Det snackas mycket om alla varuprover som mat- och vinbloggare får. Ska man döma efter vad jag blir erbjuden så hör det snarare till ovanligheterna att gratisgrejer dimper ner. Kanske inser marknadsavdelningarna det lönlösa i att skicka en bag-in-box eller en presentcheck på smaksatt crème fraîche till mig. Kivik/Åkesson skickade dock ett tetra-vin i vintras och nu fick jag Kiviks Äppelvin med posten. Tack så mycket.

Ren, stor, distinkt doft av mogna svenska äpplen med den typiska, lite flyktiga etylentonen som ger äpplen dess snudd på artificiell ton. Halvtorr (29 g socker/liter), fruktig och lite skalkärv smak där den tydliga äpplekaraktären kommer tillbaka. Syran känns inte frisk utan snarare lite aggressiv, säkert beroende på den höga andelen äppelsyra. Smaken är kort och lite platt men är precis vad man kan förvänta sig av ett äppelvin. Enkelt och äppligt på ett somrigt vis.

Om man inte är särskilt förtjust i äppelvin så är detta inte något man sitter och läppjar på för upplevelsens skull. Däremot tror jag att det är utmärkt till indisk curry och heta asiatiska rätter. I sådana sammanhang kan kanske priset på 70 kronor motiveras. Annars får man mycket mer karaktär (men mindre alkohol) för en billigare peng i en normandisk cider.

Då man vare sig på etiketten eller i produktbladet nämner äpplenas ursprung utan bara anger ”framställt på Österlen” så misstänker jag att åtminstone delar av äppelmusten är importerad.

Eftersom Alf Tumble, bland andra, hissat detta italienska rosévin ett bra tag nu så kunde jag inte låta bli att plocka med mig en flaska när den dök upp framför ögonen på Systembolaget (jo, jag betalade såklart). 2010 Castello di Ama kommer från Toscana och består nästan uteslutande av druvan sangiovese.

Läcker ljusrosa färg. Ganska stor doft av syrliga bär, smultron, citrus, lime och liten örtighet och svagt drag av färska champinjoner. Torrt, medelfylligt, mycket friskt och fruktigt, lite stramt med tydlig mineralitet, citrus, apelsin, röda bär och en liten aniston. Ganska lång, välbalanserad eftersmak med en struktur som nästan känns som ek.

Kan utan problem tänka mig detta vin till matiga sommarsallader, rikliga buffér, grillfesten och fisken direkt från rökeriet. All-round hela sommaren med andra ord.

Är det en bra rosé? Absolut! Värt 145 kronor? Tveksamt.

Lite i samma skola är denna clairet från Bordeaux, inte fullt i samma klass men till halva priset.

Idag är det den 3:e maj och det är utlovat att vinkartan över Frankrike ska skeppas. Jag har förbokat och har väntat tålmodigt.

De Long Wine har specialiserat sig på att visualisera vinvärlden och inramat på väggarna på skolan hänger både det ”periodiska druvsystemet” och alla hittills utgivna vinkartorna. Kartorna är helt i särklass vad gäller detaljer och tydlighet samt att de är riktigt, riktigt snygga. En stor fördel är att angränsande länder också är tydligt återgivna. Edit: Vinkartorna kan nu köpas här.

Nu är det alltså dags för kartan över juvelen bland vinländer; Frankrike. Kan knappt vänta tills kartrullen anländer! Sen ska jag börja vänta på vilket nästa projekt blir.

Edit: Efter att haft kontakt med Steve De Long kan jag nu berätta om vilka nya kartor som är på väg. Om några veckor kommer en över Long Island (New York). Den kanske mest är intressant för de närmast sörjande och de extremt nördiga. Däremot är en övergripande men detaljerad karta över Tyskland på gång. Den ser jag fram emot!

Svaret på den frågan är ”viner som 2009 Domaine Georges Burrier Pouilly-Fuissé”.

När man provar viner från södra bourgogne förstår man varifrån inspirationen till många av världens chardonnayer kommer. Här finns den solmogna gula frukten, persika, lite ananas, diskret smörighet och en fin fatkryddighet. Smaken är åt det fylliga hållet med fet, mogen frukt som balanseras så där fantastiskt elegant av eksträvhet, stram mineralitet och en pigg syra. Lockande, inbjudande och lite stygg samtidigt.

Mer sån’t!

Igår föreläste jag om sherry på sommelierutbildningen. I ett vildsint tempo provades sexton (16) olika viner från Jerez och Montilla-Moriles. Bland annat två stycken simmigt söta PX från Bodegas Toro Albalà. Ett kul återseende efter besöket jag gjorde där för snart ett år sedan. PX är ett intensivt sött starkvin, ofta över 400 gram (!) socker per liter, och framställt av soltorkade pedro ximenez-druvor. Druvan dominerar nästan helt i Montilla-Moriles och området levererar faktiskt huvuddelen av de druvor som blir PX-vin i Jerez.

Den enda PX som finns i Systembolagets sortiment (”världens bästa”) är 2008 Don PX från Toro Albala. Det är ett riktigt trevligt vin i en fruktig, ung stil. Den jag testade var av årgång 2005  och var vackert bärnstensfärgad och en stor, typisk doft av russin men med markanta inslag av citrus, kryddpeppar, tropisk frukt, torkade aprikoser, apelsinskal och bergamott vilket gav en intressant ton av earl grey-te. Smaken som sig bör intensivt söt, sirapslik och med en fet, nästan smörig, munkänsla. Eldig, intensiv och lång smak med kvardröjande smak av russin och eucalyptus. Perfekt vin att hälla över glassen eller en fruktsallad med exotiska frukter.

Det andra vinet, 1982 Don PX Gran Reserva, kommer att finnas tillgängligt på beställningssortimentet från och med den 2/5. Dock rekommenderar jag att man går samman ett gäng och beställer då det endast finns i kartonger om sex halvbuteljer. Här har vi ett helt annat vin som efter ett kvartssekel på fat ser ut som mörk soja i glaset och uppvisar stor komplexitet. Doften är intensiv men nyanserad och levererar lakrits, mörk choklad, espressokaffe, bröstkarameller, soja, svarta oliver, piptobak, melass, torkade fikon och dadlar. Och så vidare. Smaken upplevs som mindre söt men har en mer intensiv syra och mörka toner av salmiak, bitter choklad, katrinplommon, tobak, läder och en lång, intensiv eftersmak som påminner om riktigt bra, långlagrad spansk brandy. Fantastiskt bra vin som ska njutas som det är, till en bit mörk choklad eller en cigarr om man gillar sånt. Ett alternativ till en konjak helt enkelt.

Två viner som bevisar att PX inte enbart är simmigt söt och russinosande utan finns i många olika stilar.

Om du är en av dem som tror på horoskop, homeopati och att Uri Geller kan böja skedar med tankekraft så kan du sluta läsa nu.

Med risk för att verka besatt av ämnet fortsätter jag mitt korståg mot biodynamiken inom vinvärlden. Anledningen är framförallt att nästan ingen annan är öppet kritisk mot påståendena om de vidskepliga metodernas överlägsenhet. Som mest kan man notera ett undfallande det-verkar-tokigt-men-vinerna-blir-ju-bra. Mellan skål och vägg kommer dock mer kritiska synpunkter fram, men det verkar som om det finns en omotiverad hänsyn gentemot dessa tokerier.

Vinodlare får gärna ägna sig åt sin vitikulturella woodoo, men när de, och många vinskribenter, utan tillstymmelse av bevis hävdar metodens överlägsenhet och hänvisar till resultat som inte finns då måste jag reagera. Att i övrigt sansade personer dessutom på allvar tillämpar stolligheter som den biodynamiska kalendern för att planera vinprovningar så blir jag faktiskt upprörd.

När man efterlyser någon form av bevis för att de biodynamiska metoderna har någon effekt (i förhållande till ekologisk odling) så hänvisas till diverse suspekta rapporter, oavslutade tester och ovetenskapliga undersökningar. Men nu har det dykt upp ett verkligen påtagligt och grafiskt ”bevis”: biokristallisering. Har stött på detta tidigare med det aktualiserades av en notis i det i övrigt utmärkta nyhetsbrevet Vinavisen.

Metoden, som också kallas sensitive crystallisation, utarbetades på 1920-talet av Ehrenfried Pfeiffer, lärljunge till biodynamikens fader Rudolf Steiner, som en diagnosmetod för cancer. Den går ut på att en vätska (blod, vin eller annat) tunnas ut och blandas med kopparklorid (CuCl) till en övermättad lösning i en petriskål. Denna placeras sedan i en ugn där det hela hettas upp och kopparkloriden bildar kristaller. Kristallernas mönster ska ge en bild av vätskans (biodynamiska) ”livsenergi”.

Hur får man då ut ett resultat av dessa kristaller kan man fråga sig? Kristallernas mönster tolkas utefter hur ”harmoniskt” och ”komplext” mönstret är. Att konventionellt odlade viner, enligt uttolkarna, tenderar att ha disharmoniska och oregelbundna mönster behöver väl knappast påpekas. En helt subjektiv bedömning med andra ord. Kristaller bildas på ett helt slumpartat och ej reproducerbart sätt, på samma vis som exempelvis frostrosor på ett fönster, och påverkas av mängder av till synes obetydliga parametrar. Med andra ord har denna metod samma tillförlitlighet som att spå i kaffesump eller teblad. Är man inte nöjd med detta kan man testa kapillär dynamolys som utvecklades vid samma tid av en annan troende biodynamiker (Lili Kolisko). Här kan man utläs ”livsenergin” i vätskor som sugs upp i filterpapper. Resultatet här kan vara lite knepigare att utläsa då det givetvis påverkas av planeternas inverkan. Eller inte.

Typisk pseudovetenskap med andra ord där man slänger in lite vetenskapligt utanpåverk. Effektivt vid presentationer för att övertyga om biodynamikens fördelar men fullständigt värdelöst som bevis på någonting överhuvudtaget. Pseudovetenskap kan inte användas för att bevisa annan pseudovetenskap. Two wrongs don’t make a right. Däremot kan det vara ett bra marknadsföringsgrepp. I vanlig ordning har Randall Grahm på Bonny Doon Vineyards varit den förste att sätta ut petriskålarnas kristaller på sina etiketter. Som snyggt mönster kan det absolut ha sin funktion. (Fast någon liknade den vid en ihoprullad kondom med päls.)

Här har jag gjort ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet.

Härom veckan var jag på underbara Bastard och åt en svartkyckling som var helt fantastisk. När jag idag skulle tillreda en ungtupp försökte jag delvis återskapa rätten. Det blev inte likadant men faktiskt nästan lika gott. Något av det bästa jag lagat på länge. Rekommenderas!

Skala och skär i ganska stora bitar 3 stora, fasta potatisar, 1 stor palsternacka, 3-4 hg stora skogschampinjoner eller portabello och 2 stora morötter. Skala och halvera 6-8 små gula lökar och skär dagsgammalt lant- eller surdegsbröd i stora kuber. Lägg allt i en ugnsfast form, ringla rikligt med olivolja över, salta, peppra och pressa lite citron över.

Rör ihop 75-100 g smör, salt, peppar, rivet skal av en citron och en näve färsk, hackad timjan. Tryck in 1/3-del av smöret under skinnet på en ungtupp eller kyckling (1000-1200 g) genom att pressa in fingrarna mellan skinnet och köttet från nacköppningen. Platta ut smöret så det sprider sig under skinnet så mycket som möjligt. Skär upp citronen i 4 bitar, tryck in 3 av dem i skrovet tillsammans med 1/3-del av smöret och knyt ihop låren. Gnid in fågeln med återstående citronbit och smeta in resten av smöret runt om.

Sätt in formen med rotfrukterna längst ned i ugnen på 200° och lägg fågeln på ett galler ovanför formen med bröstsida upp och vingarna instoppade under så att de inte bränns vid. Fettet och och kryddorna droppar nu ned i formen. Tillagningen tar cirka 80 minuter, men med jämna mellanrum vänder du runt rotfrukterna och brödet så det kommer i kontakt med fettet och får en fin yta. När kycklingen/tuppen är klar (kolla med en sticka så att köttsaften som rinner ut är klar och inte rosa) tar du ut den, höjer temperaturen till 225-250° för mer färg på rotsakerna, styckar fågeln när den svalnat något. Lägg tillbaka de styckade delarna i formen med det andra, ös över lite av spadet och värm på i 5 minuter. Njuuut!

Vi drack ett riktigt trevligt vin från Ribera del Duero till tuppen. Funkade mycket bra till, speciellt då mot örtigheten och citrustonerna i rätten.

I en veritabel flod av kladdiga, hallonbåtsdoftande och bjärt rosa viner guppar det omkring några njutbara, ljusröda viner som förgyller våren.

Att göra rosévin är faktiskt ingen lätt sak och därför är det klokt att vända sig till klassiska områden som Provence, Bordeaux, Rhône (Tavel) och kanske framförallt Spanien. Här har man gjort rosa viner länge i en okomplicerad stil. Bland annat i Navarra gör man trevliga viner av druvan garnacha. 2009 Gran Feudo Rosado är en trotjänare från Chivite till en blygsam peng. Perfekt till en stund på balkongen, picknickkorgen eller buffén. Mitt i ett årgångsbyte men 09:an är fortfarande spänstig och uppfriskande.

Mycket ljust hallonröd med lite dragning åt orange. Medelstor, frisk doft av hallon, lingon, örter och lime. Lätt, helt torr, mycket frisk med tydlig karaktär av röda bär, hallon, smultron, grönt äpple, lime och bra längd med örtigt inslag (anis?) och lite stramt avslut.

Berglin på Svenska Dagbladet är som vanligt otäckt avslöjande och hysteriskt rolig.

Känner du igen dig i någon av vintyperna? (Klicka på bilden för större version)

En torr text som leder fram till det allra sötaste.

Tokaj är ett litet men komplext område i nordöstra Ungern på gränsen mot Tjeckien. Området är bara något större än Saint-Émilion i Bordeaux (knappt 6000 ha) spritt över 27 byar, 14000 odlare och närmare 600 vinerier. Området har ett mycket komplext terroir tack vare den topografi och jordmån som skapats av över 400 vulkaner, överliggande marina fossilkalken, lössjord och lera. Ett speciellt fuktigt och skyddat mikroklimat uppstår mellan vulkankullarna tack vare floderna Tisza och Bodrog.

Så speciellt ansågs området och dess viner att gränserna fastslogs redan 1737 och de enskilda vingårdarna klassificerades officiellt 1772. Under kommunistregimen bromsades utvecklingen och klassificeringen glömdes nästan bort. Under de senaste decennierna efter de politiska omvälvningarna har det skett en närmast explosiv utveckling i området och återskapandet av gamla vingårdar, återupprättandet av deras namn och förståelsen av deras karaktärer har gett området en ny renässans. Vingårdsnamnen förekommer på alla vintyper och bidrar till en enorm komplexitet bland vinerna.

Sedan jag pluggade och studerade området för drygt tio år sedan har det hänt en hel del med metoder och lagstiftning. Här följer därför en redogörelse för vinstilarna idag.

Den torra, fruktiga stilenär den mest innovativa och expansiva. Eftersom efterfrågan på söta viner är begränsad har de flesta producenter idag börjat göra ”vanliga” torra, vita viner av de tillåtna druvsorterna furmint, hárslevelû, sárga muskotály, zéta (tidigare kallad oremús), kövérszõlõ och kabar. Framförallt är det dominerande furmint som är intressant då den lämpar sig för fatjäsning och lagring. Stilarna är mycket varierande från lätt, frisk och aningen aromatisk till fyllig, smakrik och fruktig med alkoholhalt från 11,5% upp till 15%.

Szamoròdní betyder ungefär ”som det kommer” och innebär att man skördar alla druvor på en gång (till skillnad från aszú). Beroende på mängden ädelrötade druvor kan resultatet bli allt från torrt (szaràz) till sött (édes). Den torra stilen kan ibland lagras i fat som inte fylls helt och där det bildas ett tunt jästlager och får en stil mycket lik en lättare sherry amontillado. Vanligare är dock att fylla faten helt och lagra en längre tid för att få karaktären av nötter, ek, kaffe och torkad frukt som uppkommer både i den torra och söta stilen. Szamorodni måste lagra minst ett år på fat och ett år på flaska innan försäljning.

Late Harvest (sen skörd) är en nygammal stil som görs av samma typ av druvor som szamoròdni ovan men endast i söt stil. Dessa viner ska vara fruktiga, unga och eleganta i stilen med mer eller mindre karaktär av botrytis (honung, aprikos, saffran, exotisk frukt etc.). Då vinet ska vara fruktigt ges det oftast bara en kortare fatlagring men inga regler styr lagringen för denna vintyp. Får inte säljas i den traditionella tokajerbuteljen.

Aszù (ädelröta) är den klassiska stilen av tokajer som framställts ända sedan 1630. Framställs av ädelröteangripna druvor som i princip skördas druva för druva. En duktig skördearbetare kan max plocka 15 kilo druvor per dag! De angripna druvorna blandas med ren must, jäsande must eller färdigt, torrt vin från friska, mogna druvor. Sötman i vinerna anges i 3 till 6 puttonyos som var en gammal måttangivelse för hur många hinkar om 25 kilo (putton) som blandades med vin från 136-liters fat (gönci). Idag anger numreringen istället mer exakt hur hög sötman är (se nedan). 3 puttonyos anses vara av lägre kvalitet och det är inte alla producenter som tillverkar denna. 6 puttonyos saknar ett övre tak från och med årgång 2009 då beteckningen Aszu Essencia avskaffades. Vinerna har bland annat toner av honung, aprikos, exotisk frukt, saffran, eucalyptus, tobak, toffee och kaffe. Den gamla oxiderade ”öststatsstilen” med brända toner håller helt på att försvinna och ersätts av tydlig fruktighet och rena aromer. Stilen är inte helt olik sauternes men tokajer har högre, friskare syra och något lägre viskositet.

Eszencia som är intensivt sött, sällsynt och endast görs av den självruna musten av aszù-druvor har jag beskrivit närmare här.

Forditás är en typ som idag är ganska ovanlig. Ett torrt vin får en andra jäsning och urlakning på resterna efter jäsning och pressning av aszù-vin.  Forditás kan alltså jämföras med italiensk ripasso som görs på draven från amarone.

3 Puttonyos : 60 – 90 gram socker per liter
4 Puttonyos : 90 – 120
5 Puttonyos : 120 – 150
6 Puttonyos : 150 –
Aszu Essencia : 180 – 450 (ej efter årgång 2009)
Essencia : 450 – 850