Efter flera försök lyckades vi äntligen få Clotilde Davenne till skolan för att presentera sina chabliser och vita bourgogner. Det var väl värt väntan.

Clotilde arbetade under 17 år som vinmakare hos Jean-Marc Brocard och finslipade sina kunskaper och kännedom om vingårdarna i Chablis innan hon startade sin egen verksamhet för knappt tio år sedan. Hennes viner är rena, distinkta, fokuserade och kommer aldrig i kontakt med ek, inte ens på grand cru-nivå vilket annars är mer regel än undantag. Hon strävar att göra viner med så lite påverkan som möjlig och strävar efter att terroir och årgång ska skina igenom. Hon säger själv ”Vin är enkelt. Det är en enkel njutning”. Något att tänka på när man provar vinerna.

Provningen inleddes med ett glas av hennes crémant de bourgogne. På frågan varför hon producerade detta vin svarade hon att hon älskar bubblor och att hon framförallt gör det för sin egen skull. Vinet var elegant med fin rondör och en tydlig mineralton. När bubblorna helt försvunnit var det kvarvarande vinet en riktigt bra vit bourgogne. Därefter provades den lite udda Saint-Bris som till skillnad från annan vit bourgogne framställs av druvorna sauvignon blanc och sauvignon gris. Vi provade årgång 2010 som var något mer aromatisk än 2009:an jag provat tidigare.

Mycket intressant var det att sedan prova flera årgångar av den ”enkla” bourgogne blanc som säljs på Systembolaget för blygsamma 99 kronor. Den aktuella årgången 2010 uppvisade en stor, mycket fruktig doft av gul, mogen frukt, apelsin och ett drag av stjärnanis. Smaken var torr med slank men koncentrerad gul frukt, eleganta, friska syror och lång mineralrik eftersmak. Mycket lovande! När vi sedan provade oss igenom 2009 och 2008 avslöjades mer rökig mineralitet som påminde om ostronskal samt smörighet. Ökad komplexitet och mer avrundade men fortsatt strama syror. Riktigt spännande blev det när vi tog ett skutt till årgång 2004! Stor komplex och mogen doft av gul melon och frukt, apelsin, grape, kryddighet, mineral, rök och ett lite petroleumlikt inslag. Mycket bra fyllighet och koncentartion med en avrundad syra som fortfarande höll upp vinet. Enligt Clotilde så har 2010 liknande potential som 2004. Bara att köpa på sig ett gäng flaskor med andra ord!

Därefter gick vi över till chablis. Den aktuella 2010 Chablis hade en ganska liten doft av vita blommor, citrus, gröna äpplen och en ganska tydlig, rökig mineralton. Torr, mycket frisk syra som balanserades av en koncentrerad, mogen citrusfruktighet. Lång, elegant och stramt balanserad eftersmak. 2010 Chablis 1er Cru Montmains var fortfarande mycket stram och tillbakahållen och ville inte riktigt visa upp sig. Det gjorde istället 2010 Grand Gru Les Preuses som var nästan parfymerad av mimosa, vita blommor, apelsinskal och gröna äpplen samt en distinkt mineralkaraktär av musselskal. Här fanns också en mycket speciell karaktär av risvatten och sake som jag börjat hitta i chabliser på senare tid. Smaken var mycket frisk, koncentrerad, elegant och med en lång och ren mineraldriven eftersmak.

Därefter blev det två årgångar av Chablis Grand Cru Les Clos. 2008 spelade totalt ut 2010 med en stor smörig och mineralstin doft med massor av gul frukt och solmogen citrus. Mycket fyllig och frisk med koncentrerad frukt, stram mineralitet, välstrukturerad och lång balanserad eftersmak. Kvällens bästa vin ansåg de flesta.

Som en extra bonus hade vi sparat en magnum av 1996 Chablis från Jean-Marc Brocard då Clotilde Davenne var vinmakare där. Jag skrev om detta vin för ett år sedan och denna ”enkla” chablis visar hur makalöst väl dessa viner klarar lagring och hur fantastiskt komplexa de kan bli.

Lars Torstenson skriver också om vinerna och ger råd om luftning och dekantering.

Jag har skrivit tidigare om det utmärkta kooperativet La Chablisienne. Efter en ganska imponerande uppställning viner under gårdagens föreläsning om Chablis och Bourgogne har jag anledning att göra det igen. Från den vanliga ”enkla” chablisen fram till grand cru-vinerna uppvisades en ren, distinkt och mineraldriven karaktär parad med fin fruktighet. Särkilt intressant var att prova två viner av olika årgång från samma grand cru-läge; Grenouille.

Vi provade årgång 2004 mot 1997. Den yngre årgången visade i doften upp en tydlig mineralton med mogen, gul frukt och en diskret rostad och lätt fatkryddig ton. Smaken var, trots ett antal år på flaska, fortfarande distinkt frisk i syran, fokuserad i frukten och med en mycket fint integrerad fatkaraktär. Rik och komplex med fin intensitet och lång, balanserad eftersmak med studs i mineraliteten. Jämförelsevis var årgång 1997 mycket utvecklad och generös i doften med smörighet, popcorn, nötter massor med mogen tropisk frukt men med övertoner av lätt rökig mineralitet. Smaken var fyllig och rik med aromer som avspeglade den komplexa doften. Trots sina snart 15 år var vinet spänstigt och friskt med flera goda år kvar att ge.

Det är med flaskmognad som chablis visar upp sin verkliga storhet. Allt för ofta dricks dessa viner på tok för unga och framstår för de fleta som snipiga, tillknäppta och ganska obegripliga. Det är synd, för även en ”vanlig” chablis ger så mycket mer med bara ett par år extra på nacken.

Båda vinerna finns för tillfället på Systembolaget.

Bra bourgogner är ofta, inte alltid, dyra. Därför får man vara glad när man i jobbet får tillfälle att prova några av topparna och jämföra dem.

Strax norr om staden Beaune i Bourgogne ligger kullen Corton med några av de största grand cru-vingårdarna i distriktet. Corton-Charlemagne Grand Cru (uppkallad efter Karl den Store) omfattar lite drygt 50 ha och vinerna härifrån är alltid vita. Jag hittar ofta mycket aromatiska citrusfrukter i doften och mycket kryddighet. Kräver lång tid i flaska för att komma till sin rätt, så vinet nedan är verkligen i sin linda.

2008 Corton-Charlemagne Grand Cru (Louis Jadot) Stor men ung doft av solmogen citrus, pomerans, apelsinskal, tydligt citrusaromatisk ton, en diskret vaniljantydan, lätt fatkryddighet och en anstrykning tobak. Torr, fyllig, mycket frisk smak av distinkta men silkeslena syror, fokuserad gul fruktighet med massor av mogen citrus. Väldigt snyggt balanserad fatstruktur som ger en liten kryddighet i den mycket långa, mineralpräglade och eleganta eftersmaken.

Corton Grand Cru är nästan dubbelt så stort med 95 ha. Detta är den enda grand cru i Côtes du Beaune för röda viner även om det även finns lite vita viner under namnet Corton. Ofta anges vingårdsläget (kallat climat och ses som exempelvis Pougets nedan) vilket är en ovanlighet på grand cru-viner. Jämfört med Corton-Charlemagne upplever jag de röda vinerna som nästan lättviktiga men samtidigt väldigt typiska för röd bourgogne. Även detta röda vin är fortfarande mycket ungt.

2008 Corton Pougets Grand Cru (Louis Jadot) Förvånansvärt ljus hallonröd färg. Stor, ung doft av earl grey-te, örter, friskt hö, röda bär, rönnbär, solmogna jordgubbar och blodapelsin. Medelfyllig, mycket frisk och slank bärig fruktighet av lingon, färska hallon, röda äpplen. Bakom syrorna och den ganska tuffa strävheten döljer sig en smakrikedom som ännu inte kommer fram. Faten känns ännu lite oharmoniska och i eftermaken kommer en tydlig rökighet och stram mineralkänsla.

Efter gårdagens sågning vill jag klargöra en sak: det är inte automatiskt fel att vara stor. Många av de största vinproducenterna i världen har kunskap, resurser och viljan att leverera både bra viner i budgetklass som storartade och komplex viner. Storleken bestämmer inte huruvida man gör bra eller dåliga viner. Det gäller både stora och små.

Världens näst största vinproducent (vem är störst egentligen?) Gallo blir ofta, och med rätta, kritiserad för att de levererar viner av enkel kvalitet och även för sin totala dominans i Kalifornien. Till deras försvar ska sägas att den familjestyrda firman byggt sin verksamhet, från det att förbudstiden upphörde, genom att leverera viner till den stora allmänheten. Därefter har de valt att bygga på sin portfölj med högre kvaliteter. Många producenter gör precis tvärtom. Man får ett kvalitetsrykte och och bygger ett prestigefyllt varumärke. Sedan satsar man på volym och breddar sitt sortiment med enklare viner. Det sistnämnda är enklare, men inte alltid framgångsrikt.

Jag har en favorit bland Gallos viner; Gallo Sonoma County Cabernet Sauvignon. I årgång 2007 får man ett riktigt mulligt kaliforniskt vin med mognad, massor av svarta vinbär, sötlakrits, tobak, lite mynta och syltiga toner i doften. Det finns också ett intressant ”funky” inslag som nästan gör vinet komplext. Smaken är fyllig, fruktig och med mjuka frukt- och fattanniner, mörka bär och syltighet. Mognadstoner, mjuk fatstruktur, tobak, läder och lång smak med bra balans. Väldigt mycket vin för 99 kronor.

[yellow tail] räknas som ett av de mest framgångsrika och största varumärkena inom vinbranschen. Enorma volymer har exporterats från den jättelika anläggningen i Australien sedan lanseringen för lite drygt 10 år sedan. Det sägs att 40% av de australiensiska vinerna som säljs i USA är en [yellow tail].

Jag var med och lanserade [yellow tail] Cabernet-Merlot i Sverige en gång tiden då vinet togs fram speciellt enligt en offertförfrågan från Systembolaget. Det lanserades stort, säljer fortfarande mycket bra och finns i de flesta butiker. Men det är inget jag är stolt över, för det är ett förfärligt vin!

Den påträngande doften osar vanillin och klumpigt syltig frukt. Smaken är totalt ur balans och spretar åt alla håll med låg fruktighet, stickig syra, grova men glesa tanniner och med en högst påtaglig sötma som ska imitera mogen frukt. Sötman är efterhängsen och kletar sig fast i gommen tillsammans med den artificiella vanillintonen. Varningsflagga höjs men vi använder flitigt vinet i utbildningen som ett  exempel på ett vin som sätts samman efter ett recept i industriell skala och som sminkas upp för att  dölja en undermålig råvara.

Vad menar jag då med rubriken ”[yellow tail] – vinet som förändrade mitt liv”? Jo, ungefär samtidigt som vinet lanserades såg jag filmen Mondovino om vinvärldens globalisering. Sedan behövdes det bara en mycket liten knuff för att jag skulle säga upp mig och starta min nya karriär. Det är jag glad för idag.

Har fått hem vinerna som jag köpte när jag var i Rioja i november.

Igår öppnade jag 2007 Baigorri Crianza som jag skrev om här. Redan på plats tyckte jag att alla skulle beställa lådvis av vinet så det kommer in i ordinarie sortimentet. Ibland blir man lite påverkad av miljön och stämningen på plats, men efter att ha provat vinet på hemmaplan så står rekommendationen fast. Absolut njutbart och balanserat, modernt och snyggt. Ett fynd för 129 kronor!

Djup något blåröd färg. Stor och lite eldig doft av mogna, söta röd bär som jordgubbar och mörka körsbär samt kryddiga toner och kanel. Fyllig, rik och koncentrerad med mörk frukt, röda friska bär och eukalyptus. Lång och intensiv smak med fint integrerad ek. Modern crianza med friskhet och elegans.

Det har snackats en hel del om renässansen för australiensisk chardonnay. Själv fick jag en riktig ögonöppnare för ganska precis ett år sedan under min vecka i Rust där Justin Knock höll en provning på temat. Tre månader senare repriserade han denna demonstration av den nya tidens chardonnayer under masterclassen i Malmö.

Härom veckan fick jag höra att majoriteten av master of wine-kandidaterna under en examen misstog Wolf Blass Yellow Label Chardonnay för en bättre bourgogne village. Då förstår man att något har hänt.

Igår var dags igen. Primewine hade bjudit in David LeMire MW från Shaw + Smith för att hålla ett seminarium om just australiensisk chardonnay på Restaurangakademien. Ett mycket bra initiativ och annorlunda upplägg där endast två av vinerna kom från producenten och bara totalt tre av de sju vinerna från importören. Hatten av för sådana informativa provningar!

LeMire hade just kommit tillbaka från en resa i Bourgogne och drog paralleller mellan trenderna där och utvecklingen i Australien.  Idag kan man knappt hitta de stora, svulstiga, eldiga, ekdominerade fruktbomberna från förr. Man är restriktiv med ekbehandlingen, skördar tidigare, använder sig av olika kloner och använder den naturligt förekommande jästen.

Shaw + Smiths viner var verkligen bourgognelika och delade många drag med den Meursault som inledde provningen. Med undantag för Leeuwin Estate så hade samtliga viner utan problem smält in i vilken bourgogneprovning som helst. Det är inte lätt att vara vinprovare idag. Har du inte provat en bättre chardonnay från Australien på ett tag så är det dags att göra det nu.  Det händer grejer!

2009 Meursault / Meursault, Bourgogne (Domaine Francois Mikulski). Stor doft av citrus, apelsinskal, nötter, lätt fatkryddighet och tydlig smörighet. Torr, fyllig frisk syra, bra fruktkoncentration,silkig och nästan fet munkänsla som bärs upp av en diskret fatstruktur. Citrus, apelsin och nötighet kommer igen från doften. Lång och balanserad eftersmak med mycket nötighet.

2007 Faultline Chardonnay / Mornington Peninsula (Kooyong). Medelstor doft av gul melon, frisk citruston, mimosa, rökighet och antydan till ek. Medelfyllig, torr, mycket hög, frisk syra, inslag av citron, grape och diskreta fat. Mycket elegant, lång och läskande eftersmak med mkt fin balans.

2010 864 Chardonnay / Yarra Valley (Oakridge Wines). Mycket ljus färg. Ganska liten och knuten doft av gula äpplen och mineralitet. Medelfyllig och distinkt, hög, frisk syra, tillbakahållen frukt, tydlig mineralitet, välstrukturerat med syrorna och en balanserad ekstruktur.

2009 M3 Chardonnay / Adelaide Hills (Shaw + Smith). Stor, fruktig doft av mogen gul melon, citronzest, apelsin, nötighet, fatkryddig och aningen smörighet. Fyllig, fruktig nästan krämigt fet känsla som stramas upp bra av friska syror, lite fatstruktur. Mycket citrus och apelsin samt en tydlig nötighet i den långa balanserad eftersmaken. Mycket ”meursaultig” och nästan kusin med vin nummer 1.

2010 M3 Chardonnay / Adelaide Hills (Shaw + Smith). Medelstor, fruktig doft av gul melon, apelsinskal, rök, antydan av smörighet och tydlig mineralitet. Medelfyllig,torr, mycket frisk, lite återhållen frukt, fin fatstruktur, nötig och lite brödig karaktär och med toner av citrus och apelsin. Bra längd och fin balans.

2007 Art Series Chardonnay / Margaret River (Leeuwin Estate). Stor, något eldig doft av mogen frukt, tutti-frutti, vingummi och en svårdefinierbar ”funkighet”. Fyllig, mycket fruktig, avrundad syra, söt fruktighet och tydlig fatsträvhet. Lite baktung och obalanserad med ett lite syrligt avslut. Stor skillnad mot årgång 2006 som var i en helt annan division.

2009 Kevin John Chardonnay / Margaret River (Cullen Wines). Ganska djupt gul färg. Medelstor, komplex doft av citrus och med en tydlig rökighet och smörigt inslag. Medelfyllig, mycket hög, nästan skarp syra, slank, sval frukt och en lång och elegant och mineralstinn eftersmak.

I en tid då bloggar, tidningar och böcker mer eller mindre översvämmas av menlösa, jamsande och i värsta fall okritiska texter om biodynamisk vinodling så känner jag mitt ansvar. Även om jag tidigare mycket klart gett uttryck för vad jag tycker om denna vidskepliga odlingsfilosofi så anser jag att det är dags för en råsop igen. För balansens skull.

Att det som kan definieras som biodynamiska metoder inte fungerar har gång på gång påvisats. Men för den som tror och investerat i en filosofi/religion så spelar logiska argument, bevis och fakta ingen roll. Är man däremot osäker så kan ovanstående checklista vara till hjälp när det gäller att utvärdera fenomenet. Jag hittade den här och den är egentligen avsedd för ”alternativmedicin” men fungerar bra på alla typer av pseudovetenskap och kvacksalveri. Det räcker med att en av kriterierna ska matcha för att en varningsflagga ska hissas. När det gäller biodynamiken har jag hittat tio!

Testimonials. Det spelar ingen roll hur många vinodlare som säger sig uppleva fantastiska resultat av att ha gått över till woodoovitikultur. Människan är skapad med förmågan att se mönster även där de inte finns. Dessutom jämförs i de flesta fall förbättringen gentemot hur utfallet var när odlingen skedde konventionellt. Vinodling är dessutom speciellt på det viset att för varje år ger vinstocken bättre och bättre kvalitet och variationerna mellan årgångar ställer också till det i utvärderingen. Det tål att upprepas: Pluralformen av ”anekdot” är inte ”data”.

”Helps your body…” Jodå. Vingården hämtar sig när man går över från konventionellt jordbruk med konstgödsel och bekämpningsmedel. Det gör den av sig själv med tiden utan hjälp av homepatiska nivåer av preparat i virvlat vatten.

Celebrity Doctor. Saknar man andra bevis så hänvisar man gärna till kända namn och auktoriteter. Det finns knappast någon text om biodynamisk vinodling som inte hänvisar till att världskända producenter  som Domaine Romanée-Conti, Zind-Humbrecht, Domaine Leroy, Coulée de Serrant, Château La Tour Figeac, Domaine Huët och M. Chapoutier använder sig av månkalender och hokupokus. Framförallt Domaine de la Romanée Conti brukar framhållas som det främsta beviset för metodens överlägsenhet då egendomens viner rankas som världens främsta och dessutom dyraste. Faktum är att fram till bara för ett par år sedan så var enbart en mindre del av egendomen biodynamisk. Aubert de Villane säger själv i boken Authentic Wine:  ”We chose to go fully biodynamic because it was complicated to have just one part of the vineyard in biodynamics. Frankly, I don´t see a superiority in the quality of the wine. A lot of people have gone directly from conventional viticulture to biodynamics and they see what we saw going from conventional to organics”.

Ancient Wisdom. Nu kan man ju kanske inte kalla biodynamiken för ”uråldrig visdom” då den fantiserades och drömdes ihop av Rudolf Steiner så sent som 1924. Denne knäppgök hade ingen egen erfarenhet av agrikultur och preparaten han föreskriver har, till skillnad mot vad många tror, ingen förankring i det gamla jordbruket. Däremot är inslagen av astrologi och följandet av månkalendern att räkna som uråldrig ”visdom”. Astrologi kan ju i bästa fall avfärdas som harmlöst tidsfördriv och spaltfyllnad i tidningar. Vad gäller månens påstådda inflytande på växtodling så har detta gång på gång kunnat motbevisas.

”Buy my book”. Som sagt. Har man inga bevis eller vedertagna fakta så kan man ju bara hänvisa till sina egna skrifter.

”Miracle Cure-All”. Enligt anhängarna så är ju biodynamiken svaret på allt. Denna ”holistiska” metod påstås inte bara ”revitalisera” jorden, ökar mognaden, gör också vinerna mer ”autentiska” och ”sanna sitt ursprung”. Hur det kommer sig att de ändå måste ympa vinstockarna för att hindra angrepp av vinlusen har dock ingen svarat på. När det låter för bra för att vara sant så är det oftast just det.

”Natural”. ”Naturlig”. Detta till intet förpliktigande ord som man ändå lyckas använda som både hävstång och slagträ i debatten. Det tål att upprepas hur föga ”naturligt” det är med vinodling.

”Quantum”. Kvantfysiken eller kvantteorin är så svårbegriplig att inte ens de fysiker och nobelpristagare som arbetar inom fältet kan greppa eller helt förklara vad det handlar om. Men med ord som ”energier” och ”våglängder” så är det omöjligt för woowo0-klåpare att inte hoppa på tåget. Så nu lyckas man att inte förklara sina metoder även med kvantfysik. Så även biodynamiker.

”Energy”. Biodynamiken handlar mycket om att förstärka och kanalisera den omätbara och obefintliga ”kosmiska energin”. Om du undrar vad ”kosmisk energi” är så rekommenderar jag att du googlar. Say no more.

Hostility to Critisism. Höjer man rösten och kritiserar biodynamisk vinodling så möts man av fientlighet och misstänkliggörs som hantlangare till Monsanto och kemiindustrin. Som all annan religion/vidskepelse/pseudovetenskap så tål inte biodynamiken att granskas. Det är detta som skiljer pseudovetenskap från vetenskap. Pseudovetenskap utgår från en person eller skrift, är ”komplett”, ”sann” och färdig och måste därför värja sig. Vetenskap förutsätter upprepade försök, bevis, kritik, alltid en kollektiv insats och blir aldrig klar.

Det är denna sista punkt som är allvarligast och anledningen till att jag envisas med att slåss mot denna avart inom vinodlingen. En antivetenskaplig inställning förhindrar en utveckling bort från användandet av kemikalier inom vinindustrin. Biodynamikerna står på axlarna av den ”förhatliga vetenskapen”, drar nytta av dess framsteg men tillskriver en verkningslös metod sina framgångar.

Till slut. Oräkneliga artiklar i ämnet slutar typ ”man kan tycka vad man vill om dessa metoder, men beviset hittar man ju slutligen i glaset”. Min kommentar till detta är helt kort; NEJ! Det gör man inte.

För den som undrar över vad som menas med ”Minchin Declaration” så rekommenderas starkt att ni kollar på klippet nedan.

Jag har skrivit några fler poster i ämnet. Bland annat om den biodynamiska kalendern,  biokristallisering och ett referat av Rudolf Steiners föreläsningar i ämnet. En mycket intressant artikel samt en läsvärd blogg i ämnet om du vill läsa mer.

Dags för en liten uppföljning av mysteriet med den märkligt ungdomliga riojan 1968 Viña Valoria och den underliga märkningen. Läs inledningen i den första posten.

Efter att jag postat mina funderingar och misstankar så fick jag flera kommentarer. Bland annat var det flera som påpekade att en andra sändning av vinet var märkt gran reserva och inte C.V.C (står för conjunto de varias cosechas och anger ett vin där årgångar blandas) som i den första. Jag har nu också provat ett par flaskor av den nya sändningen och karaktären skiljer sig inte från den första buteljen.

En intressant kommentar kom från Arne Skog och jag återger den här.

När consejo regulador grundades 1976 el 1977 så ville/kunde man inte kontrollera äldre årgångar.Därför så kallade man årgångar äldre än 1976 för just ”äldre”. Därför har tex 1964 sålt 3 ggr skörden.
Min uppfattning är att det är upp till firmornas samvetet att sätta ut årgången före 1976, vilket i sig innebär att CVC etiketten är ett sätt för CR att frånsäga sig ansvaret för vinet.
Tex vet jag en firma där deras ”garanterade” 1964 var 1970, deras vanliga 1964 var 1973 och endast Iberia första klass var en riktig 1964, enligt den dåvarande vinmakaren.
…
Jag äger själv ett varumärke i Rioja och vet ungefär hur CR resonerar.
Detta är inte tänkt att vara fakta – utan hur jag TROR att det är.

Idag fick jag också intressant information från producenten via Systembolagets kundtjänst (se nedan). Läser man denna information och lägger ihop den med den från Arne så skulle man kunna tänka sig att den första sändningen var buteljerad innan Consejot bildades, det vill säga 1976/1977, och den andra sändningen senare. Gran reserva-etiketten är också av den gamla typen. Om det är på detta viset så måste dock vinerna ha korkats om någon gång. Fortfarande är vinerna märkligt unga, men den kan ju vara ett resultat av de yngre viner som tillsatts. Enligt Ulf Sjödin MW ska även mycket små mängder ungt vin göra en makalös skillnad.

The old vintages were bottled in different dates. Please find enclosed the details available:

Cosecha 1968:                4.500 bottles. Several bottlings, last one in 1980.

Cosecha 1973:                5.200 bottles. Several bottlings, last one in 1988. 

The stock of these wines is now over. Amka Denmark took the last stock, by the end of 2011.

The wines were aged in American oak barrels of 225 lt. for a period of 6 years. The first bottling of the wines was made in 1975 (vintage 68) and 1979 (vintage 73) 

The wine was trespassed to inox vats after aging. They used specific deposits called “always filled up” that avoid oxidation.

The wines were all from the vintage stated but I suppose that, on every bottling, they were refreshed with fresher wines from American oak barrels. It was a habitual practice to blend, between a 5 and 10%, with fresher Gran Reserva wine from further vintages. 

I hope this info helps. Please feel free to call me if you need further information. The truth is that when we took over this winery at the beginning of 2011, the very old info was not “at the hand” but we can investigate anyway.

Det här är vinet jag skulle ha haft till min timpano.

2005 Copertino Rosso kommer från den syditalienska regionen Apulien och en riktig trotjänare på Systembolaget. Det är ett sån’t där lättdrucket, rödbärigt, kryddigt vin som är som gjort till mastiga pastarätter och pizza. Mjukt med lite mognadstoner som läder, tobak, torkad frukt och en härligt salivframkallande syra som gör att både mat och vin slinker ner lätt. I Italien på en trattoria hade man säkert fått det serverat i små, tjocka och lite repiga duralexglas. Dessutom är det så där billigt (69 kronor) som ett bordsvin ska vara och enkelt, charmigt, okomplicerat och bara…gott.