Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit intensivt sedan vi steg av planet i Ancona så några rapporter har jag inte hunnit med hittills.

Marche är hur som helst mycket vackert och nästan arketypiskt italienskt även om vi mötts av regn och dimma. De två första dagarna bor vi i den mycket gamla och vackra kuststaden Numana som verkligen är värd ett besök.

Gårdagens höjdpunkt var ett besök på Gallery Hotel i Recanati som drivs av svensktalande Stefania Ghergo. Här hade förberetts för en snabbkurs i hur man gör pasta. Det visade sig bli en veritabel masterclass under ledning av Miranda Galazzi som uppenbarligen är en lokal matpersonlighet med pastakavling i blodet sen barnsben. Med fast hand och stor humor ledsagade hon fyra mer eller mindre förvirrade men entusiastiska bloggare. Roligt, svettigt, mjöligt och galet roligt. För första gången lyckades jag få till riktig pasta. Med blodad tand har en riktig pastakavel införskaffats och härmed utlovas kommande recept på lime- och citrontagliatelle.

För den onaturligt intresserade kan här ses rörliga bilder från kaoset som Johan Hedberg livestreamade via Bambuser. Oredigerat och med kamera/iphone som ramlar ner i mjölet med jämna mellanrum.

Nu dags för ännu okända och delvis hemliga upplevelser.

Det var mycket längesedan jag var i Italien senast. Därför var jag snabb att tacka jag när Tryffelsvinet erbjöd mig att fylla Isabella Löwengrips skor när hon fick förhinder att följa med på deras italienresa. När Blondinbella inte kan – Who you gonna call?

Jag reser idag och det ska bli jättekul att få resa tillsamman med Andreas från Tryffelsvinet och lära känna matbloggarna Karoline Nordefors, Madeleine Landley och Johan Hedberg. Det är heller ingen vanlig vinresa då vi enbart ska besöka en (1) vinproducent under de dryga tre dagarna i Marche. Det blir desto mer mat och upplevelser av landet som kommer att hitta vägen hit till bloggen.

Det var en tid när jag tyckte det var löjligt när Göran Persson kallade sig feminist och kvinnosaken kanske gick till överdrift. Men man blir äldre och klokare. Tack och lov.

Därför ägnar jag denna post på bloggen att sprida viktig information. Om du inte gillar den…synd för dig. Dags att vakna upp och fatta att det inte finns något sådant som ”jämlikhet som gått för långt”. John Lennon utryckte det tydligt i text och ton men inte mycket har hänt mycket sedan dess.

Vi är så vana vid det strukturella kvinnoförtrycket att vi knappt ser det eller noterar eller till och med tar det som något helt naturligt. Men plötsligt ser man saker väldigt tydligt som när det multinationella Facebook slår ner på en sida om föräldraskap som publicerar en informativ skolboksillustration men samtidigt ser mellan fingrarna för ren pornografi och uttalat kvinnoförakt.

Igår ramlade jag över en länk till en sida som listade 33 anledningar till att vara/bli feminist. Knappt hade jag delat den på Facebook och vänner spridit den vidare förrän jag nås av informationen att länken blockerats som ”stötande”. Anledningen var att på sidan användes ovan nämnda illustration för att i sin tur illustrera det absurda i dubbelmoralen *suck*. Jack Werner sammanfattar det elegant i ett väldigt spridbart inlägg.

Varje dag kommer det exempel på hur utveckling går bakåt. Men många reagerar och även vanligtvis vattenkammade Porslinsbloggen reagerar och lämnar utrymme för en OT-post som  länkar till en annan retroblogg som hänsynslöst avslöjar den normaliserade sexualiseringen i reklamen. Fler måste göra likadant och reagera för det är inte ok 2013!

Man ska inte behöva tåla sådant här. Rasism och sexism är inte okej bara för att man bristfälligt sveper in det i ”humor” eller ”konstnärlighet”. Väx upp och ta ansvar.

Sådär. Nu var det sagt.

Jag vet inte hur länge vinskribenter och vinutbildare tjatat om att sherry är världens mest underskattade vin och att de stora upplevelserna här är nästan gratis. Framstående sommelierer och kockar har vittnat om hur fantastiska de olika typerna av sherry är att kombinera med mat, från aperitifen till desserten. Men inget hände. Det började röra på sig lite för några år sedan i London där det började öppna sherrybarer men här hemma var stiltjen nästan total.

Men förra året började det hända grejer. Gonzalez-Byass släppte då för första gången i Sverige sin Tio Pepe en Rama (läs mer om vinet här) som är en slags ”färskvinsvariant” på klassikern Tio Pepe. Mycket surr på sociala medier (undertecknad var så klart medskyldig) hjälpte till att de få flaskorna försvann på ett kick. I år kommer lite fler flaskor samt att det i dagarna rullar sherryevent på flera krogar i Stockholm i samband med släppet. Det är inte det enda tecknet på att det börjar röra på sig. En annan importör hade en sherry- och matprovning förra veckan som uppmärksammats på en del bloggar och artiklarna i vintidningarna har blivit lite fler. Många importörer har hört sig för för att söka viner att ha i sina sortiment och sherry dyker allt oftare upp på dryckesmenyer här och där på restaurangerna. Senast igår kväll fick jag ett glas trevlig fino till en charktallrik här i Malmö (nu kan det bero på att den dryckesansvarige har indoktrinerats av mig på sommelierutbildningen). Kanske ska det äntligen lossna för sherry nu?

Själv fick jag en flaska av årets släpp som kom med ett bud idag. Jag har ännu inte provat men min erfarenhet är att skillnaderna är små så det lär smaka som förra året. Vinet är mer karaktärsfullt än vanlig fino men samtidigt mycket lagringskänligt så det ska drickas inom ett par månader. Det blir ett event och en hype men kan det skapa intresse för sherry så förståelsen för detta fantastiska vin sprider sig till fler så är ingen gladare än jag.

Edit: Ett fåtal flaskor släpps på lördag den 1/6 och kostar 149 kr.

Kul att se att rieslingen från Miguel Torres Chile dykt upp på Systembolaget. Den var bra redan vid mitt besök på bodegan i januari, men ett par månader har gjort den gott. En riktigt bra riesling med tydlig druvkaraktär, ren fruktighet och de typiska syrorna på plats. Ett givet sommarvin som dessutom är fairtrade-certifierat.

2012 Reserva de Pueblo Riesling / Curicó. Ljust citrongul med grön skiftning. Stor, ganska intensiv doft av citron- och limezest, apelsinblommor, och en lätt ton av petroleum. Medelfyllig, mycket frisk och pigg syra, lite stram citrusfrukt, lime och en fin mineralitet. Bra längd längd och citrusfruktigt avslut med mineralitet.

Sparrissäsongen är här! I butikerna kan man köpa grön sparris för en spottstyver, jag betalade bara 15 kronor bunten. Själv föredrar jag den gröna sparrisen då den inte är så trådig och besk och känns mer som en grönsak när den vita är mer som…ja, jag vet inte riktigt.

Det här gratängreceptet blev riktigt lyckat  med såsen som blev salt, syrlig, fet och smakrik och bäddade in sparrisen tillsammans med den matiga svampen. Tomaterna bidrog med fräschör och syra. Perfekt som tillbehör till grillat eller som en grön rätt rakt upp och ner. Vi åt den till grillad fläskkarré och då räckte den till tre personer.

Smörstek skivade 2 hg champinjoner så de blir ordentligt brynta. Lägg åt sidan. Riv 2 dl vardera av parmesanost och en lagrad hårdost typ cheddar. Koka upp 7,5 dl vatten i en vid kastrull med 1 tsk salt och 1,5 msk citronsaft. Skölj två buntar sparris (500 g) och bryt av de lite träiga ändbitarna. Släng ner bitarna i det kokande vattnet och låt koka i minst 8-10 minuter så smaken lakas ut. Ta upp stumparna med en hålslev och lägg ned sparrisstänglarna i det sjudande vattnet och koka i cirka 5-7 minuter. Ta upp sparrisen och låt svalna och rinna av på hushållspapper. Låt kokvattnet reducera något tills ungefär 5 dl återstår och häll upp det i en bringare. I den tomma kastrullen smälter du en rejäl klick smör och vispar ut 2 msk vetemjöl och fräser i några minuter. Slå på kokspadet i omgångar och vispa ut i smör/mjölblandningen tills den får en fint såsig och krämig konsistens (det går åt cirka 3 dl spad). Vispa ut osten i såsen men spara hälften av parmesanen och smaksätt med rejält med svartpeppar. Lägg sparrisen i dubbelt lager med svampen ovanpå och med delade små tomater vid sidan. Häll över såsen men lämna knopparna fria och strö parmesanosten över såsen. Grädda högt upp i ugnen på 225° tills ostsåsen får fin färg, knappt 10 minuter.

Roséchampagne är i de flesta fall besvikelser och alldeles för dyra jämfört med de vanliga varianterna. Bättre då att välja en crémant de bourgogne som är framställd på samma sätt och av pinot noir. En skillnad är faktiskt att en crémant görs genom att de blå druvorna får jäsa med musten för att ge den läckra färgen medan rosa champagne oftast framställs genom att helt enkelt tillsätta en skvätt rött till det vita basvinet.

Ett riktigt oväntat fynd var Patriarche Brut Rosé från gamla négociantfirman Patriarche Père et Fils som tidigare var en säkert val för trist och överprisad bourgogne. Det här bubblet hade dock en läcker färg mellan blekt laxrosa och lökskal och en fin doft av smultron, jäst och ett uns brödighet. Mjuk mousse, torrt med bra fyllighet, massor med röda bär och pigg syra. Snyggt med ren fin eftersmak med bra längd. Ett riktigt fynd för 85 spänn och sommarens bästa budgetbubbel. Ligger på beställningssortimentet så fem dagars framförhållning kan behövas men det är det värt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det var många spännande recept i senaste numret av den fantastiska mattidningen Cook’s Illustrated. Kunde inte låta bli att prova att göra en ”Lemon Chiffon Pie” trots att receptet var lite pyssligt. Den blev otroligt bra, särskilt dagen efter då den hittat den rätta luftiga men stadiga konsistensen och jag och Kära Hustrun praktiskt taget slogs om sista biten.

Det här är definitivt en dessert du ska göra minst en dag innan den serveras. Blandningen av gelatin och majsstärkelse verkar behöva tid på sig men sedan blir å andra sidan konsistensen helt perfekt och ljuvlig som chiffong med intensiv citronarom vilande på den sursöta, krämiga lemoncurden och den knapriga kexbottnen. Originalreceptet föreskriver graham crackers som är näsintill omöjliga att få tag på i Sverige. Göteborgskex har en variant de kallar Kornmo som jag använde men det går utmärkt att ersätta med digestivekex.

Pajskalet: Mixa 100 g kornmo/graham cracker/digestivekex fint med 4 matskedar socker och 1 tsk salt och blanda därefter med 100 g smält smör till en massa som liknar ”våt sand”. Häll blandningen ien pajform på cirka 22 cm och pressa den till ett jämnt skal, det går jättesmidigt med ett decilitermått som i bildspelet ovan. Grädda på 175°  i 15-20 minuter. Låt svalna helt.

Fyllningen: Blanda 1 tsk gelatinpulver med 4 matskedar vatten. I en kastrull vispar du samman 2 ägg och 3 äggulor (spara de separerade vitorna till senare). Blanda omsorgsfullt i 2,5 dl socker, 0,5 tsk salt och 1 matsked majsstärkelse. Rör ned citronzest från en citron och 1,75 dl citronsaft (ca 4 citroner). Värm under ständig omrörning på låg värme tills det hela tjocknar till en krämig konsistens (har du termometer så gäller 75°). Blanda då ner hälften av gelatinblandningen, ta kastrullen från värmen och låt vila några minuter. Ta cirka 3 dl av fyllningen (lemoncurden) och passera igenom en trådsil ner i en bunke och smeta sedan ut curden över bottnen på det svala pajskalet. Ställ pajformen i frysen. Blanda resten av gelatinblandningen i smeten i kastrullen tillsammans med 100 g cream cheese tills allt är väl blandat (om osten inte vill blanda sig helt kan du värma på smeten försiktigt). Passera även denna blandning genom trådsilen ner i bunken. Vispa de tre äggvitorna till ett skum och blanda därefter under fortsatt vispande i 0,5 dl strösocker i omgångar. Fortsätt vispa tills vitorna är blanka och bildar styva toppar. Vänd ner i smeten och blanda väl till en jämn smet. Ta pajskalet ur frysen och häll i chiffonsmeten och bred ut den så att den är högre i mitten. Ställ kallt och låt vila minst 4 timmar, helst till nästa dag.

Jag älskar spanska grytor och när det i senaste numret av den fantastiska mattidningen Cook’s Illustrated fanns ett  recept där man provat sig fram till en förbättrad version av den klassisk chorizo- och linsgrytan så var det klippt.

Förutom att det blev en härligt mustig och smakrik gryta så gjorde förbehandlingen av linserna att de inte blev mosiga och höll sig hela. Den torra chorizon fick också en helt annan, bättre och saftigare konsistens när den tillagades i skinnet.

Häll kokand vatten över 5 dl gröna linser (helst franska puylinser) och 2 tsk salt, täck över och låt vila i 30 minuter. Stick hål på skinnet på 600 g chorizo (den torra, spanska och lite mildare sorten) och dela om det behövs för att få plats i grytan. Hetta upp några matskedar olivolja i en gjutjärnsgrytan och stek korven väl på alla sidor på ganska hög värme. Under tiden finhackar du 3/4-delar av en stor gul lök och river resten på rivjärn (spara undan det rivna) samt skalar och slantar 3 stora morötter. Ta upp korven och ställ åt sidan. Sänk till låg värme och lägg ner den hackade löken, morötterna, en näve hackad bladpersilja och en tesked salt och lått svettas under lock i 30 minuter. Rör om då och då så grönsakerna inte blir brynta. Blanda ner linserna (som fått rinna av väl) och 3 matskedar sherry- eller rödvinsvinäger och hetta upp så det mesta av vinägern dunstar av. Slå på 1 liter vatten, 2 lagerblad, 2 kryddmått mald kryddnejlika och lägg ner chorizon och låt allt koka upp innan du drar ner värmen och låter sjuda sakta under lock i 30 minuter.

Hetta upp 3 msk olivolja i en kastrull och fräs 2 msk rökt, mild parika, den rivna löken, 3 finhackade vitlöksklyftor och 0,5 tsk nymald svartpeppar i några minuter. Rör till sist ned 1 msk vetemjöl och fräs ytterligare någon minut. Ta upp chorizon och lagerbladen ur grytan och rör ned krydd- och mjölblandningen och låt sjuda utan lock i minst 15 minuter tills smakerna gift sig och grytan blivit lite simmig. Skär chorizon i mindre bitar och lägg ner i grytan med en näve hackad bladpersilja. Låt bli varmt och smaka av med salt, peppar och eventuellt lite vinäger.

Prova också de lättlagade chorizogrytorna patatas riojanas, matvete riojanas samt pochas a la riojanas.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vad vore sommaren utan en enkel, improviserad grillkväll med grannarna?

Den fina rostbiffen grillades utan smaksättning och serverades med bearnaisesås, Sweet Baby Ray’s barbequesås samt en krämig potatissallad med syra från äpple, cornichoner och syltlök. Bland vinerna hade valt ut några röda folkhemsfavoriter; bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja, eldiga och syltiga 2010 Ravenswood Vintners Blend Zinfandel, fruktiga, fylliga och balanserade 2010 Monile Valpolicella Ripasso (inte den vanliga ”fattigmansamaronen” kanske) samt för balansens skull den fylliga, sträva och strama 2008 Château Bouscassé från Madiran.

Samtliga viner fungerade bra ihop med den rena köttsmaken och grillytan. Med potatissalladen gick det nästan lika bra tack vare den tydligt syrliga smaksättningen.  Bearnaisen ställde till det lite grand för riojan som inte klarade av smakrikedomen men såsen gjorde det tuffa madiranvinet mjukare och fruktigare. Ravenswood hade det lite kämpigt rakt över då frukten var lite klen. Det verkliga dråpslaget kom med barbequesåsen. Samtliga viner blev totalt tillplattade, tappade smak och fick en tydligt metallisk ton. Effekten var nästan komisk och såsen utsågs enhälligt till ”rödtjutsdödaren”.

Till en fin, grillad köttbit kan du med andra ord ta vilket favoritvin som helst men gillar du att slaska på med, söt, het och rökig sås så bör du hålla dig till en mörk, fruktig öl eller kanske ännu hellre en coca-cola.