Härom dagen följde jag en spännande diskussion mellan vinutbildare på facebook inspirerad av denna intressanta bloggpost. Där diskuterades vikten av att låta studenter prova alla typer av viner. Kanske framför allt att bli bekanta med de stora och kända varumärkena då de står för en så stor del av marknaden.
I diskussionen fördes fördelarna fram som de stora producenterna har; stort urval av druvor, teknisk kunnande, välutbildade vinmakare samt stordriftens ekonomiska fördelar. Även om många av dessa viner är tekniskt korrekta och förhållandevis lågt prissatta så är de också ganska ofta tråkiga och slätstrukna produkter. Undantag finns förstås och i diskussionen nämndes flera gånger australiensiska Jacob’s Creek Chardonnay för 72 kronor som ett exempel på ett vin som i jämförande blindtester ofta höjs högt över sin prisnivå och ibland slår sina vita motsvarigheter från bourgogne på fingrarna.
Nyfiken som jag är så var jag ju tvungen att prova vinet då det var flera år sedan sist. Köpte en flaska och lät först kollegan blindprova mot en 2009 Pouilly-Fuissé till nästan det tredubbla priset. På doften bedömde han att Jacob’s Creek kom från ett svalare klimat och den vita bourgognen från ett varmt. Smakmässigt var det tvärtom även om det dyrare vinet var fetare i kroppen. Kvalitetsmässigt tyckte han inte att de låg så långt ifrån varandra men att bourgognen ändå var det bättre av vinerna. Jacob’s Creek bedömdes ha ett pris runt 100 kr. När jag själv smakade kunde jag inte annat än att hålla med. Australiensaren är snyggt ihopkommen och ger bra valuta för pengarna.
Ljust gulgrön ton. Medelstor doft av limezest, citronmeliss, citrus, omogen honungsmelon, gula äpplen och en mycket diskret vaniljton. Lätt till medelfyllig smak, torr, frisk med mycket citrus, gröna äpplen, omogen ananas och en fin ekstruktur och antydan till mineralstramhet. Bra balans och längd med ett rent och friskt avslut.
Öhmans Mat & Vin 
Tack för tipset om facebook-tråden – intressant läsning! Skrämmande att samtidigt läsa om det sorgliga tillståndet för den brittiska vinmarknaden och vissa vinutbildares (nå, det kanske bara var en) inställning till de viner som alltid kommer att utgöra 95% av den marknad de man utbildar skall arbeta på. Det känns tryggt att veta att Gustibus alltid kommer att ta upp hela marknaden på sina kurser!
Fast massmarknadsvinerna ÄR väl tämligen ointressanta ur strikt utbildningssynpunkt? Om man kan kvalitetsviner ska man nog kunna förstå sig på dem också, precis som en klassiskt skolad musiker kan plocka ned och analysera en smurfhit utan större problem.
Visst ska man vara på sin vakt mot snobbism, men det får ju inte slå över i bildningsfientlighet.