Jag är en sjuk människa. När jag tittar på vidriga bilder av osmakliga rätter på reklambilder från 1950-talet då reagerar jag inte som andra. Jag får en obetvinglig lust att prova att laga rätterna.

Framför allt lockades jag av receptet med limejello, kanske för att jag hade ett paket hemma (jo jag har ett litet lager av olika sorters Jell-O, fråga inte varför). Efter instruktionerna i den gamla annonsen (se nedan) så försökte jag återskapa rätten. Den ”seafood salad” man fyllt den bjärt gröna geléringen med såg mest ut som tonfisk så efter lite googling (jodå, varianter på detta recept är rikligt förekommande på nätet) blev det en variant med burktonfisk, äpple, gurka och majonäs. Jell-On smaksattes med vinäger och riven lök och i hälften av massan vändes majonäs och keso ned. Mycket oaptitligt med en vitklumpig och tandkrämsgrön smet.

Utseendemässigt framkallade denna rätt rysningar. På fotot ser det nästan fräscht och läckert ut, men bilden ljuger! Den klara gelén var faktiskt inte alls dum, men sammantaget med den gnissliga keson var det inte någon rolig upplevelse. Sladdrigt, blött, mesigt och märkligt. En rätt inte ens en receptmakaren kan ha älskat.

Sån’t här sysslar jag med. Nämnde jag att jag är sjuk?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Vi har så fantastiska äpplen i Sverige! Friska, söta och aromrika. Äntligen börjar vi få upp ögonen för kvaliteten och de stora variationerna i karaktär genom uppsvinget för den sortrena äppelmusten som dyker upp som alkoholfritt alternativ på krogen och Systembolaget.

Av många anledningar har vi inte någon rik och levande cidertradition i Sverige. Det är på väg att ändras. Med utvecklingsbidrag, EU-pengar och med initiativ från Krinova så har en årslång kurs i cidertillverkning dragits igång med ett knappt tjugotal deltagare. En spännande samling av äppelodlare, mustare och entusiaster med ett brinnande intresse för att förädla våra svenska äpplen Metodiskt och noggrant lär sig gruppen om olika äppelsorter, socker- och syranivåer, jäsningstemperaturer med mera. Jag hade förmånen att idag få undervisa dem i sensorik och kvalitetsbedömning på vinodlingen Domän Sånana i Skillinge.

Jag hade anpassat och vidareutvecklat en sensorisk metod till cider och must och genomförde några olika övningar innan vi bedömde ett antal kommersiella cidersorter tillsammans. Eftermiddagen ägnades åt att analysera olika provsatser av cider som deltagarna gjort enligt olika instruktioner. Det mesta var vildjäst och enligt fransk tradition. Mycket intressant och lärorikt samt att vi dessutom fick möjlighet att lära känna Percy Nilssons vingård och viner.

Jag kan meddela att det puttrar och jäser i äppelsverige. Det är cider och äppelbrännvin på gång både här och där i Sverige. Äntligen!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Street food är den stora trenden just nu med ambulerande matvagnar, långkok som take-away och den klassiska snabbmaten i vällagade varianter på bra råvaror. Förra veckan testade jag Spoonery och nu var det dags för nyöppnade Casual Street Food på Möllevången.

Liksom omtalade, hypade och hipsterködrabbade Flippin’ Burgers så har man här fokus på riktiga hamburgare men här med en lite bredare meny. Precis som hos den mer berömda burgarsyltan i Stockholm så är stilen en enkel diner och även burgarna har samma stuk. Inga krusiduller. En rejäl, saftig köttpuck av grovmalen färs från högrev och bringa i ett luftigt, smakrikt bröd med lite frasig yta. Cheeseburgaren som jag valde hade en ljuvlig köttsmak och den klassiskt gula osten och söt, brynt lök som tillbehör. Minst lika bra burgare som hos Flippin’. Pommes fritsen var krispiga och fina men lite väl fettdrypande kanske.

Hit kommer jag tillbaka för att testa fish n’ chips eller fisktaco eller crumble pie eller..

Det ska erkännas att jag har en liten förkärlek till sydafrikanska Tokara. Gillar både deras chardonnay och cabernet sauvignon som leverera mycket karaktär till en moderat peng. Har inte besökt egendomen, men att jag surfat (eller försökt) med vinmakaren gör kanske att jag inte är helt objektiv.

2008 Tokara Director’s Reserve är en riktigt klassisk bordeauxblandning av 73% cabernet sauvignon, 15% petit verdot, 6% merlot, 4% malbec och 2% cabernet franc. Vinet har en del av den komplexitet och karaktär som man hittar i en bra bordeaux men med en mycket rikare fruktighet och mjukare struktur. Inte helt olik Meerlust Rubicon som är ett vin i samma stil. Njutbar nu men med potential att utvecklas under flera år.

Mörk och ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörk frukt, plommon, svarta vinbär, muscovadosocker, rostad ek och och diskret vaniljton. Fyllig, mycket frisk, koncentrerad mörk frukt, mjuka tanniner, svarta vinbär, lakrits och en ”sotig” karaktär. Rik, modern stil med lång och balanserad eftermak med ton av mörk, bitter choklad.

Det verkar som om svartkyckling och pärlhöna kommit för att stanna på mitt lokala Ica Maxi. Mycket glädjande att frigående och långsamväxande fjäderfän får plats i kyldiskarna. Svartkycklingen blev ju väldigt lyckad härom veckan så nu var det dags att testa pärlhöna.

Pärlhönan härstammar från Afrika där den ränner omkring under namnet guinea fowl. Den föds upp framför allt i Italien och Frankrike och sägs ha en lite mer vild smak, något som jag inte noterade. Med det här receptet i lergryta blev den däremot mycket saftig och smakrik. Tillagningen var som vanligt en barnlek. Tillbehören krävde lite pyssel men det var det väl värt. Speciellt såsen med sin syrlighet och äppelsötma var underbart fin. Drick gärna ett rött vin av druvan pinot noir till.

Pärlhönan: Lägg en lergryta/romargryta i blöt. Blanda ihop ett par teskedar salt, 1 tsk dragon och massor av nymald svartpeppar. Torka av en pärlhöna på 1200 till 1400 g (kyckling eller tupp går förstås också bra) med hushållspapper och krydda invändigt med hälften av kryddblandningen. Skär ett sött, svenskt äpple i klyftor och en citron i klyftor och tryck in hälften i hönan. Smeta in hela kycklingen med rumsvarmt smör och lägg i lerformen. Strö över resten av kryddorna och lägg ner resten av frukten i formen. På med lock, in i kall ugn och sätt värmen på 200° Där ska den stå i 1 timme och 45 minuter.

Sparrismos: Skala ock koka 1 kilo mjölig potatis. Tina 400 g fryst grön sparris, klipp av knopparna och lägg åt sidan. Skär sparrisstjälkarna smått och koka tills mjuka. Häll av vattnet, klicka i rejält med smör och en skvätt mjölk och mixa väl. Pressa sparrisröran genom en trådsil tills det blir en torr massa kvar. Slå vattnet av potatisen, mosa och blanda ner sparriskrämen lite åt gången så det inte blir för löst. Tillsätt eventuellt mer smör och mjölk och smaka av med salt och vitpeppar. Sparrisknopparna svänger du runt i rikligt med smör och fräser helt lätt och toppar moset med dem precis innan servering.

Såsen: När kycklingen är färdig tar du upp den ur grytan och häller av spadet. Lägg tillbaka hönan så den håller sig varm. Sjud spadet och vispa i 1 tsk vetemjöl utrört i smör. Sjud några minuter och rör i 0,5 dl vispgrädde. Smaka av med salt och peppar och smula i lite torkad dragon.

Som följare av bloggen väl känner till så skriver jag en hel del om sherry. Det är lika bra att säga som det är; jag är en sherrynörd.

När man är så uppe i sitt intresse passion är det lätt att glömma bort att den inte delas av alla. Sherry som fino eller mycket gammal och intensiv knastertorr oloroso kan vara lite för karaktärsfulla för en del. Då kan det vara bra att börja med något som ligger lite mer i mittenfåran. Den som inte provat sherry tidigare kan därför testa en amontillado med lite sötma – karaktär med stötdämpare helt enkelt.

Real Tesoro är en riktig gammal trotjänare på Sytembolagets hyllor. Tidigare var den benämnd som en halvtorr amontillado men nu anger etiketten endas ”Sherry Medium Dry”. Där finns trots allt den rätta karaktären med nötighet och lätt kropp, viss komplexitet och en förlåtande men väl balanserad sötma. En helflaska kostar ynka 82 kronor (finns även i halvbutelj) så det är ingen större förlust att testa vinet till några hårdostar, lite valnötter och någon fin luffttorkad skinka. Skulle det inte falla i smaken så är det bara att skvätta ner i en svampsoppa eller god gryta. Förgyller varje rätt. Nu finns ingen undanflykt för att förbli sherryoskuld. Vill du veta mer om sherry hittar du en faktaspäckad bloggpost i ämnet här.

Medeldjup, kopparfärgad och något matt. Stor doft av torkad frukt, knäck, russin, läder, pomerans och hasselnötter. Lätt till medelfyllig, halvtorr, frisk och eldig smak av nötter, torkad frukt, aprikos, läder och svamp. Bra längd med viss intensitet med brända inslag och ton av salmiak.

Idag var vi desperat hungriga på vägen hem och jagade planlöst efter någon bra take-away. Då slog det mig att jag inte testat Spoonery trots att jag många gånger blivit tipsad om detta sopp- och grytkök.

I en liten lokal i Slottsstaden som tidigare inrymde ett bageri kan man hämta långkok, soppor och grytor till både lunch och middag. Vad som bjuds presenteras på skyltar som hängts upp på väggen. Det finns också fina levainbröd att köpa om man inte nöjer sig med de tjocka skivor som man får med i påsen. Man kan också botanisera bland exklusiva olivoljor, utvalda delikatesser, fläsksvålar av jamon iberico samt roliga, kylda drycker från Mora Bryggeri samt de fantastiska lättölen från Skånehill Gård.

Vi valde på rekommendation chilin av högrev. En rejäl portion köttrik, mycket mustig (var det kakao i?) och smakrik chili som pirrade alldeles lagom i svalget. Riktigt, riktigt bra! Spoonery är definitivt en ny favorit!

Efter att jag häromsistens provade en trevlig vit bourgogne från Bret Brothers så fick jag några prover från importören Franska Kvalitetsviner.

Förra gången gällde det ett vin från brödernas negóciant-verksamhet, det vill säga viner från inköpta druvor. Nu handlar det om två stycken viner från deras egna vingårdar i Pouilly-Vinzelles. Enda skillnaden mellan de två vinerna är, som jag förstått det hela, åldern på vinstockarna. Vinet som har vingården ”Les Quarts” angiven på etiketten är från 40-80-åriga stockar, medan det andra är från samma vingård men från stockar på runt 25-45 år. Vinifiering och lagring verkar vara densamma men ”Les Quarts” är ett år äldre.

Redan på utseendet är ”Les Quarts” djupar i intensiteten vilket också kommer igen i doften som är påtagligt rikare och komplexare. Även i smaken är det ”enklare” vinet mer återhållet med betoning på fräschör och elegans med ”Les Quarts” spelar på bredare och djupare toner men med en bakgrun av fina syror. Mycket intressant med den stora skillnaden och att två fina fina viner med så olika personlighet kan ha samma ursprung.

2011 La Soufrandière Pouilly-Vinzelles. Ljust gul med litet grönt inslag. Medelstor fruktig och ung, ännu outvecklad doft av gul frukt, gula äpplen och päron, antydan till honungsmelon och en liten rökig mineralitet. Medelfyllig mycket fruktig smak av gula äpplen och en tydlig karaktär av mogna, gula och saftiga päron, mycket frisk och fin syra, liten smörighet, slank kropp. Lång, ren och fin eftersmak med diskret fatkaraktär läskande syror och en kvardröjande päronfruktighet. 

2010 La Soufrandière Pouilly-Vinzelles ”Les Quarts”. Knappt medeldjupt gyllengul. Stor doft med komplexitet och karaktär av mogen gul frukt, smörighet, rostade hasselnötter, citronzest, antydan till vanilj och lite honung. Fyllig, rik och bred smak av mogen gul frukt, ananas, gula äpplen, päron, frisk citrusdominerad syra, tydlig mineralitet och fint balanserad ekstruktur. Lång, balanserad och rik eftersmak med mogen frukt, nötter och smör. Fint vin i Meursault-skolan.

Gjorde ett återbesök i boken som formade min matlagning när jag i de sena tonåren flyttade hemifrån: Mat för två omkring 10 kronor.

Denna lilla bok från Semic Förlag är fylld av enkla, billiga recept och flera av dem blev favoriter som gått i repris många gånger. Jag älskade receptet på ”skärgårdsgryta” som är baserat på fiskbulle- och musselkonserv. Det låter inte så kul kanske, men både fiskbullar och konserverade musslor är underskattade skafferivaror och i denna rätt är spadet i konserverna hemligheten. Men jag har inte lagat den sedan jag träffade Kära Hustrun då hon inte är så förtjust i musslor. Idag for fan i mig och jag tog receptet, vred runt det ett par varv och serverade den utan ett knyst om molluskerna. Kära Hustrun blev överförtjust och undrade varför jag aldrig gjort denna goda gryta tidigare. Jag svarade att det berodde på musslorna. Hon hade inte ens märkt dem.

Fräs 1 tsk curry och det vita av en liten purjolök i lite smör. Slå på spadet från en burk fiskbullar i buljong (350 g) och en liten burk musslor (120 g) samt 1 dl vitt vin, 1 dl vatten och 1,5 msk fiskfond från flaska eller en fiskbuljongtärning. I buljongen kokar du 3-4 medelstora potatisar som du skalat och klyftat samt ett par morötter som du skivat. Koka i cirka 15 minuter. Under tiden skär du den späda, gröna delen av purjolöken fint, delar fiskbullarna i fyra delar, skållar 2 tomater och skär smått. När potatis och morötter mjuknat vänder du ner fiskbullar, musslor, tomat, 1 dl frysta gröna ärtor och 1 dl vispgrädde. Krydda ordentligt med svartpeppar från kvarn. Låt allt bli varmt och blanda ner purjolöken precis innan servering.

Fick ett varuprov från Tryffelsvinet. Inget nytt eller okänt, men när det står ”Rubicon” på etiketten så tackar man ju inte nej.

Meerlust är en av de riktigt klassiska sydafrikanska egendomarna i likaledes klassiska Stellenbosch. Toppvinet Rubicon är en typisk bordeauxblandning och räknas också som ett av landets ikonviner. Att det har lagringspotential noterade jag i december när jag hittade en 1991:a i Grands vinkällare. För 229 kronor får man ett stort vin som samtidigt är läckert, snyggt och njutbart där frukt och struktur är i absolut harmoni.

2007 Meerlust Rubicon. Mörk och tät blåröd färg. Stor, rik och fruktig doft av mörk, mogen frukt, stor karaktär av svarta vinbär, tobak, kaffe, nyanserad ton av rostad ek och lakrits. Fyllig, frisk med koncentrerad men slank mörk frukt, täta och fint polerade tanniner och inslag av fat, kaffe, tobak, saftiga svarta vinbär. Balanserad, nyanserad och lång eftersmak med mjuk fruktighet och diskret fatkryddighet.