Jag skyller på vädret, världsekonomin eller, vilket är det troligaste, en kombination av tids- och inspirationsbrist. För jag har förfallit som matbloggare. Igår tangerade jag ett bottennapp då jag pimpade burkravioli och tyckte det var riktigt smarrigt. Idag blev det jämförelsevis riktigt finlir då jag ur kartonger plockade djupfryst pizza och skjutsade in i ugnen.

Det blev Dr Oetkers stenugnsbakad tradizionale i varianterna ”diavola” och ”spinaci”. Riktigt bra pizzor faktiskt. Definitivt bättre än de från leverantören på hörnan. Stunsigt frasig botten med hetta i ”diavolan” och fräscht smakrik spenatpizza.

Ska ta mig i kragen och försöka kravla mig upp ur färdigmats- och fastfoodträsket och återkomma med lite roliga recept. Men det kan ta lite tid. Hav tålamod.

Dagens bloggpost är något så unikt här som en gästblogg. Kanske inte riktigt, men kakan är i alla fall bakad (och fotograferad) av Kära Hustrun efter ett gammalt recept från hennes mor. Den blankslitna aluminiumformen är även den en släktklenod. Kakan är hur som helst riktigt smarrig, saftig och bananig och håller sig minst en vecka utan att bli torr.

Mosa 2 bananer och rör samman med 1,5 dl strösocker. Blanda ner ett lätt vispat ägg, 50 g skirat smör och 4 msk matlagningsgrädde. Blanda 1 tsk bakpulver och 0,5 tsk bikarbonat med 2,5 dl vetemjöl och rör sedan ned detta i smeten. Smöra och bröa (ströbröd) en sockerkaksform, häll i smeten och grädda på 175° i ungefär en halvtimme eller tills den känns klar.

Jag älskar surströmming! Ändå blir det ganska sällan som jag faktiskt äter denna delikatess. Faktiskt är det nästan tre år sedan sist. Skandal! Tack vare att jag nu åkte och hälsade på Storasyster blev det av.

Det finns många sätt att njuta surströmming på. Så här gör vi: Först och främst så öppnar jag burken i en hink under vatten. Eftersom det är ett visst tryck i burken på grund av den sakta pågående jäsningen så undviker man att spadet sprutar ut när den öppnas i vatten. Sedan häller jag av spadet och sköljer av strömmingen lite lätt. Till suströmmingen behöver man kokt mandelpotatis, hackad rödlök, smör och spänstigt tunnbröd. Surströmmingen rensas enkelt genom att man sticker in matkniven i buken, sprättar upp den och pillar ut innandömet (rom eller mjölke). Stick sedan gaffeln genom ryggbenet och skrapa loss köttet med kninven. Det är bara ryggbenet som ska avlägsnas. Oroa dig inte för skin och småben, de är helt mjuka av jäsningen. Skär köttet i mindre bitar. Bred smör på en skiva hårt men spänstigt tunnbröd, skala och skiva den varma potatisen och fördela över brödskivan, sprid ut fiskbitarna, strö över lite rödlök och lägg över ytterligare en tunnbrödskiva. Nu har du gjort en tunnbrödklämma. Hugg in och njut.

Den första tuggan på en tunnbrödsklämma är snudd på orgiastisk. Kombinationen av det milda brödet med lite tuggmotstånd, det smältande smöret och den matigt, mjöliga och lätt nötiga potatisen mot den lite skarpa rödlöken är ljuvlig. Men sensationen är den ampra, salta och rika surströmmingen med sin syrlighet och svårdefinerade arom som ligger någonstans mellan sardeller, dansk ost och stallbacke. Helt oslagbart!

Vad dricker man då till surströmming? En del säger att mineralvatten är bäst och en klassisk rekommendation är ”mjölk…om man inte blir bjuden på något annat”. Funderade faktiskt på om inte en druvig, bubblig prosecco skulle kunna passa men avstod från det experimentet denna gång. Jag föredrar så klart öl men undviker gärna snapsen. Ville prova ett par olika öl denna gång. Ett val som jag trodde starkt på var en veteöl som med sin lilla sötma, återhållna beska, fina fyllighet och frukt borde kunna harmoniera väl. Det gjorde det inte. Det blev en riktig smakkollision av det mindre behagliga slaget. En klassisk lager i form av favoriten Nils Oscar God Lager blev den klara vinnaren över den tjeckiska pilsnern som förvånansvärt nog blev riktigt mesig.

Här kan du läsa om den allra bästa dryckeskombinationen till surströmming.

Jag fick ingen respons på förra blogginlägget beroende på den menlösa rubriken och att budskapet först kom fram i slutet. Prövar därför igen med en mer säljande rubrik och ett mer konkret upplägg.

Om intresse finns bjuder jag in till en matbloggarträff på Gustibus Wine & Spirit Academy söndagen den 16/10 kl 15.00. Vi inleder med en vinprovning (on the house) där jag lär ut grunderna i hur man provar vin och enkelt kan beskriva det. Därefter en diskussion om hur man som matbloggare kan införliva drycken i sina inlägg. Avslutningsvis ”knytis” och allmänt surr.

Om du är matbloggare och intresserad så anmäl ditt intresse i kommentarsfältet nedan.

Efter fyra tröstlösa timmar på E6:an sitter jag nu och njuter en välförtjänt och kall Kronenbourg på Koppargrillen i Vänersborg. Passar också på att läsa igenom de intressanta kommentarerna på senaste posten om ”de obetydliga vinbloggarna”. Kul när ett blogginlägg engagerar.

Funderade i bilen på det där med vinbloggandet och varför så få matbloggare skriver om vin. Säkerligen dricker de en och annan flaska till maten de skriver om. Varför då inte vinblogga lite samtidigt. Förmodligen handlar det om osäkerhet och en uppfattning om att man måste vara en ”expert”. Kanske jag skulle bjuda in skånska matbloggare till skolan och lära ut några grunder och samtidigt diskutera frågan tillsammans. Någon som är intresserad?

Denna blogg är en mat- och vinblogg. Den befinner sig i en spännande gråzon mellan det myllrande, välbesökta matbloggsriket och det ganska ganska glest befolkade vinbloggslandskapet.

Jag försöker hålla en balans mellan mat och dryck men när jag exempelvis skriver om vin så dyker besökssiffrorna. När jag tittar igenom min statistik så ser det ut så här: Först på 17:e plats kommer ett inlägg om tips på champagne och därefter dröjer det ner till 30:e innan ett liknande inlägg kommer. Hack i häl kommer min gamla post där jag slaktar företeelsen bag-in-box och på 38:e ett inlägg om hur man serverar champagne. Sen kommer ingenting och på 51:a lite råd om bufféviner. Sedan ingenting. Och ingenting.

Matbloggosfären är säkert större, men kanske inte mer välbesökt och ekonomiskt intressant än, modebloggarna. Massor med matproffs, glada amatörer och nyskapande skribenter leverar bloggar som är otroligt varierande och intressanta i sin mångfald. Men varför är det så stillsamt, glest och nästan ödsligt på vinbloggarsidan? Det är inte så att det saknas begåvade bloggare som skriver om vin, men totalt sett är vinbloggarna så få att det blir lite klubben för inbördes beundran.

Varför är det så. Är det ointressant att läsa om vin? Är det för att det är svårt att skriva intressant om viner och nästan omöjligt att få ihop en läsvärd smakbeskrivning? Varför finns det ingen populär och välbesökt vinbloggare med inflytande? Varför är vinbloggarna så få? Varför verkar vinbloggarna nästan bara läsa varandra och skriva om samma saker? Eller har jag fel?

Vad tror du? Är vinbloggosfären dömd att förbli en liten introvert cirkel där man kommenterar korsvis? Varför finns det inget större fungerande vinforum? Är ”vinfolk” mindre tekniska som någon föreslog på twitter idag? Finns det någon riktigt bra vinblogg som skulle kunna bli stor? Om inte…hur skulle den se ut?

När jag var liten hade vi fullt av bärbuskar i trädgården; krusbär, hallon, svarta vinbär och massor av röda vinbär. Jag minns så starkt doften när man satt på huk och plockade bären. Den klorofyllmättade aromen från bärbuskarnas blad och gräset som blandades med den rena men djupa doften från den fuktiga och mörka jorden. Jag älskade att repa av bären från sina små prydliga stänglar, fylla handen och trycka in massor med bär i munnen. Jag kunde inte få nog av den intensiva bärigheten med den nästan vibrerande fruktigheten och pirrande syran. Precis så smakar beaujolais av årgång 2009.

Det har sagts och skrivits mycket om denna exceptionella årgång som äntligen lyft fram detta distrikt med sitt skamfilade rykte men en sak är säker; vinerna är fantastiska! Bland annat var det en beaujolais som var den största upplevelsen när jag var på Vinexpo i juni. Tyvärr är de så njutbara att de flesta redan druckits upp trots att många av dem skulle vinna på flera års lagring. Kikar man i hyllorna i vinbutiker så är årgången nästan omöjlig att hitta. Däremot har Irma i Danmark fortfarande en handfull olika viner av årgången kvar. Det jag köpte på mig senast är redan på upphällningen och jag förbannar mig själv att jag inte köpte lådvis av dem då det kostade mellan 69 och 79 DKK. Löjligt billigt.

Ser du en beaujolais 2009:a så KÖP!

Idag kom en riktig skatt med posten! Hela tio nummer av vintidningen TONG.

TONG* utsågs i våras till ”Best Wine Magazine in the World” av Gourmand World Cookbook Awards. Om du förväntar något i stil med Decanter, Wine Spectator eller Världens Viner så blir du besviken. Här finns inga resereportage från vinområden eller beskrivningr av vinproducenter. Det saknas vinrecensioner, poängbedömningar och listor över prisvärda köp. Det finns inte ens intervjuer med vinpersonligheter eller bilder av böljande vinlandskap. Det saknas också helt annonser!

Istället får du temanummer fyllda med djupgående, aktuella och ibland provokativa artiklar skrivna av experter på respektive område. Bilderna är konstnärliga snarare än beskrivande och allt från typografi till papperskvalitet är anpassat till det aktuella ämnet. Genomtänkt och genomarbetat. Fyra gånger om året dimper det ner ett nummer i brevlådan. Det kostar mer än en slant men är helt ovärderligt för den med ett djupare intresse för vin. Det går att ladda ner smakprover i form av pdf:er från hemsidan om du är nyfiken.

Själv kan jag knappt bärga mig tills förlagets vinbok kommer till hösten.

*Betyder ”tunga” på flamländska.

Igår var det dags för kräftpremiär för mig och Kära Hustrun. Helt improviserat i en hast på tu man hand på altanen i det plötsligt vackra vädret.

Det var ingen tid för eget kräftkok med andra ord utan jag bar helt sonika hem en hink med svenska signalkräftor från Smålandskräftan. Under det genomskinliga locket låg ett par bjässar med hummergener men under dem så gömde sig kräftor av storleksklassen ”nutte då”. När det inte är någon idé att attackera klorna och stjärten levererar kött i viktklass av en räka så är storleken i underkant. I övrigt var de snygga med ganska mjukt skal. Spadet var väldigt salt men hade en mycket fin smak med dillen fint integrerad. Jag har lite svårt för den parfymerade dilltonen men här smakade både spad och kräfta mustigt, rikt och nästan intensivt. Riktigt bra i lilleputtarnas rike med andra ord.

Som tillbehör svängde jag ihop en kantarellpaj men ville vara lite innovativ och plockade upp smaksättningen med rosmarin och apelsin från den jättegoda pastarätten. Det skulle jag inte gjort. Ibland ska man helt enkelt inte kladda med klassikerna. Det blev inte misslyckat, bara lite för mycket helt enkelt.

Efter resan till Danmark och mitt lilla dopp i dansk ölkultur hade jag två flaskor sparade från Aarhus Bryghus och nu var det dags att prova. Vi började med den ekologiska veteölen smaksatt med apelsin och koriander. Detta är en klar veteöl utan jästfällning och också i avsaknad av de typiska jästaromerna. Helt ärligt var den i avsaknad av det mesta som gör en veteöl till just en veteöl. Helt ok till kräftorna men den smakade och doftade mer som en fyllig ljus lager med låg beska. Över till klosterbrygden. Namnet fick mig att associera till belgiska klosteröl men detta skulle enligt det finstilta vara en ale i den engelska traditionen och visade sig dessvärre vara ett riktigt magplask. Ganska platt och utan tillräcklig styrsel i humlebeskan kantrade ölet direkt över åt det söta och lite kvalmiga hållet. Påminde faktiskt en hel del om Falcon Bayerskt i lättölsversion men utan den friska kolsyran.

Vinordlistan som återfinns på bloggen Cellarbok är hysteriskt rolig och mitt i prick. Åtminstone om man är en insnöad vinnörd. Ju mer jag garvade desto sorgligare insåg jag mig vara. Nedan två av mina favoriter. Om du inte förstår det roliga så lever du säkert ett rikt liv och behöver inte läsa resten heller.

Sulfur dioxide, n. A chemical compound consisting of one part sulfur and two parts oxygen, used to protect a wine from spoilage or from consumption by hipsters.

Point, n. A unit of measurement used by critics to indicate the degree to which a Bordeaux resembles a California cabernet, a Burgundy resembles a Rhône, a Rhône resembles a shiraz, and a shiraz resembles crude oil.