De som följt denna blogg känner min faiblesse för Bordeaux, jag har till och med försökt lansera en egen budgetbordeaux (som tyvärr inte finns tillgänglig längre). Jag älskar verkligen de stora klassiska vinerna men vet också att i den enorma produktionen från området så finns fantastiskt mycket bra enkla vardagsviner (och en förfärlig massa skräp också). Därför försöker jag prova alla billigare bordeauxviner som lanseras på Systembolaget för att se om någon lyckats hitta guldkornen.

Med en prislapp på 79 kronor så är 2018 Château Haut Chevalier i särklass billigast i sortimentet. Nu har vinet ingen närmare geografisk bestämning än ”Bordeaux”, men jag gjorde en ”Mats-Erik Nilsson” och letade upp egendomen på Google Maps och den ligger mitt inne i hjärtat av Entre-Deux-Mers. Härifrån kommer vanligtvis enkla, friska vita viner samt enorma mängder enkelt rött vin. I denna prisklass brukar druvblandningen totalt domineras av merlot som ger större skördar och mjuk saftig karaktär. Ovanligt nog är sammansättningen i detta vin 80% cabernet sauvignon och 20% av druvan malbec. Den sistnämnda är en klassisk bordeauxdruva som mer eller mindre försvunnit från området men blivit otroligt populär i vinerna från Argentina.

Kan då en en bordeaux till ett så lågt pris vara värt att ens överväga? Svaret är ja. Detta är ett enkelt vin, men ett ärligt, välgjort och njutbart sådant. Här finns fina, bäriga och kryddiga toner på näsan och till och med en liten komplexitet i form av brettanomyces – en typ av jäst som ger den där karaktären av häst och stall. Smaken är torr, frisk, medelfyllig med saftiga mörka och röda bär och väldigt lätta och fina tanniner. Här finns också kryddighet, pepprighet och tydliga toner av lakrits. Man känner närvaron av malbec som ger vinet lite tyngd.  Ställ upp vinet på buffén, skölj ner hämtpizzan med det, packa ner i picknick-korgen eller servera lite svalt ljumma sommarkvällar. Inget att fördjupa sig i men ett charmigt vin perfekt för härliga klunkar. Ett litet fynd!

En radanmärkning: Någon hos importören Pernod Ricard har inte gjort sin matteläxa med tanke på vad de skriver i produktinformationen: ”Skörden startade 28 september och höll på fram till 12 oktober och under hela perioden hade druvorna en perfekt mognadsgrad. Vinet görs med traditionella metoder och vilar åtta månader på ek innan det buteljeras.”  – Om de sista druvorna skördades den 12 oktober så bör de ha jäst i åtminstone en dryg vecka och då närmar vi oss november. Med åtta månader på fat så hamnar vi nu i juni då vinet lanseras på Systembolaget. Inte mycket tid att buteljera och leverera vinet. Absolut max sex månader, förmodligen kortare, kan vinet ha legat på ekfat och sannolikt i stora begagnade ekfat då det är en obefintlig ekkaraktär i vinet.

Edit: En vaken läsare noterade att på Systembolagets hemsida anges att ”Vinet har lagrats på ståltank tillsammans med ekchips”. Av detta kan vi lära oss att ”vila på ek” som importören skrev inte betyder att det legat på ekfat – det har vilat på ekchips…men fortfarande inte i åtta månader.

När jag i lördags landade efter tio dagar i Tokyo så hade jag ett drygt dygn på mig att hämta andan. Därefter var det dags för ett 3-dagars internat på Kronovalls Slott och föreläsningar för mina sommelierstudenter. Det var bara att mota undan jetlaggen och bita ihop.

Under internatet som är en inledande del av Gustibus sommelierutbildning så ingår också middagar med olika utvalda drycker som en del av kursen. Det är ett rent nöje att välja dryckerna till den fantastiska maten som serveras på slottet. En stående dryck de senaste åren har varit umeshu – en typ av japansk likör på macererade gröna plommon (ume) som egentligen är aprikoser. Fantastiskt fruktig och halvsöt till söt med en intensiv syra och toner av bittermandel passar den till förvånansvärt  många desserter. Denna gång serverades den till en ljummen mandelkaka med gräddfilsglass, havtorn och rostad vit choklad. Det var en sån där kombination som fick änglarna att sjunga.

Under internatet görs också studiebesök, bland annat hos goda vännerna på Skepparps Vingård. Som av en händelse bjöds vi där på en drink bestående av umeshu och deras fantastiska flaskjästa cider (skrivit om den förut – ni måste prova). En riktigt läcker och frisk drink där den tydliga äppelkaraktären gifte sig med mandeltonen. En variant på Kir Royale där man bottnar glaset med 4 centiliter umeshu och toppar upp med riktig cider. Umeshun som användes var en riktigt bra variant, Hakatsuru Umeshu Genshu, där plommonen/aprikoserna macererat i 10 månader i genshu (outspädd sake) och sedan sötats upp. Alkoholhalten är 19% och förutom till drinkar och desserter försvinnande god on the rocks. Jag har aldrig mött någon med puls som inte älskat umeshu.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter min tredje sakeutbildning, denna gång på plats i Tokyo, börjar jag få lite grepp om denna japanska specialitet. Därför har jag också gjort en tredje, mindre uppdatering av min text om sake. Håll till godo och lova att du provar denna speciella dryck.

Under senare år har fler och fler upptäckt sakens spännande värld och upptäckt ett nytt aromspektrum av subtila dofter från vita frukter och blommor och spännande toner från havet. Även munkänslan är annorlunda, långt borta från ölens beska, vinets syra och strävhet eller den brännande känslan av sprit. Till skillnad från de allra flesta andra alkoholdrycker så innehåller sake ganska höga nivåer av den femte grundsmaken umami. Generellt kan sägas att sake ska definieras av klarhet, renhet och harmoni. Många restauranger har också noterat att dessa egenskaper lämpar sig väl till en mängd olika rätter förutom den obligatoriska sushin och sashimin.

Ändå uppfattas sake fortfarande av många som något konstigt och främmande. Sake har en mycket annorlunda, lång historia och kulturell bakgrund, etiketterna är snudd på omöjliga att tolka för den oinvigde och även framställningen är för de flesta ett mysterium. Så frågan ”vad är sake” är fortfarande relevant.

Till att börja med finns det många missuppfattningar om sake. De vanligaste är att sake är risbrännvin eller risvin. Låt oss göra det klart från början; sake är inte ett destillat och därför inte sprit. Sake är inte gjort av druvor eller frukt och därför inte ett vin. Det finns bara ett sätt att beskriva denna dryck; sake är sake. Punkt slut. Den officiella och korrekta definitionen är ”en dryck som tillverkas av ris, koji och vatten genom en jäsnings- och filtreringsprocess.”

Ordet ”sake” på japanska betyder ”alkoholhaltig dryck” och omfattar faktiskt alla typer av alkoholhaltiga drycker. Det vi kallar ”sake” beskriver japanerna själva som ”nihonshu”. För enkelhetens skull kommer jag att använda ”sake” i den här texten.

Sake är ett resultat av en slags bryggningsprocess där man använder ris och vatten. Sake kan vid första anblicken tyckas vara en enkel produkt tills vi tittar närmare. Vattnet är ett bra exempel för att visa hur en enkel ingrediens kan ha stort inflytande på slutresultatet. De flesta av oss smakar skillnad på kranvatten när vi reser mellan olika städer. Sake i sin slutliga form består av över 80% vatten, men detta är fortfarande bara en bråkdel av allt vatten som används i processen. Riset tvättas, blötläggs, ångas och vatten tillsätts även under jäsningen och som utspädning innan buteljering. Innan saken hamnar flaskan har vatten motsvarande 30 gånger vikten av riset använts. Liksom de flesta kända bryggerier i Europa har därför de viktigaste sakebryggerierna anlagts vid källor och vattendrag med bra vatten.

Det ris vi vanligtvis äter tillhör typen indica. Till sake används ris av typen japonica, både den sort som är avsedd till matris samt den sakespcifika sort som kallas sakamai. Det finns cirka 75 sorter, alla med olika egenskaper ungefär som druvor. Sakamai skiljer sig från matris genom att ha större och mjukare korn samt att stärkelsen är koncentrerad till mitten av kornet. Det senare är viktigt eftersom det gör det möjligt att effektivt polera riset och avlägsna proteiner, vitaminer, aminosyror och fett. Dessa ämnen förekommer naturligt i ris liksom i druvor och korn, men under produktionen av vin och öl är de närvarande under hela processen. Dessa ämnen ger bismaker och bildar nya föreningar såsom finkeloljor under jäsningen. Eftersom de helt kan avlägsnas från riset är sake kanske den renaste alkoholhaltiga dryck du kan hitta.

En komplex och viktig process som påverkar den slutliga kvaliteten är poleringen av riset. Hur mycket av riset som poleras bort har avgörande inverkan på smaken. Ju högre grad av polering desto finare och renare slutprodukt. Att polera riset ner till 50% med moderna maskiner tar cirka 48 timmar, när det förr gjordes för hand, kunde det ta upp till en vecka. Poleringsgraden (seimaibuai) skrivs alltid ut i procent och anger hur mycket av kornet som återstår. Ris till sake har i allmänhet en seimaibuai på 50-70% medan polerat matris endast 90%.

Efter poleringen tvättas, blötläggs och ångas riset. Dessa tre processer kan ytligt sett verka väldigt enkla, men som alla steg i skapandet av sake kräver de den högsta nivå av omsorg, kunskap, erfarenhet och expertis.

De flesta av oss vet att jäst omvandlar socker till alkohol. När man gör vin finns sockret enkelt tillgängligt i druvan och kan omgående omvandlas till alkohol. När vi ska brygga öl måste vi först låta kornet gro för att bilda de enzymer som kan bryta ner stärkelse till jäsbart socker. När vi gör sake har vi också stärkelse, men i form av ett risgryn som är polerat och därför inte kan gro. Enzymet måste komma från annat håll. Det är här som koji kommer in i bilden.

Koji framställs genom att mögelsporer sprids över det ångade riset som placeras i ett varmt rum med hög luftfuktighet. Under de närmaste två dagarna växer möglet till och riset vänds och blandas regelbundet. När mögelsvampen äter sig in i kornet bildas det enzym som sedan bryter ner stärkelsen. Den färdiga produkten ser ut som frostiga korn. Koji tillsätts minst fyra gånger under bryggningen och används alltid helt färsk.

Vilken typ av jäst som används i tillverkningen av sake är kanske den enskilt viktigaste parametern då den inte bara påverkar smaken utan även munkänslan och kanske framför allt arombilden. Eftersom vår upplevelse av smak i stor utsträckning påverkas av luktsinnet är jästen särskilt viktig då den bidrar till alla de subtila nyanserna. Liksom för vin och öl används även för sake i sällsynta fall den naturligt förekommande jästen. Idag används dock nästan uteslutande odlad och officiellt listade  jäststammar och omfattande forskning bedrivs på området.

För att få igång jäsningen behöver vi en ”förmäsk” som kallas moto eller shubo. Denna får man genom att blanda koji, ångat ris, vatten och jäst. För att mikrorganismer inte ska fördärva processen tillsätts mjölksyra om man inte tillämpar den arbetskrävande traditionell metod kimoto där mjölksyran uppstår naturligt. Efter två till fyra veckor har en förmäsk med hög jästkoncentration skapats. Förmäsken blandas sedan i en öppen tank med mer ris, koji och vatten. Detta görs i tre steg under loppet av fyra dagar. Varje gång dubblas den tillsatta mängden ingredienser. Anledningen är att om allt skulle tillsättas på en gång skulle den känsliga jästkulturen bli allt för utspädd, mikroorganismer ta över och allt bli fördärvat. Efter dessa steg har vi nått fram till den slutliga mäsken – moromi. Denna mäsk jäser sedan under två till fyra veckor under rigorös kontroll. Det unika med denna jäsning är att enzymerna frigör jäsbart socker samtidigt som jästen omvandlar det till alkohol i en parallell process. Se jämförelsen med vin respektive öl nedan. 

Under årets varmare del odlas och skördas riset men under vinterhalvåret så pågår bryggningen. Ju svalare och långsammare jäsning, högre poleringsgrad och med rätt jäst så får vi de eftersträvansvärda aromer som kallas ginjo. De är tydligt fruktiga och kan likans vid banan, persika, litchi och aprikos.

Efter avslutad jäsning kan man välja att tillsätta neutral alkohol. Detta görs för att saken ska bli lättare men det späder samtidigt ut aromerna. Därefter måste saken avskiljas från fasta ämnen, osmälta riskorn och bottensats. Traditionellt sker detta i säckar av kraftig bomull som pressas eller bara lämnas för att låta saken separeras av tyngdkraften. Vanligtvis pastöriseras därefter saken, men det finns opastöriserad sake (namazake) som ständigt måste hållas kyld. Sake lagras oftast i minst 6 månader för att runda av smakerna varefter den brukar spädas ner till en alkoholhalt på cirka 15-16% från den ursprungliga nivån på 20%. Outspädd sake betecknas senshu.

Så hur kan vi avnjuta sake när vi har en flaska framför oss? Sake av hög kvalitet kan drickas både varm och kall. Enklare sake serveras vanligtvis varm, men de mer komplexa och nyanserade smakerna i högre kvaliteter kommer bäst till sin rätt när den serveras runt 10-12 grader. Traditionellt dricks sake i små cylidriska porslinskoppar (ochocko) eller grunda små skålar (sakazuki)  men personligen föredrar jag vitvinsglas som bättre lyfter fram de komplexa aromerna. Ibland ser man att sake serveras ur små träaskar (masu). Dessa är ursprungligen rismått och används idag mest i ceremoniella sammanhang samt i en del barer där ett glas placeras i asken och sken hälls i glaset tills det flödar över. Masu rekommenderas inte att drickas att njuta sake ur då trät avger smak.

Sake passar många olika typer av rätter. Man kan säga att sake sällan bråkar med maten. Naturligtvis är det japanska köket ett självklart val, men sake har många andra användningsområden. Till färska skaldjur, råa ostron och gravad lax smakar det fantastiskt, ofta bättre än den traditionella torra vita vinet där syran ibland kan vara ett problem. Sakens höga nivåer av umami gör att den lämpar sig väl till umamirik mat där vin kan ställa till problem. Prova också som aperitif med salta tilltugg och tapas.

Vanliga typbeteckningar.

Futsushu – enkel sake, ofta halvtorr, som inte faller in under några av de övriga kvalitetsbeteckningarna, i vinvärlden ”ett bordsvin”. Kan vara både bra och dålig, men alltid enklare. Oftast den mer industriellt framställda volymsaken.

Junmai – hög till mycket hög kvalitet, ofta torr, riset måste poleras till minst 70%. Junmai betyder ”rent ris” och får alltså bara innehålla ris, kojiris, vatten och jäst. Ingen tillsatt alkohol.. Junmai kan användas tillsammans med andra beteckningar och anger då endast att ingen alkohol är tillsatt, ex Junmai Daiginjo.

Ginjo och Daiginjo – mycket hög kvalitet, ofta torr,are. Riset måste poleras till 60%  respektive 50% eller mer, alkohol får tillsättas till mäsken. Ofta används en särskild typ av jäst och jäsningen sker vid lägre temperatur och under längre tid cirka 30 – 36 dagar vilket driver fram aromern av ginjo. 

Tokubetsu – Tokubetsu betyder ”special” och indikerar exempelvis att man använt sig av ett särskilt ris eller speciella, arbetskrävande eller väldigt traditionella metoder.

Nigori – Ofiltrerad och grumlig sake, oftast lite sötare

Taruzake – Lagrad kortare tid på små fat av japanskt cederträ.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Eder Högst Sporadiske Bloggare är definitivt stor i Japan. Svårt att hitta min storlek i affärerna.

Jag är i Tokyo sedan i torsdags och värmer upp inför en vecka av studier hos Japan Sake and Shochu Makers Association. Hade det varit för några år sedan att jag lagt upp minst två bloggposter om dagen, men jag ska försöka göra några kul uppdateringar i alla fall. Vill ni se lite av mig i form av rörliga bilder så följ Matgeeks youtubekanal (man ska för övrigt följa den ändå). Johan och hans följeslagare/kameraman/sidekick Andreas var av en slump på samma plan som jag och eftersom Johan vet sedan tidigare att jag inte är en farlig människa så har jag fått hänga på lite på deras äventyr. Skönt att inte vara helt ensam i denna helt galna stad. Idag ska vi dessutom försöka göra en liten film om sake som kanske kommer upp i kanalen om det blir något sevärt.

Jag har hunnit med lite annat än att jaga den svåra jetlaggen ur kroppen. Tonfisksushi på Sushi Zanmai, Tokyos största och mest kända sushikedja, frukost med ris och biffgryta på Tsukiji fiskmarknad och smaksafari med Matgeek (sjöborrens könsorgan smakar vispat smör, rostade räkskal och musslor). Fiskmarknade får inte missas, men gå dit tidigt, vid 10-tiden kommer de andra turisterna.

En magisk lunch på 2-stjärniga L’Effervescence orkade jag med innan jag krashade i säng. Ett besök där rekommenderas om ni är i Tokyo. En fantastisk upplevelse som inte är så dyr som man skulle tro. 8-rättersmeny på japanska råvaror men med en fransk touch. Otroligt bra smakkombinationer med sake och japanska viner. Desserterna och den avslutande teceremonin är nästan värt priset i sig. Som bonus (för att jag är så söt tror jag) fick jag prova en en umeshu, en slags plommonlikör, som här var baserad på 42-årig (!) sake. Doftade som soja och torkad frukt men var otroligt frisk, elegant och söt. Fantastisk. Smaken sitter nästan kvar idag. Åtminstone i minnet.

Idag blir det Farmers Market, streetfood och…ja vi får se.

Följ mig förresten på Instagram. Där uppdaterar jag mycket oftare.

Lite malbec-tema har det varit för mig denna vecka. Av en tillfällighet fick jag i uppdrag att skriva en text om malbec och från annat håll fick jag två flaskor vin att prova.

Jag är verkligen inget fan av denna blå druva, den talar nämligen inte till mig så som den oftast uttrycker sig i Argentina. Mycket mörk frukt och kraft och ofta i avsaknad av elegans. Det krävs enligt min mening två saker för att det ska börja hända grejer med malbec. För det första krävs svalare klimat och/eller odling på hög höjd som lyfter syran som ofta är lite låg. Sen gör sig malbec bäst när den får sällskap av en eller fler andra druvor, några procent av exempelvis cabernet sauvignon gör att vinet öppnas upp.

Vinerna jag fick för att prova kommer från firman Piatelli Vineyards och kommer från regionen Salta. Här i den norra delen av Argentina hittar vi världens högst belägna vingårdar, ända upp till 3000 meters höjd, de provade vinerna kommer båda från vingårdar på cirka 2000 meter. Närheten till ekvatorn ger höga temperaturer men höjden ger svalka, stora temperaturskillnader mellan natt och dag samt intensivt solljus. Dessa förutsättningar ger viner med både rik, intensiv frukt samt fin syra.

2017 Piatelli Premium Malbec är ett för prisklassen förvånansvärt elegant och komplext vin. Jag hittar en tydligt rökig ton, mörk bitter choklad och en nästan jordig eller sotig ton parad med rik doft av mörka bär som skogshallon och björnbär. Maken medelfyllig och fruktig med massor av fräscha röda bär som dominerar över mörkare frukt och björnbär. Riktigt slank och läskande för en ren malbec.

2014 Piatelli Arlene är ett riktigt prestigevin med 18 månader på små franska och amerikanska fat och en blandning på 91% malbec, 7% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Den kompakta, nästan svarta färgen, är lite illavarslande men doften undanröjer farhågorna. Stor, öppen aromatisk av viol, björnbär, plommon, svarta vinbär, eucalyptus, salmiak samt den lite sotigt rökiga tonen från det förra vinet. Smaken är fyllig, fokuserad och massor av mycket fina pudertanniner och härligt friska syror,  röda fräscha bär och lätt och anslag av viol och jord i den mycket långa eftersmaken. Älskar hur den rika, mogna och nästan syltiga fruktigheten övergår i en slank rödbärsfruktig syrasvans. Riktigt bra!

Provade vinerna i nya favoritglasen. En uppdaterad vinkarta över Argentina och övrigaSydamerika.

Det är ett fullständigt mysterium att jag inte bloggat om detta vin tidigare. Var helt övertygad om att det var gjort men kan inte hitta ett spår någonstans.

Strax efter resan till Australien i vårvintras upptäckte jag att det dykt upp ett vin från fantastiska Tasmanien på Systembolaget. Av en händelse var det från Stefano Lubiana som vi besökte och där jag hittade ett av mina absoluta favoritviner under de två veckorna. Därför särskilt kul att kunna tipsa om Stefano Lubiana ”Primavera” Chardonnay som är ett bra exempel både  på tasmansk väldoft och modern, slank australiensisk chardonnay. Här finns stor doft av vita plommor, vita persikor, päron och citronzest och en slank, frisk smak med fokuserad citrusfruktighet och en lite aprikosfetma som nästan helt döljer den lilla diskreta fattonen. Ett fynd för 149 kr, särskilt med tanke på att  vinet kostar 210 kr på plats.

Det finns även en trevlig riesling från Stefano Lubiana väl värd att prova.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas. Här finns en riktigt snygg och uppdaterad vinkarta över Australien.

Bakom beteckningen cru bourgeois döljer sig kanske de bästa fynden från Bordeaux. Här hittar vi tydlig ursprungskaraktär, komplexitet och personlighet utan att prislappen blir avskräckande.

Till julen är det läge att ha en helgjuten röd bordeaux på lut. Perfekt att korka upp när man vill krypa upp i favoritfåtöljen, lägga upp fötterna, läsa julklappsboken och mumsa på en överbliven ostskalk eller en korvstump.  Som på beställning kommer då 2014 Château Charmail Haut-Médoc som nyhet på Systembolaget.

Vi pratar om en riktigt klassisk bordeaux (druvblandning 50% merlot , 35% cabernet sauvignon , 12% cabernet franc och 3% petit verdot) med djup, struktur och smakrikedom. Massor av mörk frukt som domineras av svarta vinbär, kaffe, tobak, mörk kakao och lite murriga jordtoner. Smaken bjuder på samma mörka frukt men här kommer även syrliga röda bär och kroppen är märkligt nog samtidigt fyllig och slank med en polerad tanninstruktur och förvånsvärd mjukhet. Lång smak där svarta vinbär, tobak, sot och blod rumlar runt. Har du kvar en flaska efter jul kan den sparas på många år eller njutas till nyårsaftonens oxfilé.

I ett riktigt bordeauxglas kommer alla nyanser fram.

När beslutet skulle tas om ”min bordeaux” skulle tas in till Sverige så provades den blint mot samtliga röda bordeauxer i närliggande prisklasser. Den kom ut som vinnare. Vid det tillfället fanns dock inte Château Haut Brandey, som då precis lanserats, på hyllan då den var slutsåld. Nu hittade jag den och dessutom av samma årgång som Château Haut-Landon. Dags för kraftmätning.

Sedan jag senast provade årgång 2016 av Château Haut-Landon har den på bara knappa två månader redan blivit mer harmonisk med fin liten örtighet, fatkrydda och en slank och mjuk rödfruktighet med bra längd och kakao i eftersmaken.

2016 Château Haut Brandey är klart djupare i färgen men har en betydligt mindre och knuten doft. Vinet är fruktigare och fylligare med mörkare bär men samtidigt lite råare fruktighet och mer strävhet. Känns lite överextraherat.

Slutsatsen är att det är två mycket bra bordeauxer för prisklassen. Vilken man föredrar är en smaksak. Ligger din smak mer åt det slankare, mjukare, mer nyanserade och matorienterade eller föredrar du en mer rustik, fruktig stil med lite bett i tanninerna? Jag vet i alla fall vilken jag väljer. 😉

En snygg inramad bordeauxkarta att studera när du smuttar på rödtjutet kanske?

Besökte idag Nordic Sea Winery i Simrishamn för diverse provningar och lunch. I ärlighetens namn var det lunchen som fick mig dit för restaurangen är alldeles utmärkt och värd ett besök om ni är i krokarna.

Bäst på provningen innan lunch var utan tvekan 2016 Crudo Prosecco. Jag är personligen inte någon större entusiast av dessa fruktiga, bubblande viner från Veneto. Det spelar mindre roll för prosecco säljer som smör och efterfrågan är så stor att man har svårt att producera i tillräcklig mängd. Det har fört med sig stigande priser samtidigt som mycket prosecco är ganska enkel med tydlig sötma och ofta med en mindre trevlig tuttifrutti-/piggelinkaraktär. Crudo kommer från den intressanta producenten Corvezzo i Treviso som jag besökte häromåret och vinet buteljimporteras till skillnad från det mesta från Nordic Sea Winery som annars kommer med tankbil.

Vinet är helt torrt i fruktig, fräsch stil med fin, tät mousse. Snudd på elegant med massor av citrozest, melon, lime, konserverade päron och gröna äpplen och lång eftersmak. Perfekt till sallader med vårprimörer eller till en klassisk räkmacka. Ett riktigt proseccofynd för endast 82 kronor.

Jag har tidigare provat de vita och rosa syskonvinerna som också pryds av en bläckfisk. Det vita har jag omvärderat sedan sist och tycker är riktigt trevligt och personligt.

Perfekta glas att njuta prosecco ur.

Den som även sporadiskt följer denna blogg känner till min passion för sherry. Då förvånas man inte över min oförställda glädje när det dyker upp nya sorter på Systembolaget.

Nytt i ordinarie sortimentet är Merito Cream. Denna uppsötade stil av sherry brukar jag sällan uppmärksamma men här har vi en riktigt bra representant för sötare sherry. Massor av torkad frukt, choklad, kryddighet och en riktigt fin balanserad sötma. Passar till smakrika hårdostar och till knäckiga och nötiga desserter som inte är allt för söra. Trevligt prissatt till 79 kronor för en halvbutelj. Tyvärr har den drabbats av varusegmentets kanske tristaste etikett.

Från samma producent har också lanserats en amontillado och en oloroso i beställningssortimentet. Båda har en åldersangivelse på tolv år vilket borgar för smakrikedom, koncentration och intensitet. Bertola Oloroso 12 Años är en mycket typisk med sin stora och mycket intensiva och komplexa doft som täcker in både nötter, torkad frukt, animaliska toner och salmiak. Fantastiskt intensiv och lång i smaken. Perfekt till lufttorkad skinka, långlagrade ostar och svampanrättningar.  Bertola Amontillado 12 Años är lättare och elegantare i stilen men med stor doft och smak av jäst och nötter. Till salta mandlar och smakrika, gärna heta, fisk och skaldjursrätter. Båda kostar 90 kronor per halvbutelj vilket, som vanligt när det gäller sherry, är alldeles för billigt.

Återkommer när den utlovade finon dyker upp.

Läs mer om sherry här.

Här hittar du trevliga vintillbehör.