Sydamerika: Empanada, stekt ris och pisco sour

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter denna långa bilfärden från Limari blev det en halv dags ledighet i Santiago. Vad gör man då när man är lite slak av upplevelser och jetlag som inte riktigt vill gå ur kroppen? Säkra kort är bra.

Jag lyckades luska reda på var den där hantverksbyn fanns som jag besökte när jag var i Santiago för över ett decennium sedan. Visste att här fanns bra grejer att ta hem till Kära Hustrun (hittade något fint som inte ska avslöjas här). Ville också återuppleva lugnet och en enkel empanada och en en sval öl i skuggan som senast. Allt var sig likt. Ibland är det trygga och välbekanta helt tillräckligt, även om det är tio år senare och på en annan kontinent.

För kvällens middag blev vi tipsade om ett område som hette Patio Bella Vista där det skulle finnas många trevliga restauranger. När vi kom fram med taxin visade det sig att det var samma kvarter som jag besökte sist och åt drivor av galet bra sashimi. I samma kvarter fick jag också min första negativa upplevelse av det omtalade peruanska köket. Jag har envetet försökt att förstå storheten och själv gjort lyckade försök med ceviche och en rätt på kycklingfärs. Skam den som ger sig! Hittade en restaurang som utgav sig för att servera genuin peruansk mat. När vi satt oss fick jag genast känslan av turistfälla. Beställde på rekommendation något som beskrevs som en peruansk variant på paella med skaldjur, bläckfisk och en massa andra godsaker. Mitt middagssällskap beställde bara en förrätt i form av just en ceviche.  Min rätt kom in och såg lagom munter ut medan cevichen såg ut som en symmfoni av havets frukter plus en kavalkad av olika sorters majs. Min rätt smakade nästan exakt som den billigaste rätten på kinakrogen när jag var ung: stekt ris med räkor, ägg, skinka och kyckling indränkt i soja. Här var det bara mer bäckfisk och skaldjur. Massiv besvikelse. Men jag ger inte upp på grund av lite otur.

Desto större glädje var det att upptäcka att bartendern på vårt lilla hotell var en fena på att skaka ihop en pisco sour. Denna drink som både chilenare och peruaner gör anspråk på som sin baseras på spristsorten pisco som är ett druvdestillat av muscat. Drinken görs på pisco (såklart), lime- eller citronjuice, sockerlag, lite äggvita och några droppar angostura bitter. Smaken är en så där vansinnigt härlig  blandning av sött och surt, med ett krämigt skum på toppen och bara en antydan till bitterhet från den röda accenten som lägger sig som en rodnad under skummet. Det blev två i ljumma kvällen bredvid poolen.

Idag styrs kursen till Casablanca!