Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista besöket på resan var kanske det mest imponerande. Gonzalez-Byass är den allra störta sherrybodegan, ligger mitt i staden Jerez, upptar en yta som en stadsdel och tar emot en kvarts miljon besökare varje år. Sägs vara ett av Spaniens största turistmål vilket också märks på det mycket professionella mottagandet. Allt är putsat, snyggt och lite tillrättalagt och det ligger nära tillhands att tro att det inte är en levande bodega. Av alla faten i de historiska källarna var det bara en handfull som inte innehöll vin.

Vi fick den riktigt stora rundturen och fick se ALLT inklusive parkanläggning och brandyproduktionen. Lite trötta i fötterna kom vi fram till provningsrummet där vi möttes av Carlos González-Gordon López de Carrizosa från ägarfamiljen samt Antonio Flores som är vinmakare sedan 37 år. Upphällt var femton stycken av företagets sherry. Jag har besökt bodegan ett par gånger tidigare och även deltagit i andra provningar med dem men detta var den mest omfattande uppställning jag sett och dessutom utan att inkludera deras storsäljare Tio Pepe. Istället inleddes med deras Fino En Rama som är en specialtappning som görs i mycket liten volym och som inte filtreras. Släpps på Systembolaget på måndag och är väl värd att prova.

I provningen fick vi, förutom samtliga riktigt gamla viner och den svindyra Añada, också stifta bekantskap med den mycket exklusiva och unika Palma-serien som visar en finosherry (Tio Pepe) och hur den utvecklas när det skyddande flortäcket försvinner och vinet förvandlas till en amontillado. Den avslutas med den makalösa NV Quatro Palmas Selección 2013 som är en Tio Pepe med 48 års lagring.

Mycket intressant provning med pedagogiskt upplägga och fantastiska viner. Härav följer en lång radda med provningsanteckningar.

NV TIO PEPE Fino En Rama (2014 edition). Femte upplagan av den ”färsksherry” som tappas i mycket liten volym från de ursprungliga Tio Pepe-solerorna. Snittålder 5 år och ska konsumeras inom 3 månader. Mycket ljust citrongul. Stor ren och doft av äsande vetedeg, mandel, citruszest, brieost, gröna äpplenoch lime. Medelfyllig, torr, fruktig smak av citrus, gröna äpplen, kritigt och stramt avslut, viss eldigthet och lång jästig eftersmak.

NV Una Palma Selección 2013. Tappning av 4-5 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 6 år, så kallad ”old fino style”.  Mycket ljus gyllene. Stor, jästig och komplex doft av mandel, gult äppleoch med nötighet. Medelfyllig, torr och mycket frisk smak av mandel, gula tomater, liten metallisk karaktär och drag av umami. Mycket lång efterskmak.

NV Dos Palmas Selección 2013. Tappning av 2 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 8 år. Medeldjup guldfärgad. Medelstor doft med komplexitet, inslag av torkad frukt, rostad mandel och tydlig jästighet. Medelfyllig, frisk, koncentrerad, intensiv smak av salmiak, torkat äpple och soltorkad tomat. Mycket lång eftersmak.

NV Tres Palmas Selección 2013. Tappning av 1 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 10 år. Gyllene färg. Stor, nötig doft av torkat äpple, cederträ och kryddighet. Medelfyllig, mycket frisk och mycket intensiv nästan skarp smak med nötighet, tomat, torkat äpple och kryddig cederkaraktär. Lång, balanserad och behaglig eftersmak.

NV Viña AB Amontillado. En ung amontillado, cirka 8-10 år, med tydlig jästkaraktär. Ljust bärnstensfärgad. Medelstor, lätt oxiderad, ren med doft av nötter, tydliga jästaromer, brieost, honung och lätt rökighet. Torr, medelfyllig, frisk, lite eldig, smakintensiv, honung, salmiak, kanderade apelsinskal. Lång, intensiv eftersmak med rund munkänsla men med ett skarpt och lite stramt avslut.

NV Leonor Palo Cortado. Medelålder på cirka 12 år. Bärnstensfärgad med gröna inslag i kanten. Stor, nyanserad doft av apelsinmarmelad, russin, hasselnötter, calvados, toffee, kryddor och piptobak. Medelfyllig, elegant och torr, mycket frisk, eldig och citrusfrisk smak av torkad frukt, blodapelsin, lakrits, valnöt och en antydan till sötma. Lång, elegnat och harmonisk eftersmak.

NV Alfonso Oloroso Seco. Medelålder på cirka 8 år. Medeldjup bärnsten. Stor doft av torkad frukt, russin, pepparkakskryddor, kola, fikon, ingefära, apelsinmarmelad, tobak och ceder och en tydlig eldighet. Fyllig, koncentrerad, torr, smakrik med dominans av torkad frukt, russin, apelsin, kryddor, tobak, frisk syra. Lång, frisk och intensiv eftersmak med eldigt avslut.

NV Solera 1847 Oloroso Dulce Sherry. 75% oloroso, 25% PX som efter blandning lagrats  cirka 8 år i solera. Djup bärnsten med lite grön ton i kanten. Medelstor, eldig doft av torkad frukt, russin, aprikosmarmelad, farinsocker, sirap, piptobak, eukalyptus och knäck. Fyllig, halvsöt och frisk med tydlig eldighet, knäck, sirap, torkad frukt, russin och katrinplommon. Lång, elegant och smakrik med lite metalliskt avslut.

NV Del Duque Amontillado Viejo VORS. Medelålder på minst 30 år. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv, komplex och utvecklad doft av nötter, salami, lufttorkad skinka, hästtagel, torkad frukt, russin, läder och tobak. Fyllig, torr, rik och frisk smak av rostade nötter, animaliska toner, honung, torkad frukt och rika toner av salmiak, lakrits och någon sälta. Lång, rik, komplex och snustorr eftersmak.

1982 Añada Palo Cortado. En palo cortado med årgångsangivelse, på fat i över 25 år och mycket begränsad produktion. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, rik, komplex och nyanserad doft av karamell, salami, gammal calvados, knäck, nötter, torkad frukt och en lätt flyktig ton.  Medelfyllig, torr, mycket frisk och elegant smak med stor komplexitet av torkad frukt, rostade nötter, läder, ”möbelpolish”. Mycke lång, komplex och nyanserad eftersmak.

NV Apostoles Palo Cortado VORS. Medelålder på minst 30 år. 87% palo cortado, 13% PX som efter 18 år blandats och därefter lagrats minst 12 år i solera. Bärnstensfärgad med grön nyans i kanten. Stor, komplex doft med animaliska inslag, torkad frukt, apelsin, läder och tobak. Halvtorr, fyllig, mycket frisk och lite bränd smak med en liten bitterhet, engelsk apelsinmarmelad, torkad frukt, kryddig. Mycket lång smak med fantastisk balans och elegans.

NV Quatro Palmas Selección 2013. Tappning av 1 fat av återstående sex stycken i ”Tio Pepe Museo Solera” med en ålder av 48 år!!! Mahognyfärgad. Stor, intensiv doft med rikliga toner av rostade hasselnötter, tobak och torkad frukt och sammansatta komplexa aromer svåra att definiera. Rik, mycket intensiv smak av salmiak, fokuserad frukt och stor struktur. Mycket sammansatt och nästan överväldigande karaktär där smakerna nästan var omöjliga att separera. Mycket, mycket lång och intensiv smak med en antydan till sälta. Imponerande.

NV Matusalem Oloroso Dulce Muy Viejo VORS. Medelålder på minst 30 år. Djupt mahognyfärgad. Stor, aromatisk, komplex, intensiv, bränd  doft av fikon, russin, dadlar, nötter, knäck, bourbonoch eukalyptus och en tydlig eldighet. Söt, fyllig, mycket frisk och mycket intensiv, sälta, kaffe, kakao, lakrits och salmiak och brända toner. Lång, intensiv och mycket komplex smak.

NV Nectar Pedro Ximenez. Snittålder på 9 år. Djupt brun färg. Stor, rik doft av russin, kaffe, katrinplommon och eukalyptus, apelsinksla och muscovadosocker. Fyllig, simmigt söt med rika smaker av torkad frukt och kakao och en sammetslen munkänsla. Lång eftersmak med kvardröjande friska syror.

NV Noe Pedro Ximenez VORS. Medelålder på minst 30 år. Mycket djupt ebenholts. Stor, nyanserad, kryddig, tobak, kaffe, russin, katrinplommon och citronzest. Fyllig, intensivt, nyanserat men simmigt söt med en känsla av balanserande sälta, russin, lakrits, tobak, läder, sirap, muscovadosocker. Mycket, lång fin och nyanserad och komplex smak med friskt avslut.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fördelen med att själv planera en vinresa är att den blir så som man vill ha den. Den här turen till Jerez går verkligen i ett andalusiskt tempo.

Efter lugn morgon med frukost på den lokala baren blir det framåt förmiddagen ett besök på en bodega och sedan är det dags för lunch. Inget bokat och ingen tid att passa. Alla bestämmer själva ambitionsnivån och sedan är det hög tid för siesta. Någon jobbar vid datorn på innergården i huset, några shoppar, promenerar eller sover en stund medan ett gäng kanske tar sig till stranden. Vid femtiden öppnar vinmässan och när man provat färdigt är det dags för en tapasrunda och lite nattsudd. Lagom doser med vinnörderi, gastronomi, folkliv, lokal atmosfär och ren och skär njutning.

Igår efter en tur på mässan blev det ett återbesök på Tabanco el Pasaje då det utlovats flamenco på små affischer. Eftersom vi beställde massor av deras fantastiska, smakrika tapas och flaskvis av fino så fick vi sittplatser precis vid den minimala scenen. Den genuina miljön, det goda sällskapet, de smakintensiva munsbitarna och den härliga sherryn toppades av en stor upplevelse i form av riktig, äkta flamenco.  Sångerskan hade en sådan brinnande intensitet att jag nästan blev lite rädd när hon klev ner från scenen och närmade sig dansande. En riktigt stor upplevelse som lade ytterligare en pusselbit till förståelsen av regionen. Uppfyllda och upplyfta snurrade vi vidare ut i den ljumma kvällen som snart blev en alldeles för sen natt.

Dagens besök var inbokat hos storproducenten Williams & Humbert. Bodegan ligger i utkanten av Jerez precis vid påfarten till motorvägen och är ett monstruöst och avskräckande exempel på betongestetik från 1970-talet. Det är faktiskt ett av det största vinerierna i Europa och sträcker sig över nästan en kilometer från hörn till hörn och inrymmer 50 000 fat och en arena för hästuppvisningar! Förväntningarna var kanske inte på topp inför detta besök.

Stort behöver definitivt inte betyda dåligt är någonting man om och om igen får lära sig i den här branschen (det är förvisso inte med automatik något bra). När det gäller sherry så är det faktiskt något av en fördel i vissa hänseenden då det handlar mycket om att skapa kontinuitet i still och kvalitet och att det är långa ”ledtider” från skörd till färdigt vin, minst tre år och inte sällan flera decennier.

I Jerez och produktionen av sherry så handlar det om att underställa sig en långsam, naturlig och känslig process. Det handlar om att anpassa sig till en lokal unik jästkultur, klimatets påverkan, nästan total frånvaro av svavel och tidens förlopp. Dessa kriterier är desamma oavsett om du är en gigant eller en småskalig vinmakare.

Hos Williams & Humbert förvaltar de traditionen väl och vi fick prova massor av sherry av olika åldrar och stil direkt från fat. Genomgående var att vinerna hade en ovanligt stor friskhet för sherry och var eleganta och välstrukturerade. Redan vid ungefär tolv år visade vinerna en intensitet som man oftast inte hittar förrän de är närmare två decennier.

Efter ett par fascinernade timmar bland faten fick vi möjlighet att botanisera bland ett litet urval ur deras stora sortiment. Utmärkt sherry genomgående och några riktigt stora viner. Tyvärr finns inte så många att få tag på i Sverige. Bland de som finns är den tjugoåriga PX:en som du inte bör missa och den otroligt och likaledes 20-åriga komplexa Dos Cortado som utsågs till årets vin häromsistens. Löjligt billig i Spanien och ännu billigare i Sverige av någon anledning. Ett lite annorlunda vin är ”As you like it”, en halvtorr amontilladom som troligtvis är runt 30 år och nästan var bortglömt i bodegan innan man bestämde sig för att buteljera. En riktig liten pärla och även den rejält billigare i Sverige.

Ett riktigt spännande besök och man åter konstatera att sherry är alldeles för billigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag tre inleddes med att samla trupperna som var lite svaga av en heldagsutfärd som avslutades på ferian i Puerto Santa Maria. Som tur var var det bara ett par hundra meter till vårt besök hos Bodegas Lustau.

Lustau anses vara en av de främsta bodegorna och har en imponerande portfölj med över 40 olika viner. Efter en noggrann och informativ genomgång av bodegans olika delar inklusive de nya faten som smaksätts med sherry för whiskyindustrin var det dags för provning. Ett stort urval av viner samt brandy och vinäger presenterades på en lång rad och sedan var det bara att gå loss och prova. Generellt kan sägas att vinerna är mycket eleganta och välbalanserade och deras fino och manzanilla är av den finstämda och lite salta stil som tilltalar även nybörjaren. I vår grupp fanns ett par sherryskeptiker som faktiskt omvändes av vinerna. Det säger kanske en del om kvaliteten.

En del av syftet med resan vara att besöka vinmässan Vinoble som senast arrangerades för fyra år sedan då jag senast var här. Det är en unik internationell mässa då den är ganska liten i formatet, är inrymd i en historisk miljö mitt i centrum och är helt ägnad åt söta viner och starkviner. Under den första rekogniseringsrundan stötte vi på kaliforniska paret Quady som jag skrev om redan i samband med förra mässan. Då uppmanade jag någon svensk importör att ta in deras spännande viner. Äntligen har det skett tack vare Jakobsson & Söderström. Snart kan vi kanske njuta deras spännande amontillado-variant, eleganta vermouth, aromatiska orange muscat, portvinshommage och annat.

Bäst med mässan är att den är anpassad till tempot och klimatet i Andalusien och därför tas det siesta mellan 14.00 och 17.00.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen återvänt till Jerez. Fjärde gången är det och faktiskt hela fyra år sedan sist nu när jag kollade upp det. Det är allt för länge sedan. Jag älskar regionen, staden, mentaliteten, maten men kanske främst vinerna.

Kom ner igår efter sju sorger och åtta bedrövelser (hyr aldrig bil  från GoldCar) tillsammans med en grupp av tidigare elever och ska för första gången vara lite av en ciceron. Vi lyckades klämma in ett snabbt besök på Bodegas Tradicion som vi ska tillbaka till på måndag för ett event med sherry och mat. Vi inkvarterade oss i ett hus mitt i Jerez och försvann raskt ut i staden för en sherry- och tapasrunda. Började på mycket traditionella Tabanco el Pasaje som serverar kalla, enkla tapas och sherry direkt från fat från hantverksmässiga El Maestro Sierra. Därefter ett obligatoriskt stopp på Bar Juanito där det blev varma tapas med hipstervarning (allt långkokt minst 8 timmar). Sista stopp för sötsaker, kaffe, lite sprit och några små svalkande tapas blev det på ett folkligt, stimmigt ställe vars namn jag glömt. Mäta, nöjda, glada och småsimmiga efter obegränsat med mat och omåttligt med sherry och annat begav vi oss hemåt för en ganska tidig kväll. Notan för rundan blev lite drygt en hundralapp per person. Etthundra kronor alltså. Jag skojar inte.

Utvilade traskade vi i morse över till den fantastiska saluhallen och åt en frukost på stående fot. Traditionellt andalusiskt med tostado (frasigt rostat bröd), tamate y aceite (toma och olivolja) samt riktigt gott kaffe. Styrkta till kropp och själv packade vi in oss i bilarna för att besöka Bodega de Forlong.

Det enda vi visste var att det var en nystartad, ekologisk bodega som trots sitt läge mitt i sherrytriangeln producerar rött och vitt vin och inte sherry. Det sistnämnda visade sig vara fel. Efter att kört fel och fått lite guidning per telefon hittade vi till slut fram. Att det saknades skyltar berodde på att vineriet håller på att byggas (här ska finnas jäskar av terracotta) och vi var de första besökarna! Den gamla oliv- och vinodlingen drivs av det önologutbildade paret Rocio och Alejandro. Rocio har fått sina praktiska kunskaper hos vinproducenter i Andalucien medan Alejandro arbetat i Bordeaux, bland annat på Château Smith-Haut-Lafite.

Man vill göra viner av de lokala sorterna palomino fino, pedro ximenez, moscatel och tintilla de rota men kompletterar med marsellan, tempranillo, merlot, syrah och petit verdot. Den sistnämnda trivs särskilt bra i det mycket varma klimatet. Det vita vinet hade en mycket fin doft av citruszest, blommor, stenfrukter samt kanel och vanilj trots att det inte legat på fat. Vanilj och kanel var lite av ett genomgående tema i vinerna. Smaken var fruktig med bra längd och en liten fetma men det saknades lite syra i vinet. 85% bestod utav den notoriskt syrasvaga palomino fino och man haar försökt hjälpa upp friskheten med tidigt skördad pedro ximenez. Man har inte nått ända fram.

Det röda vinet av 60% syrah och resten merlot var desto bättre. Stor doft av mogna söta körsbär, vanilj, kanel och kryddighet och en fyllig, mjuk smak med diskret fatstruktur, mer kryddighet och lång smak med tuggiga tanniner. Trots frånvaron av tempranillo var det inte svårt att göra liknelser med röd rioja. Riktigt br och balanserat och de 15% alkohol som fanns i vinet märktes knappt.

Nu stämde ju inte det där med att de inte gör sherry på bodegan. Deras ambition är att så småningom bli en sherrybodega, men för att godkännas av Consejo Regulador som producent krävs 50 stycken 500-litersfat vilket motsvarar en volym av 25 000 liter. Bodegas de Forlong har en bit kvar till de målet. Det hindrar dem inte att göra ett vin utanför systemet. Vi fick från plastkannor prova en mosto (oförstärkt grundvin) som i sig var en upplevelse med en intensiv doft av kryddpeppar, bra frukt och kraft.  Deras fyraåriga ”fino” var otroligt intensiv i doften och med karaktäristisk smak, inget för nybörjaren. Alla i gruppen veknade inför deras ”palo cortado” som var fantstiskt elegant i smaken och med en stor doft med komplexitet i de oxiderade tonerna.

Ett riktigt kul och intressant besök med ett charmigt och passionerat vinmakarpar. Ett besök att minnas.

Igår provades 38 olika vita bordeauxer hos Commanderie de Bordeaux i Malmö. Jag hade fått i uppdrag att håla en kort introduktion. Nedan en liten sammanfattning och allra sist tips på viner.

När man nämner ”bordeaux” så ser nog de flesta framför sig ett rött vin. Idag är det helt förståeligt då runt 90% av vinerna som produceras är just röda. Men går vi tillbaka lite drygt femtio år så var situationen helt annorlunda. Bordeaux var fram till början av 1960-talet att betrakta som ett område för huvudsakligen vita viner, både torra och söta.

Att de röda vinerna idag nästan helt dominerar har att göra med stora omplanteringar som gjordes och att man då anpassade till marknadens stora efterfrågan på röda viner. Det betydde att blå druvor planterades på mark som bättre lämpade sig för gröna druvor och resultatet blev enorma volymer av lätta, mjuka, bäriga och ointressanta röda viner i den lägre prisklassen, med andra ord just den typen av bordeauxviner man ska undvika.

De stora omplanteringarna skedde med sämsta möjliga tajming. Inte långt därefter började nämligen moderna vinmakningstekniker som temperaturkontroll och rostfria tankar introduceras i Bordeaux. Det är just de metoder som främjar  torra, fruktiga, aromatiska och friska viner. Sanningen att säga så var nog de flesta vita bordeauxerna för ett halvsekel sedan förmodligen ganska trötta, oxiderade (trots mycket svavel) och fruktfattiga och dessutom med en liten sötma för att dölja de värsta skavankerna. Hade bara vinmakningsteknikerna fått fäste och sauvignon blanc och sémillon från gamla stockar fått rätt hantering så hade kanske vit bordeaux haft ett annat rykte idag.

Nu är ju de torra vita viner som produceras i området idag generellt av riktigt bra kvalitet, men volymerna är för små för att de ska få ett riktigt genomslag. Det är synd för Bordeaux kan leverera allt från enkla fräscha vita aromatiska viner till stora  komplexa, fatlagrade viner som viner på många års flasklagring och dessutom till riktigt konkurrenskraftiga priser. I det maritima klimatet blir sauvignon blanc särskilt intressant med de typiska gröna, örtiga aromatiska tonerna bevarade samtidigt som den får en grundton av mogen tropisk gul fruktighet och nästan en liten fetma. Kombinerad med den fylligare och fruktigare sémillon, som inte är helt olik chardonnay, så blir det en snygg balans i vinerna och de lämpar sig i många fall att fatjäsa och fatlagra.

Om jag har räknat rätt så finns det fjorton (14) appellationer för vita, torra viner i Bordeaux om man räknar in det mousserande och inte helt vanliga crémant de bordeaux. De mest kända är dock Entré-Deux-Mers, Graves och Pessac-Lèognan.

Entré-Deux-Mers är det stora vidsträckta området mellan de stora floderna Garonne och Dordogne och är också den enda appellationen helt ägnad åt torra, vita viner. Det är dock här som den största omdaningen i vingårdarna gjordes så idag är endast cirka 14% planterade med gröna druvor, resten blir i huvudsak enkel bordeaux rouge. Söker man lätta, friska, örtiga viner med mycket karaktär av sauvignon blanc så är det här man ska leta.

På andra sidan Garonne så breder det grusiga Graves ut sig. Här blir vinerna lite fylligare, fruktigare och rikare och det blir vanligt att vinerna får lite fatkontakt. En del av den nordligare delen av Graves går under namnet Pessac-Lèognan och här hittar vi klassificerade slott som gör några av de riktigt stora vita vinerna; fatjästa, fatlagrade med toner av rostat kaffe, inslag av grön örtighet och med rik koncentrerad mogen gul fruktighet. En del av vinerna härifrån kan utvecklas i flaskan i ett decennium eller mer.

Utbudet på Systembolaget av dessa viner är mer än lovligt skralt. Det finns i alla fall två som alltid levererar pålitligt och som jag gärna rekommenderar. Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux är torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Château Rochemorin från Pessac-Léognan har rikare frukt och kombinerar rostade fattoner med den örtiga karaktären av sauvignon blanc. Båda två är skolexempel på hur vita viner från Bordeaux ska vara.

Igår höll jag en riktigt rolig provning för Munskänkarna i Simrishamn. Man hade bett mig att göra en djupdykning bland roséviner inför sommarsäsongen och att kanske omvända dem som är lite tveksamma till blekröda viner. Det blev en riktigt intressant kväll där de flesta hittade minst ett par nya favoriter.

Torres Santa Digna Estelado Rosé är ett mycket intressant vin som jag skrivit om tidigare. Det är resultatet av ett projekt som Torres Chile drivit för att rädda gamla odlingar av druvan país. En knepig druva som inte lånar sig till vad som helst. Här blir den dock ett otroligt charmigt och fruktigt mousserande vin med citrus, lime och solmogna röda bär. En riktig favorit! (Finns i ett fåtal butiker men har utgått ur ordinarie sortiment, kan beställas till 104 kr)

Clotilde Davenne har under en tid charmat Sverige med sina eleganta bourgogner. Häromdagen släpptes hennes rosé på Systembolaget och den håller samma eleganta stil och presenterar en hög, frisk syra som avslöjar att druvorna har sitt ursprung i trakterna runt Chablis. Silkig, lång smak med massor av syrliga röda bär, örter och med ett stramt mineralavslut.

Provningens billigaste vin blev också ett av de mest uppskattade. 2012 Château de Parenchère Clairet är den mörkare typen av rosa vin som kallas clairet och som är unik för Bordeaux. Huvudsakligen är druvan merlot vilket visar sig i tonerna av mogna jordgubbar som kompletteras med en liten gräddighet. Fylligare, fruktigare men också med en liten strävhet är det här det perfekta picknick- eller buffévinet. Prislappen på 81 kronor är obegriplig.

Provningens dyraste vin kom från de klassiska rosévinsdistriktet Provence och den ansedda producenten Château d’Esclans. 2012 Whispering Angel  charmade med sin blekt rodnande färg, brödiga doft, toner hallon, lime, krita och grön sparris samt med en lång, elegant och lång smak. Den allmänna bedömningen verkade vara att prislappen var orealistisk och att namnet var fånigt.

Med 2012 Tavel Cuvée Royale var vi tillbaka i den mörkare och kraftfullare stilen. Tavel är den enda appellationen som enbart producerar roséviner och vinerna är fylligare, mer strukturerade än andra roséviner och vinner dessutom ofta på ett par års flaskmognad. Jag besökte producenten till detta vin i somras och är imponerad av deras arbete med olika terroir. Detta vin kommer från vingårdar som gränsar mot Châteuneuf-du-Pape och är täckta med samma stora, släta flodstenar. Personligen är jag dock mer förtjust i den lite lättare Les Lauzeraies som fler än jag skrivit upp.

Provningen avslutades med en lite udda fågel; 2012 Aguilares Rosado från Malaga. Med en udda blandning av tempranillo och petit verdot, lagring på franska ekfat och en alkoholhalt på 14% stod vinet ut i sammanhanget. Med stor eldig doft, fyllig, smakrik och fruktig smak med tydliga tanniner och fatstruktur låg den mycket närmare röda viner än de rosa. Imponernade, snyggt gjort, uppskattat på provningen men definitivt inte ”a pool side rosé”.

nr 75262 / 157 kr

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Kokt kyckling är klart underskattat. Butler älskade kokt mat och även kyckling vilket visar sig i att av samtliga fjorton recept på kyckling jag provlagat så har alla utom två fått ”(+) Mycket gott! Rekommenderas!” eller ”(++) Missa inte! Sätter guldkant på tillvaron!”. Den här rätten fick dessutom ett andra liv dagen efter då jag gjorde en soppa på resterna som förgylldes med färsk grön sparris från trädgården. Ljuvligt!

i kyckling på cirka 1,5 kg
5-6 färska lökar
5-6 späda morötter
2 vitlöksklyftor
1 lagerblad
6 vitpepparkorn
1,5 tsk basilika eller en knippa färsk
1 knippa persilja
1 tsk salt
2-3 dl torrt vitt vin

Klyv kycklingen på längden och lägg halvorna i en rymlig gryta tillsammans med lagerblad, hela skalade vitlöksklyftor, pepparkorn, salt, stjälkarna från persiljan samt basilikan (jag använde torkad basilika och blandade i hackad färsk i buljongen vid servering, mer aromekonomiskt så). Slå på vinet och så pass mycket vatten att det precis täcker. Koka upp, lägg på locket och låt sjuda i cirka 1 timme. Under tiden skrubbar du morötterna och ansar löken. När det återstår cirka 20 minuter av koktiden lägger du i morötter och lök och lägger på locket igen. Ta upp kycklingen och grönsakerna och lägg i en djup serveringsform. Sila buljongen, smaka av med salt och blanda ner det hackade persiljekruset. Slå buljongen över kycklingen och servera i djupa tallrikar med kokt potatis.

Rätten ser blek ut men smakade ljuvligt. Snäll och vårfräsch rätt med saftig kyckling. Komplettera med andra primörer efterhand som de dyker upp i 

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

När jag besökte Sydafrika blev jag verkligen förtjust i den enkla men smakrika gratängrätten bobotie. Har haft ett standardrecept sedan dess och även gjord en variant med potatismos. Nu ville jag uppgradera lite och fick till en riktigt stunsig rätt med fin syra, fruktighet, lite sötma och en diskret skalbeska som tillsammans balanserade kryddigheten. Snyggt blev det också.

Blöt upp 4 msk ströbröd i 1 dl mjölk. Finhacka 2 vitlöksklyftor, riv 1 gul lök och ett grönt äpple (granny smith) på den grova sidan av rivjärnet och hacka 10 torkade aprikoser. Fräs lök och vitlök i smör på medelhög värme tillsammans med 2 msk curry i någr minuter. Vänd ned 600 g bland- eller lammfärs och fräs till tills den är torr och genomstekt. Stäng av värmen och blanda ner äpple, aprikos och ströbrödgeggan samt 0,5 dl hyvlad mandel, 1 dl mangochutney (het eller mild efter smak), 1 tsk torkade korianderblad, 1 msk kanel, 1 tsk harissa (eller annan chilipasta) 1 tsk salt, 1 msk citronsaft och 1 msk vinäger. Rör om ordentligt. Smöra en pajform. Skiva en apelsin och en stor citron tunt. Läg tre skivor av vardera plus några lagerblad i bottnen på formen och ställ övriga skivor runt om kanten på formen. Sleva i färsblandningen. Vispa ihop 2 ägg med 2 dl mjölk och en nypa salt och häll över äggstanningen, dekorera med 3 lagerblad och lite mer mandel som du trycker ned lätt i stanningen. Grädda i cirka 30 minuter på 160°. Servera med mangochutney och ris kokat med några kryddnejlikor och gurkmeja.