Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Efter en intensiv helg i Stockholm var det dags för lugnare trakter när jag skulle hålla en 2-dagarskurs på allé strax utanför Kivik.

Tog in på 100-årsjubilerande Vitemölla Badhotell och fick ett riktigt bra paketpris på boende och middag. Det var helt enkelt inte så mycket att välja på om man inte föredrar att tillbringa kvällen på den lokala pizzerian. Kiviks nöjesliv lämnar en hel del att önska så att kunna slå ihjäl några timmar med att äta gott var det enda alternativet. Att restaurangen har ett långt ”track record” i White Guide gjorde ju inte saken sämre.

Matsalen på det klassiska badhotellet är ljus stram och sval med färgskala i vitt, grått och duvblått och med ljuset från havet flödande in genom glasverandans fönster. Genast när jag satte mig fick jag ett glas mousserande vin från Slovenien. Överraskande bra, balanserat med fina små bubblor och med nästan fet fruktighet som balanserades av frisk syra. Som en amuse kom en glass av palsternacka (!) in. Smakrik, intressant och snyggt balanserad mellan sötma och sälta. Förrätten var grillad havskräfta med pasta smaksatt med tomatsås och getost. Fin kräfta men lite tam sås till pastan lyftes dock av en trevlig riesling från Alsace (som inte var den annonserade på vinmenyn). Till det ljuvligt möra appletorpslammet med svamp, bönor, portvinssås och mild risotto serverades ett ungt, fylligt och fruktigt vin från Priorat. Inte det bästa valet kanske då dessa viner har en tendens att lägga sig som en våt, tung filt över de flesta smaker och aromer.

Till de fina ostarna från Vilhelmdals Gårdsmejeri (som serverades utan presentation) skulle jag enligt vinmenyn fått en 2006 Late Bottle Vintage Port. Istället kom återigen utan presentation in ett litet glas med ett vin som uppenbarligen var en tawny port. Trots att jag frågade fick jag ingen vettig förklaring till varför vinet bytts ut. Som tur var fungerade detta vin bättre än vad det ursprungliga skulle ha gjort. Desserten var en morotssorbet och en passionsfruktsmousse (egentligen en fromage om ni frågar mig) som smakmässigt inte var så lyckade tillsammans. Vinet som serverades till var en sauternes som fungerade hyfsat till fromagen men var en fullständig dikeskörning med morotssorbeten. De lite beska och kärva smakerna bakom morotssötman kolliderade med bitterheten i vinet och framhävde en bränd karaktär.

På det hela taget en trevlig middag på solokvist i en lagom stimmig matsal. Maten var vällagad men vinvalen inte helt lyckade. Att sälja en vinmeny och sedan inte servera vinerna som listats är inte ok särskilt som man inte ens kommenterar ändringarna. Det hade varit mycket bättre att hålla vinvalen öppna.

Har man vägarna förbi kan ett besök rekommenderas.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag tog ett affärsmöte och en liten intressant vinmässa som förevändning för att göra Stockholm den här helgen. Kände att jag behövde uppdatera mig på några av de nya vattenhålen det talas om samt att möta lite människor i köttrymden.

Efter att mitt möte var avklarat begav jag mig till Konstakademiens fantastiska lokaler på Fredsgatan där projektet Atelier Food håller after work på fredagar. Minglade med lite kända och okända mat- och vinmänniskor, åt strålande korv med bröd, drack hipsteröl och vitt ciderdoftande ”naturvin” som var grumligt (även om ”vissa” envisades med att det bara vara ofiltrerat). Därefter en kort promenad till vinbarsgettot Gamla Stan och nyöppnade baren Tweed som liger gömt bakom restaurang Djuret. En fantastisk, fönsterlös bar i kolonial herrklubbsstil. Gediget med redan inbodd känsla och hög trivselfaktor. Här kan man verkligen gömma sig frän omvärlden, nedsjunken i en chesterfieldfåtölj bläddra i den utmärkta dryckeslistan och skrocka åt lustigheterna samt serveras gnistrande österrikisk riesling av en av Sveriges bästa sommelierer.

Sugen på mer vin styrde jag stegen på gamla favoriten 19 glas, men där var så fullt att jag fick vända i dörren. Testade i stället Frantzén/Lindebergs gastropub The Flying Elk som var likaledes fullt men lyckades få plats i baren. Eftersom jag var hungrig beställde jag in deras ”umamismörgås” med konfiterad kyckling, kycklingsky och soya, örtsallad med sherry- & tryffeldressing samt stekt ostronskivling och parmesan. En riktigt fettdrypande och tryffelosande smakbomb som sköljdes ned med beaujolais. Tyvärr serverades vinet ur Riedels vattenglas vilket kändes väldigt märkligt. Betalar man 130 kronor för ett glas vin vill åtminstone jag få det serverat i ett riktigt vinglas för att få hela upplevelsen och valuta för pengarna.

Rejält mätt och flottig i ansiktet gjorde jag ett nytt försök med 19 Glas. Nu var trycket mindre och glade Peter Bennysson tog glatt emot och hällde upp en utmärkt Chablis 1er Cru.  I matsalen jobbade nyanställde ”Monsieur Kent” som kom fram och hälsade trots stressen och svetten i pannan. Kul att ses i verkligheten. Kökschefen Olle Tagesson fick nys om jag satt i baren och kom upp med ett par smårätter som tack för att jag för länge sedan skickade lite torkad lime han behövde till någon rätt. Bara en så’n sak kan ju rädda en hel kväll. Den fina salamin och sparrisrätten fick sällskap med Kung Fu Girl Riesling och till sist ett litet glas av den fantastiskt fina piscon Kappa.

Vandrade sedan nöjd och glad genom det vårnattsfagra Stockholm upp till Hotel Rival på Söder. Har du råd och möjlighet ska du definitivt bo här. Ett fantastiskt trevligt och läckert hotell som är uttänkt i varje detalj och överlevererar på varje punkt. Sov som en prins och njöt av frukosten i en och en halv timme. Då ska sägas att jag brukar tycka att hotellfrukostar i allmänhet är en plåga. Den här var nästan värd ett besök bara den.

Lördagsförmiddagen bjöd på klarblå himmel och strålande vårsol. Stockholm visade sig från sin allra mest inbjudande sida och de många turisterna såg nyvaket hänförda ut. Det var omöjligt att motstå en överprisad kaffe och muffins för att få sitta en stund i solen i Kungsträdgården. Mycket motvilligt lämnade jag vårljuset och steg ner i Grappes källare där killarna bakom forumet finewines.se ordnat en liten vinmässa fokuserad på kvalitetsviner från mindre importörer. Sällan besöker man en vinmässa där lägstanivån är så hög. Inte en bag-in-box eller något stort, slätstruket varumärke så långt ögat nådde. Mycket var bra men de där riktig topparna var det mer glest mellan. Det gjorde nu inte så mycket för alla var glada att dela med sig om information och passion och dessutom fick jag träffa gamla och nya vänner.

Bland importörerna stod englandsbaserade Roberson Wine ut. Ur sitt enorma sortiment hade de plockat några pärlor och bland dessa gillade jag 2001 Château Barde-Haut från Saint-Emilion som visade begynnande mognad och rik cassisfrukt. De hade också med mässans kanske bästa vin; 2011 Arnot-Roberts North Coast Syrah. Rikt, elegant, nyanserat och bara jävligt GOTT!

Franska Vinlistan hade trevliga champagner varav NV Champagne Marguet Père & Fils Blanc de Noirs 1:er Cru inte bara charmade mig utan de flesta jag pratade med. Rik, frisk, balanserad med komplexitet och samtidigt en sån där champagne man lätt dricker för mycket av. Kostar dessutom bara 249 kronor! Wine Market hade också trevliga champagner varav NV Champagne Serge Mathieu Brut Prestige stack ut. Kul också att de representerar min bourgognefavorit Domaine Vougeraie.

Trevlig bekantskap var också Gullberg by Stockwine som hade med sig ett riktigt bra vin från Ribera del Duero till ett, i sammanhanget, budgetpris.  De hade också ett riktigt intressant vin från Minervois bakom vilket bourgogneproducenterna Anne Gros och Jean-Paul Tollot står bakom. Mycket intressant med en karaktär som ligger någonstans mellan en syrah och en pinot noir trots att inte en droppe av det sistnämnda ingår. Spännande leverantör är också Caviste som med stor passion väljer ut blandlådor som levereras direkt från producenten. Något att hålla ögonen på.

Efter provningen drog jag Magnus Reuterdahl, viniferalover och Lotta Siwertz från Foglia tillbaka till Gamla Stan där vi hamnade på lilla och intima franska bistron Pastis vid Köpmanstorget precis vid statyn av Sant Göran och draken. Fantastisk ambience, imponerande vinlista och förvånande låga priser med det läget. Riktigt bra, sen lunch med en flaska vit bourgogne och härliga garv. Knappt var lammkorven svald förrän jag twitterkommenderades av Anna Thorndahl och jensjacob74 till Eriks Vinbar där en jereboam Champagne Heidsieck ”mis en cave 1987” lockade. Det blev visst ett glas Vosne-Romanée på rekommendation av superproffsiga Beatrice innan jag hastade iväg till ett studiebesök på vinbaren Gaston som också var representerade på mässan med sin vinimport. Fullt, stimmigt i skön miljö med ett glas 1991 Zind-Humbrecht Riesling ”Brand” och lite vinsnack.

Sedan blev det eftersits på restaurang Formosa med arrangörerna av mässan och en del av utställarna. Repris av den fantastiska szechuan-hot-pot-upplevelsen men upphöjd till två. Galet, söligt, hett, rörigt, gott, otroligt kul och sköna människor. Den mer än lovligt blaskiga ölen Tsingtao skapade dock ett sug efter något mer karaktärsfullt så det blev ett stopp till på Eriks Vinbar med ett glas 1995 Veuve Cliquot innan jag styrde stegen mot hotellet.

En intensiv och mycket rolig stockholmhelg! Tror det eller ej men jag hann faktiskt också med att gå igenom sista korrekturet på översättningen av boken VIN samt översätta indexet. Inte illa va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Street food är den stora trenden just nu med ambulerande matvagnar, långkok som take-away och den klassiska snabbmaten i vällagade varianter på bra råvaror. Förra veckan testade jag Spoonery och nu var det dags för nyöppnade Casual Street Food på Möllevången.

Liksom omtalade, hypade och hipsterködrabbade Flippin’ Burgers så har man här fokus på riktiga hamburgare men här med en lite bredare meny. Precis som hos den mer berömda burgarsyltan i Stockholm så är stilen en enkel diner och även burgarna har samma stuk. Inga krusiduller. En rejäl, saftig köttpuck av grovmalen färs från högrev och bringa i ett luftigt, smakrikt bröd med lite frasig yta. Cheeseburgaren som jag valde hade en ljuvlig köttsmak och den klassiskt gula osten och söt, brynt lök som tillbehör. Minst lika bra burgare som hos Flippin’. Pommes fritsen var krispiga och fina men lite väl fettdrypande kanske.

Hit kommer jag tillbaka för att testa fish n’ chips eller fisktaco eller crumble pie eller..

Idag var vi desperat hungriga på vägen hem och jagade planlöst efter någon bra take-away. Då slog det mig att jag inte testat Spoonery trots att jag många gånger blivit tipsad om detta sopp- och grytkök.

I en liten lokal i Slottsstaden som tidigare inrymde ett bageri kan man hämta långkok, soppor och grytor till både lunch och middag. Vad som bjuds presenteras på skyltar som hängts upp på väggen. Det finns också fina levainbröd att köpa om man inte nöjer sig med de tjocka skivor som man får med i påsen. Man kan också botanisera bland exklusiva olivoljor, utvalda delikatesser, fläsksvålar av jamon iberico samt roliga, kylda drycker från Mora Bryggeri samt de fantastiska lättölen från Skånehill Gård.

Vi valde på rekommendation chilin av högrev. En rejäl portion köttrik, mycket mustig (var det kakao i?) och smakrik chili som pirrade alldeles lagom i svalget. Riktigt, riktigt bra! Spoonery är definitivt en ny favorit!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Av någon anledning har det blivit en tradition att jullunch med efterföljande vinfest har blivit förlagd till Lund. En anledning kan vara den spännande vinkällaren på Grand Hotel. Lund har de senaste åren tagit sig ur ett ”död mans grepp” när det gäller restaurangkultur. Förutom Grand har det tidigare endast funnits ett anständigt alternativ som en oskriven regel. Nu däremot fullständigt sprudlar kroglivet och det är riktigt roligt att besöka Lund.

Lunchen intogs på Les Halles som lånat både namn och koncept från den klassiska saluhallen i Paris. Restaurangen ligger i den nybyggda delen av den ombyggda saluhallen och kombinerar klassisk bistrokänsla med en stor inglasad front mot gatulivet utanför. Både meny och vinlista är strikt franskt klassisk och den sistnämnda är ovanligt bred. Roligast är att champagnelistan är synnerligen sympatiskt prissatt. Vi tog in en 2002 Pol Roger med ett snudd på symboliskt påslag på 200 kronor. Les Halles är definitivt stället att njuta champagne på. Lunchen avnjöts i härligt trång och stimmig miljö och jag ser fram emot att njuta menyn på kvällstid.

Vill man fynda stora vinupplevelser så är Grand Hotel fortfarande ett ymnighetshorn. På vinlista finns fortfarande äldre årgångar och udda viner till riktigt intressanta priser. Vi tog bland annat in en 1996 Château Brown från Pessac-Léognan samt en 1991 Meerlust Rubicon från Stellenbosch i Sydafrika. Med en snarlik druvsammansättning var vinerna svåra att skilja åt i en blindprovning. Båda var förvånansvärt spänstiga, ungdomliga och fruktiga men det äldre sydafrikanska vinet var fruktigare, fylligare och mer balanserat än det franska. Två mycket bra, imponerande och njutbara viner. Det finns mer godsaker att hitta så passa på innan de tar slut.

Dagen avslutades i baren på Mat & Destillat. Trångt, blandat, stimmigt och skönt lundensiskt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu finns Frankrike i Malmö. Mina värsta frankofila abstinenskriser kan nu mildras genom en promenad till det strama, funkis-klassiska och vackra Davidhallstorg. Där ligger nämligen nyöppnade bistron La Bonne Vie.

Här är allting nästan löjligt franskt; från de flätade möblerna på den lilla uteserveringen, det vaxade pappret ovanpå de rödrutiga dukarna, Kronenbourg 1664 på fat, de billiga laguiole-knivarna, Piaf i högtalarna till väggmålningarna som är en blinkning till de serieälskande fransmännen. Vinlistan saknar på franskt vis viktig information men hade ett litet men fint urval av viner och den uppskurna baguetten kom prompt fram på bordet (men varför vispa in dijonsenap i smöret?).

Vi provade oxsvansrilletten, ostron och ankleverterrine med brioche och sauternesgelé. Galet gott! Till varmrätt blev det förstås choucroute med ankkorv och sidfläsk samtklassikern entrecôte med haricots verts, pommes frites och bearnaise. Allt helt perfekt förutom att den fettstyva och dragonstina bearnaisen saknade den där syran som skulle lyft den. Avslutningvis rak och ärlig creme brulèe, marc de bourgogne och kaffe som avvek från den franska standarden genom att vara fullt njutbart.

På väg ut stannade vi till i baren för en liten Kronenbourg som eftersläckare. Någon i sällskapet (du vet vem du är) utmanade ödet och beställde en absinth och fick hela showen med brinnande sockerbit och allt.

Trevlig, vänlig service (lite ofranskt förvisso), tonsäker miljö, vällagad mat, bra priser och skön stämning. Vive la France!

Du vet väl att Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också? Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. Bra va?

Detta bildspel kräver JavaScript.

Köpenhamns nya och enda saluhall Torvehallerne har funnits i snart ett år men det var först igår som jag kom mig för att ta mig dit för ett första besök. Bor man i Malmö eller utmed Öresundstågens sträckning så är det löjligt enkelt och bekvämt att ta sig dit. Man sitter bara kvar på tåget och åker vidare till Nørreport station som är nästa stopp. Där kliver man av och så går man bara ett par hundra meter och är framme.

Jag älskar saluhallar och tar varje tillfälle i akt att besöka dem när jag är ute och reser. Ofta är de ståtliga byggnader med lång historia, inpyrd atmosfär och färgstarkt folkliv. Så är inte Torvehallerne. Det handlar om en öppen plats för torghandel där man placerat två glashallar som hålls uppe av stålskelett. Känslan därinne ligger mellan saluhall, modern galleria och ett kaffelatteghetto med samma mix på besökarna. Initialt kände jag mig ganska besviken och drog planlöst omkring och kikade förstrött på cupcakes, piffiga kryddblandningar, designerkaffe och kocknivar som kostade en tilltagen månadslön. Min attityd kan ha berott på pre-lunch-grumpiness.

Allt tog en tvär vändning när jag hittade Tapa del Toro. I den lilla baren hittar man nog den mest genuina tapasserveringen den här sidan Pyrenéerna. Uppflugen på höga pallar pekar man på de små munsbitarna som kostar mellan 10 och 25 danska kronor eller så väljer man någon av de större rätterna från menyn. Allt sköljs ned San Miguel, vin, cava eller finosherry på glas (25 kr!). Bra drag i smakerna, snabb service och en genuin känsla som så klart förstärktes av att tjejerna bredvid förde en animerad diskussion på spanska.

På betydligt bättre humör och lätt finofryntlig gick jag en ny runda och hittade Fougaz som är ett kombinerat ekologiskt bageri och restaurang. Här stannade jag till då här fanns mer sherry att få på glas samt cava från fantastiska producenten Gramona. För 50 danska fick jag ett glas 2007 Gramona Reserva; fina, slösa bubblor som sakta letade sig mot ytan, rik, fruktig doft med rökig och mineralig doft. Smaken var torr, mycket fyllig och nästan krämig med smak av gula päron, mandel, mogen citron och mycket lång, rik, balanserad och komplex smak. Inte jämförbar med en champagne, ”bara” en otroligt bra cava! Jag köpte med mig ett par buteljer av cavan och dessutom Estrella Inedit, en öl som tagits fram för El Bulli (återkommer om denna).Upptäckte dock att den sistnämnda både fanns och var åtskilligt billigare på Systembolaget. Men är man får ett fint surdegsbröd med på köpet i kassen så må det vara hänt.

Närmast cavalullig fortsatte jag nu fånigt smilande vidare och insåg att jag hade utrymme kvar till ytterligare mat. Hos Ma Poule, som säljer franska delikatesser av anka och gås samt fina kycklingar, såldes en stor sandwich sprängfylld med saftig confit de canard, senap och ruccola för endast 55 danska kronor. Sådant förlåter att personalen klätt ut sig i skinnförkläden och käcka baskrar. Jag tog min macka i näven och styrde stegen till bänkarna i solen på torget utanför. Beställde ett glas i den rullande cavabaren (bara en så’n sak) och fick bubblet serverat ur ett coupeglas. Nåja, det smakade hyfsat till den galet goda anksmörgåsen som gått och väl räckt till två.

Det blev ett spanskt tema på mitt besök och det fanns massor av spännande saker att upptäcka. Lätt lullig och nästan lite kär i stället begav jag mig fullastad mot tåget. Jag ska snart dit igen och det tycker jag du också ska.

Följ bloggen på Facebook!

Igår hade jag ärenden till Ystad och passade på att prova Anders Vendels nya satsning i gamla Sandskogens Värdshus.

Den gamla trävillan från förra sekelskiftet är sig lik exteriört men inomhus är det blont, svalt och elegant i en blandning av Norrgavel-estetik, snickarglädje och new england-stil. Dagens lunch serverad vid bordet med bröd, sallad och kaffe med kaka efteråt kostar 100 kronor och serveringen känns igen från Sture inne i Malmö. Vackert upplagd kom en mörbakad ribbestek med overkligt frasig svål, dillmorot, en distinkt sötsyrlig vinägersky och smörigt potatismos. Mycket vällagat och fint komponerat. Faktiskt snäppet bättre än på Sture att döma av detta enda besök. En riktigt fin lunchupplevelse med havet som granne.

Ta en dagstur till Ystad, ät lunch i Sandskogen, fika och ät ett Wienerbröd på Fritidsbaren och avsluta med middag på Brasserie Östergatan.

Lunchfyndet på Vendels Sture var inte ett undantag i Malmö. Lunchen på Atmosfär ligger i samma klass med råge.

Restaurang Atmosfär kan med rätta kallas en malmöklassiker. I snart sexton år har här levererats mat- och dryckesupplevelser av klass. Genom alla åren och de varsamma och genomtänkta förändringarna har Henrik Regnér, Sveriges kanske mest sympatiske krögare (sorry alla ni andra), stått vid rodret.

Jag fick prova små portioner av båda varmrätterna då jag inte kunde bestämma mig för vilken som lät godast. Kummel på krossad nypotatis, vitvinssås och primörmorötter samt sida av rapsgris med ugnsbakade tomater, lök och en frisk tomatsås. Bägge rätterna var omsorgsfullt tillagade och presenterade och visade rena, klara, tydliga och distinkta smaker som bara sjöng i munnen. Riktigt, riktigt bra för löjliga 95 kronor. Då får du också en liten soppa samt Atmosfärs klassiska focaccia som hängt med sen starten. Den sista utposten mot surdegsinvasionen?