Tisdagkvällen i Bourgogne hade vi ledigt så det fick bli ett restaurangbesök.

Vi hade blivit rekommenderade att gå till Le Comptoir des Tontons som låg bara 50 meter från hotellet (som förövrigt rekommenderas varmt!). Det är en mycket liten restaurang med runt 20 sittplatser och inriktningen är ekologisk både vad gäller mat och vin. Den drivs av äkta paret Pépita och Richard Grocat. Pépita är kocken och Richard sköter servicen på ett mycket personligt vis. Maten är vällagad och intressant smaksatt. Jag åt lammlägg som föll från benet och som låg på en bädd av mjälla kikärtor kryddade med bland annat kanel, spiskummin, mynta och kardemumma. Inget fancy men mycket gott.

Hit går gärna vinodlarna i trakten och äter. Förutom maten lockar också den omfångsrika och vänligt prissatta vinlistan med sitt personliga urval. Är man intresserad av ”naturligt” vin får man här sitt lystmäte. Man får besöka vinkällaren och alla viner har två prislappar; en för att dricka vinet på plats och en om du vill köpa med hem. Och det vill man.

Rekommenderas varmt om du besöker Beaune. Men boka bord!

Andra kursdagen i Bourgogne började med tidig uppstigning och avfärd. Jag var trött redan när vi startade på grund av att nattsömnen inte var av högsta kvalitet. Men det var bara att bita ihop.

Dagen var ägnad åt Mâconnais och Côte Chalonnaise och var innehållsrik och skiftande både i innehåll och kvalitet. Jag tänkte uppehålla mig vid dagens absoluta höjdpunkt som var besöket hos Maison Joseph Burrier i Pouilly-Fuissé.

Att anlända i den amfiteaterformade dal som utgör Pouilly-Fuissé är en upplevelse i sig. Hänförande vackert med vingårdarna som i böljande vågor draperar sluttningarna med den dramatiska klippan Roche de Solutré i bakgrunden. Det här är nog den absolut vackraste delen av Bourgogne.

När vi anlände till domänen blev vi välkomnade av de karismatiske Frédéric Marc Burrier som är den sjätte generationen att driva vinmakandet men vars familj funnits i området som vinodlare i fjorton generationer. Här snackar vi kontinuitet. Frédeéric tog oss genast ut i vingårdarna med ett mystiskt träschatull i handen. Vid en utsiktspunkt visade han hur vi befann oss i en veritabel fyrvägskorsning geologiskt sett med Mont Blanc vid horisonten och dessutom i den allra sydligaste delen av Bourgogne ett par stenkast från Beaujolais.Nu tog han dessutom fram sin mystiska låda som visade sig innehålla prov på alla olika mineraltyper som representerade de specifika vingårdarna i området. Otroligt intressant och tydligt.

Frédéric förklarade också varför Mâconnais är den enda del av Bourgogne som saknar klassificerade vingårdar. Det går tillbaka till den tyska ockupationen av den norra delen av Frankrike. Vid den tiden var appellationssystemet mycket nytt och endast grand cru-gårdarna var klassificerade och i övrigt fanns det historiskt väl dokumenterade vingårdar av särskilt hög kvalitet. Vid det avtal som skrevs vid vapenvilan 1940 ingick en klausul att de tyska ockupanterna fick förse sig fritt av viner som inte kom från klassificerade vingårdar. I Bourgogne var man inte dummare än att man 1943 snabbt införde en ny klassificering; premier cru. Eftersom det sydliga Mâconnais vid denna tid låg  i ”det Fria Frankrike” inkluderades man inte i denna klassificering. Detta försöker man nu korrigera genom att man till myndigheterna ansökt om premier cru-status för sina bästa vingårdar.

Tillbaka på vingården fick vi en guidning genom vinmakning och källaren. De tillämpar en blandning av ekologisk och biodynamisk odling men efter eget huvud och är inte intresserade av någon certifiering. Vad gäller vinmakningen sa Frédéric att ”Det är lätt att berätta hur vi vinifierar; vi gör nästan ingenting”. Förutom att ge skalkontakt för sina vita viner så var temperaturkontroll det enda styrmedlet de använde. I källaren visades vi också in i ”vinbiblioteket” där egendomens viner sedan hundra år sparades. Här fanns vita viner från Pouilly-Fuissé som efter närmare ett sekel fortfarande skulle vara njutbara. Enligt uppgift.

Vi fick nu prova några unga viner från olika vingårdar som alla uppvisade olika karaktär. Gemensamt för vinerna var balans, elegans och stort uttryck i doften. Den fortsatta provningen skulle ske under lunchen. Det blev en avslappnad, improviserad, enkel kall lunch som dukades fram och serverades av vår värd och som tillagats av hans fru; ett jättelikt surdegsbröd, en fiskpaté, hemslagen pepprig och alldeles ljuvlig majonäs, inbakad grov fläskterrinne och en hemgjord ”salami” i form. Givetvis en ostbricka med lokala getostar och siste en kaka av en botten på briochedeg täckt med gräddkräm. Allt var sagolikt rustikt, vällagat och gott. En måltid att bli lycklig över. Frédéric berättade att dessa måltider kallas ”casse croute” – att bryta bröd. Jag älskar att bryta bröd!

Nu kom vin efter vin, det ena mer komplexare och rikare än det andra. Till sist kom ett vin utan etikett och som hade en lite djupare färg och en stor doft av mogen tropisk frukt, honung, eucalyptus, mimosa och mineral. Smaken dominerades av en mycket hög men avrundad syra, fin mogen frukt, nötighet, balanserad och elegant. Det visade sig vara 1996 Pouilly-Fuissé ”Vers Cras” som vinifierats av hans far. Ett fantastiskt spänstigt och komplext vin.

Nästa vin kom från en misstänkt dammig och möglig flaska och var ljust gyllene i färgen. Doften var enastående stor med markant ton av nymalt kaffe och kakao med inslag av honung, svamp, tryffel, toast och kanderade citrusfrukter. I smaken hittade jag en frisk men avrundad syra och en fin, nyanserad fruktighet av mogna gula frukter samt kaffe och svamp. Lång och nyanserad eftersmak. Efter en stund i glaset kom också aromer av vita blommor och mimosa. Det visade sig vara farfars vin, en Pouilly-Fuissé från 1966!!! Hel enastående hur väl detta vin stått sig.

Efter att ha fått prova en 14 år gammal beaujolais från Fléurie (som klarat sig sådär) så kom det sista vinet serverat ur en mystisk halvflaska. Mörkt bärnstensfärgat med en flyktig doft med inslag av etylacetat och tydliga oxiderade toner av olorosokaraktär. Nötter, kola och torkad frukt som återkom i den distinkt söta och friska smaken som höll sig kvar länge. Detta visade sig vara ett sent skördat vin av chardonnay som höll en sockerhalt på 120 g och alkohol på cirka 15%. Detta udda vin har endast gjorts två årgångar, 200 och 2002, och serveras endast på privata tillställningar på egendomen. Anledningen till att man gjorde vinet första gången var att den ansvarige för skörden blev plötsligt sjuk och fick gå hem. Skörden fortsatte sedan som vanligt men när löven föll sent på hösten såg man plötsligt att man missat en del av vingården och vinet blev till.

Jag behöver kanske inte tillägga att detta var ett fantastiskt besök som fick mig att orka resten av den intensiva dagen.

Idag började skolan på allvar. Skolbänkar (med spottkopp), kompendier, mappar, böcker och till och med en liten portfölj. Föreläsning och uppmaningar inför veckans övningar samt upprepade skarpa förmaningar om den kommande examinationen på lördag. Inte utan att jag blev lite nervös.

Efter den inledande föreläsningen packade klassen in sig i en buss och kördes till Puligny-Montrachet och Oliver Leflaive Frères. Vi startade med ett besök i vingårdarna runt Montrachet. I en fyrvägskorsning blev vi varse de skarpa linjerna mellan vingårdarna och de olika klassificeringar. På ena sidan vägen bredde den vanliga village-vingården ut sig medan det tvärsöver var en grand cru och på andra sidan korsningen en premier cru. Som framgår av bilden kunde man tydligt se var gränserna gick i vingården mellan de olika ägarna; en hade nyplöjt och den andra lät gräset växa.

Det var också kul att få se bruket av hästar i vingården som tagits upp på nytt igen av många odlar. På bilden ses en vingård i Montrachet som odlas av Domaine Romaneé Conti och där plogen dras av en häst som hette Gamay (!). Att man går tillbaka till hästen och lämnar traktorn är för att man vill undvika att skada vinet och inte packar jorden så hårt.

Oliver Leflaive har lite grand specialiserat sig på vinturism och har hotell, provningar och en restaurang där man arbetar med kombinationen av vin och mat. Vi fick deras stora meny med fjorton (14) olika viner.

Gougères

*
Persillé de Thon au Chardonnay et Saumon Fumé

*
Feuilleté de Poulet et sa sauce Chardonnay aux Champignons
Ratatouille

*

Plateau de Fromages

*

Mousse au Chocolat Maison

Det var en trevlig meny och bra viner. Särskilt gillade jag Persillé de Thon som var en terrin på tonfisk. Men det bästa var deras absolut choosefria, engelsktalande och kunniga sommelierer. Eftersom vi befinner oss i Frankrike var den skriftliga uppmaningen nedan inte helt opåkallad. Jag har träffat på allt för många dryga och otrevliga sommelierer i detta land.

För den som är vinintresserad och tänker besöka Bourgogne kan ett besök hos Olivier Leflaive rekommenderas. Menyn med alla viner och utförlig presentation kostar ynka 50€!

Så var jag på plats i Beaune för en veckas burgundiska vinstudier.

För att ta mig hit flög jag till Paris, tog snabbtåget till senapshuvudstaden Dijon där jag bytte till lokaltåg. Det är hemskt svårt att motstå frestelsen att hoppa av vid varje station när de heter sådant som ”Gevrey-Chambertin”, ”Vougeot” och ”Nuits-Saint-Georges”, namn som får vintomtar att sucka längtansfullt.

Jag höll mig i alla fall krampaktigt fast i sätet och steg av först i Beaune. Det var skönt att kliva in i det svala hotellrummet efter en svettig promenad i den 30-gradiga värmen. Att sedan hitta en goodiebag förgyllde dagen än mer. I en fånig (men kul) specialväska låg en vit Bourgogne Hautes Côtes de Nuits från Domaine Thevenot Le Brun et Fils (helt okända för mig), dijonsenap smaksatt med cassis (svarta vinbär), kakor från området smaksatta på samma sätt, anispastiller från Flavigny, en korkskruv och ett trevligt välkomstbrev. Jättetrevligt!

Gav mig raskt ut i den söndags- och värmeloja staden för att hitta något lätt att äta så jag skulle stå mig till middagen. Det blev närmaste bar och jag beställde en lite öl och en croque monsieur. Det är för mig ett mysterium hur McDonalds kunnat nå framgångar i det land som frambringat alla varma mackors ur-fader. Vi snackar det ultimata mellanmålet, räddningsplankan och snabbmaten. Dessutom vinvänlig som få andra rätter. När jag kommer hem ska jag bloggposta ett riktigt bra recept på ”krock”. Edit: Nu finns receptet här.

Därefter var jag redo för ett glas vin och hamnade på ett favoritställe; Magnum är både en vinbutik med stort urval av gamla och nyare viner samt en vinbar. Det blev ett stort glas 2006 Meursault ”Les Narvau” från firman Moret-Nominé. Fyllig, smakrik, smörig och nötig med en diskret fatkaraktär, precis som förväntat. Att det sedan kostade som ett ”husets vin” på Lilla Torg därhemma är ju sådant man får ta.

Sedan kikade jag in i några vinbutiker, bland annat hos den rikstäckande kedjan Nicolas. Jag motstod frstelsen att köpa en butelj 2006 Romanée-St-Vivant från DRC. Jo du ser rätt! Den kostade ”bara” 780€.

Det har varit en härlig  midsommardag. Det blev en utflykt till Näset där vi handlade lite rökt lax och annat till lunchen på Skanörs Fiskrögeri. På vägen blev det också ett stopp på en loppis där vi gjorde en hel del fynd.

Sedan förflöt dagen med lättja, sol mat och till slut en flaska champagne. Det blev en ny bekantskap i form av Henriot Souverain Brut som kollegan haft med sig från resan dit nyligen. Vinet hade en ren och fin doft av citrus, lime och en antydan till jästighet. Smaken var torr, mycket frisk och helt präglad av citrus, framförallt lime samt med ett fint avslut med tydlig mineralitet. Trevlig.

Sedan vidtog den traditinella alfapet-cupen vilken krävde mer bubbel. Nu blev det cava som jag fått via beställningssortimentet och som jag testat tidigare. Det blev både 2005 Freixenet Brut Vintage och Freixenet Reserva Real Brut. Båda är mycket bra med stor smakrikedom och en tydlig ton av petroleum som påminner om mogen riesling. Det sistnämnda vinet var det mest kraftfulla och hade en tydlig ton av kiwi. Freixenet Vintage Brut måste dock sägas vara ett fynd för 94 kronor.

Till dessa smakrika mousserande viner åt vi bland annat spansk paté på blodkorv som hade en distinkt rökig ton och smaksättning av paprika. Förutom lite blandade korvar öppnade jag också en av burkarna med konserverad ost från Ribera del Duero. Oj vilken ost! Den var verkligen inte buskablyg i sin smakrikedom och intensitet! En ost som gav hår på bröstet!

En härlig avrundning på midsommarhelgen och skön uppladdning inför veckan i Bourgogne. Sticker tidigt i morgon och kan kanske lägga upp en första lägesrapport imorgon kväll.

På söndag reser jag till Bourgogne för att under en vecka fördjupa mig i området och, förhoppningsvis, bli officiell utbildare för BIVB. Det kommer att bli ett späckat program men jag hoppas att jag hinner blogga om vinerna, maten och upplevelserna. För att det ska bli lättare för dig som läsare att hänga med i alla svängar kommer här en liten, kort och skissartad introduktion till området:

Bourgogne är kanske det mest kända franska vindistriktet bredvid Bordeaux. Man har sedan medeltiden byggt sitt renommé i princip på två olika typer av viner; röda av druvan pinot noir och torra vita av druvan chardonnay. Det förekommer två mindre viktiga druvor också; den blå gamay och den gröna aligoté. Men i princip handlar det alltså om röda viner av pinot noir och vita av chardonnay. Det finns även en liten rännil av rosé och även en hel del mousserande vin (crémant) framställt enligt samma metod som champagne.

Grundat på ovanstående kan man med rätta fråga sig hur man kan spendera en vecka på att fördjupa sig i två viner. Det som ytligt sett verkar enkelt döljer nämligen ett mycket komplext område men många speciella förutsättningar. Häng med:

Området, eller appellationen, Bourgogne är långsträckt och täcker in Chablis som ligger 10 mil norrut som en liten ö för sig själv och där man endast gör vita viner som har en mycket frisk syra och sällan någon märkbar fatkaraktär. Själva huvudområdet ligger utspritt på tio mil mellan Dijon i norr och Mâcon i söder. I det bördiga Mâconnais och Côtes Chalonnaise i söder framställs större volymer av bra röda och vita viner med ganska fruktig karaktär. Området norröver kallas Côtes d’Or och består i längst upp av Côtes de Nuits där röda viner dominerar och därunder av Côtes de Beaune som är ett mer utpräglat vitvinsområde. Côte d’Or kan enkelt beskrivas som en förkastningsbrant som blivit som ett lapptäcke av små vingårdar med olika geologisk sammansättning, solexponering och topografi.

Framförallt i Côte d’Or anses varje vingård ha sina alldeles egna förutsättningar att prägla vinet, ett så kallat terroir*. Druvorna pinot noir och chardonnay brukar också beskrivas som ”transparenta”, det vill säga att de släpper igenom karaktären av växtplatsen. Vinerna kommer därför, i idealfallet, att präglas mer av sitt ursprung än av druvan.

Eftersom vingården eller växtplatsen är det som anses viktigast har appellationen Bourgogne delats upp i många mindre underområden/appellationer, varav de flesta bara täcker en enskild vingård (betecknas premier cru eller grand cru). I Bourgogne har vi därför mellan 500-600 appellationer beroende på hur man räknar 100 appellationer och mellan 570-680 (även de officiella uppgifterna går isär) klassificerade vingårdar inom systemet. Jämförelsevis så har det många gånger större Bordeaux endast 53 appellationer.

Gott och väl så. Men det blir värre. Genom otaliga arvsskiften har dessutom vingårdarna delats upp vilket innebär att de enskilda, klassificerade vingårdarna kan ha ett stort antal olika ägare. Den största vingården Clos de Vougeot är på 50 ha och har ett åttiotal ägare. Teoretiskt sett skulle vi därför varje år kunna hitta åttio olika vinifieringar och buteljeringar av Clos de Vougeot Grand Cru. Nu är det inte riktigt så illa. Det finns en balanserande faktor i röran som går under benämningen négociants. Det är helt enkelt vinfirmor som köper druvor och/eller vin från de enskilda odlarna och vinifierar, lagrar och säljer vin. De kan också äga egna vinodlingar.

Hur smakar då vinerna härifrån? Ja de vita kan gå från de lätta, bentorra, extremt friska vinerna med toner av citrus och gröna äpple från Chablis till de fylliga, feta, smöriga, nötiga och fatlagrade vinerna från Meursault. De går från ganska lätta, friska och mjukt silkiga viner med toner av röda bär som de man hittar i Volnay. Deras raka motsats finner vi i grannbyn Pommard vars viner kan vara otroligt kraftfulla och sträva med mer mörk fruktighet. Sedan har vi allt däremellan samt de fantastiska flaskmognade vinerna som kan bli lite…hmm…funky.

Som ni märker lär jag inte ha några problem att fylla dagarna.

*Terroir kommer jag att avhandla i en särskild post.

Kort efter att jag i våras skrivit ett inlägg om vinglas blev jag kontaktad av Sydsvenskans vinskribent Anders Fagerström. Han planerade att skriva en artikel om glasets betydelse för vinet och ville ha lite olika synpunkter. Vi träffades och snackade och det var så intressant och trevligt att det slutade med att vi bestämde oss för att tillsammans genomföra ett stort blindtest med eleverna på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Jag och kollegan ställde upp med våra lokaler, vår kunskap och lade upp provningen så vetenskapligt vi kunde under enkla och tidspressade former. Sydsvenskan ställde upp med skribent, goda idéer, fotograf, viner och lunch till sommeliereleverna som ställde upp med sin tid och engagemang. Varken Anders Fagerström, jag eller kollegan deltog själva i provningen.

Vi valde ut tre viner av samma druva (syrah/shiraz) men med olika ursprung och tre sinsemellan olika glas. Eleverna visste ingenting om vilken typ av viner som hälldes upp och fick bara så mycket information de behövde för att kunna genomföra provningen. I varje ”flight” var glasen identiska men vinerna olika men med ändrad ordning varje gång. Alla provningsanteckningar gjorde som kryssmarkeringar i ett ISO-standardiserat protokoll från WSET. Protokollen fördes sedan över till excel där de omvandlades till grafer.

Igår publicerades artikeln i Sydsvenskans söndagsbilaga, sex hela sidor och massor med fina bilder. Läs den! (edit: artikeln som finns på Sydsvenskans sida är numera starkt förkortad)

Mina personliga reflektioner är följande: Det var remarkabelt att värdena på smakparametrarna (fyllighet, syra, strävhet, smakrikedom, längd etc) var i stort identiska oavsett glas. Smaken påverkas alltså inte, eller mycket lite. Det var också glädjande att se att våra elever beskrev samma vin på samma sätt oavsett sammanhanget. I doften var det stora skillnader. Ikea-glaset gav minst doftintensitet men å andra sidan jämnare nivåer på samtliga aromer. Riedel och Open-Up som båda är provningsglas hade tendenser att förstärka vissa aromer och dofter, det förstnämnda företrädesvis aromer från fathantering medan det andra framhävde fruktighet. Vilket som föredras är väl en smaksak, men vad vinmakarna skulle säga vore intressant att ta del av.

En intressant iaktagelse var att eleverna spontant kommenterade att det stora, eleganta riedelglaset gav större smak och arom men när man kollade hur de fyllt i protokollen stämde inte detta. Det visuella påverkar tydligt den subjektiva upplevelsen.

Så var då den tredje (men inte sista) twitterprovningen avverkad. Som vanligt vet vi inte hur många som var med från åskådarplats men vi som twittrade hade roligt.

Nytt denna gång var att jag provade via live-sändning på Bambuser så man kunde följa mig sölandes med viner via bild och ljud.

Första filmen är lite pinsam så den kan du hoppa över. Där provar jag ett vitt vin och strular med det tekniska i 13 lååååånga minuter. Dessutom visar det sig, när jag slutat sända, att jag plockat med mig fel vin från Systembolaget och provat något annat än alla de andra. Pinsamtpinsamt. Men lite komiskt också.

Andra filmen avhandlar det röda rhônevinet och där drar jag fram en påse ostbågar och gör en djupanalys av hur vinet fungerar ihop med dessa ostiga krokar.

Sist ut är favoritsegmentet där jag provar sherryn. Jag tror det märks att jag går igång lite grand även när ostbågepåsen åker fram igen. Det var nog inte sista gången jag sänder live. Det var kul!!!

Här följer en lång och torr text om svavel. Nu är du varnad. Är du intresserad av allergier och vin så finns det lite matnyttigt längre ned i texten.

Jag får många frågor om svavel* med anledning av den märkning man ser på viner numera; ”Innehåller sulfiter”. Frågan är också aktuell med tanke på att begreppet ”naturliga viner” sprider sig. Okunskapen om svavel i vin är stor och missuppfattningarna många.

I texten kommer jag genomgående att använda den vardagliga benämningen svavel för istället för de ibland mer korrekta sulfiter/bisulfiter.

Svavel är ett omistligt ämne som vi inte kan leva utan. Upp till 0,5% av jordskorpans vikt utgörs av svavel och själva den mänskliga kroppen utsöndrar närmare 1000 mg svavel per dygn via proteinerna vi konsumerar.

Inom vinmakning har svavel använts sedan antiken och varit en oundgänglig del av vinkulturen sedan dess. Svavlets antioxidativa effekt, konserverande och bateriehämmande egenskaper har gjort det möjligt att dricka ofördärvat vin året om, lagra det i decennier och sekler samt transportera det långa sträckor till glädje för människor utanför de vinodlande områdena.
Vinkulturen som vi känner den idag, världens klassiska viner och den utbredda vinkonsumsumtionen hade inte kunnat existera utan användandet av svavel.

Låt oss först slå fast att det finns inget svavelfritt vin. Vin innehåller naturligt en viss mängd svavel som produceras vid alkoholjäsning, runt 5-15 mg/l.

Svavel används i hela produktionsledet; bekämpning av svampangrepp i vingården, berikning av jorden, förhindrande av oxidering av must/druvor vid skörd, för att döda oönskade jäststammar, desinficering av utrustning och ekfat, tillsatts vid buteljering för att förhindra oxidering och förlänga lagringstiden. Bland annat.

Från att ursprungligen ha varit ett trubbigt redskap inom vinifikation är idag kunskapen om svavelanvändningen och dess effekter stor och används sparsamt, kontrollerat och riktat. För bara några decennier sedan var översvavlade och osande viner ett stort problem. Tack vare den stadigt minskande användningen av svavel hittar man idag sällan svavelstick i doften på viner och i dessa enstaka fall är det lättflyktiga ämnet snabbt bortluftat.

Det finns några, väldigt få och små, vinproducenter som gör viner helt utan svavel. Det finns fler som, ofta i kombination med ekologisk eller biodynamisk odling, håller svavelanvändningen på mycket låga nivåer. Nämnda producenter gör ofta sina viner i flera tappningar; minst svavel i viner för den lokala marknaden och högre nivåer i viner som ska transporteras längre sträckor. Viner av denna typ är ofta mycket känsliga och kräver i många fall en obruten transportkedja och lagring på max 14°. Denna typ av viner utgör bara delar av en promille av världens vinproduktion men är viktiga då en del av dem driver utveckling av metoder att kunna minska svavelanvändningen.

Rött vin innehåller naturligt antioxidanter i form av polyfenoler och kräver mindre mängd svavel med max tillåtna mängd på 160 mg/l. I stigande ordning följer sedan torra vita viner och rosévin (210 mg/l), halvtorra viner, söta viner (300-350 mg/l) och botrytiserade söta viner, typ sauternes (400 mg/l).
Generellt håller viner idag ett snitt på ungefär 80 mg/l (något mindre för röda och något högre för vita), det vill säga långt under gränsvärdena och nivåerna har en starkt nedåtgående trend. Undantaget är viner på bag-in-box som på grund av sin inneslutning i plastpåse kräver mer svavel, dock aldrig högre än ovanstående gränsvärden.

Anledningen till att man idag kräver att svavel deklareras på viner är att det finns en liten del av mänskligheten som är överkänsliga mot svavel samt att astmatiker kan påverkas av högre koncentrationer. Vid medicinska studier har det dock visat sig vara mycket ovanligt med direkta symtom vid nivåer över de tillåtna och även i dessa fall har reaktionen helt och endast kunnat kopplas till svavlet.

Många konsumenter kopplar rodnader, huvudvärk och andra reaktioner relaterade till vindrickande till svavlet. Antagandet är ganska naturligt då den enda tillsats som anges på viner är sulfiter. Det finns INGA rapporter som kan koppla huvudvärk till svavel. Däremot kan en mängd andra av de tusentals ämnen som finns naturligt i vin ge allergiska reaktioner. De mest potenta i detta sammanhang är naturligt förekommande histaminliknande ämnen (biogena aminer). Faktum är att högre nivåer av svavel ger lägre nivåer av dessa allergena ämnen, därav att vi ser färre reaktioner på vita viner. När vi ändå är inne på detta sidospår så innehåller fatlagrade viner och champagne höga nivåer av dessa biogena ämen. Det bästa sättet att tackla detta är helt enkelt att ta en receptfri antihistamintablett (mot hösnuva) innan man dricker vin.
Få du inte allergiska reaktioner av att äta ett par torkade aprikoser så har du med största sannolikhet inga problem med svavel. Torkad frukt innehåller nämligen många gånger högre nivåer av svavel än vin.

Svavel är med andra ord något vi inte kan leva utan. Men som ordspråket mycket riktigt säger; ”För mycket och för lite skämmer allt”.

Min vinkyl har lagt av och en reparatör ska komma och fixa den. Av den anledningen har jag fått tömma den och ställa ut alla viner på golvet. Plötsligt inser man den goda och utrymmeseffektiva idén att stapla viner liggande på sidan.

Eftersom jag är notoriskt hopplös på att upprätthålla en lagerlista gjorde jag en del kul upptäckter. Inte för att jag har någon omfattande samling, det rör sig om ett hundratal buteljer, men vissa flaskor hamnar ändå längst in och underst; Out of sight, out of mind. Där fanns en flaska fin oloroso jag helt glömt och årgångar jag inte visste jag hade.  Jag insåg också att jag har pinsamt mycket röda bordeauxer och inga italienska viner alls. Med tanke på hur ofta jag intygar vita viners lagringspotential så borde de utgöra mer än en knapp tiondel. Mystiskt är också att jag har ganska mycket portvin.

Jag är faktiskt ingen vinsamlare. Det finns ingen idé eller tanke bakom mina inköp. Jag har heller inte de ekonomiska förutsättningarna att köpa mer än enstaka flaskor av bra viner. Sen tycker jag för mycket om vin för att kunna låta bli att öppna dem. För att överhuvudtaget kunna rädda mina små godbitar måste jag ha en buffert av ”slabbeviner”. Men när de är slut ligger de dyrare dropparna pyrt till.

Men goda viner är ju trots allt till för att drickas och det finns inget värre än att ha sparat en flaska för länge och upptäcka att vinet sett sina bästa dagar.