Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen återvänt till Jerez. Fjärde gången är det och faktiskt hela fyra år sedan sist nu när jag kollade upp det. Det är allt för länge sedan. Jag älskar regionen, staden, mentaliteten, maten men kanske främst vinerna.

Kom ner igår efter sju sorger och åtta bedrövelser (hyr aldrig bil  från GoldCar) tillsammans med en grupp av tidigare elever och ska för första gången vara lite av en ciceron. Vi lyckades klämma in ett snabbt besök på Bodegas Tradicion som vi ska tillbaka till på måndag för ett event med sherry och mat. Vi inkvarterade oss i ett hus mitt i Jerez och försvann raskt ut i staden för en sherry- och tapasrunda. Började på mycket traditionella Tabanco el Pasaje som serverar kalla, enkla tapas och sherry direkt från fat från hantverksmässiga El Maestro Sierra. Därefter ett obligatoriskt stopp på Bar Juanito där det blev varma tapas med hipstervarning (allt långkokt minst 8 timmar). Sista stopp för sötsaker, kaffe, lite sprit och några små svalkande tapas blev det på ett folkligt, stimmigt ställe vars namn jag glömt. Mäta, nöjda, glada och småsimmiga efter obegränsat med mat och omåttligt med sherry och annat begav vi oss hemåt för en ganska tidig kväll. Notan för rundan blev lite drygt en hundralapp per person. Etthundra kronor alltså. Jag skojar inte.

Utvilade traskade vi i morse över till den fantastiska saluhallen och åt en frukost på stående fot. Traditionellt andalusiskt med tostado (frasigt rostat bröd), tamate y aceite (toma och olivolja) samt riktigt gott kaffe. Styrkta till kropp och själv packade vi in oss i bilarna för att besöka Bodega de Forlong.

Det enda vi visste var att det var en nystartad, ekologisk bodega som trots sitt läge mitt i sherrytriangeln producerar rött och vitt vin och inte sherry. Det sistnämnda visade sig vara fel. Efter att kört fel och fått lite guidning per telefon hittade vi till slut fram. Att det saknades skyltar berodde på att vineriet håller på att byggas (här ska finnas jäskar av terracotta) och vi var de första besökarna! Den gamla oliv- och vinodlingen drivs av det önologutbildade paret Rocio och Alejandro. Rocio har fått sina praktiska kunskaper hos vinproducenter i Andalucien medan Alejandro arbetat i Bordeaux, bland annat på Château Smith-Haut-Lafite.

Man vill göra viner av de lokala sorterna palomino fino, pedro ximenez, moscatel och tintilla de rota men kompletterar med marsellan, tempranillo, merlot, syrah och petit verdot. Den sistnämnda trivs särskilt bra i det mycket varma klimatet. Det vita vinet hade en mycket fin doft av citruszest, blommor, stenfrukter samt kanel och vanilj trots att det inte legat på fat. Vanilj och kanel var lite av ett genomgående tema i vinerna. Smaken var fruktig med bra längd och en liten fetma men det saknades lite syra i vinet. 85% bestod utav den notoriskt syrasvaga palomino fino och man haar försökt hjälpa upp friskheten med tidigt skördad pedro ximenez. Man har inte nått ända fram.

Det röda vinet av 60% syrah och resten merlot var desto bättre. Stor doft av mogna söta körsbär, vanilj, kanel och kryddighet och en fyllig, mjuk smak med diskret fatstruktur, mer kryddighet och lång smak med tuggiga tanniner. Trots frånvaron av tempranillo var det inte svårt att göra liknelser med röd rioja. Riktigt br och balanserat och de 15% alkohol som fanns i vinet märktes knappt.

Nu stämde ju inte det där med att de inte gör sherry på bodegan. Deras ambition är att så småningom bli en sherrybodega, men för att godkännas av Consejo Regulador som producent krävs 50 stycken 500-litersfat vilket motsvarar en volym av 25 000 liter. Bodegas de Forlong har en bit kvar till de målet. Det hindrar dem inte att göra ett vin utanför systemet. Vi fick från plastkannor prova en mosto (oförstärkt grundvin) som i sig var en upplevelse med en intensiv doft av kryddpeppar, bra frukt och kraft.  Deras fyraåriga ”fino” var otroligt intensiv i doften och med karaktäristisk smak, inget för nybörjaren. Alla i gruppen veknade inför deras ”palo cortado” som var fantstiskt elegant i smaken och med en stor doft med komplexitet i de oxiderade tonerna.

Ett riktigt kul och intressant besök med ett charmigt och passionerat vinmakarpar. Ett besök att minnas.

Vill man hitta bra bordeaux till rimligt pris (Det vill man. HÖR NI DET! Drick mer bordeaux!) så är det ett hett tips att leta efter beteckningen ”Cru Bourgeois” som återfinns på röda viner från den vänstra stranden. Det är den enda officiella klassificeringen av franska viner som faktiskt gäller det enskilda vinet, det vill säga vad som verkligen finns i flaskan. Läs mer här om hur det fungerar.

2010 Château l’Ermitage har en ännu sluten och dov doft som släpper ifrån sig nyanserade toner av lakrits. mörk choklad, svarta vinbär och apelsinzest. Smaken är fyllig, fruktig och rik med ovanligt mjuka och fina tanniner, massor med mörk och nästan lite syltig bärighet samt en hel del sötlakrits. Bra längd och mycket fin balans mellan syror och fruktighet och en lite torr åtstramande känsla precis i avslutet.

Synnerligen snällt prissatt och i en modern generös stil men med klassiska markörer som bör passa den som inte brukar dricka bordeaux men gärna vill prova.

Sydvästra Frankrike är en veritabel skattkammare av intressanta men ganska okända områden och viner med stor karaktär. Jurançon ligger vid Pyrenéerna mot gränsen till Spanien och levererar läckra vita viner av druvorna petit manseng och gros manseng, trevliga som unga men med bra potential för lagring.

2010 Cami Salié är en riktigt trevlig bekantskap för dryga hundralappen. Motsvarande kvalitet och karaktär från Frankrikes mer kända områden som exempelvis Bordeaux, Bourgogne eller Alsace hade kostat minst det dubbla.

Ganska stor doft med viss komplexitet av nötter, vetebröd, citrus, röda äpplen, konserverade päron, vanilj, cederträ och en lite dammig mineralton. Torr, fyllig, nästan fet och mycket frisk smak som balanserar rik fruktighet av mogen citrus, gula äpplen och ananas, lite honungstoner, tydlig men balanserad fatstruktur och en lång och mycket frisk eftersmak med trevlig mineralitet. Ännu ungt.

I samband med Vinets Dag på Ästad Gård passade jag på att prova lite amerikanska viner ur Terrific Wines sortiment.

Jag är verkligen inget stort fan av druvan zinfandel. Jag tycker oftast vinerna saknar längd, balans och komplexitet och en dominerande eldighet, slapp och syltig frukt samt någon slags ihålighet får mig att hålla mig ifrån dem. Givetvis finns det lysande undantag och 2011 Girard Old Vine Zinfandel är ett av dem. Doften är vad man kan förvänta sig med mogna hallon och björnbär och lite dammig cigarrlåda men smaken är förvånansvärt slank, rödfruktig, frisk och elegant och med en mycket bra längd och ett trevligt, stram avslut. En riktigt trevlig bekantskap!

Liksom zinfandeln kommer 2010 Montelena Cabernet Sauvignon från Napa Valley. Jag har tidigare skrivit om egendomens mer kända vita vin och dess spännande historia men det är faktiskt cabernet sauvignon som är deras specialitet. Jag älskar kalifornisk cabernet men det här är kanske inte vad man förväntar sig. Charmen med dessa viner är i min bok att de kombinerar stor mörk frukt och kraft med en balanserande struktur. I fallet med Montelena så handlar det mer om elegans, lätthet, friska syror och sval frukt och till och med lite gröna, stjälkiga toner och en avslutande mineralitet. Hade jag fått vinet blint hade jag nog hamnat i Graves i Bordeaux. Njutbart och snyggt vin, lite för ungt idag men 300 kronor är kanske lite i överkant.

Långt längre norrut på den amerikanska västkusten ligger Washington State. Härifrån kommer 2010 HFE Red Mountain Red från Hedges Family Estate (här är Lars Torstenson liksom på Ästad Gård)  som snudd på är en bordeauxblend om man bortser från 10% syrah (för hundra år sedan var man i och för sig inte så nogräknade i Bordeaux och blandade då och då in syrah från södra Frankrike i sina viner för lite fyllighet och kraft). Vinet har en stor mörkfruktig näsa med kryddighet, choklad, ceder,  gräddtoner och vanilj. Fyllig, mycket frisk smak med rik frukt av röda bär, fint polerade tanniner och diskret fatstruktur. Lång, elegant, nyanserad och komplex eftersmak med tydlig mineralitet. Ett riktigt fynd! 2011DLD Cuvee Marcel Dupont Syrah från samma producent har en dov, mörkfruktig och kryddig näsa med toner av blodapelsin och pepparkaka. Fyllig, fokuserat mörkfruktig med fina friska syror, mjuka tanniner och en ganska intensiv kryddighet som med ett nödrop håller sig från att gå över i beska. Lång, stram eftersmak där toner av lakrits poppar upp. En snygg balansakt mellan stram syrah och fruktdriven shiraz.

2012 Rocca di Montegrossi Rosato / IGT Toscana. Mycket ljust hallonröd med lätt orange ton. Medelstor, frisk doft av citrus, lime, jordgubbe, rött äpple, grädde och viss mineralitet. Medelfyllig, torr, mycket frisk smak av citrus, röda vinbär, omogna jordgubbar och tydlig mineralitet. Mycket bra längd, balans och en liten komplexitet. Riktigt läckert!

 

2011 Rocca di Montegrossi / Chianti Classico. Medeldjup körsbärsröd färg. Ganska stor doft av mogna mörka bär, körsbär, örter, liten diskret ekton, lakrits, tobak och körsbärskärnor. Nästan fyllig, mjuk mogen frukt och mycket frisk smak av mörka körsbär, blodapelsin och med mjuka tanniner men ett stramt avslut. Bra längd och balans och en liten mineralitet. Mycket snyggt!

 

2008 Vigneto San Marcellino / Chianti Classico. Djupt körsbärsröd med lite blå toner. Stor, intensiv och komplex doft av tobak, ekkrydda, kanel, ceder, mynta, mörka bär, hösthallon och animaliska toner. Fyllig, mjuk mogen frukt, smakrik, stram och mycket välstrukturerad med mörka bär, kryddor och örter, fint integrerad ek. Mycket lång smak, välbalanserat och elegant med fin mineralitet. Mycket ungt men fantastiskt njutbart idag.

 

2007 Vigneto San Marcellino / Chianti Classico. Djupt körsbärsröd med lite blå toner. Medelstor, lite dov och mörk doft av ek, mogna börka frukter, ceder, chili och viss eldighet. Mycket fyllig, kraftfull och stram och med en upplyftande frisk syra mitt i det tunga. Snyggt balanserad med kaffe, lakrits och kryddor. Mycket ung och med stor potential men redan balanserad och med en mycket lång och rik eftersmak. Lägg undan och spara!

 

2004 Rocca di Montegrossi Vin Santo del Chianti Classico. Djup bärnstensfärgad och lite dimmigt utseende. Stor, utvecklad och fruktig doft med tydlig oxidation och flyktiga syror (etylacetat). Där bakom en stor komplexitet av honung, rostade hasselnötter, sirap, dadalar, honung, mandel, pumpernickel och ett litet parfymerat inslag.Mycket sött, fylligt men samtidigt frisk smak och en fet, simmig munkänsla, sirap, russin, katrinplommon, knäck, apelsinmarmelad, pepprighet och ingefärakarameller. Fantastiskt vin med en intensiv och mycket lång och komplex eftersmak. Som en lätt och elegant PX.

För en tid sedan fick jag en flaska 1997 Silver Oak Alexander Valley Cabernet Sauvignon. Jag blev mycket glad över gåvan även om den åtföljdes av en varning att vinet kunde passerat sin topp. Jag blev glad för Silver Oak var nämligen en av de stora vinförälskelserna när jag i mitten på 90-talet började undervisa på Systembolagets centrala kurser. Vi hade förmånen att mer eller mindre kunna fritt plocka bland vinvärldens verkliga godbitar till en 3-dagarskurs med det knastertorra namnet ”Karaktärsviner”.

Trots Gaja, Mouton-Rothschild, Guigal och andra storheter minns jag mest den rika, komplexa, sammetslena fruktigheten och det fantastiska uttrycket av cabernet sauvignon i Silver Oaks tidiga 90-talsårgångar. Vinmakaren Justin Meyer som helt specialiserat sig på cabernet sauvignon blev också lite av en idol och jag försökte ordna ett möte när jag besökte Kalifornien 2001. Tyvärr gick det inte då han av hälsoskäl precis dragit sig tillbaka. Han dog tragiskt nog året därpå.

Med detta i bagaget var det med förväntan jag öppnade flaskan.  Korken var i absolut toppskick och färgen fin. Tyvärr doftade vinet vissnande blommor, hyacinter och sur kork; typiska tecken på att något inte står rätt till. Smaken bekräftade bara misstankarna; kort, snipig och lite stum smak. Ingen besvikelse utan snarare en liten sorg över ett vin som aldrig fick chansen att förföra.

Jag fick trösta mig med en 2002 Baron de Chirel Rioja Reserva, en annan gammal favorit från samma tid i min karriär. En fullt kompetent terapeut.

Hemkommen efter tre veckor på semester i södra Frankrike möts jag av det färdiga resultatet av översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE).

Fantastiskt roligt att till slut få se boken på svenska i verkligheten. Precis lika snygg i utförandet som originalet. Finns att beställa via nätbokhandlarna, din lokala boklåda eller hos Vinet & Glaset. Jag kan verkligen rekommendera den…jag har en själv.

Här har jag bjudit på några kapitel ur boken som smakprov:

Vad är vin?

Vinstocken

Ungt eller moget vin?

Vin och mat

Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nästan i samma stund som jag insåg att vi skulle spendera tre veckor i Saint-Maurice-de-Cazevieille i Languedoc så började jag kolla om det fanns några vinproducenter i byn eller runt om kring. Jag hittade i princip ingenting. Väl på plats insåg jag att fransmännen är urusla på att sökmotoroptimera för det finns hur många som helst. Precis i utkanten av byn ligger bland annat det stora kooperativet Cave Saint-Maurice.

Efter en snabb okulärbesiktning utifrån insåg jag att det här var ett stort och expansivt ställe och Kära Hustrun hade dessutom hunnit bli förtjust i det, enkla torra muscatvinet som serverades på bykrogen.  Jag skickade iväg ett mejl och frågade om det gick bra att besöka dem. Det gjorde det.

För många klingar ”kooperativ” trist och tråkigt. Jag har alltid varit lite fascinerad av dem. Det är oftast, men inte alltid, väldigt stora och samlar ofta hundratals medlemmar och delägare. Många kooperativ är förstås ointressanta medan andra tar till vara potentialen i det stora urvalet av druvmaterial i olika kvaliteter och från olika terroir. De allra bästa engagerar också medlemmarna i alla delar av arbetet.

Jag hade trots detta inte några större förväntningar när jag promenerade iväg till mötet. Att stället var välputsat och att de många nyinstallerade jästankarna i rostfritt blänkte och fick stället att se ut som ett litet raffinaderi gav heller inga indikationer på vad som dolde sig där. Jag hälsades välkommen av unge, entusiastiske Benjamin Bonnafoux som visade mig runt på den, som det skulle visa sig, imponerande anläggningen.

Kooperativet samlar 140 medlemmar som förfogar över hela 1500 hektar vinodlingar varav 10% är ekologiska. På den nästan helt automatiserade anläggningen där man endast har 10 helårsanställda producerar man motsvarande 17 miljoner buteljer vin! Kooperativet har växt de senaste åren genom att ha gått samman med flera mindre. Tack vare att man har många yngre och framåtsträvande medlemmar har man gjort omfattande investeringar för att höja kvaliteten. Den största förändringen är att man nu buteljerar och säljer några av sina bättre viner själva. Fram till för två år sedan såldes allt, utom det som gick till odlarnas husbehov, på bulk och blandades och buteljerades av andra. Nu vill man profilera sig och säljer nu hela fjorton olika viner under egen etikett. Redan första året fick man hela sex medaljer varav tre guld i Concours Général Agricole. Ganska imponerande.

Anläggningens kapacitet var också imponerande liksom mycket av den toppmoderna utrustningen man förfogade över. Bland annat fick jag för första gången se en termovinifikator för första gången. Det är en enorm apparat där druvorna i en kontinuerlig process  under 20 minuter snabbt hettas upp för att man ska utvinna arom, färg och fruktighet men få ett mjukt och enkelt vin som ska konsumeras ungt. Vi stötte också på ställets leende vinmakare som gick omkring i gummistövlar och sydväst och såg ut som han hade däcktjänst på ett större fartyg.

Man deltar också i ett intressant program tillsammans med många andra franska vinproducenter där man satsar på hållbarhet miljömässigt, socialt och ekonomiskt.

Hur var då vinerna? Ja som Benjamin själv uttryckte det: ”Här i Gard gör vi enkla viner”. Jag kan skriva under på att man har ett avspänt förhållande till  vinerna här. Men kooperativets viner var, liksom det mesta jag hittills provat och druckit, mycket välgjorda, rena, okomplicerade och ärliga. Med tanke på att konsumentpriset ligger mellan 3,50 och 5 € så var de också riktigt välbalanserade och med bra längd. Nämnde jag att de inte exporterar en droppe vin? Här finns chansen för en svensk importör som vill ha en framåt partner.

Här kommer ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Här kommer ytterligare ett kapitel från översättningsprojektet av boken VIN (i original WINE) som ligger på diskarna i mitten av juni.  Förlaget Bokfabriken kan du följa på Facebook. Håll tillgodo.

Debatten kring vinförslutningar har förts med nästan religiös glöd: vinproducenterna i Nya världen var frustrerade över dels den låga kvaliteten på naturkorken som levererades, och dels korkproducenternas kollektiva vägran att diskutera frågan om korkdefekter. Hela regioner som till exempel Clare Valley i Australien valde skruvkorkar i protest, vilket ökade trycket på korkproducenterna att erkänna problemet och ta itu med det. Detta var år 2000. Idag vet vi mycket mer om egenskaperna hos de olika typerna av förslutningar och hur de påverkar vinets smak. Den mängd syre som passerar tillslutningen är avgörande. Genom valet av förslutning påverkar vinmakaren vinets utveckling i flaskan. Skruvkorkar är det vanligaste alternativet till naturkork. De kan förses med olika tätningar, exempelvis metallfolie som är ogenomtränglig för syre. Fruktiga, aromatiska viner behåller sin ungdomliga fräschör bäst på detta sätt. Den eleganta glasproppen som kallas ”Vino-Lok” är också lufttät men är ett betydligt dyrare alternativ. Skruvkorkarna kan förses med olika typer av tätningar som kan reglera mängden syre som tillåts passera.

Viner avsedda att konsumeras unga kan förslutas med billiga syntetiska korkar som snabbt blir syregenomsläppliga.

För viner som vinner på flasklagring lämpar sig naturkork av hög kvalitet bäst, då de ger en långsam och jämn syretillförsel. Kork är dock en naturlig produkt och kan aldrig ge en helt förutsägbar genomsläpplighet, vilket delvis förklarar variationer från flaska till flaska. Det finns också risk för korkdefekt. Svampangrepp i korkens vävnadsstruktur bildar en TCA-förening (trikloranisol) som ger en instängd doft av mögel. Så lite som 5 ppb (delar per miljard) av TCA är tillräckligt för att förorena och fördärva ett vin – som en liknelse motsvarar det 1 sekund av 6400 år. Billiga så kallade ”tekniska korkar” görs av korkgranulat och kan också innehålla TCA. Även om kork är den främsta källan till TCA så kan även trälådor, byggnadsmaterial och pallar utveckla föreningen som också kan tränga igenom plastförpackningar och orsaka smakdefekter.

Korkindustrin har de senaste åren spenderat mycket pengar på forskning för att komma till rätta med problemet. Introduktionen av skruvkorken är kanske det bästa som hänt korken.