Spenatsoppa är så enkelt, billigt, nyttigt och fantastiskt gott. Det var en av favoriterna som serverades i skolmatsalen när jag var liten. Vad är det då för lyxigt med den här varianten? Ingenting alls faktiskt. Ja, förutom att jag istället för vanliga ägg använde vaktelägg som jag av en händelse hade i kylen.

Tina en förpackning spenat (500-600 g) i en gryta med lite vatten på svag värme. Slå på 7,5 dl vatten och 2 grönsaksbuljongtärningar. Koka upp och låt sjuda 5 minuter. Rör ut 2 msk maizena i lite vatten och rör ut i soppan och koka upp igen. Rör i 1 dl smetana eller creme fraische i soppan samt dra några tag med pepparkvarnen. Slutligen blandar du i rejält med hackad gräslök (ha alltid massor i frysen). Servera med ägghalvor och en korvmacka.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår hade södra sektionen av Svenska Sommelierföreningen en heldag i samband med sitt årsmöte. Jag hade knåpat ihop programmet som fick ett litet skånskt tema som traditionsenligt skulle avslutas med gåsagille.

Dagen startade vid lunchtid med buffé och bubbelmingel med champagner samt 2000 Tirage och flaskjäst, långlagrad cider för den skånska touchen. Därefter blev det avfärd till den novembergrå Vingården i Klagshamn där Murat ”Murre” Sofrakis tog emot oss och guidade bland de avlövade vinstockarna. I växthuset värmde vi oss med smaksatta äppelvinet Varm & Kall och ägnade oss åt frågesport kring dagens ämnen.

Avfärd till Restaurang Aroma i Västra Hamnen där Murre höll i en en provning av skånskt vin som verkligen var intressant och unik. Med ett undantag var vinerna från Klagshamn och årgångarna sträckte sig från 2003 till 2011. I princip täcktes svensk vinhistoria in.

2006 Silex (magnum). Det första av Murres viner som släpptes på Sytembolaget. Lagrat på kaukasisk ek och med 15,1% naturlig alkoholhalt och mycket sparsamt svavlat. Ganska djupt gul färg. Tydlig oxidation, toner av sågspån och passionsfrukt. Torr, rik, ganska eldig och mycket fruktig smak med en för svenska viner avrundad syra. Något obalanserad och kort.

2007 Silex (fatprov 100% ny ek). Det lanserade vinet av denna årgång var en blend av 50% ny ek och resten ofatad. I denna version slår faten tydligt igenom i doften med stor kryddighet men här finns också massor av exotisk frukt och brynt smör. Smaken är fyllig, mycket frisk med rik och mogen frukt men med en dominant kryddig ekstruktur. Eldig och lång eftersmak. Häftigt.

2010 Interkardinal Solaris. Mycket ljust gul färg. Stor aromtatisk doft av kamomill, passinsfrukt och med ett litet inslag av ek. Mycket torr och frisk med fokuserad frukt, stramhet och elegans. Mycket bra!

2006 Kullabygdens Vingård Rosé. En svensk rosé med sex år på nacken! Stor doft av torkade körsbär, hallonbåtar och torkade örter. Torr, mycket frisk smak av torkade röda bär, svamp, syrliga lingon. Intressant. Någon kommenterade att det inte var något inställsamt vin. Murre replikerade ”Gör vi inställsamma viner så har vi misslyckats”.

2011 Wannborga Solaris / Wannborga Bränneri & Vingård. Detta vin fick bronsmedalj i årets bedömning av svenska viner. Framstod nu inte alls som senast jag provade den. Ljus färg, stor doft av hjortron och gula plommon, ananas och med någon stälkigt, grön karaktär. Torr, mycket frisk och tunn frukt och obalanserad och kort eftersmak. Doften lovar mer än smaken levererar.

2006 Kung Bore. Ett experimentvin. Must av solarisdruvor fylldes på dunkar som lades i en frysbox och vattnet som frös avskildes innan jäsning. Ett slags eiswein med andra ord. Lite oklar, mellangul färg. Stor doft av honung och apelsin. Halvsött, mycket hög frisk syra, mycket ctirus och apelsin men med en markerad beska som av apelsinskal. Ganska kort smak. Här var jag oenig med de flesta som till skillnad från mig verkligen gillade detta vin.

2003 Rondo. Djup, blåröd färg som inte på något vis avslöjar vinets ålder. Rökig, lite unken, stjälkig doft med mörka bär, bitter choklad och tång. Medelfyllig, mycket frisk doft och snipig frukt som hukar bakom vassa syror och tanniner. ”Inget vin för mesar” som Murre sa.

2005 Regent. Provningen sämsta vin avslutade. Lite bränd, knuten och instängd doft av grön paprika. Surt, kärvt och stumt. Bye! Bye!

Efter provningen vidtog årsmötet och en ny stark, energisk styrelse för södra sektionen valdes. Därefter blev det klassiskt gåsagille. En fantastiskt fräsch och kryddaromatisk svartsoppa med krås och en magisk gåskorv kokt i gåshalsen. Själva gåsen serverades på klassiskt manér från fat och med frasiga småpotatis, rödkål, brysselkål, äppelmos och rik sås. Massor med vin till det och sedan rullade vi hem efter att ha tvingat i oss äbblakagan på aromaäpplen.

Tack för en härlig dag alla!

När jag ska ställa mig in hos Kära Hustrun så lagar jag till kycklingbröst. Eftersom detta är den tristaste delen på kycklingen så måste den piffas till. Ju mer desto bättre. Det här blev bättre.

Till tre kycklingbröst tar du cirka 25 g (stor som två tummar ungefär) het, torr chorizo, drar av skinnet och hackar smått. Riv lika mycket parmesan fint och blanda med korven till en torr pasta. Lägg bröstbitarna på skärbrädan och gör ett snitt horisontalt utmed hela biten.Fördela korv- och ostblandningen jämnt i fickorna du skurit. Svep in kycklingbrösten i tunna skivor serranoskinka. Stek hastigt på båda sidor i fett i het stekpanna så de får lite färg. Sänk temperaturen till knapp medelvärme, täck köttet med ett smörpapper och ställ en tung stekpanna ovanpå så kycklingen sakta bryns under press. Stek 6-7 minuter, vänd sedan och stek lika länge till under press igen. Servera med risotto, potatismos eller med gräddkokt blomkål.

I torsdags släpptes årets beaujolais nouveau. Förr var det en stor vinhändelse när årets skörd släpptes tredje torsdagen i november. Sensationen är borta eftersom vi redan kunnat dricka årgång 2012 i månader från bland annat Sydafrika.

Lite spännande är dock årets släpp då en liten sändning av en spontanjäst beaujolais nouveau av ”naturvinstyp” lanseras. Tyvärr har jag inte kunnat prova den då de flaskor som skulle till Malmö försvunnit på vägen någonstans, men den rapporteras var väl värd att prova.

När vi nu är inne på avdelningen ”naturviner” så har intresset för dessa också fört mig sig en renässans för metoden maceration carbonique eller kolsyremaceration som används just för att framställa beaujolais nouveau. Fler och fler saftiga, mjuka och bärdoftande viner dyker upp så det kan vara på sin plats att reprisera en text om vad metoden innebär.

Maceration carbonique är en uråldrig metod att göra vin som först under andra halvan av 1900-talet begåvades med en teknisk term. Principen är att druvklassarna läggs intakta i ett jäskar. Genom tyngden kommer de understa druvorna att krossas och musten komma i kontakt med jästen som finns på skalen och en alkoholjäsning startar*. Vid jäsningen bildas alkohol, värme och koldioxid. Gasen som är tung tränger undan syret, lägger sig som ett lock överst i karet och skapar en syrefri miljö. Genom värmen som bildas och bristen på syre aktiveras enzymer inne i de hela druvorna och börjar bryta ner druvans strukturer (druvan dör helt enkelt) och sockret till alkohol genom en intracellulär process, det vill säga utan förekomst av jäst. Alkoholhalten stiger under 1-2 veckor till runt 3%. Än viktigare är enzymernas nedbrytning som sker inifrån och ut. I den inre, mjukaste delen av skalet sitter druvans egna aromer som effektivt utvinns och ger den överväldigande fruktigt/bäriga doften. I nästa steg frigör enzymerna färgpigmenten som ger den djupa purpurfärgen. I det nästan läderartade yttre skiktet av skalet sitter garvsyrorna som gör vinet strävt. I och med att skalen är intakta och cellstrukturen tuff kommer väldigt lite garvsyror att lösas ut i vinet. Ytterligare en effekt av denna process är att de aggressiva äppelsyrorna (malic acid) bryts ned och gör vinet mjukare. Vid konventionell alkoholjäsning omvandlar man äppelsyrorna till mjukare mjölksyror (lactic acid) först på vårkanten i en process som benämns malolaktisk jäsning.

Efter drygt två veckor pressas druvorna som nu är en sörja och musten avskiljs och genomgår en normal alkoholjäsning. Genom denna process får man ett vin med mycket aromer, lätt kropp, stor bärig arom, intensiv färg men med ett minimum av strävhet och en mjuk, behaglig syra.

*Idag fyller man grunda jäskar med koldioxid innan druvorna är på plats, försluter med ett lock och värmer upp det hela för att starta processen. Många viner i södra Frankrike (men även i övriga delar av världen) använder sig av en partiell kolsyremacerering för att göra mjuka, bäriga viner som ska konsumeras unga.

Detta bildspel kräver JavaScript.

När jag för en halv evighet sedan började plugga om vin så var referensverket framför alla andra ”Druvor och Viner” av Jancis Robinson. Nu kommer Jancis med nästa oumbärliga verk i ämnet: Wine Grapes.

I en härligt gammaldags bindning, sättning och levererad i kassett kommer ett absolut praktverk! I form av en riktig tegelsten presenteras 1 368 (!) druvsorter uttömmande, informativt och pedagogiskt. Här listas synonymer, ursprung och vilka typer av vin som produceras. Bland annat. Vid en genombläddring är det faktiskt svårt att hitta kända namn bland druvorna och det lockar till läsande och lärande. Särskilt roligt är inlagorna med de vackra illustrationerna i färg av druvor som bidrar till det klassiska intrycket. Spännande är också de ibland väldigt komplicerade släktträden. För vem är inte intresserad av cayetena blancas genealogi?

Även om verket är helt nyutgivet så är det i sann mening redan ett klassiskt verk och ett måste för den med ett ohälsosamt intresse för vin. Köp via Amazon (länken ovan) för de svenska boksajterna begär nämligen dubbla priset. Edit: Oj, det var visst bara Bokus som hade ockerpriset.

Två dagar med världsbäste Andreas Larsson på skolan har befäst min uppfattning att vinerna från Bordeaux kan vara fantastiskt bra och till helt rimliga priser. Det här har jag skrivit om flera gånger men man kan inte tjata för mycket. Föreställningen att röda bordeauxer är dyra, ska lagras i decennier och att de är kärva och motsträviga är svår att ändra på.

Vit bordeaux har det ännu tuffare. De flesta är inte ens medvetna att de finns och ännu mindre att de kan vara några av vinvärldens riktigt stora upplevelser. De enklaste är torra, friska, fräscha, okomplicerade och lätt aromatiska och är riktigt trevliga vardags- och skaldjursviner. De komplexa, fatlagrade och rika vinerna från Pessac-Léognan är en helt annan historia. Med sina varma, koncentrerade frukt kan de njutas som unga men har ofta en fantastisk lagringspotential.

2008 Château Bouscaut är just ett sådant vin. Djupt gul i färgen och med en stor, rik och komplex doft av passionsfrukt, citronzest, kryddor, ny ek, kanel, mandelskorpor, smör och rapsblommor. Smaken är torr, fyllig och mycket frisk med markerad passionsfruktighet, citrus, mogen gul och varm frukt, lång och intensiv smak med tydligt markerad struktur och ek. Mycket lång och rik smak med fokuserad frukt, eucalyptus, stjärnani och en liten beska i avslutet. Ännu ungt.

Detta vin finns endast på vinkällarbutikerna och det kan kanske kännas tufft att hosta upp 365 kronor för en vit bordeaux man inte ens visste fanns. Prova då istället Château Rochemorin som alltid leverar bra kvalitet för 200 kronor mindre. Köp två vettja.

När man slaskar ner så mycket vin i maten som jag gör är det lätt att glömma hur gott det är att laga mat med öl. Den här portergrytan blev osedvanligt god.

Skär upp 1000 g högrev i små grytbitar. Skala och skiva ner 200 g morötter, 200 g palsternacka, en stor gul lök samt klyfta 400 g champinjoner. Fräs svampen i en torr gjutjärnsgryta tills de tappat det mesta av vätskan och fått lite färg. Klicka ner smör och släng ner löken och fräs tills löken börjat mjukna. Ta upp och lägg åt sidan. Fräs morötter och palsternacka tills de tar lite färg. Ta upp och lägg åt sidan. Stek köttet i omgångar på ganska hög värme så att det får fin färg runt om. Lägg därefter tillbaka allt kött, pudra över 2 msk vetemjöl och rör om väl. Vänd ner svamp, morötter och palsternacka och slå på 3 dl porteröl, 2 msk worcestershiresås, 2 msk äppelcidervinäger, 2 msk tomatpuré och 2 oxbuljongtärningar/poddar. Låt få ett uppkok, lägg på locket och skjuts in i ugnen på 150° och glöm bort den där i minst 3 timmar. Ta ut och smaka av och dra många kraftiga tag med svartpepparkvarnen. Servera med potatismos.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Den mycket mörka, fylliga och lite söta portern är en öltyp som sägs ha skapats i London. Namnet kommer av att den energirika och alkoholvärmande drycken blev populär bland de hårt arbetande bärarna (porters) i stadens hamnar. Det är också från dessa kretsar som bruket att äta ostron till portern kommer. Ostron var nämligen rikligt förekommande i ostronbankarna vid Themsens utlopp och var en av de billigaste proteinkällorna för Londons fattiga.

När nu ostronodlingarna blir vanliga vid vår västkust är det naturligt att Grebbestads Bryggeri lanserar en ostronporter. En riktigt trevlig sådan också som passar att njuta som den är, till smakrika ostar eller för att sjösätta råa mollusker.

Mycket djup och tät brunsvart färg med tät, ljust gulbrun skumkrona. Stor doft av kaffe, mörkt rågbröd, lakrits, svarta oliver, dadlar och fikon. Fyllig smak med liten balanserad sötma, brända toner, kaffe, torkad frukt, mörk choklad, lång och rik eftersmak med bra balans och en fin kvardröjande beska.

När jag handlade igår såldes stora påsar med 1,5 kilo champinjoner ut för 10 kr. Anledningen att de var lite ”utslagna”, men då är de ju som bäst. Läge att göra champinjonsoppa alltså. Matig, krämig och med en skön kryddhetta.

Koka 2 medelstora potatisar. Skär ner 600 g champinjoner i mindre bitar och fräs i torr stekpanna så de tappar det mesta av vätskan. Klicka därefter i rejält med smör och fortsätt fräsa svampen tillsammans med 4 hackade schalottenlökar, 1 msk spiskummin och 1 msk curry. Efter några minuter slår du på 1 dl olorososherry och 1 dl äppelmust och låter det hela koka ihop något. Slå på lite av en gräddmjölkblandning (4 dl grädde + 6 dl mjölk) och 2 grönsaksbuljontärningar och 1 tsk harissa. Koka upp, bryt ned de kokta potatisarna och mixa sedan ihop med stav eller mixer medan du i omgångar slår på resten av gräddmjölken. Slå på ytterligare 1 dl äppelmust och smaka eventuellt av med lite salt och mer curry.

Mikkeller är ett hyllat och älskat ölprojekt som drivs av den ”hemlöse” bryggaren Mikkel Borg Bjergsø. Han brygger en uppsjö av öl i olika stilar på bryggerier runt om i världen.

Ett av hans projekt är k:rlek som är ett säsongsöl som bryggs för den svenska marknaden och på varierande sätt beroende på årstid. Det är ett riktigt ”hipsteröl” och den fina etiketten, av Sara Nilsson,  har de senaste veckorna frekvent dykt upp i mitt facebookflöde och hyllats nästan förbehållslöst i sociala medier. När nu k:rlek Höst/Vinter släpptes på Systembolaget var jag ju tvungen att prova.

Först som sist ska sägas att jag inte är någon älskare av överhumlad öl. För mig ska humlen komplettera maltigheten och bidra med komplexitet och olika grader av beska. Den ska inte dominera som den så ofta gör i öl från små och nya bryggerier. För mig är denna fascination i humleparfym samma sak som när vinerna från ”nya världen” smakade planka på grund överentusiastisk ekhantering eller när nymornade maltwhiskyfantaster bara letar rökighet och höga ppm-siffror.

När jag läste på etiketten till denna öl gladdes jag över att se inte mindre än fyra olika maltsorter och bara en humlesort. Det bådade gott liksom att ölen angavs som en pale ale och inte den kraftigare humlade india pale ale. Nu har kanske vurmen för IPA höjt toleranströskeln för humlighet för det här var i min bok en india pale ale både vad gäller den aromatiska profilen som överskuggade maltigheten och den höga alkoholhalten på 6,4%.

För den som gillar den nya stillen blommig, parfymerad och besk IPA så går den här säkert hem. Jag tyckte den var något obalanserad. Men alla kan ju inte :lska alla h:r i v:rlden.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde.