Malmö Brygghus har snart ett år på nacken och jag skäms som en hund att jag inte varit och besökt deras bryggeripub. Som försvar ska väl sägas att deras släpp av cacao-portern avskräckte mig något. Men skam den som ger sig.

Veteölen som nu finns på Systembolagets beställningssortiment samt på malmöbutikerna Mobilia, Triangeln och Hansacompagniet är definitivt en uppryckning. Den har inte den typiska skumbanandoft som många har svårt för utan är mer humlearomatisk som en klassisk pilsner. Det jag direkt slogs av var den markerade beskan som man sällan stöter på i denna typ av öl, men den balanserades väl av den fin fruktigheten. Det är ingen typisk veteöl, snarare ligger den någonstans mellan en pale ale och en ofiltrerad, fruktig pilsner i stilen.

Sammantaget en välhumlad, frisk och lite kryddig veteöl  för den som inte brukar gilla stilen. Eller för dem som bara vill ha en bra öl med karaktär.

För precis tio år sedan i dag firade jag ”4th of July” i Portland, Oregon. Det var massor med folk i den lilla trädgården, alla hade med sig stora skålar och fat med mat, hembrygd öl flödade ur kranarna och kalkoner sänktes ner i het olja och friterades hela. Inget flaggviftande men givetvis ett avslutande fyrverkeri. Ett riktigt skönt minne av ett gemytligt nationaldagsfirande pre-nine-eleven.

Dagen till ära öppnade jag därför en flaska Brooklyn Summer Ale från Brooklyn Brewery i New York. Deras smakrika och lätt rostade lager är en favorit sedan tidigare men denna säsongsöl hade jag helt missat. Summer ale är en lättare typ av ale (överjäst öl) och egentligen en amerikansk variant av pale ale.

Ljust bärnstensfärgad med fint skum. Ren, frisk, lätt aromatisk nästan blommig doft och litet inslag av säd. Ganska lätt, frisk smak med fin maltfruktighet, inslag av citrus, persika, bananjästighet och väldigt snäll beska. Lättdrucken och välbalanserad med bra längd med liten syrlighet. Smakmässigt någonstans mellan en fyllig lager och en mild veteöl.

En riktig sommaröl för varma dagar, matiga sallader och fest i trädgården.

Jag har inte mycket till övers för de stora bryggerierna julöl. Det är ofta mörka, söta och ganska klumpiga varianter av de vanliga ljusa lagerölen. Som tur är finns det idag massor med alternativ i Systembolagets sortiment. Mycket är dock konstigt, extremt och/eller för alkoholstarkt. Jag har i alla fall hittat två svenska öl, en ale och en lager, som gärna får stå på mitt julbord. Vilken som var bäst? Det var väldigt jämnt tomteskägg så det är lika bra att köpa hem bägge.

Nils Oscar Kalasjulöl har en stor maltig och litet rostad, bränd doft. Smaken är medelfyllig med en tydlig men balanserad beska och frisk pigg kolsyra och toner av choklad, vörtbröd och lite brända toner.  Välgjord och smakrik mörk lager utan julölens sötma.

Oppigårds Winter Ale har en fast och fin skumkrona som stannar kvar mycket länge. Knäckig och aromatisk doft av pomerans, fruktig, medelfyllig smak och ovanligt frisk för en ale men med typiskt brända, knäckiga aromer och karaktär av vörtbröd.  Lika väl balanserad beska som i föregående öl men lite mer markerad i den långa eftersmaken.

Läs mer om de retrofräcka finska glasen på precis en sån retroblogg.

Ett riktigt engelskt recept ur Jamie Olivers Jamies Matrevolution. Det är ett grundrecept där öl och nötkött kan bytas ut mot exempelvis kyckling/vitt vin, fläsk/cider eller lamm/rödvin. Tillbehör och liknande kan också varieras. I den här versionen blir det en version på cottage pie. Otroligt mustig och smakrik gryta som smakade fantastiskt till en Guinness (folkölsvarianten).

Skär ner 2 selleristjälkar, 2 morötter och 2 gula lökar grovt och fräs i rikligt med olivolja i en tjockbottnad gryta i cirka 10 minuter. Skär under tiden ner 500-700 g nötkött (högrev eller fransyska till exempel) i grytbitar och vänd ner bland grönsakerna. Pudra över en rågad matsked vetemjöl och blanda runt ordentligt. Tillsätt 50 cl Guinness (eller annan stout, port eller mörk ale), 400 g krossade tomater, 2-3 lagerblad, 1 tsk salt och rejält med svartpeppar från kvarn. Koka upp, lägg på locket och sjud sakta på spisen eller i ugn (175°) i minst 3 timmar. Skala under tiden på 1,2-1,5 kilo potatis, dela och koka mjuka. Mosa samman med mycket smör, salt och peppar så du får ett stadigt mos. När grytan är klar smakar du av den med worchestershiresås (inte i Jamies originalrecept), salt och peppar och reder eventuellt av den med lite maizena, den ska vara ganska tjock i konsistensen. Bred moset ovanpå grytan, tryck ner lite färsk rosmarin i moset och ringla över olivolja. Gratinera i ugn på 200° tills moset blir vackert gyllenbrunt.

För att prova något annat i den tjeckiska ölkulturen än ljus och mörk pilsner så sökte vi oss till bryggeripuben Pivovarský Dúm. Här är man inte buskablyg med sin produktion. De öppna jäskaren kan ses genom fönster både från gatan och inifrån lokalen. Smakmässigt sticker man också ut med sina åtta olika brygder. Jag beställde ölprovningen där man fick samtliga sorter i miniatyrglas av klassisk pintmodell. Hysteriskt roliga att sitta och hålla i. Även med glaset i sin egen hand var det svårt att inte uppleva det som en synvilla. Glaset var kanske också det roligaste.

• Pilsner. Helt ok men inte mycket mer. Konkurrensen på plats är svår. Mycket svår.
• Dark lager. Ganska smakrik men samtidigt lite platt och kort i smaken. Mer Falcon Bayersk än Primator Dark om man säger så.
• Sour cherry. Något parfymerad och artificiell doft, platt kropp och efterhängsen körsbärssmak.
• Coffee. Kraftig kaffekaraktär av hårt rostade bönor i italiensk stil. Som en riktigt bra espresso i doften men faktiskt lite för mycket av det goda i smaken. En deciliter var mer än tillräckligt.
• Veteöl. Leave it to the Germans.
• Bananöl. Ungefär lika kul som det låter. Skumbanan och blaskig lager. Rysningar i kroppen bara jag tänker på det.
• Nässelöl. Intressant. Intensiv grön färg som känns lite avskräckande. Mycket karaktär av nyklippt gräs, eukalyptus och klara toner av sauvignon blanc. Fräscht och inte helt oävet.
• Månadens smak. Ett öl av hälften vete och hälften rökt malt. Att det var det bästa ölet i provningen säger inte så mycket, men här fanns en bra pilsnerstomme och en fin rökighet som förde tankarna till islaywhisky.

Ett mikrobryggeri som brukar rekommenderas, men förmodligen mer beroende på de udda öltyperna än av deras kvalitet. Visst är ett besök intressant, lokalen är trevlig, maten verkade vara bra och de futtiga slantar provningen kostade är sannerligen ett billigt nöje..

Idag kämpade vi oss upp för de lika svindlande branta som vackra höjderna upp till klostret Strahov för att besöka Tjeckiens minsta bryggeri. På vägen behövdes en och annan paus för att smälta intrycken, hämta andan och undvika mjölksyra i benen. En vätskekontroll blev det också. Som traditionen bjuder i Prag så gäller varmt vin på hösten och vintern. Inget annat än en variant på glüwein men mycket friskt, aningen mindre sött och med en tydlig kanelton. Mycket gott och uppfriskande och väldigt långt borta från glögg.

Snudd på att vi gav upp innan vi nådde fram till det lilla, lilla bryggeriet Klášterní Pivovar Strahov inne på klostergården. Tur att vi höll ut för här möttes vi av bryggarvärme, glänsande pannor, gemyt, rustik mat och makalös öl. Vi fick omgående tre glas med de sorter som för tillfället fanns i kranarna; india pale ale (IPA) i ett elegant spetsglas samt amber lager och dark lager i små knubbiga sejdlar.

IPA:n var osedvanligt välbalanserad med en behärskad arom av humle och en riktigt bra och maltig kropp och en avslutande bitterhet helt i proportion till frukten. Jag njöt bara av att titta på de små, små bubblorna som lojt tog sig till ytan och bildade ett tätt skum. Den mörka lagern var nästan kompakt svart men hade en lätthet och friskhet som tydligt visade pilsnerns kvaliteter. Trots den hårt rostade malten fanns här inga överdrivna kaffe- eller chokladtoner som ibland kan bli lite tröttande. Favoriten blev dock den djupt gyllene amber pilsner som ständigt finns i kranarna. Mycket fruktig, fyllig och med en bra friskhet och humletoner som spelade understödjande andrafiol. Snyggt! Alla öl opastöriserade såklart.

Vi tog in varsin rätt från menyn och beställde in mer öl. Jag tog en gulaschsoppa serverad på traditionellt sätt i bröd. Fantastiskt fin, mustig och pepprig smak och otroligt mört kött. Skolexempel på bra långkok. För tre små öl, en varmrätt och en kopp espresso fick jag punga ut med dryga hundralappen. Livet är rättvist ibland.

Mycket trevligt besök som avslutades med en rundtur och guidning (inte många steg) av bryggmästaren. Tur att vi tog oss upp för branterna. ”Worth waiting for” som det sägs i reklamen för en mindre karaktärsfull öl.

När jag klev ut från provningen i gamla Børshuset visade Köpenhamn upp sin allra soligaste och charmerande sida. När strosade genom gatorna var det snudd på att jag började tro på den gamla myten  om ”dansk hygge og smil”.  Jag slog mig ner på en uteservering vid en vinbar på Gammel Strand och tog ett alldeles för dyrt glas moselvin. Jag sippade på vinet och beslöt mig göra en liten kulinarisk runda på stan.

Första stoppet blev dock Illum som har en blomsteraffär med fantastiska buketter och låga priser. Jag måste ha med mig något till Kära Hustrun när jag släpar hem omotiverade godsaker. Därefter raka vägen till Kultorvet (raka spåret förbi nämnda blomsterbutik och förbi Runde Torn). Trevligt torg med uteserveringar och gatuartister samt med en hel del fina butiker om man letar ätbart. Det finns säkert bättre områden för gastronomisk jakt i Köpenhman men jag tror inte något ligger så lättillgängligt till för den bekväme dagsturisten.

Här finns en ekologisk slaktare med ett otroligt fint utbud och stadiga biträden i det obligatoriska plommonstopet. Eftersom jag inte kunde köpa med mig allt fick jag begränsa mig till deras egenhändigt stoppade korvar. Det blev en irländsk ”Bloomsday” och en italiensk ”Papagini” samt en liten bajskorvsliknande getkorv. De två första är redan uppstekta och uppätna, fantastiskt goda, fina i konsistensen och välkryddade. Runt hörnan har slaktaren även öppnat en ostbutik med endast ekologisk ost. Av de runt 100 sorterna valde jag en dansk fårcamembert.

Precis intill ligger den gamla Kaffe, Thé Vinkælderen som numera är nästan helt inriktad på ekologiska produkter. Där hittade jag en ekologisk, torr lambrusco till endast 69 DKK samt ett vin från en fantastisk biodnamisk producent jag importerade till Grand Hotel i Lund för tio år sedan.

På hörnan i samma kvarter låg tidigare en bra vinhandel, men där huserar numera Lagkagehuset. Ett stort, lite ocharmigt bageri men med fantastiska bakverk och riktigt bra surdegsbröd. Efter svåra beslutsvåndor valde jag en äppelkaka som ikväll ska avnjutas med vaniljglass.

Snett över gatan finns en bra fiskhandlare en halvtrappa ned. Här blev det en jättestor rökt makrill som jag mest köpte för den var så estetiskt tilltalande. Två stora, feta, rökta bornholmssillar blev det också. Därefter kände jag att jag förtjänat en vanlig, ljus, sval, dansk lager i solskenet på Kultorvet innan jag hastade iväg mot tåget.

På vägen ditt stannade jag till på Irma och provianterade ytterligare. Förutom många bra matvaror har de ibland riktigt spännande vinutbud. Denna gång hittade jag crémant de bordeaux och ett vitt vin från Gaillac. Båda är vintyper som uppenbarligen inte får plats i världens bästa sortiment.

Precis mitt emot Hovedbangården i anslutning till Tivoli ligger Nimb med restaurang, hotell och…ekologiskt mikromejeri. Jag var bara tvungen att köpa med mig smör, yoghurt och chokladmjölk.

Det blev faktiskt ytterligare ett kulinariskt stopp som jag berättar om i nästa bloggpost.

Idag har jag anledning att vara glad. Vi har fått en ny pizzeria i kvarteret!

V.E.S.P.A har flyttat hit och kompletterar den trogna sunkpizzerian med lite mer fancy prét-à-porter-pizza med riktigt fina råvaror. Utnyttjade introduktionserbjudandet som inkluderade lite syndig italiensk glass. Perfekt avrundning på påskhelgen.

I väntan på godsakerna beställde jag en italiensk öl och sjönk ner i en soffa. På rekommendation tog jag en Gradisca från hantverksbryggeriet Amarcord.

I glaset ljust bärnstenfärgad öl lite lätt grumlig av jästfällning. Doften är mycket fruktig, lätt blommig med en liten ton av knäck. Smaken är fyllig, mycket fruktig och frisk med en ton av aprikos. Mycket lätt beska och med en diskret sötma. Liten karaktär av veteöl som säkert kommer från jästen. Mycket trevlig öl som säkert kommer att sitta som en fläskläpp på uteserveringen i sommar när vi delar på en parma-ruccola-pizza.

Ser fram emot sommaren, mer hämtpizza och fler av de spännande italienska ölen på listan.

Eftersom jag köpte billig, fryst oxfilé till nyårssupéns biff wellington fick jag hitta på något med resten av den goda köttbiten. Biff Rydberg är ju alltid gott. Men jag hade en flaska överbliven Carnegie Porter från julmumman också. Så blev det som det blev.

Skär oxfilén i små grytbitar och marinera över natten i porter och ett par matskedar soja. Häll av marinaden och torka köttet väl med rena kökshanddukar. Tärna potatisar i halvcentimeter stora kuber och stek på medelhög värme tills de får snygg färg och är nästan klara. Stek i smör om du inte har ankfett som ger bättre yta och är drygare än smör. Salta och håll varma i ugn. Stek grovt hackad gul lök så att de blir lite mjuka och halvgenomskinliga. Blanda med potatisen. Höj temperaturen och stek köttet hastigt så att det får fin färg men är rosaröda invändigt. Smaksätt med salt, svartpeppar från kvarn och lite worchestershiresås. Servera med dijonsenap, worchestershiresås och eventuellt en rå äggula.

Köttet blir fantastiskt mört, mustigt och får en vacker djup färg. Till denna rätt dricker jag gärna en mörk lager och en liten akvavit.

”Ingen jul utan mumma” säger jultalibanen. Här hemma blandas mumman traditionsenligt i farfars mummakanna och njutes till julbordet genomgående. Inte så söt som julmusten, mindre besk än lagern, godare än julölen och unikt julig.

Men vad tusan är då mumma? Själva begreppet går så långt tillbaka som 1500-talet och syftade då på ett mycket populärt. mörkt och kraftigt tyskt öl. Ordet ska också betyda vad det låter som, det vill säga ”mumsigt”. Men traditionen att blanda en juldryck på bland annat porter och kalla den mumma är faktiskt inte äldre än från förra sekelskiftet.

Alla som har som tradition att blanda mumma har nog en egen variant. Det är nog liksom finessen, det finns inget ”rätt” recept. I de flesta recept man hittar ingår dock sockerdricka för sötma. I min blandning är den utbytt mot julmust för bättre kropp och maltighet.

Kyl alla drycker väl innan blandning så håller sig kolsyran bättre vid blandningen, det skummar ordentligt. I botten av mummakannan skvätter du valfri smaksättare; brandy, calvados, gin, madeira eller sherry exempelvis. Testa också att krossa några enbär eller kardemumma. Detta kan givetvis hoppas över men ger enligt mig extra fjong till mumman. Blanda försiktigt ner lika delar Carnegie Starkporter (starkölsvarianten, inte den blaskiga, smakbleka folkölsditon. Om du bara får tag på den så dra ner på den ljusa ölen istället), ljus folköl (mumman blir alkoholsvagare och du kan dra en extra snaps istället) och julmust. That’s it!

God Jul!

Läckra glas till mumman (och till ölen) hittar du här.

Jag har samlat alla mina julrecept här!