Senaste nytt

Lustau, Quady och siesta

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dag tre inleddes med att samla trupperna som var lite svaga av en heldagsutfärd som avslutades på ferian i Puerto Santa Maria. Som tur var var det bara ett par hundra meter till vårt besök hos Bodegas Lustau.

Lustau anses vara en av de främsta bodegorna och har en imponerande portfölj med över 40 olika viner. Efter en noggrann och informativ genomgång av bodegans olika delar inklusive de nya faten som smaksätts med sherry för whiskyindustrin var det dags för provning. Ett stort urval av viner samt brandy och vinäger presenterades på en lång rad och sedan var det bara att gå loss och prova. Generellt kan sägas att vinerna är mycket eleganta och välbalanserade och deras fino och manzanilla är av den finstämda och lite salta stil som tilltalar även nybörjaren. I vår grupp fanns ett par sherryskeptiker som faktiskt omvändes av vinerna. Det säger kanske en del om kvaliteten.

En del av syftet med resan vara att besöka vinmässan Vinoble som senast arrangerades för fyra år sedan då jag senast var här. Det är en unik internationell mässa då den är ganska liten i formatet, är inrymd i en historisk miljö mitt i centrum och är helt ägnad åt söta viner och starkviner. Under den första rekogniseringsrundan stötte vi på kaliforniska paret Quady som jag skrev om redan i samband med förra mässan. Då uppmanade jag någon svensk importör att ta in deras spännande viner. Äntligen har det skett tack vare Jakobsson & Söderström. Snart kan vi kanske njuta deras spännande amontillado-variant, eleganta vermouth, aromatiska orange muscat, portvinshommage och annat.

Bäst med mässan är att den är anpassad till tempot och klimatet i Andalusien och därför tas det siesta mellan 14.00 och 17.00.

Tillbaka i Jerez! Rött vin och bootleg-sherry.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Äntligen återvänt till Jerez. Fjärde gången är det och faktiskt hela fyra år sedan sist nu när jag kollade upp det. Det är allt för länge sedan. Jag älskar regionen, staden, mentaliteten, maten men kanske främst vinerna.

Kom ner igår efter sju sorger och åtta bedrövelser (hyr aldrig bil  från GoldCar) tillsammans med en grupp av tidigare elever och ska för första gången vara lite av en ciceron. Vi lyckades klämma in ett snabbt besök på Bodegas Tradicion som vi ska tillbaka till på måndag för ett event med sherry och mat. Vi inkvarterade oss i ett hus mitt i Jerez och försvann raskt ut i staden för en sherry- och tapasrunda. Började på mycket traditionella Tabanco el Pasaje som serverar kalla, enkla tapas och sherry direkt från fat från hantverksmässiga El Maestro Sierra. Därefter ett obligatoriskt stopp på Bar Juanito där det blev varma tapas med hipstervarning (allt långkokt minst 8 timmar). Sista stopp för sötsaker, kaffe, lite sprit och några små svalkande tapas blev det på ett folkligt, stimmigt ställe vars namn jag glömt. Mäta, nöjda, glada och småsimmiga efter obegränsat med mat och omåttligt med sherry och annat begav vi oss hemåt för en ganska tidig kväll. Notan för rundan blev lite drygt en hundralapp per person. Etthundra kronor alltså. Jag skojar inte.

Utvilade traskade vi i morse över till den fantastiska saluhallen och åt en frukost på stående fot. Traditionellt andalusiskt med tostado (frasigt rostat bröd), tamate y aceite (toma och olivolja) samt riktigt gott kaffe. Styrkta till kropp och själv packade vi in oss i bilarna för att besöka Bodega de Forlong.

Det enda vi visste var att det var en nystartad, ekologisk bodega som trots sitt läge mitt i sherrytriangeln producerar rött och vitt vin och inte sherry. Det sistnämnda visade sig vara fel. Efter att kört fel och fått lite guidning per telefon hittade vi till slut fram. Att det saknades skyltar berodde på att vineriet håller på att byggas (här ska finnas jäskar av terracotta) och vi var de första besökarna! Den gamla oliv- och vinodlingen drivs av det önologutbildade paret Rocio och Alejandro. Rocio har fått sina praktiska kunskaper hos vinproducenter i Andalucien medan Alejandro arbetat i Bordeaux, bland annat på Château Smith-Haut-Lafite.

Man vill göra viner av de lokala sorterna palomino fino, pedro ximenez, moscatel och tintilla de rota men kompletterar med marsellan, tempranillo, merlot, syrah och petit verdot. Den sistnämnda trivs särskilt bra i det mycket varma klimatet. Det vita vinet hade en mycket fin doft av citruszest, blommor, stenfrukter samt kanel och vanilj trots att det inte legat på fat. Vanilj och kanel var lite av ett genomgående tema i vinerna. Smaken var fruktig med bra längd och en liten fetma men det saknades lite syra i vinet. 85% bestod utav den notoriskt syrasvaga palomino fino och man haar försökt hjälpa upp friskheten med tidigt skördad pedro ximenez. Man har inte nått ända fram.

Det röda vinet av 60% syrah och resten merlot var desto bättre. Stor doft av mogna söta körsbär, vanilj, kanel och kryddighet och en fyllig, mjuk smak med diskret fatstruktur, mer kryddighet och lång smak med tuggiga tanniner. Trots frånvaron av tempranillo var det inte svårt att göra liknelser med röd rioja. Riktigt br och balanserat och de 15% alkohol som fanns i vinet märktes knappt.

Nu stämde ju inte det där med att de inte gör sherry på bodegan. Deras ambition är att så småningom bli en sherrybodega, men för att godkännas av Consejo Regulador som producent krävs 50 stycken 500-litersfat vilket motsvarar en volym av 25 000 liter. Bodegas de Forlong har en bit kvar till de målet. Det hindrar dem inte att göra ett vin utanför systemet. Vi fick från plastkannor prova en mosto (oförstärkt grundvin) som i sig var en upplevelse med en intensiv doft av kryddpeppar, bra frukt och kraft.  Deras fyraåriga ”fino” var otroligt intensiv i doften och med karaktäristisk smak, inget för nybörjaren. Alla i gruppen veknade inför deras ”palo cortado” som var fantstiskt elegant i smaken och med en stor doft med komplexitet i de oxiderade tonerna.

Ett riktigt kul och intressant besök med ett charmigt och passionerat vinmakarpar. Ett besök att minnas.

Vit bordeaux – en bortglömd storhet

vit bordeaux

Igår provades 38 olika vita bordeauxer hos Commanderie de Bordeaux i Malmö. Jag hade fått i uppdrag att håla en kort introduktion. Nedan en liten sammanfattning och allra sist tips på viner.

När man nämner ”bordeaux” så ser nog de flesta framför sig ett rött vin. Idag är det helt förståeligt då runt 90% av vinerna som produceras är just röda. Men går vi tillbaka lite drygt femtio år så var situationen helt annorlunda. Bordeaux var fram till början av 1960-talet att betrakta som ett område för huvudsakligen vita viner, både torra och söta.

Att de röda vinerna idag nästan helt dominerar har att göra med stora omplanteringar som gjordes och att man då anpassade till marknadens stora efterfrågan på röda viner. Det betydde att blå druvor planterades på mark som bättre lämpade sig för gröna druvor och resultatet blev enorma volymer av lätta, mjuka, bäriga och ointressanta röda viner i den lägre prisklassen, med andra ord just den typen av bordeauxviner man ska undvika.

De stora omplanteringarna skedde med sämsta möjliga tajming. Inte långt därefter började nämligen moderna vinmakningstekniker som temperaturkontroll och rostfria tankar introduceras i Bordeaux. Det är just de metoder som främjar  torra, fruktiga, aromatiska och friska viner. Sanningen att säga så var nog de flesta vita bordeauxerna för ett halvsekel sedan förmodligen ganska trötta, oxiderade (trots mycket svavel) och fruktfattiga och dessutom med en liten sötma för att dölja de värsta skavankerna. Hade bara vinmakningsteknikerna fått fäste och sauvignon blanc och sémillon från gamla stockar fått rätt hantering så hade kanske vit bordeaux haft ett annat rykte idag.

Nu är ju de torra vita viner som produceras i området idag generellt av riktigt bra kvalitet, men volymerna är för små för att de ska få ett riktigt genomslag. Det är synd för Bordeaux kan leverera allt från enkla fräscha vita aromatiska viner till stora  komplexa, fatlagrade viner som viner på många års flasklagring och dessutom till riktigt konkurrenskraftiga priser. I det maritima klimatet blir sauvignon blanc särskilt intressant med de typiska gröna, örtiga aromatiska tonerna bevarade samtidigt som den får en grundton av mogen tropisk gul fruktighet och nästan en liten fetma. Kombinerad med den fylligare och fruktigare sémillon, som inte är helt olik chardonnay, så blir det en snygg balans i vinerna och de lämpar sig i många fall att fatjäsa och fatlagra.

Om jag har räknat rätt så finns det fjorton (14) appellationer för vita, torra viner i Bordeaux om man räknar in det mousserande och inte helt vanliga crémant de bordeaux. De mest kända är dock Entré-Deux-Mers, Graves och Pessac-Lèognan.

Entré-Deux-Mers är det stora vidsträckta området mellan de stora floderna Garonne och Dordogne och är också den enda appellationen helt ägnad åt torra, vita viner. Det är dock här som den största omdaningen i vingårdarna gjordes så idag är endast cirka 14% planterade med gröna druvor, resten blir i huvudsak enkel bordeaux rouge. Söker man lätta, friska, örtiga viner med mycket karaktär av sauvignon blanc så är det här man ska leta.

På andra sidan Garonne så breder det grusiga Graves ut sig. Här blir vinerna lite fylligare, fruktigare och rikare och det blir vanligt att vinerna får lite fatkontakt. En del av den nordligare delen av Graves går under namnet Pessac-Lèognan och här hittar vi klassificerade slott som gör några av de riktigt stora vita vinerna; fatjästa, fatlagrade med toner av rostat kaffe, inslag av grön örtighet och med rik koncentrerad mogen gul fruktighet. En del av vinerna härifrån kan utvecklas i flaskan i ett decennium eller mer.

Utbudet på Systembolaget av dessa viner är mer än lovligt skralt. Det finns i alla fall två som alltid levererar pålitligt och som jag gärna rekommenderar. Château Bonnet från Entre-Deux-Mers i Bordeaux är torrt, ganska lätt, mycket friskt vin med bra fruktighet och toner av gröna äpplen, lime, krusbär och en botten av lite tropisk frukt. Château Rochemorin från Pessac-Léognan har rikare frukt och kombinerar rostade fattoner med den örtiga karaktären av sauvignon blanc. Båda två är skolexempel på hur vita viner från Bordeaux ska vara.

Blandade rosa viner

rose

Igår höll jag en riktigt rolig provning för Munskänkarna i Simrishamn. Man hade bett mig att göra en djupdykning bland roséviner inför sommarsäsongen och att kanske omvända dem som är lite tveksamma till blekröda viner. Det blev en riktigt intressant kväll där de flesta hittade minst ett par nya favoriter.

Torres Santa Digna Estelado Rosé är ett mycket intressant vin som jag skrivit om tidigare. Det är resultatet av ett projekt som Torres Chile drivit för att rädda gamla odlingar av druvan país. En knepig druva som inte lånar sig till vad som helst. Här blir den dock ett otroligt charmigt och fruktigt mousserande vin med citrus, lime och solmogna röda bär. En riktig favorit! (Finns i ett fåtal butiker men har utgått ur ordinarie sortiment, kan beställas till 104 kr)

Clotilde Davenne har under en tid charmat Sverige med sina eleganta bourgogner. Häromdagen släpptes hennes rosé på Systembolaget och den håller samma eleganta stil och presenterar en hög, frisk syra som avslöjar att druvorna har sitt ursprung i trakterna runt Chablis. Silkig, lång smak med massor av syrliga röda bär, örter och med ett stramt mineralavslut.

Provningens billigaste vin blev också ett av de mest uppskattade. 2012 Château de Parenchère Clairet är den mörkare typen av rosa vin som kallas clairet och som är unik för Bordeaux. Huvudsakligen är druvan merlot vilket visar sig i tonerna av mogna jordgubbar som kompletteras med en liten gräddighet. Fylligare, fruktigare men också med en liten strävhet är det här det perfekta picknick- eller buffévinet. Prislappen på 81 kronor är obegriplig.

Provningens dyraste vin kom från de klassiska rosévinsdistriktet Provence och den ansedda producenten Château d’Esclans. 2012 Whispering Angel  charmade med sin blekt rodnande färg, brödiga doft, toner hallon, lime, krita och grön sparris samt med en lång, elegant och lång smak. Den allmänna bedömningen verkade vara att prislappen var orealistisk och att namnet var fånigt.

Med 2012 Tavel Cuvée Royale var vi tillbaka i den mörkare och kraftfullare stilen. Tavel är den enda appellationen som enbart producerar roséviner och vinerna är fylligare, mer strukturerade än andra roséviner och vinner dessutom ofta på ett par års flaskmognad. Jag besökte producenten till detta vin i somras och är imponerad av deras arbete med olika terroir. Detta vin kommer från vingårdar som gränsar mot Châteuneuf-du-Pape och är täckta med samma stora, släta flodstenar. Personligen är jag dock mer förtjust i den lite lättare Les Lauzeraies som fler än jag skrivit upp.

Provningen avslutades med en lite udda fågel; 2012 Aguilares Rosado från Malaga. Med en udda blandning av tempranillo och petit verdot, lagring på franska ekfat och en alkoholhalt på 14% stod vinet ut i sammanhanget. Med stor eldig doft, fyllig, smakrik och fruktig smak med tydliga tanniner och fatstruktur låg den mycket närmare röda viner än de rosa. Imponernade, snyggt gjort, uppskattat på provningen men definitivt inte ”a pool side rosé”.

nr 75262 / 157 kr

Carl Butler: Basilikakyckling i vin

basilikakyckling

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Kokt kyckling är klart underskattat. Butler älskade kokt mat och även kyckling vilket visar sig i att av samtliga fjorton recept på kyckling jag provlagat så har alla utom två fått ”(+) Mycket gott! Rekommenderas!” eller ”(++) Missa inte! Sätter guldkant på tillvaron!”. Den här rätten fick dessutom ett andra liv dagen efter då jag gjorde en soppa på resterna som förgylldes med färsk grön sparris från trädgården. Ljuvligt!

i kyckling på cirka 1,5 kg
5-6 färska lökar
5-6 späda morötter
2 vitlöksklyftor
1 lagerblad
6 vitpepparkorn
1,5 tsk basilika eller en knippa färsk
1 knippa persilja
1 tsk salt
2-3 dl torrt vitt vin

Klyv kycklingen på längden och lägg halvorna i en rymlig gryta tillsammans med lagerblad, hela skalade vitlöksklyftor, pepparkorn, salt, stjälkarna från persiljan samt basilikan (jag använde torkad basilika och blandade i hackad färsk i buljongen vid servering, mer aromekonomiskt så). Slå på vinet och så pass mycket vatten att det precis täcker. Koka upp, lägg på locket och låt sjuda i cirka 1 timme. Under tiden skrubbar du morötterna och ansar löken. När det återstår cirka 20 minuter av koktiden lägger du i morötter och lök och lägger på locket igen. Ta upp kycklingen och grönsakerna och lägg i en djup serveringsform. Sila buljongen, smaka av med salt och blanda ner det hackade persiljekruset. Slå buljongen över kycklingen och servera i djupa tallrikar med kokt potatis.

Rätten ser blek ut men smakade ljuvligt. Snäll och vårfräsch rätt med saftig kyckling. Komplettera med andra primörer efterhand som de dyker upp i 

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Fancy, fruity bobotie

boboutie

När jag besökte Sydafrika blev jag verkligen förtjust i den enkla men smakrika gratängrätten bobotie. Har haft ett standardrecept sedan dess och även gjord en variant med potatismos. Nu ville jag uppgradera lite och fick till en riktigt stunsig rätt med fin syra, fruktighet, lite sötma och en diskret skalbeska som tillsammans balanserade kryddigheten. Snyggt blev det också.

Blöt upp 4 msk ströbröd i 1 dl mjölk. Finhacka 2 vitlöksklyftor, riv 1 gul lök och ett grönt äpple (granny smith) på den grova sidan av rivjärnet och hacka 10 torkade aprikoser. Fräs lök och vitlök i smör på medelhög värme tillsammans med 2 msk curry i någr minuter. Vänd ned 600 g bland- eller lammfärs och fräs till tills den är torr och genomstekt. Stäng av värmen och blanda ner äpple, aprikos och ströbrödgeggan samt 0,5 dl hyvlad mandel1 dl mangochutney (het eller mild efter smak), 1 tsk torkade korianderblad, 1 msk kanel, 1 tsk harissa (eller annan chilipasta) 1 tsk salt, 1 msk citronsaft och 1 msk vinäger. Rör om ordentligt. Smöra en pajform. Skiva en apelsin och en stor citron tunt. Läg tre skivor av vardera plus några lagerblad i bottnen på formen och ställ övriga skivor runt om kanten på formen. Sleva i färsblandningen. Vispa ihop 2 ägg med 2 dl mjölk och en nypa salt och häll över äggstanningen, dekorera med 3 lagerblad och lite mer mandel som du trycker ned lätt i stanningen. Grädda i cirka 30 minuter på 160°. Servera med mangochutney och ris kokat med några kryddnejlikor och gurkmeja.

Carl Butler: Butlers potatissallad

butlers potatissallad

Ett recept i mitt projekt ”Carl Butlers Kokbok. Fortsättningen.”

Nu är jag på bana igen med nya recept och nya tag med Carl Butler-projektet. Först ut är Butlers egen potatissallad. Jag kanske tänker ”sommar” med denna typ av potatissallad men Carl kallar den en ”vintersallad”. Med nypotatis blir den säkert ännu bättre.

400-500 g oskalad potatis
1 rödlök
2 stjälkar blekselleri
1 liten knippa persilja
1 msk vinäger
3 msk olivolja
salt
svartpeppar från kvarn

Koka potatisen (välj en fast sort) med skalen på tills de är precis klara. Under tiden skär du selleri och rödlök fint och hackar persiljan. Blanda vinägern med salt och peppar och därefter blandar du i olivoljan. Häll vattnet av potatisen när den är klar och låt svalna så att du kan hantera potatisarna. Skala, skär i skivor och blanda väl men försiktigt med de övriga ingredienserna. Låt svalna och ställ sedan kallt tills serveringen.

Hel ok potatissallad med fin brytning och liten krispighet från sellerin. Anrättningen skrek dock efter dijonsenap i dressingen.

Här hittar du alla recept från båda Carl Butler-projekten.

Årets Kock lagar falukorv

falukorv

Å Falukorv du ringaktade! Namnskyddad av EU som garanterad traditionell specialitet, stapelvara i vardagsköket, älskad, hatad och misshandlad. Tänk om vi kunde lyfta upp denna äktsvenska korv och ge den lite status. Tänk om de tävlande i Årets Kock möttes av en falukorvsring i naturtarm i sin råvarukorg. Hade det inte varit spännande att se vad som hade hänt då?

Tills dess får ni nöja er med min i all hast hopkomna rätt. Ett utmärkt exempel på att falukorven lånar sig till vilka dumheter som helst.

Snitta en halv falukorvsring djupt på längden. Smeta in skåran med lite harissa eller annan chilipasta. Prega ned så mycket du kan av tunnskivad rödlök, skivad svarta oliver, tomatskivor och fetaost. Allt som blir över lägger du i formen. Pudra över lite kanel och ringla till sist över olivolja. In i ugnen 30 minuter på 200°. Servera med couscous, bovete, ris eller vad som faller dig in.

Blå Husets Kärleksmums

kärleksmums

Efter sju sorger, åtta bedrövelser och en förbannad influensa så kom äntligen påsken och kontsrundan på Österlen. Det innebar premiär för vårt kafé i Blå Huset (sidan under arbete). Fyra intensiva dagar med solsken, massor av besökare i butik och kafé, en hel del logistik som skulle trimmas in och kakor som skulle bakas. Nu vet jag vad jag kommer att sysslamed under helger och hela sommaren. Inga lata dagar framöver.

Vi serverade bland annat lyxiga äppelkakan, hallongrottor och chokladsnittar. Mest uppskattade blev nog de saftiga kardemummabullarna samt ”borrbymackan” som i all sin enkelhet fick nästan stående ovationer. Tanken är att det ska bli lite retrostuk på det vi serverar så därför blev det även ”kärleksmums”.  Du har säkert ett eget recept på den klassiker men här kommer ändå vårt.

Klä en ugnsform på cirka 25×35 cm med bakplåtspapper (du kan också smöra den väl men med pappret kan du enkelt lyfta upp kakan). Smält 150 g smör och låt det svalna. Blanda väl 4,5 dl vetemjöl, 2,5 tsk bakpulver, 2 tsk vaniljsocker, 2 msk kakaopulver (jag använde kakao från Valrhona) och smula ner en rejäl nypa flingsalt. Vispa 2 ägg och 3 dl socker vitt och pösigt. Vispa ned 1,5 dl mjölk samt mjölblandningen i omgångar i äggsmeten så att det blandas väl. Vänd till sist ned det smälta smöret.  Häll i smeten i formen och grädda i 20 minuter på knappt 200°. Under tiden kaka gräddas gör du glasyren: Smält 60 g smör och vispa sedan i 3,5 dl florsocker, 1 msk kakao, 2 tsk vaniljsocker och 4 msk kallt kaffe.  Bred ut den över kakan medan den fortfarande är varm och strö över kokosflingor. Låt svalna och skär sedan upp i bitar.

Världens godaste makaronipudding?

makaronipudding

Tre veckor sedan senaste riktiga uppdateringen på bloggen. Har aldrig tidigare hänt. I vägen har legat hemska dagar av influensa, för mycket jobb, stress över att inte hinna med påsköppningen av Blå Huset och en total brist på aptit. Att vara sjuk kan jag stå ut med, men när aptiten inte finns så försvinner liksom livslusten.

Idag var första dagen då både jag och Kära Hustrun kände oss någorlunda kuranta med både doft- och smaksinne på väg tillbaka. Enkel, lättlagad och trygg mat skulle det bli. Passande nog hade igår jag läst ett recept i en alldeles nystartad mat- och vinblogg. Både receptet och bloggen verkade lovande så det fick bli makaronipuddingen som utlovades vara världens godaste. Var den det? Nja, det skulle jag kanske inte skriva under på, men den var i alla fall god och en kul variant på  favoriträtten stuvade makaroner med falukorv.

Koka 8 dl gammeldags makaroner. Finstrimla ett paket bacon, tärna 400 g falukorv, finhacka 3 schalottenlökar och 3 vitlöksklyftor samt riv 4 dl vällagrad hårdost. Fräs baconet knaprigt, ta upp det och stek falukorvskuberna gyllene i fettet och blanda ner löken när det är färdigstekt och låt småfräsa ett par minuter. Rör ihop en halv burk mascarpone (eller byt ut mot creme cheese) med 2 ägg, 0,5 dl mjölk, hälften av osten och rejält med nymalen svartpeppar. Blanda samman allt med makaronerna, häll i en smörad form, toppa med den återstående osten och grädda i 200° i ungefär 30 minuter.