Finns det något godare än rumsvarmt, mjukt smör på nybakat bröd eller till kokt potatis. Svaret är nej.

Även om man inte har nybakat bröd så är det underbart att smeka följsamt smör på vilken macka som helst. Det smakar mer och man slipper att  det mjuka inkråmet i brödet krullar ihop för att smöret beter sig som ett kautschuk.

Lösningen för många är att nedgradera sig till ett smörgåsmargarin som är mer eller mindre bredbart direkt från kylen. Då förlorar man två av de viktigaste aspekterna; det är inte smör och det är inte gott.

Det finns en mycket enklare lösning; låt smöret stå framme! Med sitt höga fettinnehåll är smör väldigt hållbart. I normal rumstemperatur håller det sig i 7-10 dagar utan problem. Är du lite tveksam så ta fram så mycket som du vet går åt på ett par dagar.  Här hemma går det massor med smör till mackor, bakning och matlagning så vi har en smörbytta med lock som aldrig blir tom.

Smöret påverkas mer av syret än av värme. Vil man undvika att det oxiderar (har själv inte haft det problemet) och vill hålla undan flugor så kan man fylla smörbyttan med vatten så att det täcker smöret. När du tar upp en klick så rinner vattnet av omedelbart.

Smör har lång hållbarhet rent generellt. Bäst-före-datumet kan man överskrida ganska rejält och smör funkar bra att frysa. Läge att bunkra upp när det är extrapris efter storhelger . Då brukar vispgrädden också slumpas ut så då är det bra tillfälle att göra sitt eget syrade smör.

Låt smöret komma in från kylan!

De skitsnygga smörknivarna på bilden säljer Kära Hustrun i sin butik.

Igår hade jag den stora äran att få hålla i provningen vid Simrishamns munskänkars 35-årsjubileum. Egentligen var temat ”Sydvästra Frankrike” men tack vare benäget bistånd från Vinunic så blev det en uppgraderad provning med riktiga prestigeviner från Madiran. Rubriken syftar både på druvan tannat och vinproducenten Alain Brumont.

Tannat är en druva man nästan enbart hittar i sydvästra Frankrike och i Uruguay (!) och den är känd för sin mörka färg, smakrikedom, höga nivåer av syra och snudd på extrema tanniner. Druvan kan också ge mycket koncentrerad frukt och man hittar aromer av lakrits, hallon och mörka bär, exempelvis svarta vinbär och björnbär. På grund av de tuffa tanninerna har den varit svår att hantera och i Madiran var man snudd på att vilja förbjuda den. Det var innan Alain Brumont klev in på scenen.

Alain såg potentialen i druvan och i sin hembygd och bestämde sig för att göra vin på 100% tannat istället för att blanda ut och mjuka upp vinerna med cabernet sauvignon (!) och merlot. Genom att välja ut de bästa vingårdslägena och att arbeta minutiöst noggrant i vingården så lyckades han uppnå en jämn hög mognad där tanninerna och frukten kom i balans. Med nya ekfat rundades karaktären också av ovh vinerna fick förutom kraft även ett mått av elegans. På bara drygt 35 år (han startade sitt projekt nästan samtidigt som simrishamnarna fick sin munskänkssektion) har Brumont lyckats lyfta hela området Madiran ur anonymiteten och placerat sig själv bland världens främsta vinproducenter. Flera av vinerna tar också plats bland vinvärldens ikoner.

Ett vin jag inte provade (var tvungen att avvika på grund av en förkylning som överföll mig på eftermiddagen) var vinet som serverades till maten; 2009 Château Bouscassé. En riktig klassiker i Systembolagets sortiment och konsekvent av hög kvalitet för en mycket rimlig peng. Använder den ofta i utbildningssyfte för att åskådliggöra kraft och tanniner. Mycket bra och ett vin som tjänar på att glömmas några år i källaren. Här är samtliga tillgängliga viner i sortimentet från Brumont.

2010 Jardins de Bouscasse (Pacherenc du Vic-Bilh, vitvinsområdet som överlappas av Madiran). Medeldjup gyllengul färg. Stor rik doft med massor av mogen gul frukt, päron, ananas, honung, bivax och en stor rostad/rökig ton som är förvillande lik fattoner. Torr, mycket frisk, smakrik med koncentrerad gul frukt, stramhet, liten skalbitterhet, gul vaxig frukt, apelsinskal, mandel. Lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Mycket personligt. (139 kr privatimport)

2011 Montus (tannat och cabernet sauvignon). Tät blåröd färg. Stor, mörkfruktig doft av björnbär, svarta vinbär och en förnimmelse av varm blåbärspaj med vaniljsås. Därunder ruvar toner av tobak, läder, rostad ek och sot. Fyllig, frisk, kraftull, fruktpackad smak som nästan döljer de täta, rika tanninerna, mörk och koncentrerad varm frukt, sot och en grön liten bitterhet i avslutet som av gröna kvistar. Lång, eldig eftersmak. Ung! (199 kr privatimport)

2011 Château Bouscasse Vielles Vignes . Tät blåröd färg. Djup, dov och knuten doft av mörka bär, sot, ny ek, nytt läder och tydlig eldighet. Fyllig, mycket frisk smak med stram fokuserad mörk frukt kring tuffa, tätta tanniner. Balanserad trots ungdom och övermått av syra och strävhet, lång eftersmak av blod, sot och svarta vinbär. 

2011 Château Montus Cuvée Prestige. Mycket tät, nästan opak, blåröd färg. Djup, mörkfruktig doft med sötlakrits, ny ek, nyans av vanilj och blod. Mycket fyllig, frisk, stor rik nästan sötaktig karaktär av mogen koncentrerad frukt som bäddar in massor av täta men mycket fina tanniner. En nästan slank och sval munkänsla med blod, järn, röda bär och jord. Mycket lång och balanserad eftersmak trots uppenbar ungdom. (395 kr privatimport)

2002 Château Montus Cuvée Prestige. Tät blåröd färg. Djup, mörk doft av björnbär, svarta vinbär, lakrits, ny ek, vanilj och en nästan parfymerad liten blommighet och liten ton av svamp. Mycket fyllig, frisk, stor rik och koncentrerad frukt av svarta vinbär och björnbär som glesnat något lite och släpper fram de täta och lite tuffa tanninerna. Lång och ännu outvecklad smak som nästan upplevs yngre än 2011:an.

2001 Château Montus ”La Tyre”. Mycket tät, nästan opak, blodröd färg. Djup, dov, tät doft av lakrits, hyacint, cassis, ek, läder och kött. Fyllig, mycket frisk, mjuk men koncentrerad frukt av solmogna jordgubbar, svarta vinbär, lakrits, läder, kryddighet och rika, fina och väldisponerade tanniner. Kraftfull men elegant med lång eftersmak. Bordeauxlik, ännu ung och med stor potential. (875 kr privatimport)

Som ett komplement till Systembolagets storpacksdominerade monopolsortiment har man idag möjligheten att hitta spännande viner på andra håll. Vinklubbarna på nätet är en laglig väg att beställa vin som i många fall levereras direkt till dörren.

Förutom att det är bekvämt så kan man hitta spännande viner och det är stor bredd på leverantörerna. Winefinder har ett jättelikt sortiment med bredd och djup och många kultförklarade viner och lilla Caviste släpper lådor med sex flaskor vin från små kvalitetsproducenter i starkt begränsad volym.

Den vinklubb jag hört mest om är The Wine Company som är drivs av den stora tyska vinhandeln The Hawesko Group. Grannar, avlägset bekanta och folk som kommit fram efter provningar jag hållit har pratat om dem. De berättar att de ofta handlar av dem och att deras sortimentslådor är trevliga. Sen vill de höra om jag känner till dem och om jag tycker vinerna är bra. Förutom att jag för flera år sedan beställde något nu glömt vin från dem och därefter blivit bombarderad av direktreklam från dem så kände jag inte till vinerna. När det dök upp ett erbjudande på en provlåda om sex olika röda viner fraktfritt för en dryg femhundring så tog min nyfikenhet överhanden.

Det tog drygt två veckor att få vinerna levererade så man får ha lite framförhållning. Urvalet var chianti riserva, ung rioja, valpolicella, chilensk carménere, generisk bordeaux från ett litet okänt slott och en merlot från södra Frankrike från en producent med respektingivande namn. Lite gott och blandat och väldigt förutsägbart.

Jag kastade mig in i provningen med öppet sinne. Den enkla valpolicellan i sin knubbiga flaska hoppades jag mycket på. I Systembolagets sortiment är det snudd på omöjligt att hitta den lätta, bäriga, mjuka charmiga ursprungliga stilen i russinträsket. Vinet Baroncello uppvisade precis de typiska körsbärstonerna och läskande karaktärerna man förväntar sig. Lättsamt, sorglöst, trevligt och enkelt. Hade jag drivit en enkel italiensk kvarterskrog så hade jag valt detta till husvin och gladeligen betalat en dryg femtiolapp för det. Nu kostar vinet nästan det dubbla.

Därefter gick det än mer utför. Rejält. Samtliga viner kan sammanfattas som tunna, korta, snipiga, fruktfattiga, stumma och riktigt, riktigt trista. Visst fanns det variation bland dem. Något vin var lite bittrare och ett annat lite stjälkigare men det var radanmärkningar. Dessutom var vinerna dyra för typ och ursprung även om de hade varit bra. Överlag ligger priserna i linje med Sytstembolaget.

Så nu vet du vart du ska vända dig om du vill ha deprimerande och överprisade viner levererade hela vägen till din dörr.

Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

https://youtu.be/i-zdMkOZTKs

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Det är en deprimerande syn som möter en i det italienska utbudet på Systembolaget. Det mesta är russinbemängd ripasso, governo, appassimneto och amarone eller varianter och karikatyrer med mer eller mindre renommésnyltande namn. Alternativt är det vildavästernpastischer där druvan primitivo får mannekänga som zinfandel.

Därför är det befriande när man provar en klassisk matvänlig italienare. 2013 Borgogno Langhe Rosso kommer från en pålitlig gammal producent i Piemonte och är en blandning av druvorna barbera, merlot, freisa och dolcetto som på traditionellt sätt lagras på stora ekfat av slavonsk ek. Resultatet är ett friskt, saftigt, bärigt, mjukt och inbjudande vin med bra längd, massor med sura körsbär, blå plommon och ett balanserat inslag av ek som skänker rätt mängd struktur och kryddig komplexitet. Ett sorglöst, lättdrucket, njutbart vin som gjort för den där arketypiska italienska familjemiddagen under olivträden där alla generationer möts över massor med mat och rödvinsfläckiga dukar.