Länge var julöl i Sverige en ganska trist historia. De stora bryggerierna levererade mörk och ganska söt mörk lager i en uniform och midvinterdepressiv stil. Idag är bilden en helt annan. Alla de små nya svenska mikrobryggerierna och floden av hantverksbryggerier från hela världen presenterar årligen nya säsongsöl. Via Systembolaget kan vi idag få tag på en bra bit över hundra julöl i de mest varierande stilar. Det enda de har gemensamt är väl egentligen de jul- och vinterinspirerade namnen och etiketterna. Men kul är det.

Ur den lokala butikens sortiment plockade jag två sorter på måfå. Samuel Adams Winter Lager är en ljus öl smaksatt med apelsin, ingefära och kanel (vilket varken framgår av etiketten eller på Systembolagets hemsida). Ganska djupt bärnstensfärgad för en lager, fint och ganska tät skumkrona som stannar kvar länge. Doften är lite märklig med vörtbröd, kola, multna löv och en parfymerad och lite unken ton som kanske kommer från ingefäran. Smaken är medelfyllig, rostad och lite syrlig på gränsen till sur med en liten karamellbeska och en något för blek beska. Lite kort smak och lite kladdigt avslut. Jag brukar gilla Sam Adams men detta var en besvikelse. Varken uppfriskande eller tillräckligt smakrik för julmaten. Lite som den gamla sortens julöl faktiskt.

Sigtuna Winter IPA är ekologisk och kommer från Sigtuna Brygghus. Färgen är lite för mörk för att passa in i IPA-mallen, skummet finst, tätt och ljusbeige. Ganska stor doft av kola, vörtlimpa och tydligt humlearomatisk karaktär med kryddighet och blyertspenna. Fyllig, rostad och brödig smak med liten maltsötma, knäck och en markerad men snyggt balanserad humlebeska som bör funka som hand i lovikavante till den salta julmaten.

De snygga ölglasen från Spiegelau hittar du i Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Spanien är en guldgruva när det gäller att hitta spännande viner. Det gäller både de traditionella stilarna och vinerna från nya producenter och tidigare förbisedda områden. Att man dessutom får massor av karaktär och kvalitet för pengarna är dessutom ett stort plus. Spanien är ett Eldorado för budgetfynd.

Hittade två nya viner vid senaste besöket på Systembolaget. Båda från södra Spanien, ekologiska och till en billig peng. 2014 Finca Antigua Organic Selection kommer från La Mancha och produceras av Martinez Bujanda som är mest kända för sina viner från Rioja. La Mancha dras med ett skamfilat rykte men det händer mycket spännande här så det är ett område att hålla ögonen på. Vinet är 100% tempranillo och har lagrats på amerikanska ekfat. Både doft och smak domineras av syltig mörk frukt men den döljer inte de lite omogna och gröna tonerna. Ganska fylligt och med snälla tanniner. Lite obalanserat med de stjälkiga tonerna. Helt ok med tanke på priset. För den som gillar italienska viner med toner av torkade druvor så är detta ett ärligare och mindre sött alternativ.

2014 Francisco Gomez kommer från Valencia och är en blandning av den lokala druvsorten bobal och cabernet sauvignon. Vinet har sitt namn efter vinmakaren som också pryder etiketten. Det är både biodynamiskt och veganskt. Här hittar vi lite mer balans, fräschör och röda bär. Lättare, charmigare och utan tyngande ek. Enkelt, lättdrucket och riktigt trevligt.

Den snygga spanienkartan på bilden hittar du hos Vinet & Glaset.

Idag är det första december. Julkalendern startar. Det första ljuset tändes redan i söndags. Julfesterna nalkas och snart är det jul på riktigt. Traditionerna , nya som gamla, hänger som midvintermörkret över oss.

Bland det allra svenskaste kring julen kan man nog räkna julmusten. I omkring ett sekel har denna alkoholfria dryck varit en viktig del av julfirandet. Trots massor av olika märken och fabrikat så är smaksättningen alltid densamma då det extraktet med det hemliga receptet leveras till alla tillverkare från AB Roberts. Sötma, smakrikedom och lagring kan variera men grunden är densamma. Det smakar jul!

Nu när intresset för ekologiska produkter ökar så har det saknats ett miljövänligt mustalternativ. Tills nu. Trodde jag.

Danska Naturfrisk som är specialiserade på ekologisk juice och läsk har lanserat en julmust. Små trevliga glasflaskor med nostalgidoftande etiketter. Där slutar också det roliga.

Eftersom AB Roberts inte har ett ekologiskt smakextrakt så har Naturfrisk fått hitta på en egen kryddblandning. Dessutom har man baserat ”musten” på bärjuicer. Resultatet är minst sagt en dikeskörning. Redan färgen är fel – ljus och brunröd. Doften är snudd på frånstötande med karaktär av diskmedel och surt vin och avslagen öl. Smaken var…hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt…fullständigt vidrig! Sällan har en dödskallevarning varit mer påkallad än här.

Att kalla detta för julmust är inget annat än bedrägeri. När ska EU göra någon verklig nytta och reglera vad som få kallas julmust?

Finns det något godare än rumsvarmt, mjukt smör på nybakat bröd eller till kokt potatis. Svaret är nej.

Även om man inte har nybakat bröd så är det underbart att smeka följsamt smör på vilken macka som helst. Det smakar mer och man slipper att  det mjuka inkråmet i brödet krullar ihop för att smöret beter sig som ett kautschuk.

Lösningen för många är att nedgradera sig till ett smörgåsmargarin som är mer eller mindre bredbart direkt från kylen. Då förlorar man två av de viktigaste aspekterna; det är inte smör och det är inte gott.

Det finns en mycket enklare lösning; låt smöret stå framme! Med sitt höga fettinnehåll är smör väldigt hållbart. I normal rumstemperatur håller det sig i 7-10 dagar utan problem. Är du lite tveksam så ta fram så mycket som du vet går åt på ett par dagar.  Här hemma går det massor med smör till mackor, bakning och matlagning så vi har en smörbytta med lock som aldrig blir tom.

Smöret påverkas mer av syret än av värme. Vil man undvika att det oxiderar (har själv inte haft det problemet) och vill hålla undan flugor så kan man fylla smörbyttan med vatten så att det täcker smöret. När du tar upp en klick så rinner vattnet av omedelbart.

Smör har lång hållbarhet rent generellt. Bäst-före-datumet kan man överskrida ganska rejält och smör funkar bra att frysa. Läge att bunkra upp när det är extrapris efter storhelger . Då brukar vispgrädden också slumpas ut så då är det bra tillfälle att göra sitt eget syrade smör.

Låt smöret komma in från kylan!

De skitsnygga smörknivarna på bilden säljer Kära Hustrun i sin butik.

Igår hade jag den stora äran att få hålla i provningen vid Simrishamns munskänkars 35-årsjubileum. Egentligen var temat ”Sydvästra Frankrike” men tack vare benäget bistånd från Vinunic så blev det en uppgraderad provning med riktiga prestigeviner från Madiran. Rubriken syftar både på druvan tannat och vinproducenten Alain Brumont.

Tannat är en druva man nästan enbart hittar i sydvästra Frankrike och i Uruguay (!) och den är känd för sin mörka färg, smakrikedom, höga nivåer av syra och snudd på extrema tanniner. Druvan kan också ge mycket koncentrerad frukt och man hittar aromer av lakrits, hallon och mörka bär, exempelvis svarta vinbär och björnbär. På grund av de tuffa tanninerna har den varit svår att hantera och i Madiran var man snudd på att vilja förbjuda den. Det var innan Alain Brumont klev in på scenen.

Alain såg potentialen i druvan och i sin hembygd och bestämde sig för att göra vin på 100% tannat istället för att blanda ut och mjuka upp vinerna med cabernet sauvignon (!) och merlot. Genom att välja ut de bästa vingårdslägena och att arbeta minutiöst noggrant i vingården så lyckades han uppnå en jämn hög mognad där tanninerna och frukten kom i balans. Med nya ekfat rundades karaktären också av ovh vinerna fick förutom kraft även ett mått av elegans. På bara drygt 35 år (han startade sitt projekt nästan samtidigt som simrishamnarna fick sin munskänkssektion) har Brumont lyckats lyfta hela området Madiran ur anonymiteten och placerat sig själv bland världens främsta vinproducenter. Flera av vinerna tar också plats bland vinvärldens ikoner.

Ett vin jag inte provade (var tvungen att avvika på grund av en förkylning som överföll mig på eftermiddagen) var vinet som serverades till maten; 2009 Château Bouscassé. En riktig klassiker i Systembolagets sortiment och konsekvent av hög kvalitet för en mycket rimlig peng. Använder den ofta i utbildningssyfte för att åskådliggöra kraft och tanniner. Mycket bra och ett vin som tjänar på att glömmas några år i källaren. Här är samtliga tillgängliga viner i sortimentet från Brumont.

2010 Jardins de Bouscasse (Pacherenc du Vic-Bilh, vitvinsområdet som överlappas av Madiran). Medeldjup gyllengul färg. Stor rik doft med massor av mogen gul frukt, päron, ananas, honung, bivax och en stor rostad/rökig ton som är förvillande lik fattoner. Torr, mycket frisk, smakrik med koncentrerad gul frukt, stramhet, liten skalbitterhet, gul vaxig frukt, apelsinskal, mandel. Lång och kraftfull eftersmak med mineralitet och kvardröjande fetma. Mycket personligt. (139 kr privatimport)

2011 Montus (tannat och cabernet sauvignon). Tät blåröd färg. Stor, mörkfruktig doft av björnbär, svarta vinbär och en förnimmelse av varm blåbärspaj med vaniljsås. Därunder ruvar toner av tobak, läder, rostad ek och sot. Fyllig, frisk, kraftull, fruktpackad smak som nästan döljer de täta, rika tanninerna, mörk och koncentrerad varm frukt, sot och en grön liten bitterhet i avslutet som av gröna kvistar. Lång, eldig eftersmak. Ung! (199 kr privatimport)

2011 Château Bouscasse Vielles Vignes . Tät blåröd färg. Djup, dov och knuten doft av mörka bär, sot, ny ek, nytt läder och tydlig eldighet. Fyllig, mycket frisk smak med stram fokuserad mörk frukt kring tuffa, tätta tanniner. Balanserad trots ungdom och övermått av syra och strävhet, lång eftersmak av blod, sot och svarta vinbär. 

2011 Château Montus Cuvée Prestige. Mycket tät, nästan opak, blåröd färg. Djup, mörkfruktig doft med sötlakrits, ny ek, nyans av vanilj och blod. Mycket fyllig, frisk, stor rik nästan sötaktig karaktär av mogen koncentrerad frukt som bäddar in massor av täta men mycket fina tanniner. En nästan slank och sval munkänsla med blod, järn, röda bär och jord. Mycket lång och balanserad eftersmak trots uppenbar ungdom. (395 kr privatimport)

2002 Château Montus Cuvée Prestige. Tät blåröd färg. Djup, mörk doft av björnbär, svarta vinbär, lakrits, ny ek, vanilj och en nästan parfymerad liten blommighet och liten ton av svamp. Mycket fyllig, frisk, stor rik och koncentrerad frukt av svarta vinbär och björnbär som glesnat något lite och släpper fram de täta och lite tuffa tanninerna. Lång och ännu outvecklad smak som nästan upplevs yngre än 2011:an.

2001 Château Montus ”La Tyre”. Mycket tät, nästan opak, blodröd färg. Djup, dov, tät doft av lakrits, hyacint, cassis, ek, läder och kött. Fyllig, mycket frisk, mjuk men koncentrerad frukt av solmogna jordgubbar, svarta vinbär, lakrits, läder, kryddighet och rika, fina och väldisponerade tanniner. Kraftfull men elegant med lång eftersmak. Bordeauxlik, ännu ung och med stor potential. (875 kr privatimport)

Som ett komplement till Systembolagets storpacksdominerade monopolsortiment har man idag möjligheten att hitta spännande viner på andra håll. Vinklubbarna på nätet är en laglig väg att beställa vin som i många fall levereras direkt till dörren.

Förutom att det är bekvämt så kan man hitta spännande viner och det är stor bredd på leverantörerna. Winefinder har ett jättelikt sortiment med bredd och djup och många kultförklarade viner och lilla Caviste släpper lådor med sex flaskor vin från små kvalitetsproducenter i starkt begränsad volym.

Den vinklubb jag hört mest om är The Wine Company som är drivs av den stora tyska vinhandeln The Hawesko Group. Grannar, avlägset bekanta och folk som kommit fram efter provningar jag hållit har pratat om dem. De berättar att de ofta handlar av dem och att deras sortimentslådor är trevliga. Sen vill de höra om jag känner till dem och om jag tycker vinerna är bra. Förutom att jag för flera år sedan beställde något nu glömt vin från dem och därefter blivit bombarderad av direktreklam från dem så kände jag inte till vinerna. När det dök upp ett erbjudande på en provlåda om sex olika röda viner fraktfritt för en dryg femhundring så tog min nyfikenhet överhanden.

Det tog drygt två veckor att få vinerna levererade så man får ha lite framförhållning. Urvalet var chianti riserva, ung rioja, valpolicella, chilensk carménere, generisk bordeaux från ett litet okänt slott och en merlot från södra Frankrike från en producent med respektingivande namn. Lite gott och blandat och väldigt förutsägbart.

Jag kastade mig in i provningen med öppet sinne. Den enkla valpolicellan i sin knubbiga flaska hoppades jag mycket på. I Systembolagets sortiment är det snudd på omöjligt att hitta den lätta, bäriga, mjuka charmiga ursprungliga stilen i russinträsket. Vinet Baroncello uppvisade precis de typiska körsbärstonerna och läskande karaktärerna man förväntar sig. Lättsamt, sorglöst, trevligt och enkelt. Hade jag drivit en enkel italiensk kvarterskrog så hade jag valt detta till husvin och gladeligen betalat en dryg femtiolapp för det. Nu kostar vinet nästan det dubbla.

Därefter gick det än mer utför. Rejält. Samtliga viner kan sammanfattas som tunna, korta, snipiga, fruktfattiga, stumma och riktigt, riktigt trista. Visst fanns det variation bland dem. Något vin var lite bittrare och ett annat lite stjälkigare men det var radanmärkningar. Dessutom var vinerna dyra för typ och ursprung även om de hade varit bra. Överlag ligger priserna i linje med Sytstembolaget.

Så nu vet du vart du ska vända dig om du vill ha deprimerande och överprisade viner levererade hela vägen till din dörr.

Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

https://youtu.be/i-zdMkOZTKs

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.