Jag blir ofta (minst en gång i veckan) inbjuden till lunchprovningar där producenter presenterar ett urval av sina viner och lämplig mat serveras på en trevlig restaurang. I Stockholm. Synnerligen irriterande då jag bor i Malmö. Tyvärr har inte denna trevliga provningsform letat sig hit. Förrän nu. Idag var det faktiskt två olika på lunchprovningar samtidigt. Jag valde Chablis.

Restaurang Johan P bjöd in till ”chablistorsdag”, en tillställning man hoppas ska bli en tradition. Ett antal chabliser presenteras, provas och avnjuts sedan till en vällagad fiskrätt. Ett högst civiliserat sätt att spendera sin lunch på tycker jag.

Först ut var Hanna Tunberg från Jakobsson & Söderström som hade en intressant vinkling på sin provning då hon utgick från områdets historia. Från cisterciensermunkarna till 1950-talets kris då delar av grand cru-lägena användes som skidbackar och arealen bara var en tiondel av dagens. Vinerna som provades var från Domaine Garnier & Fils.

2011 Petit Chablis. Mycket ljust gul färg med litet grönt stick.  Stor och  ganska intensiv doft av mogen citrus, citronskal och liten rökig mineralton. Ganska lätt, torr, mycket friska syror som fint balanserades av bra fruktighet av gröna äpplen, och mogen citrus. Stramt och kritigt avslut med bra längd. Välgjord och snygg petit chablis.

2010 Chablis. Ljust gul färg. Medeltor doft med ton av gula och gröna äpplen och en dominerande rökig, krutig mineralton. Lätt till medelfyllig, mycket friska syror som omger en fokuserad mogen frukt, grönt äpple och omogna krusbär. Stram, lång och elegant eftersmak med mycket mineralitet. Snyggt! Bästa vinet.

2009 Chablis 1er Cru Mont de Milieu. Medelgul, nästa gyllene färg. Stor, rik doft av mogen citru, rökig och tydligt inslag av rostad ek. Medelfyllig, torr, med höga polerade syror, rik mogen citrusfruktighet, honungsmelon, liten mineralitet, någon fatstramhet. Bra längd men lite baktung och snudd på obalanserad.

Detta var ingen bjudlunch. Vi betalade för både mat och vin.

Sen jag lite diskret gnällde över att jag inte fick några varuprover så har det trillat in ett och annat.

Förra veckan fick jag en förfrågan om jag ville ha prov på spanska 2004 Pata Negra Gran Reserva från Valdepeñas. Kul tyckte jag eftersom jag mindes när vinet lanserades på Systembolaget för många herrans år sedan när jag fortfarande arbetade där. Det sålde väldigt bra, kanske lite beroende på den draghjälp som det renommésnyltande namnet gav. Verkar fortfarande ha bra åtgång då det finns på över 200 butiker. Intressant att prova igen.

Doften hade inledningsvis den typiskt klassiska, mogna tonen av läder, vanilj och torkad frukt som var snudd på obligatorisk i spanska viner för 15-20 år sedan. Trevligt och lite nostalgiskt. Det roliga slutade tyvärr där. Smaken var totalt dominerad av ek och saknade nästan helt frukt som kunde ha lyft upp det hela till någon anständighet. Uttorkat, kort, träigt och obalanserat med en trist beska i eftersmaken. Efter en stund  i glaset har den trevliga doften förändrats till en syntetisk och påträngande vanillinparfym. 

En så här stor producent kan och ska leverera bättre i denna prisklass. Att släppa ekfetischen kan vara en bra början.

Jaha. Nu sinar väl varuproven igen.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin åldershöst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit två dagar med spännande vinutflykter i Skåne. Igår var det Kullahalvön och svenska viner och idag vinfestival med ”naturviner” på Daniel Berlins Krog på Österlen.

Det blev en jättetrevlig tillställning trots regn och rusk. Ett trettiotal vinproducenter presenterade intressanta viner i ett stort partytält i trädgården, Maja Gullstrand med orkester spelade, god mat levererades ut från grillen och grönskan bäddade in det hela. Skön stämning och en härlig utflykt.

Fler vinmässor borde tänka på atmosfär, stämning, miljö och kanske framför allt maten. Det är märkligt att man på de internationella vinmässorna nästan ser maten som ett nödvändigt ont.

Hoppas att detta blir ett återkommande arrangemang. När får vi se något liknande med de svenska och skånska vinproducenterna?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår lanserades boken ”Tjugo skånska vingårdar” vid ett event på Arilds Vingård. Det var samtidigt ett tillfälle för inbjudna journalister, krögare, vinodlare och andra att prova skånska viner av druvan solaris samt lära känna den fina vinanläggningen.

Arilds Vingård är en av de nyare skånska vingårdarna men samtidigt en av de mer ambitiösa och vågade satsningarna. Vingården ligger vackert i anslutning till en gammal korsvirkesgård strax utanför Arild på Kullahalvön med sitt speciella milda klimat. Annette och Jonas Ivarsson har renoverat gården och planterat vin i de mjukt böljande omgivningarna runt den lilla dammen. Men vad som skiljer vingården från många andra vingårdar i Skåne är att man byggt ett komplett vineri med vinpress, rostfria jästankar, provningsrum, konferensrum och tegelvalv för lagring i ekfat samt för framställning av mousserande vin. Här finns också en sommarrestaurang med stor uteservering och en inglasad matsal av korsvirke och med golv av höganästegel. Här kan man äta och dricka av gårdens vin (och andra) och se ut över dammen och vingården. Det finns också lägenheter att hyra veckovis på gården. Ett riktigt semestermål med pittoreska Arild på promenadavstånd. Missa inte denna lilla pärla!

Så var det då provningen av solaris-viner som ett antal vinodlare tagit med och presenterade. Solaris är en grön druva som korsats fram i Tyskland och som visat sig trivas särskilt väl i det skånska klimatet. Den mognar tidigt och med höga sockernivåer samtidigt som den är resistent mot röta som kan vara ett problem på våra breddgrader. Att den dessutom verkar anpassa sig väl till olika jordmåner, ge varierande karaktär och lämpar sig för fatjäsning är ytterligare plus i kanten.

Hur var då vinerna som presenterades? De visade absolut att utvecklingen fortsätter med stora steg mot bättre, fruktigare och mer balanserade viner. Samtliga var välgjorda, korrekta och några var riktigt bra. 2011 Villa Mathilda Solaris med 13,5% naturlig alkoholhalt visade upp en stor doft av tutti-frutti och tropisk frukt och kombinerade fylllighet och rik, mogen frukt med en mycket frisk, äpplig syra och lång eftersmak. Den nya ägaren till Kullahalvöns Vingård presenterade 2010 Solaris. Jätteroligt att denna fina vingård får leva vidare för vinet presterade i god stil stor fruktighet med mogen melon, honung och en medelfyllig smak med en frisk syra som balanserades av av en liten sötma. Rent, snyggt, balanserat och njutbart. 2010 Interkardinal Solaris Kaxig från Vingården i Klagshamn var verkligen ett kaxigt vin. Av botrytiserade druvor har man gjort ett spännande vin med en speciell rökig ton, honung, eldighet och mogen honungsmelon samt en intensiv smak med en riktigt tuff syra och tillbakahållen fruktighet. Ett vin med lagringspotential.

Lite udda i sammanhanget var ett rosévin från Flädie Vingård av den blå druvan cabernet cortis. 2010 Astrid Cabernet Cortis var blekt lökskalsfärgad med en stor och distinkt doft av vit sparris och svarta vinbär. Stram, medelfyllig och mycket frisk smak med bra längd. Mycket annorlunda och riktigt bra. Lovar gott!

Idag har jag varit på en fantastisk liten utflykt till Kullahalvön och Arilds Vingård för en provning av skånska viner av druvan solaris. Mer om det i nästa bloggpost. I de vackra omgivningarna på vingården presenterades nämligen lämpligt nog den första boken om skånska vinårdar.

”Tjugo skånska vingårdar” presenterar människorna, historierna och idéerna bakom några av de mer etablerade vingårdarna i vår del av Sverige. Särskilt roligt tycker jag det är då jag känner de flesta av personerna i boken, vilket möjligtvis färgar min uppfattning.

Boken är en fotografisk resa med underbart vackra bilder som lyckas kombinera det skånska med en känsla av Toscana. Det är också tjugo reportage med information om produktion, kontaktuppgifter och besök och provningar. Kombinerat med kartan på pärmens insida är det här en ovärderlig guide när man ska ge sig ut på den Skånska Vinvägen.

”Tjugo skånska vingårdar” är en unik och vacker bok som alla seriöst vinintresserade bör ha för att förstå var den spirande skånska vinproduktionen står idag. Det är också en bok om människor med drömmar som gör till synes omöjliga saker.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår samlades jag och nio andra vinvänner för en källarrensning av den mer njutbara sorten. Vår värd hade grävt i sina samlingar och plockat ihop en riktigt spännande provning med bredd. ”En regnbågsprovning” var det någon som döpte den till. Nästan hela 1990-talet täcktes in med spridning över både gamla och nya världen.

En uppsluppen och lättsam blindprovning där jag ”presterade” rekordmånga dikeskörningar när det skulle gissas på ursprung och druvor. Men vad gör det när vinerna är njutbara och det bjuds på god mat från grillen och sällskapet är utsökt.

Eftersom jag känner mig lite sliten idag och mina anteckningar är sporadiska och svårtydda så det blir det inga tasting notes men en lång vinlista.

Kvällens bästa viner i min bok var ursprungstypiska 1990 Hermitage Guigal, burgundiskt (!) eleganta 1991 Vasse Felix Cabernet Sauvignon, klassiska 1995 Château Pontet-Canet, värstingen 1998 Côte-Rôtie ”La Turque” Guigal samt tjärpastillen 2006 Terra di Lavoro IGT Roccamonfina. Till det grillade funkade den marmelad-, kokos- och vaniljosande 1993 Ridge California Geyserville medan 1998 Turley Contra Costa County Zinfandel Duarte totalt kapsejsat och kammade hem kvällens bottennotering.

1992 Clos Windsbuhl Riesling Domaine Zind Humbrecht

1989 Clos Haüserer Riesling Vendange Tardive Domaine Zind Humbrecht

1991 Côte-Rôtie Guigal

1990 Hermitage Guigal

1991 Cornas Domaine Auguste Clape

1991 Vasse Felix Cabernet Sauvignon Margaret River

1990 Montus Cuvée Prestige Madiran

1997 Felsina Fontalloro Toscana IGT

1995 Château Bouscassé Vieilles Vignes Madiran

1993 Ridge California Geyserville 

2001 Vergelegen Stellenbosch

1995 Château Pontet-Canet Pauillac

1997 Vasse Felix Heytesbury Red

1998 Côte-Rôtie ”La Turque” Guigal

1998 Turley Contra Costa County Zinfandel Duarte

1995 Domaine de Trévallon VdP des Bouches du Rhône

1997 Domaine Tempier Bandol

1994 Clos Saint Urbain Pinot Gris Domaine Zind Humbrecht

2006 Terra di Lavoro IGT Roccamonfina

Viner under 70 kronor brukar inte vara något att orda om. De är i bästa fall enkla och korrekta men oftast obalanserade och kraftigt ”sminkade” för att dölja de värsta bristerna. Men det finns undantag.

2011 Tassilo Grüner Veltliner Steinmauer  från Wachau och producenten Weingut Muller i Österrike kostar bara 69 kronor. Riktigt trevlig fruktig doft med massor av mogna päron, vita persikor, citrus, apelsin och en liten örtighet. Smaken är torr, mycket frisk och ganska stram men med riktigt bra frukt och bra längd. Farligt charmigt, välgjort och lättdrucket. Inget stort vin men snyggt, balanserat och välgjort och förvånansvärt bra i budgetklassen.

Jag får ta tillbaka det där om att jag inte får varuprover. Igår fick jag en flaskjäst cider med posten och idag kom ett bud ett paket hela vägen från Gonzalez Byass i Jerez.

I paketet låg sherryn Tio Pepe Fino En Rama som är en specialtappning av storsäljaren Tio Pepe. Precis som gårdagens cider så är denna sherry något helt speciellt. För tredje året i rad så har man tappat av finosherry från mitten av de bästa faten i de fyra antika soleras där Tio Pepe lagras (läs mer om sherryframställning här). Man gör detta i mars när det skyddande jästlagret flor är som tjockast och har mest påverkan på karaktären. Vinerna blandas sedan samman och får vila i en syrefri miljö i upp till 10 dagar för att stabiliseras innan det buteljeras helt utan klarning eller filtrering. Resultatet är en fino en rama, det vill säga en sherry så som den dracks förr när man tappade den från faten för direkt konsumtion, en ”färsksherry” med andra ord. Vinet är därför ömtåligt och ska förvaras svalt och drickas inom 3 månader. Endast 300 lådor görs av denna specialitet årligen och varje tappning förses med en kopia av en historisk etikett, denna gång från 1857.

Ljust gyllengul färg med lite sjöjor. Stor och intensiv doft av gula äpplen, gröna oliver och distinkt ton av jäsande vetedeg, mald mandel och en nyans av vita blommor. Knastertorr och ovanligt frisk smak för en fino, citrus, gröna äpplen, stram, ”kritig”, lätt eldighet och lång, rik intensiv eftersmak med lite skarpt och rent avslut. Elegantare, rikare och mer intensiv än den vanliga versionen.

Tyvärr är inte detta vin tillgängligt på svenska marknaden, men köp massor av vanlig fino och ligg på importören Nigab så kanske vi kan få en liten tilldelning till nästa tappning.

Edit: Importören har fått en liten tilldelning av 60 flaskor som kommer att lanseras i beställningssortimentet 2 juli. Priset blir 149 kronor och artikelnumret 76237-01.

Igår provade jag den spännande 2000 Tirage från Frankrike/Österlen och som av en händelse (jo faktiskt) dök det idag upp ännu en spännande produkt från Kivik. Med posten kom nämligen ett paket med en flaskjäst, svensk cider.

Kiviks Musteri säljer stora mängder av den ganska neutrala och ibland ganska söta cidern som marknaden är van vid och efterfrågar. Men arbetar man med den fina frukten från Österlen så är det naturligt att man vill göra något med mer karaktär. Man har länge provat sig fram och experimenterat men inget har kommit ut på marknaden. Förrän nu.

Man har haft en större volym svensk cider av de gamla sorterna belle de boskoop 50%, ribston 25% och cox orange 25% som sedan tappats på champagneflaskor med jäst och fått jäsa ytterligare en gång på flaskan. Det speciella är att cidern sedan, precis som gårdagens vin, fått ligga på jästfällningen mycket länge. Cidern är nämligen av årgång 2004 och jästen avlägsnades den 30:e mars i år. Nästan åtta (8) år på jästen och ingen dosage (sockertillsats). Mycket speciellt med andra ord.

Doft mässigt skiljer sig cidern från sina franska motsvarigheter vilket beror på att vi använder helt andra äppelsorter i Sverige som ger en renare och fruktigare ton. Genom den långa lagringen finner jag dock en ganska tydlig, ung calvadoskaraktär men också citrus, gula äpplen och vita russin. Smaken är medelfyllig, knastertorr och mycket frisk med ganska tuffa äppelsyror som balanseras av bra fruktighet av gula och lite bokna äpplen samt en anstrykning apelsin och omogen persika. Mycket stram och torr eftersmak med bra längd som avslutas med en liten rökighet. En strålande matcider som också skulle vara perfekt som drink med några centiliter krossade och passerade bär för att balansera syran.

I morgon släpps 500 buteljer av 2004 Astrakan Flaskjäst Cider för 99 kronor. Häng på dörren och se till att de går åt fort så vi får se fler spännande cidersorter av den här typen! Edit: Noterade just att cidern ligger i beställningssortimentet. Tar ett par dagar att få hem men är värt väntan. Edit 2: Cidern är noterad som slut hos leverantör hos Systembolaget. Det beror på att etiketterna är försenade och inte på att det är slutsålt. Edit 3: Nu ska cidern finnas tillgänglig för beställning.