Vissa viner förvånar. Särskilt gäller det många viner från erkänt pålitliga producenter som skrivs upp av en nästan enig vinskribentkår.

2007 Couvent de Jacobins Bourgogne Rouge kommer från den stora kvalitetsproducenten Louis Jadot som är väl representerad på både Systembolaget och vinlistor. Brukar prestera en jämn kvalitet på bra nivå men utan större uttryck trots att många av deras vingårdar drivs enligt biodynamisk mysticism.

Doften domineras av en stjälkighet, toner av omogna röda bär, kanelton och en oförklarlig nästan artificiell saftkaraktär. Smaken är tunn, snipig, snudd på renons på frukt sånär som på kärva lingon och röda vinbär och med en obalanserad och nästa gisten karaktär. Bitter och befriande kort eftersmak. Ett bedövande trist exempel på röd generisk bourgogne. 100% pinot noir anges som sig bör, men det smakar som 70% druvor och resten stjälkar.

2009 Georg Breuer Riseling Sauvage säljer bra på Systembolaget och är nog den tyska riesling som hittas på flest krogar i landet. Producenten är högt respekterad i sommelierkretsar (åtminstone i Sverige) och rutinmässigt uppskriven i pressen.

Liten, knuten doft av citrus, omogen banan och något som med lite välvilja kan tolkas som mineralitet. Smaken är lätt, bentorr med en hög obalanserad syra, mager fruktighet som minner om sura, gröna äpplen och citrus. Eftersmaken domineras av en påträngande beska och en liten orenhet som kanske av mindre vetande översätts till ”mineralkaraktär”.

Båda vinerna kommer från importören Vinunic som är en omtalat duktig leverantör och representerar många av de absolut främsta vinproducenterna. De är också mycket skickliga och aktiva med marknadsföringen av sina viner och provningar med producenter. De bekväma skribenterna med sitt flockbeteende tar tacksamt emot.

Edit: Har justerat sista stycket något då jag inte har någon anledning att låta någon skugga falla över Vinunic. Antydningar hänger dock fortfarande tunga över okritiska vinskribenter.

Idag fick jag tillfälle att prova ett vin som var okänt för mig (Tack Kristoffer!); 1999 Yalumba The Octavius.

Vinet räknas tydligen till en av Australiens ”ikonviner” och har tillverkats sedan 1990 av shiraz från mycket gamla vinstockar i Barossa Valley. Vinet lagras på 90-litersfat (vanligtvis 225 liter) tillverkade i Yalumbas eget tunnbinderi av amerikansk ek.

Eftersom Australien är ett av mina svagare områden och man sällan provar mogna viner därifrån skulle det här bli spännande. Det blev det inte.

Vinet hade en påtagligt flyktig ton av aceton och osade av hyvelspån, torkad mynta och drottningssylt som stått och blivit gammal. Smaken var tunn med gisten frukt och en totalt dominerande fatkaraktär, strävhet och bitterhet. Platt, trist, uttorkat och åldrat i förtid. Inget som ens kunde charma en vingerontofil som jag. Har svårt att tänka mig att detta vin någonsin varit drickbart med den kompakta ekboaseringen. Vasken nästa.

I början av augusti bloggade jag om en trevlig, röd bourgogne som jag tyckte var ett bra exempel på den klassiska, lite kraftigare stilen. Arvid kommenterade att han inte fattade hur jag kunde tycka den var klassisk och föreslog två alternativa viner som jag genast beställde. Nu har jag testat.

2006 Bourgogne Cuvée Saint-Vincent från Vincent Girardin är enligt hemsidan odlat enligt biodynamisk vidskepelse och buteljerat (med skruvkapsyl) efter månkalendern. Det brukar inte påverka smaken negativt.

Ganska djup, lätt blåröd ton. Stor och något utvecklad aromatisk doft av nypon, sura körsbär, cederträ, kanel samt lite animaliska inslag som lufttorkad skinka och ett uns ”skitiga lakan”. Smaken är medelfyllig med bra frukt av röda bär, jordgubbar, mörka körsbär, färska örter och en mycket frisk syra som håller upp vinet. Mjukt vin men med en bra, kryddig fatstruktur, en liten eldighet, ett drag av beska och stramt avslut. Balanserat och harmoniskt vin som kommer att utveckla ansenlig komplexitet med några års flasklagring.

Välgjort och klassiskt åt det modernare hållet och till ett bra pris. Bra resultat från ett mellanår. Bud på att köpa hem ett gäng och lägga undan.

2008 Bourgogne Cuvée Prestige från Domaine Philippe Charlopin-Parizot har jag ingen särskild information om. Gillar den enkla presentationen, men det till inget förpliktigande ”cuvée prestige” kunde de skippat.

Röd färg som drar åt blått med ganska låg intensitet. Doften lite återhållen och dominerad av syrliga, röda bär som lingon och omogna jordgubbar. Här finns också toner av örtte och hö som är ganska typisk för pinot noir. Medelfylligt vin med markerad syra men med en röd fruktighet som är förvånansvärt rund och varm. Den lilla hettan och det abrupta slutet indikerar att man chaptaliserat vinet. Ganska markerad och lite torr ekstruktur samt en liten kartighet i eftersmaken. Något obalanserat och snipigt.

Det här vinet är definitivt typiskt och klassiskt för Bourgogne om vi pratar om den traditionella* stilen. Absolut inget fel på det, till rätt mat säkert helt underbart, men ganska många pengar för dyrt. Vinet är säkert hämmat av den svåra årgången. Jag dricker det dock gärna om jag blir bjuden.

Passar också på att riva av vita och ekologiskt odlade 2008 Bourgogne Vézelay ”Le Galerne” från Domaine Montanet-Thoden som jag fick av en kollega häromdagen. Finns inte på Systembolaget men priset bör hamna någonstans kring 130-150 kr.

Något ljust gul färg åt det gyllene hållet. Medelstor, mycket frisk doft av gula äpplen, mogen citrus, honungsmelon, tydligt smörighet och lätt rostad ton. Smaken är lätt till medelfyllig med en ett första intryck av stor fruktighet som snabbt slor över i en mycket frisk och hög syra och mycket tydlig, torr och stram mineralton. Mycket karaktär av citrus, omogna aprikoser och en liten smörighet. Svårt att avgöra var mineraltonen slutar och fatstrukturen tar vid.

Ett vin som kräver lite flasklagring eller rätt mat. Funkade bra till en sallad med färska räkor vända i majonäs, grön Tabasco, dill och citronzest. Mycket lik en bättre chablis i stilen.

* Ett snällt sätt att säga att ett vin inte har tillräcklig frukt är stramt och lite motsträvigt.

Fredagsmys och perfekt läge för sista ”magsårsvinet” att knäckas; Deutz Brut Classic.

Detta är en årgångslös standardcuvée från ett medelstort, respekterat hus som är ett av de äldsta i Champagne.

Mycket ljus färg och fina små bubblor. Medelstor, lätt jästig och fruktig med inslag av rostade hasselnötter, citrus och mineral. Medelfyllig, torr och med balanserad, lite stram syra, karaktär av gula äpplen, bra kropp och liten fetma. Lång, elegant eftersmak med markerad mineralitet. Snyggt komponerad standardchampagne.

Helt ok, men det finns mer karaktärsfulla viner till bättre pris. Däremot en snyggt paketerad bröllopschampagne som säkert tilltalar både den kräsne och den bubbelovane.

Dags för det tredje av mina ”magsårsviner”; 2004 Coto Vintage Reserva.

Detta är en Rioja jag inte hade några högre förväntningar på. De flesta har säkert stött på ”lillebror” El Coto Crianza och andra syskon i olika kulörer på Systembolaget och nästintill varenda kvarterskrog och pizzeria runt riket. Storsäljare och väl spridda som ogräs genom tvingande krogavtal med Spendrups som är leverantör.

Med låga förväntningar blir man ofta positivt överraskad. Så och denna gång.

Djup, nästan blåröd färg och en ganska stor, fruktig doft med tydliga toner av solvarma jordgubbar och värmande alkohol. Kryddig, lätt aromatisk ton av vanilj, rostad ek, tobak, mörk choklad och en lätt anstrykning av dill. Fyllig, fruktig och ganska mjuk men med en bra syra och fin fatstruktur. Choklad, mörka körsbär, kryddighet och vanilj dominerar aromerna och eftersmaken är ganska lång och harmonisk.

En riktigt trevlig rioja i modern stil.

EDIT: På begäran kommer tips på mat som kan passa till vinet. Lovar att bli bättre på det framöver:

Prova till stekt/grillat marmorerat nötkött med exempelvis en krämig potatsigratäng. En mustig gryta, typ en boeuf bourgignon, eller en vitlöksspäckad lammstek, rostade rotfrukter och ratatouille. Kraftig, rik och mustig mat med lite söta tillbehör.

Det är bara att vänja sig. Svenska viner är här för att stanna.

Igår provade jag ett nytt spännande vin; 2009 Sydväst & Nordväst Solaris*. Vinet är ett samarbete mellan Vingården i Klagshamn, där druvorna odlas, och Vingården i Åhus där de vinifieras. Druvan är solaris som visat sig fungera mycket bra i svenska förhållande, ge hög kvalitet samt lämpa sig väl för fatjäsning och lagring. Att druvan också producerar höga sockernivåer avslöjade en snabb titt på etiketten; 15%!!!

Det är ganska anmärkningsvärt att ett vin odlat strax söder om Malmö når upp till en naturlig alkoholhalt man normalt brukar hitta hos kaliforniska viner. Än mer uppseendeväckande är att vinet trots det har en restsötma (ej utjäst socker) på 12 g/l! Var ska detta sluta?

Trots den höga alkoholen slog det inte igenom i doften som påminde om en solmogen chenin blanc med toner av gråpäron, ylle, tropisk frukt och en tydlig, nästan rökig mineralton. Smaken var fyllig, fruktig och nästan fet med massor av gul solmogen frukt och en frisk citruston. Framstår som torr trots restsockret. Alkoholen gav en åtstramande och värmande känsla som förstärktes av en ganska disktinkt mineralkaraktär. Mycket karaktär och smak och bra längd.

Det här är inget billigt vin, det ligger i klass med en bättre premier cru från Chablis, men med tanke på hantverket, den låga avkastningen (runt 20 hl/ha), det speciella ursprunget och att vinet är mycket njutbart idag så är det inget orimligt pris.

*Säljs endast i butiken i Limhamn.

Är man en bordeauxnörd som jag får man med tiden personliga favoriter man ständigt återvänder till. Pålitliga som gamla vänner finns de där när man blivit besviken på nya bekantskaper. Det är sällan de riktiga toppslotten (kanske för att man sällan har råd att dricka dem), utan de i mellanklass som stretar på lite skymundan.

Château Chasse-Spleen är just en sådan trogen vän, lite kusinen från landet då slottet ligger i mindre ansedda och lite avsides belägna kommunen Moulis en Médoc. Egendomen levererar viner som kan njutas ganska unga, som denna, men alla äldre årgångar jag provat har utvecklats fantastiskt väl. Lite besviken är jag dock på att de bytt ut det gamla typsnittet mot en vederstygglig star trek-liknade font. Men en ansiktslyftning får inte stå emellan gamla bekanta.

Djupt blåröd och tät färg. Ganska stor, ung och fruktig doft med tydlig karaktär av svarta vinbär och inslag av jordgubbar och grön paprika. Dova toner av bränd, lite sur ved, tjära och svartpeppar. Medelfyllig, mycket frisk med tät fruktighet där svarta vinbär dominerar igen, mycket balanserade tanniner och tydlig rostad fatkaraktär. I eftersmaken kommer den lite brända, sotiga karaktären tillbaka kombinerad med en tydlig, stram mineralton.

Pålitlig bordeaux till överkomlig pris att både dricka och spara i många år trots att den kommer från ett av de lite svagare åren på 2000-talet. Finns fortfarande att hitta på Systembolaget.

På flera ställen i media har ”nya rön” från forskare i Reims i Champagne återgivits.

Enligt vad de efter lång tid kommit fram till är att man…*trumvirvel*… behåller upp till dubbelt så många bubblor i glaset om man lutar det och låter vinet rinna utmed sidan. Det var en föga sensationell upptäckt. De hade kunnat fråga vilken ölhävare som helst och fått samma svar.

Vad som däremot är väldigt förvånande är att man ska hälla på detta sätt för att bubblorna ”förmedlar smak och arom”. Kolsyra i sig upplevs som syrlig och döljer därför sötma men även fruktighet. Kolsyran binder även aromämnen även om de i måttliga mängder även ”lyfter” doftämnen till doftreceptorerna. Faktum är att för mycket kolsyra i champagnen förtar upplevelsen av vinets smak och arom. Prova att stoppa ner näsan och dofta direkt i champagneglaset precis när vinet är upphällt. Du lär få en kolsyrechock rakt upp i näsan. Därför ska man snarare försöka bli av med en del av kolsyran genom att hälla vinet rakt ner i glaset.

Ännu konstigare blir det när den ultimata serveringstemperaturen anges till 3.8°! Ju kallare något är desto mindre doftar och smakar det. Om du verkligen inte vill ha ut någon upplevelse  av din dyrköpta champagne ska du följa forskarnas råd. Annars kan du välja att servera vinet vid ungefär 10° och dricka ur ett vanligt vinglas med stor kupa där kolsyran förflyktigas och aromer stannar kvar. Du kommer att få en betydligt större upplevelse.

Här kan du läsa mina serveringsråd för champagne.

(För övrigt är det crémant de bourgogne i glaset på bilden om nu någon skulle notera det)

Idag har regnet stått som en kompakt vägg utanför fönstren här i Malmö. Det var helt klart läge att trösta sig med en Bellini.

Sedan jag såg Jamie Oliver blanda ihop den klassiska drinken i Jamie Oliver upptäcker Vendig har jag varit sugen på att göra den själv. Egentligen ska det vara prosecco i den, men det fick duga med en halvtaskig crémant jag hade hemma. Smaskigt! Som en smoothie för den som inte vill vara nykter men ändå känna sig lite sund.

Till en butelj: Bryt sönder 2 mogna persikor och ta bort kärnan. Pressa ut fruktköttet genom en trådsil med en slev. Blanda ut fruktpurén med lite vin så den blir lättflytande. Portionera ut ett par matskedar i varje glas och fyll upp med iskallt mousserande vin (det skummar kraftigt!). Drick genast!

Marknadsföretaget Cision har listat Englands tio bästa vinbloggar. Vilka är Sveriges bästa? Några förslag?

1. SPITTOON

2. Drinking Outside The Box

3. Jamie Goode’s Wine Blog

4. THE WINESLEUTH

5. Wine Conversation

6. winedr

7. Confessions of a Wino

8. Worcester Sauce

9. The Pinotage Club

10. bordeaux undiscovered blog