Mina minnen av oxsvanssoppa är från min barndom när pappa köpte färdig soppa på burk. Jag tyckte den var fantastiskt god. Så mustig, fyllig och så lite spännande att den var gjord på svans. Även om soppan kom på burk så kändes det lite speciellt. Har faktiskt aldrig ätit den sedan jag flyttade hemifrån.

Eftersom sommarvädret lyste med sin frånvaro, dagen låg öppen och oxsvansen fanns till bra pris i affären så kändes det som rätt tillfälle att pröva på att laga denna läckerhet. Lite pill med tillagningen men väl värt besväret. Soppan blir otroligt mustig, smakrik och umamistinn.

Vänd 1,5 kilo oxsvansbitar i vetemjöl. 2 stora morötter, 2 gula lökar, 1 liten palsternacka, 1 liten purjolök, en bit rotselleri och en selleristjälk skärs i ganska små bitar och 5 vitlöksklyftor delas på längden. Bryn köttet väl i en blandning av olja och smör i en stor gryta. Ta upp köttet och bryn de skurna grönsakerna tillsammans med 3 msk tomatpuré på hög värme. Skrapa hela tiden i botten så det inte bränner fast. Lägg tillbaka köttet, slå på 1 liter vatten samt 1 tsk rosmarin, 1 tsk timjan, 1 msk soja, 3 poddar/tärningar oxbuljong, 10 vitpepparkorn, 2 lagerblad och 1 flaska rött vin. Ge det hela ett rejält uppkok, lägg på locket och ställ in ugn på 125° i 4 timmar.

Ta nu ut grytan, lyft ur köttet och befria det från knotorna. Hacka köttet ganska fint. Häll soppan genom en trådsil och passera en del av grönsakerna genom silen med en slev. Lägg ner köttet och koka upp. Red av soppan genom att klicka ner lite mjöl utrört i smör. Smaka av med salt, massor med nymald svartpeppar och eventuellt en skvätt vinäger om det saknas syra. Avsluta med att röra ned en knapp deciliter grädde och massor med hackat persiljekrus.

Har blivit helt fascinerad av danska Camilla Plum som rumsterar om i programmet ”Mat som håller” som rullar på SVT (DR:s hemsida är en gudgruva av klipp och recept). Man kan bara älska en kvinna som desinficerar syltburkarna med konjak! Det är så danskt, avslappnat, stökigt och smått anarkistiskt när hon konserverar, syltar, saltar och torkar. Jag kunde inte låta bli att prova hennes recept på jordgubbssylt när bären kostade 15 kronor litern. Resultatet blev en intensivt aromatisk och ganska lös sylt. Fantastisk till frukostyoghurten.

Till ett kilo (2 liter) jordgubbar går det 750 g socker och ger ungefär 1 liter sylt. Allt ska gå snabbt och på hög värme gör att bevara jordgubbarnas karaktär och för att vätska snabbt ska avdunst. Värm sockret på 200° i ugnen cirka 20 minuter. Värm en vid stekpanna eller gryta (inte gjutjärn eller aluminium) så den blir riktigt het och slå på jordgubbarna så det fräser (dra in den underbara doften i näsan) och låt dem safta sig ordentligt och vatten ånga bort i 4-5 minuter. Slå på det heta sockret (akta så du inte bränner dig) och koka ytterligare 5-10 minuter. Riv under tiden skalet från en citron och pressa ut saften. Blanda ner i sylten strax innan den är klar. Citronen bidrar med pektin som får sylten att tjockna något. I programmet blandade Camilla ner rosenblad så jag rörde ned 1 msk rosenvatten. Häll på konservburkar som du desinficerat med 1 msk konjak eller annan god sprit. Låt spriten vara kvar i burken, den ger fin smak.

Livet för en finsmakare är inte lätt. En ständig jakt på de bästa råvarorna och nya smakupplevelser. Många upplevelser men också besvikelser.

En av de största nederlagen var när Estrellas Blue Cheese Dipmix försvann för några år sedan. Skandal! Jag är vanligtvis en lugn och sansad person men denna gång skrev jag ett upprört mejl till kundtjänst. Jag fick ett kort svar att sortimentet förnyades och att det fanns många andra smaker. Vad hjälpte det mig? Blue cheese dippen är ju den enda som verkligen fungerar med dillchips. Jag lyckades trots allt hitta några förskrämda påsar i olika butiker och la upp ett litet lager. Under en övergångsperiod kunde jag alternera och vänja mig vid nachocheesedip, ett blekt substitut  till den läckra blåostdippen.

Men idag var en glädjens dag! Blue cheese dipmix är tillbaka!!! Tack Estrella för detta kloka beslut! Fredagsmyset är räddat!

Jag skriver så mycket om vin och alkohol att det inte är mer än rätt att jag jobbar på mitt sociala ansvar lite grand. Till min lista av alkoholfria alternativ lägger jag nu ett vitt ”vin”.

Natureo Free Muscat är tillverkat av pålitliga Torres och framställs av den aromatiska druvan muscat. Man jäser druvmusten till ett vin från vilket man sedan avlägsnar alkoholen. Muscat bör lämpa sig väl för den här processen då den är så aromatisk att mycket av karaktären bör bli kvar även efter tuffa processer.

”Vinet” har en mycket druvig, frisk och lätt aromatisk ton. Smaken är ganska frisk, något lite spritsig och fruktig med en väl balanserad sötma (hela 35 g!). Uppfriskande, fräscht och med mer karaktär av druvjuice än vin. Smaken är så kort att man genast tar en klunk till. Fungerar kanon som sällskapsvin med en isbit och en limeklyfta men är säkert strålande till het, lite söt asiatisk mat.

Ibland blir jag så där omotiverat och svårt sugen på mat jag inte ätit på evigheter. Fick ett sådant anfall idag och kunde inte motstå att rusa till affären och inhandla skinkinnanlår till en piccata milanese. Det blev faktiskt en riktigt snabblagad och fantastiskt god lunch. Gjorde ingen egen sås utan körde på Icas egna pastasås med oliver som var perfekt till. Eftersom jag inte kunde bestämma mig för om jag skulle ha ris eller pasta till så blev det risoni. Testa att servera falsk svamprisotto till.

Banka ut 400-500 g skivat skinkinnanlår (eller kalv) med knytnäven. Blanda ut nymalen svartpeppar och salt i vetemjöl och vänd köttet i mjölet. Riv 2 dl parmesan eller grana padano och blanda med 2 ägg. Vänd köttet i äggostblandningen och stek på ganska hög värme i olivolja ett par minuter på var sida.

När jag på 90-talet arbetade som säljare (nja, snarare kassabiträde) på Systembolaget så fanns det ett vin som var omåttligt populärt. Det var lite dyrare än genomsnittsbuteljen men var perfekt som gåbortspresent. Eftersom namnet var svåruttalat så gick det under namnet ”det där vinet med pinnen”.

Nu är Cantina Zaccagninis vin Dal Tralcetto från Montepulciano d’Abruzzo efter många år tillbaka på hyllorna igen och till ungefär samma pris om jag inte tar fel. Jag var ju helt enkelt tvungen att prova denna gamla klassiker. Kära hustrun föll direkt i farstun för flaskan med den lilla vinkvisten som till och med hade en liten luden knopp.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor doft av varma bär, sylt och en tydligt bränd ton med pulverkakao och lite torkade örter. Medelfyllig mycket frisk smak av syltade körsbär, mandel och återigen en lite bränd ton. Mjuk, rund munkänsla med aningen sötma men ganska rumpahuggen eftersmak med liten beska.

Otroligt publik smak som dock inte riktigt når upp till prislappen. Men man får ju ge en slant för den käcka presentationen.

Ibland kommer det mest osannolika diskussioner upp vid det konstigaste tillfällen.

När jag var i Bordeaux förra veckan och vi stod ett sällskap och läppjade Cristal och åt ostron (tufft liv, jag vet) fick jag höra av en i sällskapet att ”rött vin och cola light smakar gott ihop”. Närmare bestämt så skulle det röda vinet smaka bättre om man sippade på cola med sötningsmedel. Vanlig cola funkade inte alls sas det. Några i gruppen tystnade och skruvade besvärat på sig men inspirerad av champagnen började jag teoretisera kring det hela. Eftersom sötma i mat får viner att smaka mindre sött och fruktigt så borde rött vin smaka stramt, strävt och snipigt med sockersötad cola. Sötningsmedel är ju inte sött per definition utan ger bara en illusion av sötma därför borde den inte påverka fruktigheten i vinet utan kanske till och med förstärka den. Fast det var som sagt bara en teori och jag lovade att jag skulle testa själv.

Sagt och gjort. Idag hällde jag upp ett glas rött och ett glas vardera av de två colasorterna. Provade genom att först smaka på läsken och sedan smaka på vinet. Skillnaden var uppenbar. Efter originalcolan smakade vinet strävt, surt, kärvt och bittert och med sötningsmedlet mycket mjukare och fruktigare än innan. Mycket intressant.

Fast vad jag ska ha för nytta av denna kunskap och varför i herrans namn man ska dricka cola till rödvinet…det vete tusan.

Tack Kicki för uppslaget.

En riktigt bra tzatziki är en rätt i sig. Lite klyftpotatis, ett gott bröd och några oliver så är middagen klar. Perfekt också till det grillade förstås. Men ska det bli riktigt bra så tar det också lite tid. Man måste få bort så mycket vätska som möjligt för att tztatzikin ska bli så där gräddigt krämig och fast och sedan behövs några timmar för att smakerna ska blomma ut ordentligt.

Häll 5 dl turkisk/grekisk youghurt (vanlig går också bra men kräver längre tid och större volym) i en handuksklädd trådsil eller ett melittafilter. Låt vasslen rinna av under minst en timme, gärna längre. Skala en stor gurka, klyv på längden och skrapa ur kärnorna och grovriv sedan. Strö 1-2 tsk salt över gurkrivet och låt vattna sig i en skål minst en timme. Krama sedan ur så mycket vätska som möjligt och blanda ner gurkan i den fasta yoghurten tillsammans med 2 pressade/rivna vitlöksklyftor, finrivet skal från en citron och 2 msk finhackad dill. Rör sist ned lite fin olivolja och låt det hela vila 1-2 timmar.

Dags för ytterligare en ny rosé och dessutom en ekologisk liksom den förra. Men om chilenaren var av det moderna snittet så är detta en verklig klassiker; en blekrosa provençalare.

2010 Château Sainte Marguerite är en av 18 egendomar i Provence som benämns cru classé enligt klassificeringen från 1955. Egendomen producerar både röda och vita viner, men framförallt de bleka roséviner som är så typiska för området. Jag verkligen älskar den där kulören som en del benämner ”lökskal”. Själv associerar jag till min mormors rejäla men svagt blankrosa underkäder. Men så’n är jag. Framförallt bevisar dessa viner att smakrikedomen inte sitter i färgen.

Ganska stor, mycket frisk och örtig doft med inslag av blodapelsin och smultron. Torr, mycket frisk smak av citrus, gröna äpplen, persika och hallon och med en nästan lite oljig och fyllig munkänsla. Lång, frisk, och rik eftersmak med liten mineralitet och örighet.

Brewdog är det skotska uppstickarbryggeriet som infört punken i bryggerinäringen och blivit omåttligt uppskrivna. Man brygger udda öl som sticker ut och skapar rubriker och ovärderlig marknadsföring. En del är väl mer intressanta än bra och de flesta förtvivlat överhumlade som så många andra öl från nya mikrobryggerier. Det är en stil som jag har lite svårt för. Den påminner alltför mycket om när vinvärlden var överentusiastiska över ny ek och man glömde bort frukten. Lika lite som vintillverkning handlar om timmerlogistik lika lite brygger man öl på humle. Det är frukt och malt som är huvudsaken. Anser jag.

Nåväl. Även om Brewdog inte gör öl som jag köar för så kunde jag inte motstå de flaskor som stod i det alkoholfria sortimentet på Systembolaget. Nanny State ”insanel hopped imperial mild” kom till som svar på anklagelser om alltför alkoholstarka öl. Ursprungligen var ölen på 1,1% men för den svenska marknaden har man fått ner den till 0,5%.

Ölet har en fin, men inte helt klar, bärnstensfärg och det täta krämgärgade skummet har en lite udda grön nyans som gissningsvis kommer av den kraftiga humlingen. Intensiv, parfymerad humlearom som nästan känns lite syntetisk och ligger tung över en litesn ton av torkade aprikoser och säd. Kroppen är vattnigt tunn och smaken kantrar genast av en fullständigt barock humlebeska som för tankarna till stopp-o-väx. Eftersmaken är lätt metallisk, tydligt parfymerad och med en svår beska som inte ger med sig.

Fullständigt onjutbart. Men är det punk? Tja, om vi föreställer oss ett punkband av fullständigt tondöva UNF:are som sköter sin hygien med ohemula mängder av AXE.

Här är några som lyckats med lågalkoholöl däremot.