Ibland blir jag så där omotiverat och svårt sugen på mat jag inte ätit på evigheter. Fick ett sådant anfall idag och kunde inte motstå att rusa till affären och inhandla skinkinnanlår till en piccata milanese. Det blev faktiskt en riktigt snabblagad och fantastiskt god lunch. Gjorde ingen egen sås utan körde på Icas egna pastasås med oliver som var perfekt till. Eftersom jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle ha ris eller pasta till så blev det risoni. Testa att servera falsk svamprisotto till.

Banka ut 400-500 g skivat skinkinnanlår (eller kalv) med knytnäven. Blanda ut nymalen svartpeppar och salt i vetemjöl och vänd köttet i mjölet. Riv 2 dl parmesan eller grana padano och blanda med 2 ägg. Vänd köttet i äggostblandningen och stek på ganska hög värme i olivolja ett par minuter på var sida.

När jag på 90-talet arbetade som säljare (nja, snarare kassabiträde) på Systembolaget så fanns det ett vin som var omåttligt populärt. Det var lite dyrare än genomsnittsbuteljen men var perfekt som gåbortspresent. Eftersom namnet var svåruttalat så gick det under namnet ”det där vinet med pinnen”.

Nu är Cantina Zaccagninis vin Dal Tralcetto från Montepulciano d’Abruzzo efter många år tillbaka på hyllorna igen och till ungefär samma pris om jag inte tar fel. Jag var ju helt enkelt tvungen att prova denna gamla klassiker. Kära hustrun föll direkt i farstun för flaskan med den lilla vinkvisten som till och med hade en liten luden knopp.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor doft av varma bär, sylt och en tydligt bränd ton med pulverkakao och lite torkade örter. Medelfyllig mycket frisk smak av syltade körsbär, mandel och återigen en lite bränd ton. Mjuk, rund munkänsla med aningen sötma men ganska rumpahuggen eftersmak med liten beska.

Otroligt publik smak som dock inte riktigt når upp till prislappen. Men man får ju ge en slant för den käcka presentationen.

Ibland kommer det mest osannolika diskussioner upp vid det konstigaste tillfällen.

När jag var i Bordeaux förra veckan och vi stod ett sällskap och läppjade Cristal och åt ostron (tufft liv, jag vet) fick jag höra av en i sällskapet att ”rött vin och cola light smakar gott ihop”. Närmare bestämt så skulle det röda vinet smaka bättre om man sippade på cola med sötningsmedel. Vanlig cola funkade inte alls sas det. Några i gruppen tystnade och skruvade besvärat på sig men inspirerad av champagnen började jag teoretisera kring det hela. Eftersom sötma i mat får viner att smaka mindre sött och fruktigt så borde rött vin smaka stramt, strävt och snipigt med sockersötad cola. Sötningsmedel är ju inte sött per definition utan ger bara en illusion av sötma därför borde den inte påverka fruktigheten i vinet utan kanske till och med förstärka den. Fast det var som sagt bara en teori och jag lovade att jag skulle testa själv.

Sagt och gjort. Idag hällde jag upp ett glas rött och ett glas vardera av de två colasorterna. Provade genom att först smaka på läsken och sedan smaka på vinet. Skillnaden var uppenbar. Efter originalcolan smakade vinet strävt, surt, kärvt och bittert och med sötningsmedlet mycket mjukare och fruktigare än innan. Mycket intressant.

Fast vad jag ska ha för nytta av denna kunskap och varför i herrans namn man ska dricka cola till rödvinet…det vete tusan.

Tack Kicki för uppslaget.

En riktigt bra tzatziki är en rätt i sig. Lite klyftpotatis, ett gott bröd och några oliver så är middagen klar. Perfekt också till det grillade förstås. Men ska det bli riktigt bra så tar det också lite tid. Man måste få bort så mycket vätska som möjligt för att tztatzikin ska bli så där gräddigt krämig och fast och sedan behövs några timmar för att smakerna ska blomma ut ordentligt.

Häll 5 dl turkisk/grekisk youghurt (vanlig går också bra men kräver längre tid och större volym) i en handuksklädd trådsil eller ett melittafilter. Låt vasslen rinna av under minst en timme, gärna längre. Skala en stor gurka, klyv på längden och skrapa ur kärnorna och grovriv sedan. Strö 1-2 tsk salt över gurkrivet och låt vattna sig i en skål minst en timme. Krama sedan ur så mycket vätska som möjligt och blanda ner gurkan i den fasta yoghurten tillsammans med 2 pressade/rivna vitlöksklyftor, finrivet skal från en citron och 2 msk finhackad dill. Rör sist ned lite fin olivolja och låt det hela vila 1-2 timmar.

Dags för ytterligare en ny rosé och dessutom en ekologisk liksom den förra. Men om chilenaren var av det moderna snittet så är detta en verklig klassiker; en blekrosa provençalare.

2010 Château Sainte Marguerite är en av 18 egendomar i Provence som benämns cru classé enligt klassificeringen från 1955. Egendomen producerar både röda och vita viner, men framförallt de bleka roséviner som är så typiska för området. Jag verkligen älskar den där kulören som en del benämner ”lökskal”. Själv associerar jag till min mormors rejäla men svagt blankrosa underkäder. Men så’n är jag. Framförallt bevisar dessa viner att smakrikedomen inte sitter i färgen.

Ganska stor, mycket frisk och örtig doft med inslag av blodapelsin och smultron. Torr, mycket frisk smak av citrus, gröna äpplen, persika och hallon och med en nästan lite oljig och fyllig munkänsla. Lång, frisk, och rik eftersmak med liten mineralitet och örighet.

Brewdog är det skotska uppstickarbryggeriet som infört punken i bryggerinäringen och blivit omåttligt uppskrivna. Man brygger udda öl som sticker ut och skapar rubriker och ovärderlig marknadsföring. En del är väl mer intressanta än bra och de flesta förtvivlat överhumlade som så många andra öl från nya mikrobryggerier. Det är en stil som jag har lite svårt för. Den påminner alltför mycket om när vinvärlden var överentusiastiska över ny ek och man glömde bort frukten. Lika lite som vintillverkning handlar om timmerlogistik lika lite brygger man öl på humle. Det är frukt och malt som är huvudsaken. Anser jag.

Nåväl. Även om Brewdog inte gör öl som jag köar för så kunde jag inte motstå de flaskor som stod i det alkoholfria sortimentet på Systembolaget. Nanny State ”insanel hopped imperial mild” kom till som svar på anklagelser om alltför alkoholstarka öl. Ursprungligen var ölen på 1,1% men för den svenska marknaden har man fått ner den till 0,5%.

Ölet har en fin, men inte helt klar, bärnstensfärg och det täta krämgärgade skummet har en lite udda grön nyans som gissningsvis kommer av den kraftiga humlingen. Intensiv, parfymerad humlearom som nästan känns lite syntetisk och ligger tung över en litesn ton av torkade aprikoser och säd. Kroppen är vattnigt tunn och smaken kantrar genast av en fullständigt barock humlebeska som för tankarna till stopp-o-väx. Eftersmaken är lätt metallisk, tydligt parfymerad och med en svår beska som inte ger med sig.

Fullständigt onjutbart. Men är det punk? Tja, om vi föreställer oss ett punkband av fullständigt tondöva UNF:are som sköter sin hygien med ohemula mängder av AXE.

Här är några som lyckats med lågalkoholöl däremot.

Värmen kom tillbaka idag, så där perfekt tajmat efter midsommarhelgen. Precis som det ska vara alltså. Med solen kommer också rosévinet och jag hittade ett par nya bekantskaper på Systembolaget idag.

Först ut är 2010 ”Las Mulas” Cabernet Sauvginon Rosé från Chile och spanske, legendariske producenten Miguel Torres som i Chile helt satsar på ekologisk odling. Las Mulas är inget undantag och vinet har sitt namn av mulorna som används i arbetet i vingården.

Ganska ljust, hallonröd färg. Stor, intensivt frisk, bärig och örtig doft av mogna jordgubbar och ett drag av svarta vinbär (typiskt för druvan). Smaken upplevs torr, mycket frisk och med bra fruktighet och tydlig karaktär av röda bär som hallon, jordgubb, röda vinbär och en bra fyllighet och struktur. Frisk eftersmak med bra längd och kvardröjande örtighet.

Välgjord och uppfriskande rosé med så mycket smak och struktur att den klarar både grillat och matiga sallader.

När jag bläddrade igenom gamla recept idag så hittade jag en artikel utriven ur en gammal Ica-Kuriren, säkert tjugo år gammal, om hur man gjorde sina egna gräddbullar. Önskar att jag aldrig hittat den.

Att stansa ut smörgåsrånen och vispa ihop äggvita med socker och gelatin var en baggis. Att spritsa ut smeten var ett rent nöje. Sedan skulle man vänta medan topparnas yta torkade i kylen i fyra timmar. Sist kom då det moment som i artikeln beskrevs som ”kladdigt men roligt”; att doppa topparna i smält choklad. Kladdigt stämde. Jag fick ett totalt psykbryt och bröt ihop i skrattparoxysmer när jag försökte hålla i kexbottnarna som blivit alldeles mjuka av fukten och gled ur fingrarna när den alldeles för tjocka chokladen tyngde ner gräddtoppen. Fullständigt omöjligt uppdrag. De få toppar jag ändå ”lyckades” med med smakade inte ens gott. Chokladen blev för tjock och smälte nästan bara jag tittade på den.

Vissa saker ska man överlåta till proffs. Nu går jag och köper mums-mums.

Axoa är namnet på en traditionell baskisk kalvgryta. Hade själv ingen aning om denna rätt förrän nu i veckan när jag var i Bordeaux och fick den hela två gånger. Första gången var på Le Bô Bar och jag skrev då att detta var en typisk Carl Butler-rätt som skulle återskapas hemma. Redan nästa kväll serverades jag den igen. Båda gångerna lika goda, smakrika, ganska milda och med mycket mört kött. Receptet nedan som jag klippt och klistrat från nätet har mer hetta och är gjort på färs helt enkelt för att helt nötkött inte fanns i butiken idag. Mycket likt originalet blev det i alla fall.

Fräs 500 g kalvfärs i olja i en stor stekpanna tills det får fin färg. Tillsätt 3-4 paprikor i olika färger som du tärnat, 1 finstrimlad mild, röd pepparfrukt, 1 hackad gul lök, 2 hackade vitlöksklyftor och 2 msk paprikapulver. Fräs tills grönsakerna mjuknat något. Slå på 2,5 dl vatten, 1,5 msk kalvfond och pudra över lite cayennepeppar. Låt sjuda med locket på glänt 20-30 minuter. Red av med 1 msk maizena/majsstärkelse utrört i saften från en halv citron. Strö rikligt med hackad bladpersilja över och servera med vitt ris och sallad.

Det här receptet har vi fått av vår kompis Åsa. Superlätta att svänga ihop och så smakar de köbekagor.

Blanda samman 250 g rumsvarmt smör, 1,5 dl socker, 4,5 dl vetemjöl, 1,5 tsk bakpulver och 1 dl vaniljsåspulver (alltså inte vaniljpulver – såspulver ska det vara) till en fast kakdeg. Rulla till en korv och dela upp i 24 delar. Rulla till bollar, lägg i aluminiumformar och tryck en grop i mitten med tummen. Skeda i hallonsylt eller spritsa i med ”klämflaska” – jättepraktiskt. Grädda i ugn på 200° i 20 minuter.