Ibland kommer det mest osannolika diskussioner upp vid det konstigaste tillfällen.

När jag var i Bordeaux förra veckan och vi stod ett sällskap och läppjade Cristal och åt ostron (tufft liv, jag vet) fick jag höra av en i sällskapet att ”rött vin och cola light smakar gott ihop”. Närmare bestämt så skulle det röda vinet smaka bättre om man sippade på cola med sötningsmedel. Vanlig cola funkade inte alls sas det. Några i gruppen tystnade och skruvade besvärat på sig men inspirerad av champagnen började jag teoretisera kring det hela. Eftersom sötma i mat får viner att smaka mindre sött och fruktigt så borde rött vin smaka stramt, strävt och snipigt med sockersötad cola. Sötningsmedel är ju inte sött per definition utan ger bara en illusion av sötma därför borde den inte påverka fruktigheten i vinet utan kanske till och med förstärka den. Fast det var som sagt bara en teori och jag lovade att jag skulle testa själv.

Sagt och gjort. Idag hällde jag upp ett glas rött och ett glas vardera av de två colasorterna. Provade genom att först smaka på läsken och sedan smaka på vinet. Skillnaden var uppenbar. Efter originalcolan smakade vinet strävt, surt, kärvt och bittert och med sötningsmedlet mycket mjukare och fruktigare än innan. Mycket intressant.

Fast vad jag ska ha för nytta av denna kunskap och varför i herrans namn man ska dricka cola till rödvinet…det vete tusan.

Tack Kicki för uppslaget.

Brewdog är det skotska uppstickarbryggeriet som infört punken i bryggerinäringen och blivit omåttligt uppskrivna. Man brygger udda öl som sticker ut och skapar rubriker och ovärderlig marknadsföring. En del är väl mer intressanta än bra och de flesta förtvivlat överhumlade som så många andra öl från nya mikrobryggerier. Det är en stil som jag har lite svårt för. Den påminner alltför mycket om när vinvärlden var överentusiastiska över ny ek och man glömde bort frukten. Lika lite som vintillverkning handlar om timmerlogistik lika lite brygger man öl på humle. Det är frukt och malt som är huvudsaken. Anser jag.

Nåväl. Även om Brewdog inte gör öl som jag köar för så kunde jag inte motstå de flaskor som stod i det alkoholfria sortimentet på Systembolaget. Nanny State ”insanel hopped imperial mild” kom till som svar på anklagelser om alltför alkoholstarka öl. Ursprungligen var ölen på 1,1% men för den svenska marknaden har man fått ner den till 0,5%.

Ölet har en fin, men inte helt klar, bärnstensfärg och det täta krämgärgade skummet har en lite udda grön nyans som gissningsvis kommer av den kraftiga humlingen. Intensiv, parfymerad humlearom som nästan känns lite syntetisk och ligger tung över en litesn ton av torkade aprikoser och säd. Kroppen är vattnigt tunn och smaken kantrar genast av en fullständigt barock humlebeska som för tankarna till stopp-o-väx. Eftersmaken är lätt metallisk, tydligt parfymerad och med en svår beska som inte ger med sig.

Fullständigt onjutbart. Men är det punk? Tja, om vi föreställer oss ett punkband av fullständigt tondöva UNF:are som sköter sin hygien med ohemula mängder av AXE.

Här är några som lyckats med lågalkoholöl däremot.

Så var det dags för första mässdagen på Vinexpo. Mycket söndagslugnt och stilla mellan montrarna och en behaglig utetemperatur med milda fläktar, långt ifrån den dallrande hetta som brukar råda. Mesta tiden idag har gått åt till att rekognisera, vandra i de kilometerlånga gångarna och hälsa på hos producenter jag känner. Lite provningar hanns dock med.

Bland annat provade vi ett tjugotal röda bordeauxviner från 2008 klassificerade som cru bourgeois. Stor variation i karaktärer bland de välgjorda fint strukturerade vinerna. Mest imponerade prisbilden då nästan alla låg i klassen 150-200 kr butikspris. Rikrigt mycket vin för pengarna speciellt med tanke på de hysteriskt galopperande priserna på de högst klassificerade vinerna. Cru bourgeois-vinerna påverkas nästan ingenting av prisstegringen, eller som en vinmakare sa; När du köper en cru bourgeois betalar du för vinet och inte för en dröm. Högst märkligt att så få av dessa viner når den svenska marknaden (läs ”Systembolaget”). Bäst av de som jag han prova var 2008 Château Lilian Ladouys från Saint-Estèphe. Här doftade det klassisk bordeaux med blod, jord, sot och rostigt järn, som ett medeltida slagfält helt enkelt. Smaken var dock mer modernt fruktig och mjuk i stilen utan att för ett ögonblick tappa i fokus, stringens och struktur. När vi frågade om priset hörde vi fel och tyckte att de sa 60€ och vi lyfte inte på ögonbrynen. Rätt pris var 16€!

Det är mycket sprit på denna vinmässa också. Massor med konjak, armagnac och whisky men också lite mer udda produkter. Vi träffade en mycket färgstarka man från destilleriet Liquoristerie de Provence som presenterade en vodka gjord på vindruvor. Sedan några år tillbaka är det tillåtet att producera vodka av vin men detta var första gången jag stötte på det. Vodka de Vigne destilleras av druvmust som inte är helt utjäst och resultatet var en mycket ren, men framförallt fruktig, vodka med mycket rondör och en hel del karaktär bland annat ett svagt drag av anis. Billigt är det inte, runt 600 kr i butik i Frankrike. Vi fick också prova deras pastis och jag nämnde oförsiktigt nog min favorit Henri Bardouin. Genast fick jag veta att ”den var alldeles för kryddig och därför inte en riktig pastis”. Rejält utspädd med vatten, 10 delar till en del sprit, provade vi två sorter som båda var enastående uppfriskande och fräscha. Särskilt Aqualanca föll mig i smaken med sin sin karaktär av pepparmint och verbena som gav ett ett friskt citrusinslag. Ny favorit. Vi provade även utmärkt absinth och fick lära oss att den klart gröna färgen är en bluff. Riktig absinth ska vara vattenklar om den är destillerad eller möjligtvis vara halmfärgad med en blekt grön nyans.

Om en vecka bär det av till Bordeaux och Vinexpo! En helt galet stor vinmässa med 2500 utställare och 50 000 besökare.

Det blir sjätte gången för mig sedan 1999. Mässan anordnas vart annat år och senast missade jag den. Jag längtar dit och folk i branschen tror säkert att jag är tokig. Jag har själv varit där med ett späckat timschema i syfte att göra affärer och det är en snudd på övermäktig och ofta plågsam upplevelse i trängseln i den kilometerlånga mässhallen och i värmen som oftast ligger över 30°. Ofta avslutas dagarna med middagar på något slott en timmes bilfärd bort där maten serveras först efter klockan nio (i bästa fall) och man är tillbaka på hotellet mitt i natten. Låter roligare än det är. Vad är väl en middag på slottet? Ofta en ganska seg och svettig historia.

Men om man är där för sitt stora intresses skull så är det ett Eldorado med alla världens viner (och sprit) att prova och spännande seminarier och samlingsprovningar att delta i. Att bara kunna strosa runt och prova vad man vill, träffa folk man känner, välja och vraka, kunna lämna mässan när man är trött och framförallt slippa att vara klädd i kostym och slips i den skoningslösa värmen.

Jag åker ner redan på fredag nästa vecka och ska besöka Bordeaux’ ruffiga saluhall och Château Soutard i Saint Emilion på lördagen. Har bokat bord på La Tupina som alla snackar om samt favoriten Brasserie Bordelais och kommer att hänga på bohemiskt sköna vinbaren Le Bô Bar. Mässan startar på söndagen och många intressanta provningar är bokade under de tre följande dagarna. Jag kan utlova många spännande rapporter här på bloggen innan jag åker hem på onsdagen!

(På bilden syns den 400 meter långa flytbron som sammanbinder de olika delarna av mässan.)

Några läsare av denna blogg börjar kanske misströsta. Jag har på kort tid skrivit om lättöl, alkoholfri ”pastis” och rosévin och äppelmust. Beror det på att jag är inne i vit period? Nej, bara tillfälligheter. Jag kan utlova massor med vin framöver. Först måste jag dock bara få skriva om en gammal favorit som jag bunkrade upp av igår när jag besökte Kiviks Musteri och som jag nu sitter och läppjar på i solen.

Den mousserande måltidsdrycken Da Vinci fanns för länge sedan som alkoholfritt alternativ på Systembolaget men hittas idag endast på enstaka livsmedelsbutiker samt på musteriet. Det är synd, för det är ett riktigt bra alternativ till maten när man inte vill eller kan dricka vin. Drycken är framställd av en liten del vitt vin, citronsyra, socker och kolsyrat vatten. Det smakar som ett mellanting av vitt vin, mineralvatten och Sprite. Typ. Mycket ren, frisk, lätt och läskande smak som känns lite vuxen med smakbrytningen av vin. Bra som alternativ till läsk också och jättegott med en isbit och en limeskiva. Den här vill jag se på Ica i framtiden.

Det senaste året har en ”snackis” i mat- och vinkretsar varit äpplemust. Det har dykt upp sortrena muster från olika delar av landet och skillnaderna mellan gravensteiner och signe tillisch från olika växplatser har diskuterats som vore de druvsorter. Systembolagets alkoholfria sortiment har berikats med en hel del av dessa närproducerade alternativ.

Eftersom jag befinner mig mitt i äppelriket på Österlen så tyckte jag det var läge att prova olika sorter. I snart sagt varje vägkrök står det en skylt om must från egna odlingar men jag valde två av de mer kända producenterna som skiljer sig åt på många sätt samt en referens.

Kivikås är ett litet musteri med egna odlingar som specialiserat sig på att göra sortren och ofiltrerad must. Deras produkter hittar man på bättre krogar och i välsorterade delikatessbutiker runt om i landet. Genuin gårdskänsla och ett mysigt kafé som varmt rekommenderas.

Kiviks Musteri som ligger lite längre fram på den svindlande vackra kustvägen kantad med äppelodlingar är giganten i sammanhanget. Deras produkter hittas i varenda livsmedelsbutik, antingen under eget namn eller legotillverkat. Äpplets Hus och butiken sägs vara ett av Skånes mest välbesökta turistmål.

Jag började med att jämföra must av gravensteiner från både Kiviks Musteri och Kivikås. Den klara, filtrerade musten doftade mer än den ofiltrerade. Båda var åt det halvtorra hållet och hade en tydlig kryddig, nästan aromatisk karaktär. Kiviks kändes friskare och lite stramare medan Kivikås nästan gav en känsla av äpplekräm eller äppelmos. Mer fruktkänsla i den sistnämnda som kändes hälsosamt nyttig men den filtrerade var definitivt mer att betrakta som en måltidsdryck.

Provade två andra ofiltrerade från Kivikås. Kim är en lite ovanligare sort som både doftade och smakade lite av honung och bivax och var lite torrare i stilen. Cox orange var sötare, fylligare och hade karaktär av tropisk frukt, persika och mango. Nästan svårt att tro att det bara var äpple inblandat. Kivikås muster är pastöriserad, utan tillsatser och kostar 35 kr för 75 cl på musteriet, men enligt uppgift upp till 85 kr i stockholmsbutiker.

Den andra sorten från Kiviks Musteri var aroma som var något sötare men samtidigt med mer stramhet och syra. Smaken var också djupare med toner av röda äpplen och bär samt ett inslag av nypon. Båda musterna från Kiviks Musteri kan jag tänka mig till lite rustikare husmanskost samt till het mat som curry. Kiviks muster innehåller askorbinsyra som konserveringsmedel och kostade 50 kr för två 75 cl buteljer i musteributiken vilket är ungefär samma pris som ute i handeln.

Referensmusten köpte jag på PA Frukt som ligger precis i utkanten av Kivik och har en mycket anspråkslös fabriksförsäljning. Den enda musten de har till försäljning är gjord på en blandning av olika sorter är ofiltrerad och innehåller inga konserveringsmedel. Av de provade sorterna skiljde sig denna i färg genom att vara ljust gulgrön och lätt opaliserande. Doften var mycket frisk och gav intryck av nyplockade gröna äpplen. Smaken var lite torrare och hade struktur som kom av en lite äppelkärv munkänsla och frisk syra. Lättare, friskare och fräschare än de övriga. 22 kronor för 50 cl men fanns även på 5 liters bag-in-box för 100 kr.

Det börjar se ut som en trend. I går skrev jag om lättöl och idag blir det helt alkoholfritt. Men lugn. Det är bara tillfälligt.

Eftersom Gustibus skulle ha terminsavslutning med bouleturnering passade jag på att testa och servera alkoholfria alternativ till pastis och rosévin. Jo, du läste rätt! Det finns alkoholfri ”pastis”. Jag skojar inte.

Girard Anisé Sans Alcool kommer i en flaska om en liter, ser ut som färdigblandad pastis och kostar 59 kronor. Trots stor skepsis både doftade och smakade den som den skulle. Med en isbit var den inte helt olik en rejält vattnad pastis och hade mer komplexitet och balans än många alkoholstinna lågprisvarianter man kan hitta på franska supermarkets. Måste säga att jag är helt chockad och kan tänka mig att i sommar sitta och sippa på en Girard när jag behöver köra bil lite senare.Fast när jag kört färdig för dagen så blir det förstås Henri Bardouin.

Med denna oväntat positiva upplevelse i ryggen gav jag mig i kast med 2010 Arc-En-Ciel Grenache som är ett avalkoholiserat vin från södra Frankrike. Helt kort kan jag säga att det hade en diskret doft av fis och en spritsig, spretig smak med en eftersmak som inte på långa vägar var tillräckligt kort. AVSTÅ! Köp smaksatt vatten eller vad som helst annat. Hurv!

När jag besökte Bondens Marknad i Malmö igår hittade jag, lite oväntat, öl från Skånehill Gård i Kvidinge. Skånehill har en gårdsbutik och av döma av sortimentet är de närapå självförsörjande. Det senaste tillskottet är ett mikrobryggeri i ordets rätta bemärkelse. Sedan i påskas brygger de en sats om dagen och maximalt 50 liter åt gången. 350 liter kan man som mest få fram på en vecka och då ska det fördelas mellan pilsner, ale och lemonad av olika sorter. Ett sant hantverk med andra ord.

Man brygger endast lättöl, men vilken lättöl. Utan tvekan den allra bästa jag provat och bra mycket bättre än många starköl från andra svenska bryggerier, stora som små. Förbannar mig själv att jag bara köpte en flaska av varje sort. Fast nu har jag ju en anledning att köra en tur till Kvidinge.

Qvidinge Lättpilsner: Något lätt grumlig, ljust bärnstensfärgad. Stor humlearomatisk doft med tydlig sädeskaraktär och liten citruston. Fyllig, matig smak med stor fruktighet med drag av aprikos, mycket fint balanserad beska och lång rik, fruktig och något syrlig eftersmak med liten blommig aromatisk ton. Strålande bra! Vill ha mellanölsversionen NU!!!

99 Guldale: Något lätt grumlig, mörkt bärnstensfärgad. Medelstor doft med mycket tydlig sädeskaraktär (sädessilo), diskret knäckig, lätt rostad och ton av mörkt bröd. Fyllig, matig, maltig smak med stor fruktighet, melass, säd, anis, rågbröd och fint balanserad humlebeska och lång smakrik, fruktig och syrlig eftersmak med lite knäckig och rökig ton. Som en mycket bra real ale!

Anm: Etiketterna på flaskorna är svarta men framstår som blå på fotot.

Fick prova Absolut Svea ”Limited Edition” idag. En vodka smaksatt med äpple och ingefära, endast för den svenska marknaden. Kul. Jag minns att jag för många år sedan spånade om att man skulle stärka den svenska profilen på vodkan genom att smaksätta den med lingon och kalla den Absolut Astrid. Fast det här är nästan lika bra, särskilt med den fräcka flaskan dekorerad av Fredrik Söderberg.

Stor, tydlig doft av lite övermogna, solvarma gula äpplen, citrus och en lätt kryddigt aromatisk ton. Ren, fruktig, oljig smak med den markanta äppelsmaken dominerande tillsammans med en liten frisk citruskaraktär och en pepprig hetta på tungan. Behaglig smaksättning som gav känslan av en mycket ung calvados med kryddhetta. Spontant tänkte jag att den skulle sitta fint till sushi.

Det snackas mycket om alla varuprover som mat- och vinbloggare får. Ska man döma efter vad jag blir erbjuden så hör det snarare till ovanligheterna att gratisgrejer dimper ner. Kanske inser marknadsavdelningarna det lönlösa i att skicka en bag-in-box eller en presentcheck på smaksatt crème fraîche till mig. Kivik/Åkesson skickade dock ett tetra-vin i vintras och nu fick jag Kiviks Äppelvin med posten. Tack så mycket.

Ren, stor, distinkt doft av mogna svenska äpplen med den typiska, lite flyktiga etylentonen som ger äpplen dess snudd på artificiell ton. Halvtorr (29 g socker/liter), fruktig och lite skalkärv smak där den tydliga äpplekaraktären kommer tillbaka. Syran känns inte frisk utan snarare lite aggressiv, säkert beroende på den höga andelen äppelsyra. Smaken är kort och lite platt men är precis vad man kan förvänta sig av ett äppelvin. Enkelt och äppligt på ett somrigt vis.

Om man inte är särskilt förtjust i äppelvin så är detta inte något man sitter och läppjar på för upplevelsens skull. Däremot tror jag att det är utmärkt till indisk curry och heta asiatiska rätter. I sådana sammanhang kan kanske priset på 70 kronor motiveras. Annars får man mycket mer karaktär (men mindre alkohol) för en billigare peng i en normandisk cider.

Då man vare sig på etiketten eller i produktbladet nämner äpplenas ursprung utan bara anger ”framställt på Österlen” så misstänker jag att åtminstone delar av äppelmusten är importerad.