärpastiller och faktiskt något vinös. Fyllig, mäktig och nästan fet munkänsla med tydlig sötma som fint balanserar en markerad beska, tydliga fattanniner och en liten syrlighet, rika aromer av kall espresso, tjära, lakrits, torkad frukt, russin och faktiskt en ton av en riktigt bläckig malbec. Lång, rik eftersmak där sötman och beskan spelar snyggt tillsammans.

Som jag skrivit om flera gånger tidigare så bubblar det och jäser i äppelsverige. De omskrivna, sortrena musterna banar vägen för cidern som är på gång på flera håll och även äppeldestillat börjar dyka upp. Jag har tidigare skrivit om den utmärkta ”äppelavecen” från Norrtelje Bränneri och nu har Systembolaget gjort den första regelrätta lanseringen av ett fatlagrat äppeldestillat.

Kullados är ett projekt från Kullabygdens Musteri och kopplingen till calvados är mer än lovligt tydlig i valet av namn. På hemsidan hittas inte mycket information om tillverkningen men däremot en text från någon som gått en kurs i storytelling*. Mycket omsorg, möda, pengar och tankearbete har lagts ned på buteljen och förpackningen som tydligt går i fotspåren från Absolut och Mackmyra. Innehållet är dock mer än lovligt klent och ointressant och de 500 kronorna halvlitern kostar får man kanske se som ett bidrag till svensk landsbygdsutveckling. Allas våra första steg är förstås darriga och det ska bli intressant att se hur detta äventyr utvecklar sig. Nu är spriten i flaskan mest intressant som en kuriositet och ett förstlingsverk.

Ljust mässingsfärgad med viss rodnad. Ganska liten, enkel och eldig samt lite rå doft med tydlig äpplighet, vanilj och en aning honung. Lätt, ung, spritig och spretig smak med tunn kropp, otillräcklig frukt och kort smak. Överekad och med en liten efterhängsen magnecylbeska.

*(Läses med en förtrolig åkearenhillstämma)I Kullabygden har det så länge man kan minnas tillverkats must av traktens finaste äpplen. Närheten till den skånska nordvästkusten och den ypperliga jordmånen ger äpplena och drycken en eftertraktad smak. Ett mindre bekant faktum är bygdens tradition att skapa lite mer vuxna dryckesalternativ. Redan på 1920-talet framställde en musteriarbetare i Mjöhult en lokal version av fransmännens ädla calvados. I största hemlighet experimenterade Carl i ett låst vindsrum i det som idag är Kullabygdens Musteri. Endast Carl hade nyckeln dit och när han gick bort glömdes rummet bort. Ända fram till en dag för några år sedan, när nyckeln hittades av dagens musteriarbetare.

2010 Cashemere från Kalifornien har ett synnerligen passande namn och etikett; silkig, elegant och samtidigt värmande. Den druvblandningen av mourvèdre, syrah och grenache är inspirerad av sydfrankrike och vinet är lite som en côtes du rhône som dansar på tåspetsarna. Härligt parfymerad och riktigt förförisk. Inte illa för ett vin under hundralappen.

Medeldjup blåröd färg. Stor, nyanserad och parfymerad doft med inslag av viol, anis, ceder, lavendel, blodapelsin, kryddpeppar, vanilj samt massor av blå och röda bär. Medelfyllig mycket frisk smak med stor fruktighet och mjuka tanniner, silkig struktur och tydlig men fint integrerad ekkaraktär som ger kryddiga toner och ett aromtaiskt cederinslag. Lång och ganska smakintensiv eftersmak med vanilj, kryddor och liten eldig syltighet. 

Storasyster är sjuk och jag är sjuk och halva släkten ska samlas för att sälja prylar på en jätteloppis. Då tipsar systern om en undergörande och antiinflammatorisk hönssoppa som hon läst om på bloggen Alma Mater. Tydligen ska den eviga huskuren hönssoppa ha visat sig ha en effekt vid tester som en viss Dr Rennard har genomfört. Doktorns fru visar i en hemtrevlig videosnutt på YouTube hur hon brukar göra.

Som den omtänksamme och matlagande broder jag är lagade jag förstås soppan för att stärka trupperna kroppsligen och själsligen. Jag utgick från fru Rennards recept och la till mina egna hälsobringande ingredienser. Ett jättebra recept där soppan lagar sig själv och mängderna inte är så viktiga, det är koktiden och att det är rikligt med hel kyckling (helst kokhöns). Det blev en fantastiskt god soppa med mild men rik smak och fin fyllighet. Alla tog om fler gånger och mumsade ostmackor till. Soppan är en jättebra bas för att addera grönsaker och pasta för att göra den matigare. Om vi blev friskare vet jag inte men vi mådde prima en lång stund efteråt i alla fall.

Knyt in två koköns eller två små kycklingar i bomullsväv eller en kökshanduk och lägg i en stor gryta och häll på vatten så det täcker gott och väl. Skär ner grova bitar av 1 stor sötpotatis, 1 palsternacka, 2 stora morötter, 2 stora gula lökar, 1 kålrot och 4 stjälkar selleri i gryttan. Släng i en näve salt, ett par matskedar hela pepparkorn och minst 4 hela vitlöksklyftor. Koka upp och låt sjuda i 2-3 timmar under lock. Lyft upp påsen med hönsen och låt svalna så pass att du kan plocka loss köttet som du hackar i små bitar och lägger åt sidan. Kör soppan slät med en mixerstav, pressa i saften av en citron och rör ned rejält med tomatpuré. Smaka av med salt och peppar och lägg i hönsköttet.

Bedrövligt förkyld och under isen var jag idag hänvisad till vad som fanns i skafferi och kylskåp för att få ihop till min lunch. Det blev några varma mackor med tonfisk och mozzarellaost, eller ”tuna & mozzarella melt” som man skulle sagt i USA. Fantastiskt gott även för mig med begränsad aptit. Katten Svante tyckte också att det doftade ljuvligt och gjorde aggressiva attacker som jag fick avvärja med ena handen medan jag försökte få i mig mackan med den andra. Han fick lite rester och såg sedan ut som han svalt en fet råtta.

Rosta 4 skivor dagsgammalt bröd eller surdegsbröd i torr panna eller brödrost. Bland ihop 1 burk tonfisk i vatten (låt rinna av väl), 0,5 dl majonäs, 4 inlagda soltorkad tomater som du strimlar, en halv liten finhackad lök, 1 tsk dijonsenap, massor med svartpeppar och lite färsk basilika om du har. Bred ut röran på brödskivorna täck med en boll mozzarella (helst buffel) och gratinera i ugn på 200° i cirka 20 minuter. Stäng ute katten och njut.

Finosherry ska avnjutas ung och fräsch och med alla subtila aromer bevarade. Det rekommenderas alltid av producenterna att man ska dricka upp flaskan inom ett år. Därför har det varit fullständigt obegripligt varför det inte funnits datummärkning på dessa ”färskviner”. Det har förvisso diskuterats länge men man har aldrig kommit till skott.

Nu har Gonzalez Byass, som är den absolut största sherrproducenten, gått i bräschen och kommer att datummärka sin Tio Pepe från och med denna månad. Ett starkt initiativ som förhoppningsvis kan få övriga bodegor att börja agera och göra detsamma. Snart slipper vi att råka ut för oxiderad fino och kan äntligen vara säkra på att få en fräsch, blek och mandeldoftande sherry till våra tapas.

Läs mer om sherry här.

Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

När jag flyttade hemifrån i slutet på 70-talet så blev jag, liksom de flesta på den tiden, medlem i Bra Böcker. Med bokpaketen följde under tid med receptkort av legendariska matskribenten Pernilla Tunberger som samlades i en pärm med titeln ”Pernillas Bästa”. Där hittade jag en massa bra tips till matlagningen i ungkarlsköket. Vid något tillfälle rensades pärmen bort men en liten bunt favoritrecept sparades samt några som inte provats men som verkade intressanta.  Ett av dessa kom till användning idag efter över 30 år.

”Grön pasta med broccoli och mandel” är ett sådant där recept som verkar för enkelt för att vara bra. Originalet är säkert hur bra som helst men jag kände att det behövdes lite parmesan och lufttorkad skinka för att pimpa detta 70-talsrecept. Det blev en riktigt bra rätt som kompletterades perfekt med en caprese.

cirka 5 personer: Koka 500 g grön spenattagliatelle i rikligt med saltat vatten halva tiden mot angivet. Gör likadant med 5oo g frysta eller färska broccolibuketter. I en smörad form varvar du pasta och broccoli med 100 g skivad prosciutto crudo (eller annan lufttorkad skinka) som du rivit i mindre bitar och rikligt med nymald svartpeppar. Avsluta med broccolibuketter. Ringla över 2 dl vispgrädde, strö över rikligt med riven parmesan och hyvlad mandel och klicka slutligen över lite smör. Gratinera i ugn  på 225° i ungefär 20 minuter. Se till så att mandeln inte bränns.

Det här är egentligen två gamla recept jag hittade bland alla lösa receptlappar. En chokladmousse på vit choklad (bianco) och en på mörk choklad och kaffe (nero). Fast jag tyckte det var mycket roligare att slå ihop dem. Sagt och gjort.

8 portioner: Vispa 6 dl vispgrädde tjockt men inte hårt. Smält 100 g mörk choklad i 0,5 dl kaffe och 100 g vit choklad i 0,5 dl vatten på svag värme. Riv skalet av en apelsin i den mörka chokladsmeten och 2 msk koksflingor i den vita. När allt svalnat rör du i en äggula (totalt två) i vardera smeten och blandar sedan varsamt hälften av grädden med den mörka chokladen och hälften med den vita. Bottna portionsskålar med den vita blandningen och toppa med den mörka. Låt stelna i kylskåp minst två timmar.