Det finns några rätter vi alltid återkommer till här hemma. Så är det väl hos alla antar jag.

Om jag rankar dem fem i topp från botten så är de…

5. Ugnspannkaka

4. Chili con carne

3. Falukorv och stuvade makaroner

2. Spaghetti och köttfärssås

Men favorit nummer ett är ”tonfisk i curry”! Det här är en rätt som hängt med i snart fyrtio år. Var den ursprungliga idén eller receptet kommer ifrån är höljt i historiens dunkel. Den är enkel, lättlagad, alltid lika uppskattad när den sätts fram på bordet – och det är ofta! Ingredienserna finns nästan alltid hemma så när fantasin tryter och kylskåpet är oinspirerande så kan jag alltid svänga ihop ”tonfisk i curry”.

Det konstiga är att jag aldrig lagt upp receptet här på bloggen. Eller gentligen inte. Det är inte ett regelrätt recept. Kanske mer ett enkelt koncept som anpassas efter smak och dagsform. Varje gång jag lagar rätten så höftar jag och gör lite olika.

Sätt på riset – basmati om du frågar mig. Du har väl riskokare? Inte? Det är jul snart så då vet du vad som ska upp på önskelistan. Startar alltid med att smälta rejält med smör i en panna. Funkar med olja eller annat matfett också. Fräs curry efter personlig smak i fettet. Jag brukar blanda vad jag har. Senaste gångerna har det blivit en bas av thailändsk röd currypasta men föredrar egenligen vanlig svennebanacurry. Strö på 3-4 msk vetemjöl (för fyra rejäla portioner) och låt fräsa någon minut i fettet. Vispa i mjölk i omgångar till önskad konsistens. Använder ibland kokosmjölk men alternativ av mandel/havre/annat funkar säkert om man är lagd åt det hållet. Släng i en fiskbuljongtärning. Smaka av med fisk/ostronsås och eventuellt chili efter önskad styrka. I med mer curry om det behövs.

När riset är klart blandar du ner tonfisk från två standardburkar (140 g fisk). Kan vara i olja eller vatten. Brukar blanda i lite av oljan i såsen. Man väljer tonfisk efter ekonomi, funkar både med filéer eller finfördelad. Bäst och lyxigast blir det när jag köper de större burkarna med stora filéer på Lidl när de har sina Spanska veckor. Sist i är alltid rejält med gröna ärtor. Funkar också med edamamebönor.

Så här äter man hos Öhmans och nu finns receptet förevigat på bloggen.

Jag vet inte hur många flaskor Marques de Arienzo Gran Reserva jag sålde när jag jobbade på Systembolaget på 1990-talet. Trots att jag slutade för 25 år sedan så minns jag fortfarande artikelnumret 6110. Vinet har funnits på Systemets hyllor i trettio år, men nu är det slut. Vinet är avlistat och ska säljas ut.

UPPDATERING: SLUTSÅLT! De 1500 flaskor som fanns i lager såldes slut direkt efter att jag lagt ut detta på bloggen. Inte konstigt då det var ett svårslaget pris och ni bloggföljare högg duktigt.

2007 Marques de Arienzo Gran Reserva är en riktigt typisk och klassisk rioja med tydlig mognad, vanilj, höstlöv, läder, apelsinskal och solmogna röda bär, mörka bär och såklart lite torkad frukt. Komplex och utvecklad med kryddighet och lång eftersmak. Smakrik med mjuka tanniner. Vet du hur en traditionell rioja gran reserva är så är egentligen denna smakbeskrivning onödig. En snart sjuttonårig rioja med alla markörer på plats.

Ordinarie pris är 199 kronor men nu säljs de sista flaskorna ut för löjliga 99 kronor! Behöver jag säga att detta är ett klockrent FYND?

Detta är inget vin du köper för att lägga undan. Det kommer att hålla i flera år men inte utvecklas särskilt mycket mer. Det är handlar om instant pleasure.

DISCLAIMER: Jag gör vissa vinprovningsuppdrag för importören, men i det här fallet har jag inte ens fått ett varuprov. Jag har heller ingen vinning av försäljningen.

Matbloggarlegenden Anna Billing postade sin variant av Tiramisù enligt Taube på Facebook häromdagen. Då var det bara att ändra planerna inför nyårsaftonens knytismiddag. Evert Taube bidrog med punsch och Anna Billing med blåbär och apelsin. Anna gjorde dessutom sin på torkade ”fingrar” av panettone men jag körde traditionellt med savoiardi och dubblerade receptet då vi skulle bli tio personer. Passa på att göra denna stora sats då desserten lämpar sig väl att frysa.

Den blev fantastiskt bra, lätt och apelsinfräsch.

Knäck 8 ägg och separera vitor och gulor. Vispa gulorna med 4 msk socker tills fluffigt och blekgult och sist blandar du ner rivet apelsinskal från en apelsin och 4 msk apelsinjuice. Rengör visparna mycket noggrant så inget fett från gulorna är kvar. Vispa vitorna med 4 msk socker (lite i taget) tills du får fina toppar. Rör ut 2 x 250 g mascarpone (kan ersättas med cream cheese) med äggulesmeten tills slät och fin. Vänd försiktigt ner äggvitan i smeten. Du behöver nästan två förpackningar med savoiardi-kex. Vänd snabbt hälften av kexen i 2 dl punsch och täck bottnen på en stor form (kolla hur stor genom att provplacera ut kexen i förväg). Bred ut hälften av smeten över kexen och strössla ut 2 dl frusna blåbär (välj den svenska sorten). Vänd snabbt resten av kexen i starkt bryggkaffe (eller espresso) och lägg ut i ännu ett lager. Bred ut resten av smeten. Låt vila åtskilliga timmar, helst över natten. Precis innan servering siktar du över rikligt med kakaopulver.

Okonomiyaki, den japanska kålpannkakan, har på kort tid blivit omåttligt populär och är också en favorit här hemma. God, nyttig och enkel att vispa ihop. Men lite trixig att få till med bra stekyta i pannan och så ska eländet vändas också. Lösningen stavas ”våffeljärn”. Enkelt, perfekt frasig yta, krämigt inre och krispig kål och morötter.

Vispa ihop 2 dl vetemjöl, 0,5 tsk salt, 2 ägg och 1,5 dl vatten till en jämn smet. Strimla 250 g vitkål eller spetskål fint, riv en morot, skiva 4-5 salladslökar fint (spara lite till topping) och hacka några matskedar gari (inlagd ingefära).

Vispa ihop en sås på 0,5 dl ketchup, 3 msk HP-sås, 1 msk japansk soja och 1 msk honung.

Pensla ett våffeljärn med neutral olja och klicka i en tredjedel av smeten. Grädda till du får en fin frasig yta. Ringla över såsen, majonnäs samt toppa med salladslök och eventuellt med strimlade nori-blad och/ eller rostade sesamfrön och servera direkt

”Det här vad det godaste jag ätit på länge” utbrast Kära Hustrun och hade nästan tårar i ögonen. Rätten var väldigt enkel men HERREGUD vilken sås! Doften i köket när den gick i ugnen drev mig nästan till vansinne.

Rätten ifråga finns tydligen i otaliga varianter under namnet ”fläskytterfilé i sockerkaksform”. Jag kanske skulle kalla den ”gräddbakad kotlettrad”. Hursomhelst står den nu på listan över rätter som kommer att tillagas ofta. löjligt enkel och kan utan problem varieras med olika smaksättningar. Du behöver inte följa min variant nedan, smaksätt med vad du har.

Sätt ugnen på 150°. Bryn en stor bit benfri kotlettrad (eller ”fläskytterfilé” som den säljs som) i stekpannan (här är ett tips på en riktigt bra stekpanna) så att den får en ordentlig stekyta. Under tiden vispar du ihop 3 dl vispgrädde, 2 dl créme fraiche (jag hade ingen hemma så jag använde ricotta), en knapp matsked sambal olek (eller någon annan chilipasta), 0,5 dl svartvinbärsgelé, 2 msk japansk soja, 0,5 msk herbes de provence (eller annan örtkrydda efter smak), 2-3 rivna vitlöksklyftor och en oxbuljongtärning. Eftersom jag är jag så hade jag i en knapp deciliter olorososherry men vitt vin kan funka lika bra. Koka upp blandningen på spisen. Lägg köttbiten i en avlång brödform, slå över stekfettet och sedan gräddblandningen. In i ugnen 70-90 minuter. Vänd köttet någon gång.

Ta upp köttet och vippa in i folie. Slå upp såsen i en kastrull. Skrapa ut allt det goda i formen. Smaka av med salt och peppar eller späd eventuellt med med grädde eller mjölk om den är för kraftig. Red av med majsstärkelse. Skär upp köttet (köttsaften häller du i såsen), häll över såsen. Servera med mjölig potatis eller ris. Med svartvinbärsgelé, pressgurka och sallad har du en söndagsmiddag som inte går av för hackor.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Välkommen till Kikärtsbloggen! Tredje receptet på raken med kikärtor och dessutom med spanskt tema. Det blir det sista. På ett tag.

Kikärtor med tonfisk. Mycket bra kombination och lika lättlagat som de andra kikärtsrecepten. Suverän liten rätt tillsamman med sallad och bröd. Dricka till? En ljus lager, ett torrt friskt rosévin eller varför inte en finosherry.

Skiva en gul lök och fräs på medelvärme i olivolja tills den mjuknar. I med 2-3 krossade vitlöksklyftor och låta fräsa med några minuter. Slå i en burk krossade tomater, 1 msk sherryvinäger, 1 msk tomatpuré, 1,5 tsk rökt paprikapulver, 1 tsk salt och chiliflakes efter smak. Låt puttra 10-15 minuter. I med två burkar kikärtor som du sköljt och puttra ytterligare några minuter. Skiva cirka 20 piementoliver, hacka bladpersilja och dela grovt 2 burkar tonfiskfiléer. Ner i grytan och låt bli varmt. Klart.

Lagom tills jag kom hem från resan till Jerez hade det kommit ett paket på posten med ett varuprov på en flaska Croft Twist. Mycket lämpligt då detta är en färdigbuteljerad variant på den andalusiska sherrybaserade sommardrinken rebujito. Denna läskande drink är snudd på ett måste i trakterna runt Jerez för att hålla vätskeintaget uppe och alkoholkonsumtionen nere i sommarhettan.

Croft Twist (ligger i beställningssortimentet) är baserad på finosherry (25%) och smaksatt med citron, mynta, fläder och kolsyrat vatten. För sig själv är den en ren, snygg och trevlig ”vuxenläsk” där man hittar tonerna av både fino, mynta, citron och fläder. Bra fart i kolsyran, frisk, förhållandevis torr och bara 5,5% alkohol. Men när du serverar den som rekommenderat med mycket is, en skiva citron och lite färsk mynta så lyfter den till den där perfekta sommardrinken. Fruktansvärt svårt att inte bara svepa den. Rekommenderas att ha i kylen för lata dagar på balkongen och altanen. Kära hustrun blev mäkta förtjust och hon gillar inte sherry. Kanske en väg till sherryhimlen för henne.

Själv kommer jag att blanda rebujito själv i sommar. Lika lätt som att göra en GT plus att det blir billigare i längden. En bra ursäkt att alltid ha en flaska fino hemma. Blanda 1 del fino (eller manzanilla) med två delar citronläsk (Sprite eller liknande går bra eller helt enkelt Tonic) och en liten skvätt flädersaft om du har. I med massor av is citron och/eller lime och färsk mynta. Njuuut!

DISCLAIMER: Croft Twist tillverkas av Gonzalez Byass för vilka jag på uppdrag genomför runt 60 sherryprovningar runt om i landet i år. Jag har alltså ekonomiska bindningar till producenten. De som känner mig och min blogg vet dock att jag inte rekommenderar drycker mot betalning. Så ej heller denna gång. Jag har bara fått provflaskan. Jag skriver bara om sådant jag själv skulle köpa och dricka.

Att våga sig på att publicera ett recept på spaghetti carbonara är detsamma som att åkalla recepttalibanerna. Ingen annan rätt kan riva upp känslorna på samma sätt. Det finns nämligen hundratusentals självutnämnda experter på carbonara och då räknar jag inte in en enda italienare i den siffran. Man kan nämligen bara göra carbonara på ett sätt – Det Rätta. Men konstigt nog verkar ingen riktigt veta vad det riktiga sättet är. Ska det vara 50/50 pecorino/parmesan eller bara pecorino? Ska det vara pecorino sardo eller pecorino romano. Vilken pastaform? Penne eller spaghetti? Ska fläsket vara pancetta eller guanciale och blir man steglad om man använder bacon?? Är vitlök kosher eller haram? Ska man använda hela ägget eller bara gulan? Men vad du än gör så nämn inte grädde. Eller ärtor.

Det är egentligen märkligt att åsikterna är så starka att det närmast liknar religiositet. Rätten är inte så gammal nämligen, förmodligen knappt 80 år. Den uppstod troligtvis under andra världskrigets slutskede när en italiensk kock skapade rätten baserad på den amerikanska militärens råvaror; bacon, grädde, ost och äggulepulver(!). Just grädden var länge en viktig ingrediens. Sin slutliga form (ungefär som receptet nedan) fick carbonaran först på 1990-talet. Så carbonarakulten som vi känner den är inte äldre än 30 år. Läs mer i denna intressanta artikel i Gambero Rosso.

Skriver detta för idag hittade jag både guanciale (lufttorkad griskind) och pecorino sardo när jag handlade på Lidl. Båda två är viktiga ingredienser när man ska göra en ”äkta” eller snarare ”modern” carbonara. Just guanciale är ingenting man springer på daglig dags ute på Österlen så det vara bara att anta utmaningen.

Rätten är genial i sin enkelhet och den tar ungefär lika lång tid att tillaga som det tar att koka pastan. Riktig snabbmat alltså. Mängderna höftar du. Gillar du fläsk så ta mycket av det och tycker du om ostens krämighet så drar du på mer av den. Men räkna åtminstone ett ägg per person.

Koka upp pastavattnet med lite salt. I med pastan (spaghetti om ni frågar mig). Under tiden skär du upp en bit guanciale i tärningar (eller pancetta/bacon) och lägger i en torr kall panna. Sätt plattan på strax över medelvärme och låt fettet smälta ut och fläsket bli lätt knaprigt. (Här trotsade jag den spanska inkvisitionen och lät en lätt krossad vitlöksklyfta ligga med en stund och smaksätta fettet). Vispa upp ett ägg per person (eller bara äggulan om du tänker göra maräng senare). Riv sedan pecorino (eller parmesan) efter behag och blanda ner i ägget. När pastan nätt och jämnt är klar slevar du upp den i den varma stekpannan med fläsket tillsammans med lite av det stärkelserika pastavattnet. Häll över äggblandningen och blanda snabbt ihop. Av värmen från pastan och pannan kommer blandningen att bli krämig. Späd med mer pastavatten om det behövs. Upp på tallrikar och dra rejäla tag med pepparkvarnen. Servera genast och håll käften.

Bloggen flämtar till då och då och får tillräckligt med syre för att nätt och jämnt hålla sig vid liv.

Nästa vecka ger jag mig av till Jerez för lite inspiration, besök på ett gäng bodegor och några dagar på vinmässan Vinoble. Förhoppningsvis blir det lite tid för inlägg här på bloggen. Men innan dess blir det receptrepriser. Jag lagade ”Öhmans moussaka” som jag i ett ögonblick av hybris döpte den till då den är så vansinnigt god. Lägger man tiden på att laga en moussaka så ska man givetvis göra en riktig tzatziki också. Även här en receptrepris på en gudagod yoghurtröra.

Lova att prova och tid på dig för matlagningen. Att laga moussaka (eller lasagne) är nästan som en form av meditation för mig. Tzatzikin ska också ta tid för att bli bra. Man måste få bort så mycket vätska som möjligt för att den ska bli så där gräddigt krämig och fast och sedan behövs några timmar för att smakerna ska blomma ut ordentligt.

Tzatziki: Häll 5 dl turkisk/grekisk youghurt (vanlig går också bra men kräver längre tid och större volym) i en handuksklädd trådsil eller ett melittafilter. Låt vasslen rinna av under minst en timme, gärna längre. Skala en stor gurka, klyv på längden och skrapa ur kärnorna och grovriv sedan. Strö 1-2 tsk salt över gurkrivet och låt vattna sig i en skål minst en timme. Krama sedan ur så mycket vätska som möjligt och blanda ner gurkan i den fasta yoghurten tillsammans med 2 pressade/rivna vitlöksklyftor, finrivet skal från en citron och 2 msk finhackad dill. Rör sist ned lite fin olivolja och låt det hela vila 1-2 timmar.

Öhmans moussaka:

Auberginer: Skär 1 kilo auberginer (cirka 3 stycken) i skivor på längden, pressa över citron, strö över några matskedar salt och lägg under press i ett durkslag en timme. Skölj av auberginskivorna, torka av dem med hushållspapper och stek dem i olivolja så de får fin färg. Låt dem rinna av på hushållspapper.

Köttfärssås: Skär 1 gul lök och 1 rödlök grovt och fräs i olivolja tills de mjuknar men utan att ta färg. Vänd ner 700-800 g färs (lammfärs, blandfärs eller varianten jag använde; lamm/kalv) och fräs tills genomstekt och nästan helt torrt. Slå på 2 dl vitt vin och låt koka in nästan helt. Bland ner 1 tsk vardera av salt, kanel, timjan, rosmarin och harissa (chilipasta) samt 2 rivna/pressade vitlöksklyftor, 2-3 msk tomatpuré och 0,5 dl hackade svarta oliver. Slå på 1 burk krossade tomater och låt puttra tills köttfärsröran blir fast och nästa står för sig själv.

Ostsås: Smält 50 g smör, vispa ner 3 msk vetemjöl och låt fräsa utan att ta färg i några minuter. Vispa ner 3 dl mjölk och låt sjuda sakta tills såsen tjocknar. Blanda ner 100 g mild riven ost och 100 g smulad fetaost (helst får) och rör tills smält. Innan ”montering” vispar du i ett ägg samt det finrivna skalet av en citron.

Varva aubergine och köttfärssås i en smord form och avsluta med ostsåsen. Grädda i ugn på 200° i cirka 30 minuter.

Magiskt sommarväder på Österlen. Idag är det riktigt varmt och luftfuktigheten så hög att det är lite tungt att andas. Då måste maten vara pigg, lätt och frisk. Det här fantastiskt fina pastareceptet med dill och fetaost är klart inspirerat av det grekiska köket. Är det fler länder som använder dill lika mycket som Sverige och Grekland?

Snabbt och lätt! Mängderna höftar du men snåla inte med spenaten, dillen och fetaosten.

Koka spaghetti en minut kortare än rekommenderat. Under tiden hettar du upp olivolja på medelhög värme i en djup stek- eller traktörpanna. Släng i 2 tunt skivade vitlökar och det ljusa på några salladslökar som du skivat. Fräs tills vitlöken börjar bli genomskinlig. I omgångar blandar du ner några rejäla nävar späd bladspenat så att den blir mjuk och krymper ihop. Ta av från värmen och slå på saften och zest från en halv citron och salta och peppra. När pastan är klar slår du av vattnet men sparar några deciliter. Bland ner rejält med smulad fetaost och massor med hackad dill i spenaten och slå på lite av pastavattnet. Värm på och blanda runt tills allt smält samman och blivit krämigt. Vänd ner pastan så den blir helt täckt av såsen. Servera toppad med lite fetaost, mer dill och den gröna delen av salladslöken. Ringla över lite olivolja. Servera genast.