Senaste nytt

12 augusti 2014 | 33 kommentarer

Uppdaterat fixartips: Bästa gjutjärnspannan för en femma

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett av mina mest lästa inlägg är det om hur man renoverar gjutjärnspannor. Metoden jag beskrev är lite omständlig så här kommer därför en reviderad version med ett lite enklare sätt.

Bra gjutjärnspannor är dyra. Om du inte hittar dem för en femma på loppis och fixar till dem så de blir bättre än nya. Det krävs lite pyssel men det är det värt. Kolla resultatet i bildserien!

På nästan alla loppisar kan du hitta stekjärn och gjutjärnsgrytor undanstoppade i ett mörkt hörn där ingen rotar. Ingrodda, rostiga och ofta i vidrigt ofräscht tillstånd. Men under alla inbrända fettavlagringar och smuts döljer sig ofta fantastiska fynd av en kvalitet du inte hittar idag. Ställ pannan på ett platt underlag och kolla så att bottnen är plan. Är den det så är det bara att att betala struntsumman (5-10-20 kronor brukar vara det gängse priset) till den förvånade säljaren. Jag betalade en femma för mitt semiantika stekjärn från Skeppshult och säljaren tittade på mig som om jag inte var klok när jag bar iväg den.

Gamla gjutjärnspannor skiljer sig från nytillverkade. Godset är tunnare vilket gör att värmen fördelar sig snabbare vilket gör att de är lätta att hantera och jättebra att använda på induktionshällar där de reagerar snabbt. De gamla modellerna är också maskinpolerade vilket ger dem en fantastisk fin yta. Nya gjutjärnspannor är just bara gjutna och därför ofta lite gropiga i ytan.

Renoveringen är en enkel procedur. Beroende på hur ingrott fettet är kan arbetsinsats och tid variera. Det tog lite längre tid med mitt stekjärn eftersom det fastbrända fettet i princip var fossilerat. Är det bara allmänt fettigt och snuskigt så går det enklare. När du ändå håller på så stoppa ner flera stekpannor och grytor i baljan och vips är julklapps- och presentbekymren lösta.

Du behöver

  • Kaustiksoda
  • Plast-/gummihandskar
  • Rymlig balja eller kärl av plast eller rostfritt (ej aluminium)
  • Stålullskudde (den där sorten för grytrengöring)
  • Ättikssprit
  • fin stålull/svinto
  • Ister eller neutral matolja

Gör så här: Sätt baljan/kärlet under köksfläkten eller utomhus (du vill inte andas in ångorna från kaustiksodan). Ta på plasthandskarna (använd dem varje gång du hanterar kaustiksoda och var försiktig) och ha gärna långärmat. Lös upp rejält med kaustiksoda i varmt vatten och lägg ner stekjärnet. Låt ligga många timmar och häll sedan försiktigt av lösningen i vasken (rensar avloppet fint). Upprepa om det behövs. Diska sedan i varmt vatten och diskmedel och bearbeta det med stålullskudden så de tuffa partierna lossnar. Sänk ner hela järnet i varmt vatten och rejält med 12% ättikssprit (använd ogräsättika som är mycket billigare än de små flaskorna avsedda för livsmedel, perfekt även för avkalkning och rengöring). Ättikan neutraliserar den basiska kaustiksodan och löser upp rost och andra avlagringar. Låt ligga i blöt 45-60 minuter och putsa sedan med den fina stålullen. Diska av ordentligt, och torka noggrant med hushållspapper och direkt in i ugn på 150° i 30 minuter. Höj temperaturen till 250° och låt stå ytterligare 30 minuter. Stäng av ugnen, ta ut det mycket heta järnet och gnid in med ister eller olja. Lägg in i ugnen upp och ner så att det inte bildas ansamlingar av fett. Ta då och då ut järnet ur den svalnande ugnen och torka av överflödigt fett och polera.

Nu har du den bästa stekpanna man få. Sköter du den väl och rengör den enbart med hett vatten, hushållspapper och stålullskudde så håller den en livstid och lite till.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

11 augusti 2014 | 0 kommentarer

Tillbaka i bordeauxspåret – om dåliga år och oförställd njutning

talbot

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.

29 juli 2014 | 1 kommentar

Mina fina bullar

mina fina bullar

Den som följt denna blogg vet att bakning aldrig riktigt varit min grej. Har aldrig riktigt förstått mig på det hela. Men driver man kafé så är det bara att bita ihop. Att svänga ihop kärleksmums och vallmokaka är sin sak men att göra matbröd är en annan femma. Här har jag alltid mer eller mindre misslyckats.

Nu har jag dock hittat formen och är riktigt stolt över mina rapsoljebullar som utvecklats utifrån ett enkelt recept på källarfranska jag fick av storasyster Carin. Fluffiga, snygga, lite surdegssega och med lätt nötig smak av oljan. Mängderna är det inte så noga med, det är bara att addera mjöl tills du får en smidig deg. Det är lätt. Jag lovar.

I en stor bunke smular du ned ett paket jäst, ringlar över några matskedar sirap, 1,5 tsk salt och häller på cirka 0,5 dl kallpressad svensk rapsolja och 5 dl vatten. Vispa ut alltihop tillsammans med lite vetemjöl tills du får en tjock, slät välling. Med en slev arbetar du in vetemjöl tills degen släpper bunken. Mjöla bakbordet och arbeta med händerna in mer mjöl tills degen blir smidig och slutar kleta. Låt jäsa i bunken till minst dubbla storleken. Ta upp degen igen på bakbordet och arbeta den med lite mer mjöl tills den blir riktigt smidig och ganska fast. Dela upp dela upp i lagom stora bitar (det blir 12-14 bullar ungefär) och slarva ihop dem till något sånär jämna bollar (de jäser sig snygga), pudra med rikligt med mjöl och låt dem jäsa på bakplåtspapper på plåten. Grädda på 200° i ungefär 20 minuter eller tills de blir snyggt ljust gyllene.

Receptet funkar som källarfranska också. Gör som ovan men jäs inte degen, forma bullar och sätt dem på en plåt i kylen över natten. På morgonen tar du fram plåten och gräddar som ovan.

13 juli 2014 | 6 kommentarer

Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut

alexandre bonnet

Då och då dimper det ner varuprov i form av vin. Oftast får jag först en förfrågan om jag vill ha ett prov. Gäller det bag-in-box tackar jag konsekvent nej. Är det viner som inte intresserar mig eller som jag misstänker inte håller måttet så avstår jag också. När jag provat dem så skriver jag en bloggpost om vinet är bra och värt att kommentera. Om vinet är mediokert, ointressant eller trist så skriver jag inte alls men ger en kommentar till den som skickat vinet. Jag berättar alltid i bloggposten att jag fått vinet som varuprov. Sådan är min policy.

Får jag en förfrågan om att prova champagne så är min policy att konsekvent tacka ja. Så också i fallet med Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Lite kul tyckte jag att det var att få prova denna producent igen då jag för många år sedan en kort tid arbetade med dem med offerter till Systembolaget och gillade vinerna för deras elegans och renhet.

Grande Reserve Brut är snygg, ren, frisk och dominerad av citrus och lime, antydan till brödighet och med en tydlig kritig mineralitet både i doft och smak. Trots att vinet domineras av pinot noir i blenden så känns den mer som en blanc de blanc; frisk, slank, elegant och med en lång mineraltät eftersmak. Samtidigt är den lite insmickrande med en ganska hög dosage (10 g) som dock är väl integrerad.

08 juli 2014 | 2 kommentarer

Vallmo- och citronkaka med lavendel

vallmo citron

I vårt letande efter lämpliga saker att servera i vårt kafé i Blå Huset blev vi tipsade av en god vän om detta recept med blå vallmpfrön och massor med citron. Riktigt god och fräsch och fick tummen upp av vår åldersmixade testgrupp. Toppingen med lavendel kan anpassas efter vad man har tillgängligt.

Vispa 2 ägg och 2,5 dl socker pösigt. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker och 0,75 dl blå vallmofrön och rör ner i äggsmeten. Blanda ner 1 dl smetana samt saften och det rivna skalet från 1 citron. Vänd sist ned 100 g smält smör och häll smeten i en smord och bröad form på cirka 1,5 liter. Grädda i mitten av ugnen på 175° i cirka 45 min. Låt kakan kallna. Vispa ihop 1 dl smetana och och 1 dl florsocker till en fast kräm och bred över kakan. Dekorera med lavendelblommor, tagetes, ringblommor eller timjanblommor.

01 juli 2014 | 4 kommentarer

Ett riktigt pissigt jubileum

thumb.php

Den 25:e juni var det precis fem år sedan jag postade mitt första inlägg (datumet stämmer inte då det ursprungligen postades på en annan bloggportal). Samma dag försvann min blogg.

Den fanns förvisso kvar under wordpress.com men dök inte upp på sökmotorer och gamla länkar funkade inte. Jag bollades mellan olika supporttjänster innan det till slut visade sig att en faktura för domännamnet ohmansmatovin.com inte blivit betald. Idag löste sig allt.

Men besökssiffrorna har störtdykt de här dagarna, bloggen syns inte på google och det känns allmänt bedrövligt. Ett mer än lovligt pissigt jubileum, men å andra sidan kanske jag förtjänat en spark där bak med tanke på de mer än lovligt sparsamma uppdateringarna här.

Lovar att att ta tag i det här.

18 juni 2014 | 0 kommentarer

Ekologisk cava hela sommaren

privat cava

Det börjar röra på sig för cava. Försäljningen internationellt har gått om champagne och det börjar hända lite smått i utbudet på Systembolaget.

2012 Privat Reserva Brut Nature är absolut inget märkvärdigt vin men tillräckligt bra för att få mig ur min skrivkramp och äntligen prestera en liten bloggpost. Här får du nämligen för ynka 89 kronor en ren, snygg, frisk och knastertorr cava med massor av lime och lite kritig eftersmak. Det är märkligt mycket vin för pengarna när man betänker att vinet är gjort på den traditionella metoden (minst 15 månaders lagring på jästfällningen), helt utan dosage (tillsatts av socker innan buteljering) och dessutom ekologiskt odlat. Med detta alternativ så är det snudd på brottsligt att köpa skräpvinet Chapel Hill för att spara 25 kronor.

Det här kan bli sommarens budgetbubbel. Gillar du stilen ska du också uppgradera och testa Clotilde Davennes crémant de bourgogne.

06 juni 2014 | 5 kommentarer

OT: Blå Husets B&B

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har varit glest mellan bloggposterna sedan ”Projekt Blå Huset” startade i höstas. Förutom att sköta mitt vanliga jobb så har vi flyttat hemmet och Kära Hustruns butiker till Borrby, starta kafé och nu slutligen blivit klara med tvåtredjedelar av vårt B&B.

Igår kväll blev vi klara med rum nummer två och idag kommer våra allra första gäster. Nu kan sommarsäsongen dra igång.

Hoppas att Du vill komma förbi Blå Huset som kafégäst i trädgården, kika runt i butiken eller stanna över natten för att njuta fullt ut av sommaren på Österlen.

30 maj 2014 | 0 kommentarer

”Färsksherryn” Fino En Rama och 48-årig Tio Pepe

Detta bildspel kräver JavaScript.

Sista besöket på resan var kanske det mest imponerande. Gonzalez-Byass är den allra störta sherrybodegan, ligger mitt i staden Jerez, upptar en yta som en stadsdel och tar emot en kvarts miljon besökare varje år. Sägs vara ett av Spaniens största turistmål vilket också märks på det mycket professionella mottagandet. Allt är putsat, snyggt och lite tillrättalagt och det ligger nära tillhands att tro att det inte är en levande bodega. Av alla faten i de historiska källarna var det bara en handfull som inte innehöll vin.

Vi fick den riktigt stora rundturen och fick se ALLT inklusive parkanläggning och brandyproduktionen. Lite trötta i fötterna kom vi fram till provningsrummet där vi möttes av Carlos González-Gordon López de Carrizosa från ägarfamiljen samt Antonio Flores som är vinmakare sedan 37 år. Upphällt var femton stycken av företagets sherry. Jag har besökt bodegan ett par gånger tidigare och även deltagit i andra provningar med dem men detta var den mest omfattande uppställning jag sett och dessutom utan att inkludera deras storsäljare Tio Pepe. Istället inleddes med deras Fino En Rama som är en specialtappning som görs i mycket liten volym och som inte filtreras. Släpps på Systembolaget på måndag och är väl värd att prova.

I provningen fick vi, förutom samtliga riktigt gamla viner och den svindyra Añada, också stifta bekantskap med den mycket exklusiva och unika Palma-serien som visar en finosherry (Tio Pepe) och hur den utvecklas när det skyddande flortäcket försvinner och vinet förvandlas till en amontillado. Den avslutas med den makalösa NV Quatro Palmas Selección 2013 som är en Tio Pepe med 48 års lagring.

Mycket intressant provning med pedagogiskt upplägga och fantastiska viner. Härav följer en lång radda med provningsanteckningar.

NV TIO PEPE Fino En Rama (2014 edition). Femte upplagan av den ”färsksherry” som tappas i mycket liten volym från de ursprungliga Tio Pepe-solerorna. Snittålder 5 år och ska konsumeras inom 3 månader. Mycket ljust citrongul. Stor ren och doft av äsande vetedeg, mandel, citruszest, brieost, gröna äpplenoch lime. Medelfyllig, torr, fruktig smak av citrus, gröna äpplen, kritigt och stramt avslut, viss eldigthet och lång jästig eftersmak.

NV Una Palma Selección 2013. Tappning av 4-5 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 6 år, så kallad ”old fino style”.  Mycket ljus gyllene. Stor, jästig och komplex doft av mandel, gult äppleoch med nötighet. Medelfyllig, torr och mycket frisk smak av mandel, gula tomater, liten metallisk karaktär och drag av umami. Mycket lång efterskmak.

NV Dos Palmas Selección 2013. Tappning av 2 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 8 år. Medeldjup guldfärgad. Medelstor doft med komplexitet, inslag av torkad frukt, rostad mandel och tydlig jästighet. Medelfyllig, frisk, koncentrerad, intensiv smak av salmiak, torkat äpple och soltorkad tomat. Mycket lång eftersmak.

NV Tres Palmas Selección 2013. Tappning av 1 fat av utvald Tio Pepe med en snittålder av 10 år. Gyllene färg. Stor, nötig doft av torkat äpple, cederträ och kryddighet. Medelfyllig, mycket frisk och mycket intensiv nästan skarp smak med nötighet, tomat, torkat äpple och kryddig cederkaraktär. Lång, balanserad och behaglig eftersmak.

NV Viña AB Amontillado. En ung amontillado, cirka 8-10 år, med tydlig jästkaraktär. Ljust bärnstensfärgad. Medelstor, lätt oxiderad, ren med doft av nötter, tydliga jästaromer, brieost, honung och lätt rökighet. Torr, medelfyllig, frisk, lite eldig, smakintensiv, honung, salmiak, kanderade apelsinskal. Lång, intensiv eftersmak med rund munkänsla men med ett skarpt och lite stramt avslut.

NV Leonor Palo Cortado. Medelålder på cirka 12 år. Bärnstensfärgad med gröna inslag i kanten. Stor, nyanserad doft av apelsinmarmelad, russin, hasselnötter, calvados, toffee, kryddor och piptobak. Medelfyllig, elegant och torr, mycket frisk, eldig och citrusfrisk smak av torkad frukt, blodapelsin, lakrits, valnöt och en antydan till sötma. Lång, elegnat och harmonisk eftersmak.

NV Alfonso Oloroso Seco. Medelålder på cirka 8 år. Medeldjup bärnsten. Stor doft av torkad frukt, russin, pepparkakskryddor, kola, fikon, ingefära, apelsinmarmelad, tobak och ceder och en tydlig eldighet. Fyllig, koncentrerad, torr, smakrik med dominans av torkad frukt, russin, apelsin, kryddor, tobak, frisk syra. Lång, frisk och intensiv eftersmak med eldigt avslut.

NV Solera 1847 Oloroso Dulce Sherry. 75% oloroso, 25% PX som efter blandning lagrats  cirka 8 år i solera. Djup bärnsten med lite grön ton i kanten. Medelstor, eldig doft av torkad frukt, russin, aprikosmarmelad, farinsocker, sirap, piptobak, eukalyptus och knäck. Fyllig, halvsöt och frisk med tydlig eldighet, knäck, sirap, torkad frukt, russin och katrinplommon. Lång, elegant och smakrik med lite metalliskt avslut.

NV Del Duque Amontillado Viejo VORS. Medelålder på minst 30 år. Medeldjup bärnsten. Stor, intensiv, komplex och utvecklad doft av nötter, salami, lufttorkad skinka, hästtagel, torkad frukt, russin, läder och tobak. Fyllig, torr, rik och frisk smak av rostade nötter, animaliska toner, honung, torkad frukt och rika toner av salmiak, lakrits och någon sälta. Lång, rik, komplex och snustorr eftersmak.

1982 Añada Palo Cortado. En palo cortado med årgångsangivelse, på fat i över 25 år och mycket begränsad produktion. Medeldjupt bärnstensfärgad. Stor, rik, komplex och nyanserad doft av karamell, salami, gammal calvados, knäck, nötter, torkad frukt och en lätt flyktig ton.  Medelfyllig, torr, mycket frisk och elegant smak med stor komplexitet av torkad frukt, rostade nötter, läder, ”möbelpolish”. Mycke lång, komplex och nyanserad eftersmak.

NV Apostoles Palo Cortado VORS. Medelålder på minst 30 år. 87% palo cortado, 13% PX som efter 18 år blandats och därefter lagrats minst 12 år i solera. Bärnstensfärgad med grön nyans i kanten. Stor, komplex doft med animaliska inslag, torkad frukt, apelsin, läder och tobak. Halvtorr, fyllig, mycket frisk och lite bränd smak med en liten bitterhet, engelsk apelsinmarmelad, torkad frukt, kryddig. Mycket lång smak med fantastisk balans och elegans.

NV Quatro Palmas Selección 2013. Tappning av 1 fat av återstående sex stycken i ”Tio Pepe Museo Solera” med en ålder av 48 år!!! Mahognyfärgad. Stor, intensiv doft med rikliga toner av rostade hasselnötter, tobak och torkad frukt och sammansatta komplexa aromer svåra att definiera. Rik, mycket intensiv smak av salmiak, fokuserad frukt och stor struktur. Mycket sammansatt och nästan överväldigande karaktär där smakerna nästan var omöjliga att separera. Mycket, mycket lång och intensiv smak med en antydan till sälta. Imponerande.

NV Matusalem Oloroso Dulce Muy Viejo VORS. Medelålder på minst 30 år. Djupt mahognyfärgad. Stor, aromatisk, komplex, intensiv, bränd  doft av fikon, russin, dadlar, nötter, knäck, bourbonoch eukalyptus och en tydlig eldighet. Söt, fyllig, mycket frisk och mycket intensiv, sälta, kaffe, kakao, lakrits och salmiak och brända toner. Lång, intensiv och mycket komplex smak.

NV Nectar Pedro Ximenez. Snittålder på 9 år. Djupt brun färg. Stor, rik doft av russin, kaffe, katrinplommon och eukalyptus, apelsinksla och muscovadosocker. Fyllig, simmigt söt med rika smaker av torkad frukt och kakao och en sammetslen munkänsla. Lång eftersmak med kvardröjande friska syror.

NV Noe Pedro Ximenez VORS. Medelålder på minst 30 år. Mycket djupt ebenholts. Stor, nyanserad, kryddig, tobak, kaffe, russin, katrinplommon och citronzest. Fyllig, intensivt, nyanserat men simmigt söt med en känsla av balanserande sälta, russin, lakrits, tobak, läder, sirap, muscovadosocker. Mycket, lång fin och nyanserad och komplex smak med friskt avslut.

26 maj 2014 | 1 kommentar

Flamenco, storbodega och andalusiskt tempo

Detta bildspel kräver JavaScript.

Fördelen med att själv planera en vinresa är att den blir så som man vill ha den. Den här turen till Jerez går verkligen i ett andalusiskt tempo.

Efter lugn morgon med frukost på den lokala baren blir det framåt förmiddagen ett besök på en bodega och sedan är det dags för lunch. Inget bokat och ingen tid att passa. Alla bestämmer själva ambitionsnivån och sedan är det hög tid för siesta. Någon jobbar vid datorn på innergården i huset, några shoppar, promenerar eller sover en stund medan ett gäng kanske tar sig till stranden. Vid femtiden öppnar vinmässan och när man provat färdigt är det dags för en tapasrunda och lite nattsudd. Lagom doser med vinnörderi, gastronomi, folkliv, lokal atmosfär och ren och skär njutning.

Igår efter en tur på mässan blev det ett återbesök på Tabanco el Pasaje då det utlovats flamenco på små affischer. Eftersom vi beställde massor av deras fantastiska, smakrika tapas och flaskvis av fino så fick vi sittplatser precis vid den minimala scenen. Den genuina miljön, det goda sällskapet, de smakintensiva munsbitarna och den härliga sherryn toppades av en stor upplevelse i form av riktig, äkta flamenco.  Sångerskan hade en sådan brinnande intensitet att jag nästan blev lite rädd när hon klev ner från scenen och närmade sig dansande. En riktigt stor upplevelse som lade ytterligare en pusselbit till förståelsen av regionen. Uppfyllda och upplyfta snurrade vi vidare ut i den ljumma kvällen som snart blev en alldeles för sen natt.

Dagens besök var inbokat hos storproducenten Williams & Humbert. Bodegan ligger i utkanten av Jerez precis vid påfarten till motorvägen och är ett monstruöst och avskräckande exempel på betongestetik från 1970-talet. Det är faktiskt ett av det största vinerierna i Europa och sträcker sig över nästan en kilometer från hörn till hörn och inrymmer 50 000 fat och en arena för hästuppvisningar! Förväntningarna var kanske inte på topp inför detta besök.

Stort behöver definitivt inte betyda dåligt är någonting man om och om igen får lära sig i den här branschen (det är förvisso inte med automatik något bra). När det gäller sherry så är det faktiskt något av en fördel i vissa hänseenden då det handlar mycket om att skapa kontinuitet i still och kvalitet och att det är långa ”ledtider” från skörd till färdigt vin, minst tre år och inte sällan flera decennier.

I Jerez och produktionen av sherry så handlar det om att underställa sig en långsam, naturlig och känslig process. Det handlar om att anpassa sig till en lokal unik jästkultur, klimatets påverkan, nästan total frånvaro av svavel och tidens förlopp. Dessa kriterier är desamma oavsett om du är en gigant eller en småskalig vinmakare.

Hos Williams & Humbert förvaltar de traditionen väl och vi fick prova massor av sherry av olika åldrar och stil direkt från fat. Genomgående var att vinerna hade en ovanligt stor friskhet för sherry och var eleganta och välstrukturerade. Redan vid ungefär tolv år visade vinerna en intensitet som man oftast inte hittar förrän de är närmare två decennier.

Efter ett par fascinernade timmar bland faten fick vi möjlighet att botanisera bland ett litet urval ur deras stora sortiment. Utmärkt sherry genomgående och några riktigt stora viner. Tyvärr finns inte så många att få tag på i Sverige. Bland de som finns är den tjugoåriga PX:en som du inte bör missa och den otroligt och likaledes 20-åriga komplexa Dos Cortado som utsågs till årets vin häromsistens. Löjligt billig i Spanien och ännu billigare i Sverige av någon anledning. Ett lite annorlunda vin är ”As you like it”, en halvtorr amontilladom som troligtvis är runt 30 år och nästan var bortglömt i bodegan innan man bestämde sig för att buteljera. En riktig liten pärla och även den rejält billigare i Sverige.

Ett riktigt spännande besök och man åter konstatera att sherry är alldeles för billigt.

 

 

← Äldre inlägg
Nyare inlägg →