Häromdagen fick jag en helt nyutkommen bok med den alkoholpolitiskt inkorrekta titeln ”Drick!”. Det är duktige ”DJ-sommelieren” Alf Tumble som kommit ut med sin första bok kring alkoholhaltiga drycker.

Det är en annorlunda bok som inte fokuserar på produktion, lagar, ursprung och direkta fakta kring öl, vin och sprit. Här handlar det istället om att njuta, dricka och uppleva dryckerna på bästa sätt. Inga förnumstiga pekpinnar utan istället goda råd, tips och framförallt inspiration. Hur hittar man fynden i vinlistan och hur kan jag shoppa vin? Hur besöker jag producenter på semestern och får med mig vinerna hem? Hur får jag ut mest av middagen och vinerna och hur kan jag förvara dem? Drinkar, destillat, ölpubar och cigarrer avhandlas liksom musikens betydelse. Bland annat.

Det är en fantastiskt användbar bok för den som tycker det är viktigare att uppleva vinet än att veta vilka druvor som ingår men lika viktig för den som fastnat prestigefyllda blindprovningar och behöver släppa loss och bara DRICKA. Avspänt kunnigt och som vanligt välskrivet. Boken har bara ett fel – den får mig att känna mig lite gammal.

Hoppas att Alf och jag snart kan återuppta våra twitterprovningar som vi drog igång för nästan exakt tre år sedan. Då för vi in lite drick!-tänk i det hela,

Idag ramlade det in ett pressmeddelande från Spendrups. Det handlade om nya smaker på Loka. Jag är definitivt ingen vän av smaksatt vatten utan backar till och med när det slängts ned gurkskivor i tillbringaren. Men det är ett fritt land och vill man dricka kolsyrat vatten med smak av drakfrukt, kiwi och hallon så tänker inte jag lägga mig i.

MEN DET FINNS GRÄNSER!

Nu har produktutvecklarna vänt ut och in på sig själva och krystat fram ”Loka likes Old School” med smaker kopplade till någon slags amerikansk diner på 1950-talet: Strawberry Ice Cream, Lemon Pie och Chocolate Shake. Jag undrar stilla varför man stannade där och inte kompletterade med Cheeseburger & Fries när man ändå höll på. Det finns säkert en identifierad målgrupp för dessa groteska produkter. Jag har förvisso inte smakat dem (kommer heller inte att göra det) men bara namnen ger mig rysningar och kväljningskänslor.

Värst av allt är att rekommenderat pris för en halvliter är 10 kronor. Det är dubbelt så mycket som svenskproducerad mjölk kostar. Sett i ljuset av debatten kring situationen för svenska mjölkbönder känns det som ett dubbelfel med vatten med aromer av av mjölkbaserade produkter. Nu är ju inte Spendrups skyldig till att bönderna får dåligt betalt, men det är indikation på hur galet vi konsumenter prioriterar i våra val av livsmedel. Jag ska inte fördjupa mig i argumenten kring detta, det har Ann-Helen Meyer von Bremen redan gjort på ett utmärkt sätt. Läs!

Jag är en sjuk människa. När jag tittar på vidriga bilder av osmakliga rätter på reklambilder från 1950-talet då reagerar jag inte som andra. Jag får en obetvinglig lust att prova att laga rätterna.

Framför allt lockades jag av receptet med limejello, kanske för att jag hade ett paket hemma (jo jag har ett litet lager av olika sorters Jell-O, fråga inte varför). Efter instruktionerna i den gamla annonsen (se nedan) så försökte jag återskapa rätten. Den ”seafood salad” man fyllt den bjärt gröna geléringen med såg mest ut som tonfisk så efter lite googling (jodå, varianter på detta recept är rikligt förekommande på nätet) blev det en variant med burktonfisk, äpple, gurka och majonäs. Jell-On smaksattes med vinäger och riven lök och i hälften av massan vändes majonäs och keso ned. Mycket oaptitligt med en vitklumpig och tandkrämsgrön smet.

Utseendemässigt framkallade denna rätt rysningar. På fotot ser det nästan fräscht och läckert ut, men bilden ljuger! Den klara gelén var faktiskt inte alls dum, men sammantaget med den gnissliga keson var det inte någon rolig upplevelse. Sladdrigt, blött, mesigt och märkligt. En rätt inte ens en receptmakaren kan ha älskat.

Sån’t här sysslar jag med. Nämnde jag att jag är sjuk?

Var är orken? Var är inspirationen? Var är slutet på den här förkylningen? Var är solen? Var är våren?

Hänger upp skylten ”Kommer snart”.

Tills jag kommer på något vettigt att skriva kan ni alltid läsa vad Lars Torstenson skriver om vad som är farligt i vinets värld.

Jag är kanske av den gamla skolan. Jag kanske rent av räknas till en generation som är passé. Men ännu är jag inte död.

När jag går på krogen förväntar jag mig några enkla och grundläggande saker: rent och snyggt, god service, vällagad mat samt salt, peppar och tandpetare på bordet.

Att det ska var rent, snyggt och god service är väl självklart. Att maten är vällagad likaså. Om maten är god är en annan femma då ”gott” är subjektivt. Men med salt och peppar kan man alltid hjälpligt justera maten så det passar den personliga smaken. Jag vet att många kockar anser att deras rätter är perfekta och inte ska förändras, men till syvende og sidst är det jag som gäst som betalar kockens lön och det betyder att det är jag och inte kocken som ska vara nöjd. Det är med andra ord ett ofog att gömma salt och peppar så att man måste be om dem. Ofta får man den obekväma frågan ”smakar det inte bra”  och när man väl får fram smaksättarna så har nästan maten hunnit bli kall. För övrigt kan man gärna låta vinägern och oljan stå framme också.

För den som är ung och med tandköttet tryggt neddraget över tandhalsarna är kanske behovet av tandpetare obegripligt. Men för oss som gott och väl passerat de fyrtio så är tandstickan en förutsättning för ett värdigt och uthärdligt liv. När man blir äldre blir mellanrummen mellan tänderna av naturen mycket rymligare och precis ALLT fastnar där. Har  förrättens räka fastnat mellan tänderna kan det bli nästan omöjligt att njuta av varmrätten. Att sedan vid kaffet sitta och försöka få servitrisens uppmärksamhet samtidigt som man förtvivlat försöker bli av med oxkindsslamsan som pockar på total uppmärksamhet är en total pina.

Låt salt. peppar och tandpetare stå på bordet och låt gästen njuta till fullav upplevelsen. Undertecknat ”Grumpy Old Man”.

…om man drar ner på bloggtakten efter 3,5 år och 1700 bloggposter?

Jag har haft som föresats sedan jag startade blogga att uppdatera minst en gång om dagen. Det har gått som en dans. Men nu är det lite mycket. Hinner inte riktigt med jobbet, livet och bloggen. Måste sänka mina ambitioner något. Åtminstone ska jag försöka att att släppa mitt eget påhittade krav att posta varje dag.

Säkert kommer jag att hålla god takt i alla fall. Skulle det nu bli små luckor så må det väl vara förlåtet?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett obligatoriskt inslag på mina resor är ett eller flera besök till saluhallar eller matmarknader. Det har nästan blivit lite av saluhalls-spotting.

När jag i går hade en halvdag ledigt från besök och provningar passade jag på att besöka Santiagos marknader. Mercado Central är den berömda fiskmarknaden som byggdes i klassisk saluhallsstil 1872. Det är verkligen en saluhall med kontraster. I den stora eleganta centralhallen huserar nästan uteslutande restauranger och domineras nästan helt av Donde Augusto med plats för närmare 2000 gäster. Runt om i flyglarna är det nedånget, oorganiserat, trångt och stimmigt. Mellan försäljningsstånden ligger insprängt små osannolika näringsställen av typen ”hål i väggen”. Mycket speciell saluhall med atmosfär och spännande fynd ur havet.

Vår guide hade avrått från de andra marknaderna mittemot Mercado Central på andra sidan floden. Om jag ändå insisterade på att besöka dem så skulle jag passa ordentligt på kamera, plånbok och andra värdesaker. Sånt har aldrig stoppat mig. De första moderna, ruffiga och charmlösa hallarna jag kom till var mer eller mindre dedicerade till blommor, frukt och grönsaker. Inget särskilt spännade eller intressant. Då lockade stånden ute på gatan längre in i kvarteren. Då ruffigheten nu nådde nya nivåer och det i folkvimlet fanns många mer eller mindre suspekta individer tog jag det säkra före det osäkra och stoppade undan kameran och säkrade iphone och plånbok. Gatustånden erbjöd bara kraimskrams, billiga husgeråd och annat skröfs men jag fick syn på ännu en hall lite längre in på gatan. För varje steg blev förfallet runt mig större och den gigantiska lagerhallen såg ut att ha krashlandat bland strykarhundar, skrot, skräp, smuts och mänsklig misär. Väldofter, aromer, odörer och stank kom ivågor och var i värmen ganska bedövande. Jag tog några steg in i hallen som verkade vara mer av den högljudda partihandelstypen. Jag brukar inte bli rädd i i sådana här sammanhang, men jag kände mig plötsligt väldigt ensam och utsatt och praktiskt taget backade ut ur hallen och hastade tillbaka mot Mercado Central.

På vägen tillbaka tog jag en annan bro över floden där det var full kommers av alla upptänkliga typer. Populärt verkade det vara med snabbmat i form ceviche (rå fisk och skaldjur marinerade i limejuice). Jag avstod dock då ”försäljningsstånden” var kundvagnar med små parasoll som bristfälligt skuggade stora skålar med ceviche som slevades upp i plastmuggar. Jag hastade vidare mot vad jag trodde var säkrare lunchalternativ.

Vår guide som verkar ha säkerhet och trygga val som rättesnöre hade med emfas rekommenderat Donde Augusto om jag skulle äta fisk och skaldjur. Det är tydligen stället det skrivs om och dit alla går. Restaurangen bredde ut sig som en bläckfisk över hallen och oräkneliga servitörer sprang som tättingar mellan borden. Jag blev placerad av en servitör som kunde hjälplig engelska och frågade vad som rekommenderades. Han drog iväg mig till en monter där råvrorna exponerades och förklarade att den patagoniska spindelkrappan var som bäst nu. Den skulle serveras hel och klippas upp av en servitör vid bordet. Jag antydde att det verkade dyrt och fick det mer eller mindre bekräftat. Tillbaka vid bordet frågade jag om han kunde rekommendera något annat. Han föreslog parmesangratinerade musslor (minns inte vilken sort) samt ”after that little crab”. Va fan tänkte jag. Kör på det. Kan bli kul och se vad det blir. Jag fick in bröd, den goda röran ”pebre”, citroner, smör och en halv flaska från från producenten Torreon de Paredes, som var orsaken till mitt besök i Chile för ett decennium sedan. Ett dussin matiga, köttiga musslor kom in täckta av massor med parmesan. Med lite pebre blev de riktigt gott. Medan jag mumsade på musslorna började en liten misstanke gro inom mig. Hade jag egentligen beställt den där spindelkrabban? Det var väl ändå inte möjligt? Skulle jag kolla eller bara låta saken ha sin gång. Det blev det sistnämnda. Mycket riktigt presenterades jag för en gigantisk, nykokt och ångande krabba. Snabbt och effektivt styckades och klipptes krabban upp framför mig och hela upplevelsen var overklig. Hur skulle jag få ner allt detta? Jag som inte ens är särskilt förtjust i krabba. Det vara bara att hugga in, doppa i bubblande olja med vitlök och låtsas att jag hade aptit för två personer och se glad ut när servitörerna passerade och med en glatt frågande blick visade tummen upp. Det var mycket, det var bara proteiner och fett, det var gott men inte mer. Jag har befunnit mig i paltkoma många gånger. Nu befann jag mig i skaldjursvarianten av samma fenomen. Bad om notan. Med drick slutade detta, som skulle bli en lätt lunch, på samma summa som två arbetsveckors samlade mediokra brickluncher med lingondricka och kaffe på maten. På pluskontot ska sägas att jag inte blev småsugen för 10 timmar senare och jag har ett minne för livet.

Efter detta äventyr hade jag ”tur” att få en taxi tillbaka till hotellet precis när jag rullade ut på gatan. Snabbt och effektivt tillbaka, betalade och inne i hotellfoajén slog det mig- IPHONEN!!! Den var kvar i baksätet på taxin. Hotellreceptionisten började ringa, taxikvitton studerades och carabineris tillkallades. Inget resultat. Bara att spärra numret, svepa två pisco sour och se glad ut. Resten av resan ska jag försöka leva utan min älskade telefon.

Här finns en riktigt snygg vinkarta över Sydamerika.

Idag reser jag till Sydamerika. Nästan elva dagar ska ägnas åt Chiles och Argentinas viner och inräknat resorna blir det snudd på två veckor.

Först ska drygt ett dygns resande genomlevas men sedan hoppas jag att kunna leverera uppdateringar om vinerna, maten, landet och mina äventyr. Finns det bara pålitliga wifi-uppkopplingar så blir det också regelbundna/dagliga blogguppdateringar.

Första anhalten blir Chile. Hoppas ni vill hänga på!

Finns det något som kan locka fram stadshotellsnostalgin snabbare är ”biff med lök”? En riktig svensk klassiker som även går under namnet ”ångbåtsbiff”. Så enkelt, så gott och så sorgligt bortglömt.

Till 4 personer: Koka potatis. Skär minst 4 gula lökar i inte allt för tunna skivor. Löken ska mjukna långsamt i massor av smör på medelhög och ska inte brynas utan bara efter minst 20 minuter bli lätt gyllene. Strö över 0,5 tsk socker, rör om och slå på 3 dl vatten och 1,5 msk kalvfond från flaska, 1 skvätt soja och rejält med vitpeppar. Sjud upp och håll varmt. Banka ut 4 stora fina utskurna biffar (rumstempererade) till knappt 1 cm tjocklek, torka dem torra med hushållspapper och salta och peppra. Stek på hög värme i en blandning av olja och smör, ett par minuter på var sida så de fortfarande är lätt rosa inuti. Ta upp köttet och slå löken med skyn i stekpannan så den snabbt kokas ur. Servera med potatis, saltgurka, biffarna toppade med löken, häll sky över och drössla över hackad persilja.

Njutes med en källarsval ljus lager enligt traditionen men en bra beaujolais var galet bra till.