Jag hade redan hört en hel del positivt om röda riojan 2007 Léon Dormido när jag plockade med en flaska på Systembolaget. När jag studerade etiketten närmare  så fick kritikerhyllningarna sin förklaring; producenten är Miguel Merino.  Denna lilla, relativt nya, kvalitetsproducent i byn Briones är en av mina favoriter och jag hade glädjen att få besöka dem i höstas.

”Det sovande lejonet” (ursäkta mitt pinsamt uppenbara musikval nedan) är ett riktigt snyggt och välgjort vin som snyggt balanserar mellan traditionell still och den moderna skolan. Har du inte druckit en rioja på länge så är det hög tid nu.

Ganska djup granatröd färg. Stor, generös och kryddig doft med komplexitet som rymmer vanilj, maskrosblom, mörka körsbär, sandelträ, dill och läder. Fyllig, mjuk smak med rik frukt av mogna röda och mörka bär, syrliga mörka körsbär och röda vinbär, friska syror, kryddighet, liten vaniljton och fint avvägda ekfat. Mycket lång, elegant och balanserad eftersmak med antydan till mynta och en liten sotighet i avslutet.

Följ bloggen på Facebook!

Jag gillar verkligen de röda vinerna från Côtes du Rhône. Enkla, generösa, örtiga, smakrika och som gjorda för rustik mat, grillat och att drickas utan eftertanke i stora klunkar i trevligt sällskap. Stilen beskrivs bäst av den den främste av svenska vinskribenter, den sorgligt bortglömde* stilisten Per Wrigstad:

Ett obesvärat rustikt bordsvin utan anspråk på att briljera. Ett vin med svulstig frodighet och yvigt gemyt, nästan lite överdådigt och påfluget med en knusselfri korpulens. Grovväxt, undersätigt, knubbigt och mustigt i smaken men helt respektabelt och alldeles prestigefritt. De unga safterna eggar, och ungt vin skall drickas utan bestyr och konster.

Sådana vintexter skrivs inte idag. Här kommer i alla fall min torra, sakliga smakbeskrivning av ekologiska 2010 Mas Louise. Ett riktigt bra vin i sin stil och prisklass.

Ganska djup blåröd färg. Generös, varm doft av mogna, mörka bär, typiskt kryddig och örtig ton av lavendel, peppar, rosamarin och en liten eldighet. Medelfylligt, friskt och smakrikt med bra fruktighet, mjuka tanniner, mörka, syltiga bär och massor av lakrits och örtig kryddighet. Mjukt, bärigt och charmigt men ändå med bra struktur.

Stor tack till Olle Nordahl som samlat Wrigstads pårlor i boken ”Snacka om vin”.

Följ bloggen på Facebook!

Som vädret ser ut så känns det rätt att drömma sig till Provence, sol, värme, blånande hav, bouillabaisse och sallad niçoise. Som tröst finns dock buteljerad sol i form av 2011 Domaine de Collavery. En riktigt bra provençalsk rosé till sommarens mat. Snällt prissatt och finns dessutom över hela landet. Nu sätter vi hoppet till ett rejält högtryck!

Blekt, blekt laxrosa färg som en rosé från Provence ska ha. Ganska stor frisk doft av röda äpplen, smultron, lime och ett örtigt och lite gräsigt inslag. Torr, mycket frisk smak med bra fruktighet och nästan lite oljig, fet munkänsla och drag av melon, persika, röda vinbär, citrus och lime. Lång eftermak med liten mineralig stramhet och en liten aptitretande  beska i avslutet.

Följ bloggen på Facebook!

Det lär bli en och annan flaska rosé innan sommaren är slut. Ju varmare desto mer rosé lyder det tydliga orsakssambandet och blir det en toppsommar finns det en hel del att välja på i hyllorna.

2011 Domaene Gobelsburg Rosé från Niederösterreich kommer från en pålitlig producent som brukar leverera riktigt bra vita viner. Att denna rosé kommer från en vitvinsproducent känns tydligt. I det mycket lätt färgansatta vinet finns en liten anstrykning av röd bärighet i både doft och smak men i övrigt är det inte mycket som avslöjar att det är en rosé i glaset. Kroppen är lätt, helt torr och mycket frisk med citrustoner, någon örtighet och avslt med karaktär av krusbär. Smaken har viss längd och balans och är väldigt stram. Vinet levererar inte någon rosékänsla och lämnar intrycket att man hellre skulle valt Gobelsburgs utmärkta riesling eller grüner veltliner istället.

Den som vuxit upp med HAJK vet att ovanstående rubrik ska läsas på värmländska. Inte blir den mer begriplig, möjligtvis lite roligare.

Hursomhelst så är furmint en druva som är okänd för de allra flesta. Den ingår vanligtvis som en del i de söta vinerna från Tokaj i Ungern. Även om dessa viner är magnifika och kan räknas till de världens allra främsta så är efterfrågan på söta viner inte vad den varit. Därför framställer man istället mer av de torra friska och fruktiga viner som marknaden (ja, jag pekar på dig!) efterfrågar. 2010 Tokaji Furmint är just ett sådant vin. Det är verkligen dags att uppmärksamma denna typ av vin, särskilt när det är så snyggt och välgjort som detta från en av de främsta producenterna i området – Royal Tokaji WIne Company. Väldigt mycket vin för precis under hundralappen!

Ljust gul och grönskimrande. Ganska stor doft med påtaglig krutrökighet och mycket fruktiga aromer av vit persika, päron, vita blommor och diskret vanilj. Torr, mycket frisk med äppliga syror, fet fruktighet av vit persika, aprikos, omogen honungsmelon och mycket citrus och liten aromatiskt karaktär. Mycket lång, ren och fruktig eftersmak med stram och kritig mineralitet och en antydan till ek. 

Riesling från Washington State på den amerikanska västkusten är ingen vanlig gäst på Systembolagets hyllor. Men när det nu finns ett exempel kommer det från nästan kultförklarade Charles Smith Wines. Även om vinet presenterar sig med en osedvanligt ful etikett (jaså den är cool?) så är 2010 Kung Fu Girl Riesling så galet lättdrucken att mitt länge efterfrågade vinglas i sejdelform är påkallat. Det här är bara så läckert, snyggt och läskande!

Stor, frisk fruktig och citrusdominerad doft av apelsin, clementin, lime och grapefrukt. Torr, med en kvillrande rieslingsyra och massor av fruktighet som nästan upplevs som sötma. Citrusfrukterna från doften återkommer i smaken men med en dominans av lime. Lång, ren mineralstinn och salivframkallande eftersmak. Hur läcker som helst.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Gårdagens chablislunch var bara en liten uppvärmning för en winemakers dinner  i Ystad.

Nu var det ju i sanningens namn ingen vinmakare närvarande, men Steven Ludlum som representerade chilenska producenten Casa Silva gjorde ett bra jobb. Jag har faktiskt noterat att exportchefer ibland gör bättre och intressantare presentationer än många vinmakare.

Nu var det kanske inte främst för vinerna jag tog mig till Ystad en torsdagkväll även om jag omvärderat Chile som vinland och denna producent absolut presterar bra. Det här var nämligen ett ypperligt tillfälle att bekanta sig med Gina och Daniel Müllerns omtalade Brasserie Östergatan.

Kvällen inleddes med lite godsaker i form av lufttorkad skinka, pata negra-svålar, oliver, fuet och salta mandlar som sköljdes ned med Champagne Delamotte Brut. Därefter vidtog provning och middag.

2011 Casa Silva Chardonnay Semillon. Ljust gul. Ganska enkel men stor, fruktig doft av piggelin, persika och melon. Torr, mycket fruktig smak med läskande syra, persika, gula päron och en nästa fet karaktär. Helt ok längd. Enkelt men välgjort och trevligt vin.

2009 Casa Silva Quinta Generación White. Medeldjup gul färg. Stor och aromatisk doft av apelsin, pomerans, lime, apelsinblomma och citruszest. Fyllig, frisk och torr med koncentrerad fruktighet, lätt aromatisk apelsinton, någon fatstramhet. Lång eftersmak med viss komplexitet. Intressant och lyckad blandning av druvorna sauvignon blanc, sauvignon gris, chardonnay och viognier.

Vinerna serverades till perfekt tillagade, havsvattenrimmade pilgrimsmusslor med krispig vit sparris och en rik grönärtspuré i krassejuice. Bägge vinerna fungerade bra även om 2009 Casa Silva Quinta Generación hade en tendens att ta över anrättningen med sin aromatiska karaktär.

2011 Casa Silva Cabernet Sauvignon Carmènere. Medeldjup granatröd färg med liten blå ton. Medelstor, bärig och ganska enkel doft av röda, syltiga bär, lingon och en liten grön ton. Medelfyllig, mjuk, saftig, mycket frisk smak, bra kropp och karaktär av hallokaramell. Balanserat, välgjort vin utan komplexitet men med viss längd.

2009 Casa Silva Carmènere Reserva. Djup, blåröd färg. Stor, komplex, uttrycksfull och bordeauxlik doft med rök, sot, tobak, mörk frukt, kryddor, peppar och vanilj. Fyllig, syltig frukt, lakrits, vanilj, mjuka men otillräckliga tanniner och syror, liten fatsträvhet. Ganska kort och något obalanserad. Doften imponerade stort men smak- och strukturmässigt var vinet en besvikelse.

Till de röda vinerna serverades en till perfektion tillagad hängmörad côte de boeuf med råstekt grön, skånsk sparris och en ost- och smörmättad potatispuré som jag nästan kunde tänka mig att ha sex med. Helt makalöst god anrättning. Det enklare vinet passade utmärkt här med sina friska syror och mildare karaktär som framhävde maten.

2008 Casa Silva Quinta Generación Red. Djup granatröd färg. Stor doft av solvarma mörka bär, björnbär, rök, tobak och lite läder. Fyllig, frisk smak, mjuka, mogna tanniner, intensiv fruktig smak av mogna mörka, saftiga bär, fin fatstruktur. Toner av salmiak och lakrits i den långa, balanserade eftersmaken med viss mineralitet. Druvblandning av carmènere, cabernet sauvignon, syrah och petit verdot. Mycket njutbart vin.

Sist ut kom en trio skånska ostar. En krämig, fet och frisk vit ost som hette Spåna och påminde starkt om Brillat-Savarin. Från Lundaost presenterades en prästost som lagrats i 25 månader, inte helt lyckad då den saknade lite kropp eller fyllighet att hålla upp den kraftiga karaktären. Avslutningsvis kunde vi njuta rika och nyanserade blåskimmelosten Österlen Ädel från Vilhemsdal. Det sista röda vinet passade förvånansvärt väl till samtliga ostar trots deras sinsemellan väldigt olika karaktärer.

Trevliga viner, fantastisk god mat och skön miljö. Ta en omväg till Ystad för Östergatan är definitivt värt ett besök!

 Detta var ingen bjudmiddag. Jag betalade för både mat och vin.

Jag blir ofta (minst en gång i veckan) inbjuden till lunchprovningar där producenter presenterar ett urval av sina viner och lämplig mat serveras på en trevlig restaurang. I Stockholm. Synnerligen irriterande då jag bor i Malmö. Tyvärr har inte denna trevliga provningsform letat sig hit. Förrän nu. Idag var det faktiskt två olika på lunchprovningar samtidigt. Jag valde Chablis.

Restaurang Johan P bjöd in till ”chablistorsdag”, en tillställning man hoppas ska bli en tradition. Ett antal chabliser presenteras, provas och avnjuts sedan till en vällagad fiskrätt. Ett högst civiliserat sätt att spendera sin lunch på tycker jag.

Först ut var Hanna Tunberg från Jakobsson & Söderström som hade en intressant vinkling på sin provning då hon utgick från områdets historia. Från cisterciensermunkarna till 1950-talets kris då delar av grand cru-lägena användes som skidbackar och arealen bara var en tiondel av dagens. Vinerna som provades var från Domaine Garnier & Fils.

2011 Petit Chablis. Mycket ljust gul färg med litet grönt stick.  Stor och  ganska intensiv doft av mogen citrus, citronskal och liten rökig mineralton. Ganska lätt, torr, mycket friska syror som fint balanserades av bra fruktighet av gröna äpplen, och mogen citrus. Stramt och kritigt avslut med bra längd. Välgjord och snygg petit chablis.

2010 Chablis. Ljust gul färg. Medeltor doft med ton av gula och gröna äpplen och en dominerande rökig, krutig mineralton. Lätt till medelfyllig, mycket friska syror som omger en fokuserad mogen frukt, grönt äpple och omogna krusbär. Stram, lång och elegant eftersmak med mycket mineralitet. Snyggt! Bästa vinet.

2009 Chablis 1er Cru Mont de Milieu. Medelgul, nästa gyllene färg. Stor, rik doft av mogen citru, rökig och tydligt inslag av rostad ek. Medelfyllig, torr, med höga polerade syror, rik mogen citrusfruktighet, honungsmelon, liten mineralitet, någon fatstramhet. Bra längd men lite baktung och snudd på obalanserad.

Detta var ingen bjudlunch. Vi betalade för både mat och vin.

Sen jag lite diskret gnällde över att jag inte fick några varuprover så har det trillat in ett och annat.

Förra veckan fick jag en förfrågan om jag ville ha prov på spanska 2004 Pata Negra Gran Reserva från Valdepeñas. Kul tyckte jag eftersom jag mindes när vinet lanserades på Systembolaget för många herrans år sedan när jag fortfarande arbetade där. Det sålde väldigt bra, kanske lite beroende på den draghjälp som det renommésnyltande namnet gav. Verkar fortfarande ha bra åtgång då det finns på över 200 butiker. Intressant att prova igen.

Doften hade inledningsvis den typiskt klassiska, mogna tonen av läder, vanilj och torkad frukt som var snudd på obligatorisk i spanska viner för 15-20 år sedan. Trevligt och lite nostalgiskt. Det roliga slutade tyvärr där. Smaken var totalt dominerad av ek och saknade nästan helt frukt som kunde ha lyft upp det hela till någon anständighet. Uttorkat, kort, träigt och obalanserat med en trist beska i eftersmaken. Efter en stund  i glaset har den trevliga doften förändrats till en syntetisk och påträngande vanillinparfym. 

En så här stor producent kan och ska leverera bättre i denna prisklass. Att släppa ekfetischen kan vara en bra början.

Jaha. Nu sinar väl varuproven igen.

Vad är kvalitet? Många gånger hör man ”kvalitet är bara en fråga om tycke och smak”. Inget kunde vara mer felaktigt.

”Tycke och smak” handlar om personliga preferenser. Man kan älska Sean Banan men få utslag på själen av Wagner. Du kan stortrivas i dina foppatofflor men skratta dig fördärvad åt skor från Prada. Eller tvärtom. Det säger mycket om dig och din smak men ingenting om skornas eller musikens inneboende kvaliteter. Vi tycker olika och tur är det.

Men om det inte handlar om åsikter vad är då kvalitet? Jag vill påstå att alla kan skilja på god och mindre bra kvalitet. Om vi hänger en billig kostym från H&M bredvid en från Armani så kan de flesta av oss bara genom att ta i dem känna skillnad i tyget. Det av högre kvalitet är mer följsamt och har ett fall medan det enklare nästan kan krasa mellan fingrarna. Tittar vi närmre så kan vi se att stygnen är finare och hela utförandet är noggrannare i den italienska kostymen. Vi kan enas om att det är en högre kvalitet . Tar vi däremot ett par steg bakåt så kan det vara så att vi har olika åsikter om huruvida kostymen är snygg eller ej. Snittet på den billiga kanske tilltalar dig mer än mig. På samma sätt kan vi enkelt konstatera med våra sinnen skillnaderna i kvalitet mellan ett ikeabord och antikt hantverk, Hyundai Atos och Bentley eller mellan den italienska färska glassen och den som slevas upp ur bigpack. Det handlar om råvaran, omsorgen, tid och utförande. Bland annat. Du kan aldrig göra en armanikostym av billigt tyg.

Men kan man verkligen bedöma om ett vin är bättre än ett annat? Det är ju ändå bara jäst druvmust. Handlar det inte mest om etiketter, fina namn, höga priser och status? Visst spelar sådant stor roll och påverkar omdömet. Men när man provar vin utan att veta vad som finns i glaset så kan man ändå bedöma dess kvalitet. Druvans tillstånd, omsorgen vid skörd och skickligheten vid vinifiering, lagring och blandning avslöjar sig alltid.

Hur bedömer man då ett vins kvalitet? Jag ska försöka bena ut det här nedan.

Felfritt: Först och främst måste vinet vara utan defekter. Det kan exempelvis vara att vinet är oxiderat eller luktar svettig häst. Problemet här är att detta också kan vara karaktärer. Det är ungefär som en reva eller blekt parti på armanikostymen är ett fel medan det på ett par jeans kan vara helt rätt. Defekt eller karaktär handlar om avsikten. Det kan förstås bli för mycket av ”det goda” också och så finns det defekter som aldrig kan räknas som karaktär.

Balans: Det ska finnas en balans eller harmoni mellan vinets olika beståndsdelar. Ingen del får ta över och dominera. För hög alkohol eller garvsyror som är för tuffa kan skämma ett vin. Men även om det är för lite av något, som för klen frukt eller för låg syra, gör att vinet kan bli obalanserat. Här måste man ta i beaktande vinets utveckling. Ett ungt vin kan vara obalanserat som en hormonstinn tonåring eller kan på sin åldershöst börja halta.

Längd: När man pratar om vinets längd så tror många att det handlar om hur länge smaken stannar kvar. Detta är inte ett tecken på kvalitet då en trist och oren smak kan sitta kvar mycket länge. Det handlar mer om distans än tid. Smakar vinet mest långt framme i munnen eller sprider den sig bakåt över tungan och ner mot svalget. Enkla viner ligger ofta långt fram i munnen och kan ibland också ”hoppa över” mitten av tungan för att återkomma längst bak. En del viner lägger sig vid sidorna av tungan och ut mot kinderna. Viner av hög kvalitet håller hela ”distansen” från start till mål genom munnen utan avbrott eller ”gupp”.

Intensitet: Ett vin ska ha intensitet i smak, arom och uttryck. Vi kan jämföra det med volym i musik. Olika typer av musik kräver olika volym. Heavy Metal kräver en viss decibel medan en stråkkvartett klarar sig med betydligt mindre. Men även om stråkensemblen är förhållandevis lågmäld så behövs ändå ett visst tryck mot strängarna så det inte blir för vekt och mesigt. Å andra sidan kan man få tinnitus på rockkonserter.

Komplexitet: Motsatsen till komplext är enkelt. Barnvisor är enkla och wagneroperor är komplexa. Sommarens rosévin ska vara enkelt och bärigt. Men liksom att vi tröttnar på den enkla vaggvisan från speldosan och vill ha mer sammansatta melodier så söker vi oss till hösten mot mer nyanserade dofter i röda viner med fler lager som kryddighet och toner från ekfat.

De ovanstående parametrarna kan sägas vara mätpunkter på kvalitet. Kan vi räkna in höga ”poäng” på samtliga så har vi att göra med ett vin av hög kvalitet. Lägre resultat pekar mot ett enkelt vin. Men ett enkelt vin är inte detsamma som ett dåligt vin. I förhållandet pris och kvalitet kan det ha en helt tillfredsställande balans, en passande intensitet, bra längd och bra sammansatt.

Man kan tycka att ett vin är ”gott”, charmigt, intressant och en hel massa olika saker utan att det för den skull behöver vara av hög kvalitet.