Jag älskar potatismos och sommaren är en lång väntan på att nypotatisen ska bli gammal och lämplig för mos. För mig är potatismos jämnt, mjukt och ganska slätt. Trenden med klumpigt ”stomp” är en styggelse skapad av bekväma kockar och jag hoppas på en snabb död. För trenden alltså.

En bekant uppdaterade på facebook om en kulinarisk upplevelse efter att ha lagat Heston Blumenthals ”perfekta potatismos. För den som inte vet vem Heston är så är han sinnebilden av en kocknörd. I sina matlagningsprogram framträder han med renrakat huvud, moderna glasögon som ser ut som skyddsgoogles och en kockjacka som kanske, bara kanske är en laboratorierock. Han sysslar med (förutom att driva några restauranger i absolut världsklass) att utforska gastronomins gränser och söker nya metoder, ofta under laboratorieförhållanden och ibland i samarbete med vetenskapsmän inom olika fält.

Hans program är alltid intressanta men det är mycket sällan jag blir sugen på maten han lagar. Han är egentligen Jamie Olivers absoluta motpol. Men när jag kollade receptet på potatismos kunde jag inte mottå frestelsen. Jobba med stärkelsen, olika temperaturer och bearbetning för ett perfekt mos oavsett vilken potatis man använder.

Mycket bök, stök och ett kök fullt med disk blev det. Minst dubbelt så lång tid som vanligt tog det också. Var det värt det? Om man säger så här – Heston Blumenthal har för alltid fördärvat potatismos för mig. Jag kommer framöver alltid att mäta andra mos mot denna lena, fluffiga, krämiga och smakrika smakupplevelse och fåfängt hoppas att något kanske en dag når upp till samma höjd. Jävla Heston!

Tvätta ett drygt kilo potatis noga, skala dem och spara skalen. Dela potatisen i jämnstora bitar och lägg i kallt vatten fem minuter och skölj sedan väl. Värm rikligt med vatten (salta inte) till 72° (min termometer la av så jag höll vattnet knappt sjudande på medelvärme), lägg ner potatisen och låt bli varmt igen och låt ”koka” i 30 minuter på samma temperatur. Potatisen ska vara fast men kunna delas med en sked. Häll potatisen i ett durkslag och skölj väl i kallt vatten. Koka upp nytt vatten som du saltar, lägg ner potatisen och koka på riktigt tills potatisen är riktigt mjuk. Under tiden kokar du upp potatisskalen i 2,5 dl mjölk, håll varmt låter dem sedan dra i mjölken i 20 minuter. Slå av vattnet från potatisen och ånga av vattnet från potatisen i grytan på svag värme. I en skål tärnar du ner minst 250 g och upp till 500 g smör. Pressa potatisen över smöret med en potatispress och rör samman tills det blandat sig väl. Passera moset genom en trådsil. Häll av mjölken från skalen. Vispa ned mjölken i omgångar i moset. Även om du tror att moset är för löst när du börjar så gör stärkelsen i mjölken att det blir fastare och fluffigare. Smaksätt med salt och dina favoritkryddor.

Svenska äpplen! Vilken fantastisk gåva så här på hösten. När man som jag bor i Äppelriket är det faktiskt en plikt att ta tillvara på det som bjuds omkring en. Ingen tung uppgift då det är lätt att göra ljuvliga rätter och bakverk på dessa delikatesser.

De här kakorna är buslätta att göra och smakar som ett mellanting mellan muffin och äppelkaka med sitt mjuka saftiga inre omgivet av muffinfluff och en lite knäckig ovansida. Ät som de är eller med lite vaniljgrädde. Smakar nästan bättre nästa dag.

Sätt ugnen på 175°. Smöra och bröa en muffinplåt för stora muffin eller förbered 12 muffinformar. Smält 200 g smör. Vispa ihop 3 ägg och 4,5 dl socker tills vitt och pösigt. Vispa i det smälta, varma smöret. Vispa i 3,5 dl vetemjöl, 1 tsk kanel, 1 tsk kardemumma och en knapp msk vaniljsocker samt 0,5 tsk salt. Riv 3-4 små svenska äpplen grovt (svenska äpplen behöver du inte skala) och pressa ut det mesta av saften med händerna så äppelrivet blir ganska torrt och rör sedan ned det i smeten. Fördela smeten i formarna, den sväller bara obetydligt så du kan fylla nästan hela vägen upp. Grädda i cirka 30 minuter. Servera ljumma eller kalla.

Bruna bönor med stekt rimmat fläsk är en riktig favorit. Äter det ofta och gärna. Men jag måste skamset erkänna att jag aldrig lagat bruna bönor själv (rodnar faktiskt lite). Äter jag det hemma så har det blivit den färdiglagade varianten i plasttub. Inget ont om dem även om de blir lite väl mosiga och drar åt det sötare hållet.

Eftersom ärtsoppan blev så fantastiskt lyckad i Crock-Poten så tänkte jag att det måste väl funka lika bra med bruna bönor. Det gjorde det. Otroligt goda bönor som inte behövde blötläggas, fin konsistens och dessutom så får man ju bestämma sötma/syra själv. Jag har den stora varianten av slökokare så har man en mindre så är det bara att halvera receptet.

Häll 2 paket torra, svenska bruna bönor (landsbygdsstöd till Öland), slå på 2,5 liter vatten och 2 tsk salt i slökokaren. Sätt på låg temperatur och tiden på 10 timmar. Gå och lägg dig. Nästa dag smaksätter du bönorna. Börja med 1 dl sirap och knappt 0,5 dl 12%-ättika. Öka på efter smak tills du hittar din perfekta smakbalans. Justera också sältan. Är det för löst så reder du av med några teskedar potatismjöl utrört i vatten.

Jag har tjatat om sherry hur länge som helst och det har känts som det bubblat ett bra tag nu. Det senaste halvåret har det dock känts som det lossnat på riktigt. Nya lanseringar har kommit på ett pärlband och många i vinbranschen har besökt Jerez, en region som tidigare stått långt ner på önskelistan. Det tidigare så skrala utbudet av sherry på Systembolaget är nu…något lite mindre skralt.

Senaste tillskottet är Monteagudo Palo Cortado. En sherry som tilltalar både konnässören (det vill säga mig) som sherrynovisen med sin bärnstensfärg, stora komplexa och nyanserade doft av russin, nötter, apelsin och den medelfylliga, eleganta, torra, sammetslena, friska, eldiga, långa och eleganta smaken. Njut som den är eller testa med en bit hårdlagrad ost eller till soppan du gjort på karljohansvampen.

Lär mer om sherry här.

Redan för ett par år sedan tipsade jag om löjligt billiga Dão Casal Mor. Årgången 2009 var då ett vin med mognad och i lite rustik men charmig stil.

I veckan har jag två gånger provat vinet med våra sommelierklasser som verkligen tagit vinet till sina hjärtan. Årgång 2012 har en rent utav förförisk doft av röda bär, solmogna smultron och en intressant komplexitet med toner av stallbacke, precis som en riktigt bra beaujolais cru. Likheterna slutar inte där. Den mjuka. lätta och saftiga frukten kompletteras med en lite tuggig och frisk struktur inte helt olik en Morgon. Ärlig, charmig, läskande och med en komplexitet som gör det till ett fantastiskt bra vardags- eller buffévin.

Eleverna häpnade över prislappen på obegripligt låga 56 kronor! Jag sökte upp vinet på Sytembolaget hemsida och noterade då att vinet flyttat över till beställningssortimentet och nu har prislappen 49 kronor! Helt galet. Förmodligen är priset satt för att vinet ska kvala in tillbaka i fasta sortimentet och det finns också på en hel del butiker.

Det är nästan gratis och jag uppmanar er att springa och köpa minst en låda. Finns det inte i butiken så beställ hem det. Själv sitter jag nu och njuter av den läckra doften.

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra lördagen provades vinerna och idag presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng.

Då 2013 var ett nästintill perfekt år så var förväntningarna stora och hela 54 olika viner hade skickats in till bedömning vilket är ett rekord. Förra året, efter en skral skörd, störtdök resultatet till ett snitt på 6,76, det vill säga en bra bit under godkänt som är 8 poäng. Förhoppningen att få ett högt genomsnitt och chansen att kanske få dela ut många diplom och kanske till och med ett guld kom dock snabbt på skam.

Snittet blev skrala 6,27! Förra året blev det 11 godkända viner varav två bronsmedaljer men i år bara 8 godkända varav ett silver. Mycket nedslående. En stor del av förklaringen kan finnas i att flera av de större vingårdarna av någon anledning inte skickat in viner och att merparten därför kan räknas till hobbyodlarnas skara. Men även den tekniska kvaliteten var lägre och många var vinerna som hade både en och flera skönhetsfel och rent av defekter. Mycket oxiderat, översvalat samt märkligt nog både oxiderat och översvalat i vissa viner.

Här nedan listar jag det godkända vinerna.

Godkända vita viner av solaris blev 2013 Solaris från Vallda Vingård, 2013 Änglavin Solaris från Vingården Änglavin,  2013 Amoroso Solaris från Södåkra Vingård, 2013 Solaris I och 2013 Solaris II båda från Domaine Bellevue. Det enda röda som blev godkänt var 2013 Brännestads Röda från Brännestads Vingård. Godkänt blev också 2013 CARL,ett vitt vin med sötma från Gullyckevin. Bästa vin blev i särklass 2009 Blaxsta Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård som tilldelades silvermedalj.

Ibland blir man förvånad. Förvånad på ett positivt sätt.

Jag har på avstånd följt och sporadiskt fått information om planteringen av vingården på Skepparp nära Kivik. Det är Bengt ”Fuffe” Åkessons (just det, familjen Åkesson bakom Kiviks Musteri och Åkesson Vin) eget lilla projekt på den gamla familjegården. 2012 var den allra första skörden och jag hade inga som helst förväntningar på ett helt nytt skånskt vin från purunga stockar. Att vinet dessutom kaxigt döpts till Grand Prix Solaris (årgångslöst?) gör ju inte att man har förväntningarna på rätt ställe och 189 kronor för en halvliter är inte billigt.

Men! Detta är nog ett av de bättre svenska vinerna jag provat. Inte det bästa men riktigt, riktigt bra! Läckert, slankt men en typisk ”svensk” syra. Stilmässigt ligger vinet mellan en nyanserad sauvignon blanc och en mineralpräglad chablis. Snygg, balanserad och njutbar.

Mycket ljust vitt vin med en ren, frisk doft av citron, lime, krusbär och gröna örter. Torr, klar, distinkt och stram syra som balanseras av en förvånansvärt koncentrerad frukt med karaktär av gröna äpplen, citrus och lime. Lång smak och tydlig mineralitet i eftersmaken.

Jag hade desto större förväntningar på den flaskjästa cidern efter att ha provat de långlagrade experimenten från Kiviks Musteri. Jag blev inte besviken!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Torr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balansera och ren eftersmak.

Om någon tvivlat på att man kan göra riktigt bra cider i Sverige och på svenska äpplen så är de härmed motbevisade. Stilmässigt liknar den en engelsk cider men med en viss fransk komplexitet.

Det är kul att bli positivt överraskad!