Bara en vecka till nyår. Den stora bubbelfesten är med andra ord runt hörnet.

Inte alla har råd eller lust att lägga pengar på champagne. Det finns budgetalternativ men var inte dumsnåla och spara några tior på bedrövliga Chapel Hill. Tro inte vad vinskribenterna skriver – det är INTE ett fynd. Lägg till några tior och köp en billig cava, allt i sortimentet är bättre än det ungerska bubblet.

Riktigt bra alternativ är också mousserande vin från Sydafrika, så kallad cap classique. Samma typ av druvor och samma metod som i Champagne fast oftast fruktigare och lite feta men med bra syra. Senast in i sortimentet är Boschendal Brut Chardonnay Pinot Noir som är riktigt snyggt, rent och välgjort för under hundralappen. Får du inte tag på dettta vin kan du också prova Graham Beck Brut.

Ljust gul färg. Medelstor doft av mogen gul, gula äpplen, nötighet, kex och liten jästighet. Torr, frisk syra, ganska fyllig och fruktig smak med gul och mogen frukt, gräddighet, bröd, smörighet och frisk, mogen citrus. Balanserat, välgjort och snyggt med bra längd och rent avslut.

Producenten Boschendal är ansluten till WIETA. 

Jag hade förmånen att få besöka cavaproducenten Recaredo för två år sedan. De räknas som en av de absolut främsta i Spanien, odlar helt ekologiskt och arbetar enbart enligt gamla traditioner och tekniker.

Förutom det mycket noggranna arbetet i vingårdarna och med de gamla vinstockarna så fortsätter det manuella arbetet i källaren. Vinerna lagras mycket svalt på sin jästfällning mellan 40 och 100 månader. Lagringen sker inte under kronkapsyl utan med naturkork som hålls fast med en metallklammer (agraff). Därefter skakas och vrids buteljerna för hand (riddlas) dagligen under en månads tid för att flytta jästen till flaskhalsen. Avlägsnandet av jästen (degorgering) sker också helt manuellt och man fryser inte ens flaskhalsen och varje flaska och kontrolleras så att den inte blivit korkdefekt.

Efter ett tips från mig finns sedan en tid några av vinerna att få tag på i Sverige och jag fick häromdagen tre flaskor av importören att prova.  Började med de två olika årgångarna av Gran Reserva Brut Nature varav 2007 finns tillgänglig hos importören Invinitum. Även om de legat länge på jästfällningen (42 respektive 49 månader) så finns där nästan inget av de brödiga och nötiga toner man brukar hitta. Intressant att se hur stor skillnad det är mellan årgångarna i arombilden. Gemensamt för de båda var dock att när bubblorna börjat vika undan så avslöjades två riktigt bra stilla viner. Ett säkert tecken på kvalitet. De kostar som en billig champagne men smakar mycket mer.

2007 Gran Reserva Brut Nature. Mycket ljust gul och mycket fina, små bubblor. Medelstor, ren doft met tydlig karaktär av citronzest och lime, vit persika, liten rökighet och tydlig mineralitet  som påminner om grålera och en sakeliknande riskaraktär. Knastertorr, frisk smak, fina mousse, rik, mogen fruktighet, lime, persika, grönt sommaräpple och en lång elegant och balanserad eftersmak med stram mineralitet.

2006 Gran Reserva Brut Nature. Mycket ljust gul och mycket fina, små bubblor. Något dämpad doft av citrus, smultron, apelsin, smörkola, honung men med samma rökighet och mineralton som i det förra vinet. Helt torr smak men rikare frukt, friskare syra och en bredare anslagen smak, massor med citrus som citron, mandarin, apelsin samt ett drag av smultron. Mycket lång, rik, komplex eftersmak med stram mineralitet.

Jag blev imponerad av de mousserande vinerna i höstas när jag provade igenom en hel del men sedan dess har jag tyvärr inte provat några. Passade därför på att rätta till det när jag provianterade vin till en vecka på landet.

Graham Beck Brut är som alla sydafrikanska viner märkta ”méthode cap classique” framställd på samma sätt som champagne och dessutom av de två viktigaste, klassiska druvorna chardonnay och pinot noir. Resultatet är riktigt bra med karaktär kombinerat med lite inställlsam frukt. För 99 spänn är det inget snack om saken. Köp en flaska och prova!

Nästan halmgul färg. Stor doft av vispad grädde, gula äpplen, rök, rostade hasselnötter, popcorn och jäst. Torr, frisk syra, medelfyllig smak med rik, gul och mogen fruktighet, rostade toner, nötter, apelsin och mjölkchoklad samt en lång, stram och mineralig eftersmak med en antydan till fruktsötma.

Här kommer ett tips på en riktigt bra cava för den som inte fattat hur bra dessa mousserande spanska viner kan vara.

2009 L’Hereu de Raventós i Blanc är så långt ifrån den halvtorra, jordiga, gummiosande och rustika stilen som många förknippar med cava. Istället hittar vi en ren, fin doft av citrus och gröna och gula äpplen och en liten rökighet. Smaken är knastertorr och mycket frisk med mycket fina bubblor, massor med citrus och en lång, elegant och mycket mineralstram eftersmak. Perfekt som aperitif, till smakrika tapas eller till färska skaldjur. Riktigt bra för precis under hundralappen.

Här kan du läsa om när jag besökte bodegan.

Följ bloggen på Facebook!

Edit: Jag har uppdaterat vinvalen för år 2012 här.

Förra årets tips på nyårsmenyer i olika pris- och ambitionsnivåer med passande viner blev väldigt populära. Jag repriserar dem därför men har uppdaterat vinvalen. Jag har valt ut viner som ska finnas tillgängliga i stora delar landet så de ska vara hyfsat lätta att få tag på. Vill du göra något krångligt och dyrt så ska du kika här. Är det förslag på mousserande vin och champagne samt hur det serveras så hittar du det i denna bloggpost.

Skaldjur hör till och frysta räkor blir både billigt och gott i 

En sorts avocadolös räkröra 

som smakar smaskens med en snygga, fruktiga och välgjorda 

Jacob’s Creek Chardonnay Pinot Noir Brut 

Varmrätten är klassiskt fransk, görs på grytkött, sköter sig självt och blir en mustig 

Boeuf bourguignon 

som njuts med kryddiga, smakrika och sydfranska 

Château Prat-Majou-Gay Vieilles Vignes 

Middagen avslutas med en 

Eton Mess 

som smakar fantastiskt till söta, sydafrikanska 

Nederburg Noble Late Harvest

Idag avslutades masterclassen om vitikultur med Stephen Skelton MW på Gustibus Wine & Spirit Academy.

Mycket intressanta fördjupningar blev det. Ibland lite väl detaljerat. Nu vet åtminstone jag att en viktig detalj innan man anlägger sin vingård är att ha koll på hur bred traktorn är. Kan vara bra att veta om man skulle få för sig att ändra yrkesbana.

I vingården skapas vinets kvalitet och därför blev det mycket prat om druvans mognad. När mognad diskuteras är det ofta sockernivåer det talas om. Skelton anser dock att syranivåerna säger mer om den verkliga mognaden än mängden socker. En intressant synpunkt men det kanske framför allt gäller i svalare klimat. I och med att flera svenska vinodlare deltog var det också naturligt att det pratades om marginella och svala klimat och det provades också en del svenska viner. Dagens största skrattsalva kom när vi provade 2009 Interkardinal Solaris från Klagshamn. När Stephen fick reda på att den naturliga alkoholhalten var svindlande 15,8% frågade han ”how did you manage that?”. Murat som odlar vinet svarade sanningsenligt ”we harvested early”. Alla skrattade högt då de trodde han skämtade. Trots den tidigare skörden fick vinet ändå en alkoholhalt man brukar se i Kalifornien och då har vinet dessutom en liten restsötma! Interkardinal av årgång 2010 finns på Systembolaget men då på mer moderata 13,5%.

Dagens höjdpunkt var dock att få prova ett antal engelska mousserande viner. Det har varit mycket surr kring dessa de senaste åren men möjligheten att testa dem i Sverige har varit starkt begränsat. Jag provade ett par stycken i London för några veckor sedan och de lovade gott. Nu var det dags att se om det inte bara vara två lyckoskott.

2006 Cuvée John Inglis Hall (Breaky Bottom Vineyard) av 100% seyval blanc hade en ganska stor, lätt brödig doft med tydliga citrustoner som apelsin och clementin men även lite lakrits. Smaken var torr, mycket frisk med fina bubblor,toner av clementin, citrus, anis och med en lång smakrik avslutning. (£21.99)

NV Vintage Reserve (Chapel Down) bestod av en blandning av pinot noir, müller-thurgau och reichensteiner. Här fanns en liten brödighet, inslag av vanilj, gul frukt och en lite godisartad ton av luktsuddigummi. Smaken var mycket torr med bra fyllighet och fruktighet och aromer av citrus och lime. Ren eftersmak med viss längd. (£17.95)

2009 Fitzrovia Rosé (Ridgeview Wine Estate) var en blandning av de klassiska champagnedruvorna chardonnay 50%, pinot noir 28% och pinot meunier 22%. Blekt, vackert rosa färg. En lite instängd märklig doft av kål och sparris och lite ton av röda bär och en liten jästighet. Mycket fyllig och fruktig, helt torr och tydligt mineralig med en stram mycket frisk eftersmak. (£22.99)

2006 Classic Cuvée (Nyetimber Vineyard) är kanske en av de mest kända och största av de engelska mousserande vinerna. Även här var det den klassiska sättningen chardonnay 62%, pinot noir 19% och pinot meunier 19%. Stor och ganska intensiv doft av brioche, liten rökighet, vanilj och fin fruktighet. Fyllig, mycket frisk och torr, komplex karaktär av med rostade toner och mogen frukt, stram, elegant, lång och smakrik eftersmak med tydlig mineralitet. (£29.99)

Genomgående mycket bra kvalitet på vinerna. Speciellt det sista vinet kan absolut tävla med champagner i samma prisklass. Engelska mousserande viner lever absolut upp till sitt rykte.

Jag måste inleda denna långa text med att på förhand be om ursäkt för mina överord, onödigt många utropstecken och ovanligt positiva ordalag.

Föreställ dig en Bond-film där skurken planerar ta över världen genom en ondskefull plan som involverar vin. Föreställ dig sedan hans eleganta reception, underjordiska produktionsanläggning och högteknologiska laboratorium med vitklädda tekniker. Så är det att besöka Freixenet. Fast utan den slemme boven förstås.

Bara att stiga ner de branta trapporna och skåda den vidsträckta fatkällaren där dosagevinerna (de få centliter som tillsätts efter att jästen avlägsnats ur flaskan) lagras fick oss att tappa hakorna och inse hur enorm produktionen är och hur noggrann man är med kvalitet och karaktär. För de högsta kvaliteterna hade man andra dosageviner som lagrades i ett solerasystem och hade en medelålder på 20 år!

Fyra våningar ned i de gamla källarna lagras Freixenet Real Reserva under naturkork precis som hos Recaredo. Denna källare anknöt därefter till den modernare källaren i åtta (!) våningar där ett litet tåg turligt nog transporterade oss vidare. Absolut hissnande att uppleva denna enorma lagringsyta där ofattbara mängder vin lagrades fyrtio flaskor högt staplade av helautomatisk robotar.

Hakorna tappades ytterligare en gång när det berättades att man tagit fram en metod att flytta jästen i flaskan till korken (reumage). På traditionellt sätt för hand tar denna process ungefär en månad och i modernare gyropaletter 5-6 dagar. Men genom att ha utvecklat en butelj med särskilt glatt insida, jäst med mindre vidhäftning och en förenklad metod (vagga) så hade man fått ner tiden till 60 minuter!!!

I slutet av rundturen hamnade vi i ”jästfarmen”. Detta är en avdelning som endast sysslar med forskning och odling av jäst. Avdelningen ser ut som och är lika stort som ett medelstort modernt vineri. När man sätter en jäst utgår man från en samling celler i ett provrör och på 30 dagar har man 100 000 liter! Dagligen kontrollerar man jästens genetiska kod så inga spontana mutationer uppstår. Absolut häpnadsväckande. Forskningen kring jästen är omfattande och man förfogar över ett välbemannat laboratorium som inte saknar något i utrustningsväg.

Mest imponerande är ändå kvalitetsambitionen som visar sig i att man är de enda i området som plockar druvorna för hand i 25-kilosbackar av plast med avrinning i botten så att all eventuell oxiderad must rinner bort. De 1200 kontrakterade odlarna förses med dessa backar som tvättas varje kväll. Alla druvor skördas manuellt på detta sätt för samtliga kvalitetsnivåer! Jämför med hur närmaste konkurrenten Codorníu slarvar bort sin kvalitet.

Oavsett hur stort och imponerande allt var och hur mycket man än trycker på att man satsar på kvalitet och forskning så är det slutligen i vinerna som vinproducenterna obönhörligen avslöjar sig. Jag hade redan tidigare provat de flesta vinerna i deras sortiment och provningen på plats befäste bara vad jag redan visste. Förvånad blev jag dock över hur fantastiskt väl vinerna stod sig i konkurrensen mot övriga viner som provats under veckan, räknar man dessutom in prislappen så är Freixenet en verklig vinnare. Storlek kan ha betydelse.

Fruktiga, friska och strama Elyssia Gran Cuvée Brut, mogna och fylliga 2007 Brut Vintage Reserva med sina toner av vita frukter och rosa Elyssia Pinot Noir Brut med sina rökiga, bäriga och örtiga toner kan alla utan tvekan beställas från Systembolagets beställningssortiment. Fyndstämpel på samtliga.

Imponerande i sin kraftfullhet och komplexitet var Reserva Real Brut med toner av rostat bröd, kaffe, rökighet och eucalyptus. Lite trist med den Dom Perignon-inspirerade presentationen men det obegripligt låga priset förlåter det mesta. Kostar 40-50 kronor mer i Spanien. Vill man testa något annorlunda så är mogna, aromatiska och halvsöta 2001 Malvasia som lagrats på sin jästfällning 66-76 månader en cava i traditionell söt stil och unik eftersom den är gjord på druvan malvasia! Testa till en fruktpaj med nötter eller en lagrad ost med fikonmarmelad.

Den stora överraskningen var dock Cordon Negro som med sin välkända mattsvarta butelj och sirliga guldtext nästan betraktas som ett skämt bland oss vintomtar. Jag skäms att jag inte provat den på många år och vill minnas att senaste gången var den halvtorr. Den variant vi fick prova och som säljs på Systembolaget är brut, det vill säga torr, och har lagrats 18-24 månader (!) på sin jästfällning, vilket med bred marginal överskrider vad som räknas som reserva och är längre än vad många enkla champagner lever upp till:

Ljust gul färg och fina bubblor. Liten till medelstor, ren, fruktig doft dominerad av citrus, mogna päron och med en liten rökighet. Medelfyllig, torr, frisk och fruktig smak dominerad av citrus och gul frukt. Ren eftersmak med viss längd, liten fetma och någon liten bitterhet.

För 74 inflationspengar kan man räkna detta som snudd på fynd i det billigare segmentet. Det finns en anledning till att detta är världens bäst säljande mousserande vin.

Efter detta omtumlande besök bar det iväg till det allra sista stoppet på vår resa; Segura Viudas. Denna respekterade kvalitetsproducent ägs av Freixenet och hanterar all druvmottagning för bägge bodegorna. Under rigorös kontroll, analys och selektion tar man under skördetid emot hissnande 1000 ton (en miljon kilo) druvor om dagen! Man har med andra ord lite druvmaterial att välja på när man ska göra sina viner.

Vid denna den allra sista provningen var jag ganska utmattad och uppskattade kanske inte de prisbelönta och omskrivna vinerna fullt ut. Men jag var inte mer illa däran än att jag kunde uppskatta Segura Viudas Brut Rosado som finns i princip alla systembolagsbutiker:

Ljust hallonfärgad. Stor, generös och uttrycksfull doft av skogshallon, jordgubbar, vattenmelon och gul banan. Smaken var torr, frisk, ganska fyllig, smakrik och mycket fruktig med smak av både solmogna hallon och hallonsoda. Rättframt, aptitretande, charmigt och fruktigt.

Efter denna rosa bärchock bar det av i full karriär till flygplatsen och den spännande resan i cava-land var över.

Efter natur- och vinupplevelserna hos Parés Balta var det dags att besöka den näst största och kanske mest kända cavaproducenten: Codornìu. Firman har ett gott historiskt anseende i Spanien och gör stor affär av att det var hos dem som Manuel Raventós skapade den första cavan år 1872.

Vid ankomsten möttes vi av en lång kö med traktor med flaken fullastade med druvor och rakt över vägen låg Raventós i Blanc som vi besökte dagen innan. Hos Codorníu var mottagandet ett helt annat. Vi startade i det stora besökscentret inrymt i den gamla ”vinkatedralen” ritad i slutet av 1800-talet av jugendarktitekten Josep Puig i Cadafalch. Den mycket professionella guiden visade oss den imponerande anläggningen med parker och vinanläggningar i samma vackra, katalanska jugendstil. Vi fick den sedvanliga tågturen i de 30 kilometer (!) långa lagringskällarna. Tanken att dessa gångar som täcker 25 hektar grävdes ut bara något decennium efter att man starta sin produktion är häpnadsväckande. Att göra något så storslaget och långsiktigt (det tog ett halvt sekel innan man var i närheten av gränsen för kapaciteten) verkar snudd på galenskap. Betänker man dessutom att detta är, och alltid varit, ett familjeföretag som styrs gemensamt blir det än mer obegripligt. I varje sunt företag finns det alltid en drivande visionär och någon realist som bromsar. Jag undrar i mitt stilla sinne vad den ursprungliga planen var innan Manuel fick ge efter och nöja sig med ”bara” tre mil källare.

Provningen var dock inte lika imponerande som rundturen. Det var absolut inget fel på vinerna. De flesta var korrekta, felfria men ganska charmlösa och ofta behäftade med de attribut jag förknippar med ointressant cava; bitterhet, liten fadd eftersmak och ”rökig gummistövel”. Helt okej var Anna de Codorníu som är flaggskeppet med en försäljning på 5 miljoner (!) buteljer om året. Riktigt bra var Reina Maria Cristina som märkligt nog är en av de få som den svenska importören inte tagit in:

Mycket ljust, gul färg och fina bubblor. Medelstor frisk och fruktig doft av vit frukt, gula äpplen, citrusolja, vattenmelon och hallon. Medelfyllig, torr och fruktig med en frisk, elegant och stram syra. Ren, ganska lång, välstrukturerad och mineralpräglad eftersmak.

Det mest intressanta med besökt var dock besöket vid druvmottagningen som vi fick tjata oss till. Vi hade nämligen noterat att traktorerna med de druvtyngda flaken stod och väntade med sin oskyddade last länge i den gassande, heta solen och ville veta mer om kvaliteten. Vi blev tämligen chockade av att se druvornas kondition. Här blandades hela russinlika och mögliga klassar med mosiga, oxiderade druvor och annat bös. När flaken backades till öppnade de en ventil där tusen och åter tusen liter av självrunnen och kraftigt oxiderad druvmust forsade ner i mottagaren innan de sunkiga druvorna tippades ner. Här förekom inten selektering överhuvud taget. Våra bekymrade frågor bortförklarades med en massa WBS*.

Efter att ha sett råvarans tillstånd är jag faktiskt ganska imponerad över att vinerna ändå är så pass bra som de är. Men förtroendet för Codorníu fick sig definitivt en törn. En rejäl sådan. Jag återkommer med en starkt kontrasterande bild i en senare bloggpost.

Besöket hos Recaredo direkt efteråt gav en helt annan bild av cava.

*Wine Bullshit.

För många, allt för många, är nyårsafton den gång på året man dricker champagne. Eftersom osäkerheten är stor och champagneservering inte ingår i grundskolans läroplan (ännu) så kommer här lite goda råd.

• Champagne eller mousserande? Det är stor skillnad på champagne och mousserande viner från andra ursprung. Även den okunnige känner kvalitetsskillnaden vid jämförande provning. Tro mig. Jag har oräkneliga champagneprovningar med nybörjare bakom mig. Sedan är det en annan fråga om man tycker att skillnaden är värd pengarna. 69 kronor eller 269? Är ni ett sällskap på sex personer så kostar ett glas champagne strax över 40 kronor. Det kanske det kan vara värt ändå?
• Kyl inte champagnen för hårt. Kylskåpskallt (cirka +6°) är i kallaste laget. Ta ut champagnen en stund innan den ska serveras. Champagnekylare med is är inte att rekommendera. Om champagnen får stå för länge blir den så kall att aromerna helt ”fryser inne”. Fyll kylaren med kallt vatten så håller vinet sin temperatur.
• Öppna med försiktighet. Se till att inte flaskan har skakats innan den ska öppnas. Låt flaskan stå på ett stadigt underlag. Ta bort folien, håll om flaskhalsen med tummen över korken och lossa grimman. Ta inte bort grimman! Ta ett stadigt grepp om korken och grimman och håll om bottnen på flaska. Se till att ingen står i vägen. Vrid på flaskan och känn hur korken släpper sitt grepp. Håll emot och lått korken sakta arbeta sig upp med hjälp av trycket. Vicka på korken för att hjälpa till. Det ska bara pysa lite lätt när korken åker ur.
• Glas. De höga smala flöjtglasen rekommenderas då de bäst bevarar bubblorna. Coupeglasen har nyligen fått en liten renässans. Avstå! Både aromer och kolsyra sticker iväg fort som attan. Pröva hellre ett vanligt vitvinsglas, det låter dig uppleva aromen i vinet bättre än både flöjt och coupe. Ett riktigt champagneglas ska ha en lite ojämnhet längst ned i kupan där en stilig bubbelpelare kan bildas. Har du köpt billiga champagneglas kan du fixa detta genom att raspa lite lätt med en syll eller spetsig kniv.
• Hälla upp. Det skummar lätt över när man häller upp champagne. Om du ska servera många gäster kan du förbereda lite. Häll upp några centiliter champagne i varje glas. När du sedan serverar skummar det inte lika mycket och du slipper spill och söl.
• Spara inte det bästa till sist. Håll inte på champagnen till tolvslaget, då är smaklökarna med största sannolikhet fördärvade. Servera champagnen som välkomstdrink eller till förrätten. Till fyrverkerierna duger det gott med ett enklare mousserande eller Pommac.
• Överbliven champagne. Om det, mot förmodan, skulle bli champagne över så gör du en tuss av hushållspapper och stoppar ner i flaskhalsen. Ställ sedan flaskan kallt. En halvfull flaska klarar sig ett par dygn på detta sätt. Att sätta en tesked i flaskhalsen är en myt som avlivats.
• Viktigast av allt! Drick och njut!

Tips på bra bubbel hittar du i denna post.

Jag har fått flera frågor om jag kan rekommendera några bra mousserande viner och champagne till nyår. Vad svarar man på det?  Självklart ”ja”. De viner jag rekommenderar är enbart sådana jag själv gärna dricker och köper och som jag vet av erfarenhet tilltalar många.

Ska du lägga pengarna på en champagne så undvik till varje pris Moët & Chandon.

En champagne som passar fint som välkomstdrink är 2004 Launois Vintage Blanc de Blancs Brut, en mycket stram, ung, frisk, elegant champagne med mycket tydlig mineralkaraktär. Syran är riktigt aptitretande.  Servera gärna med salta eller syrliga tilltugg som tar udden av syran i vinet.

Mer allround är Pannier Brut Tradition som funkar till aperitif och entrérätter med skaldjur exempelvis. Skrev nyligen om den här. Då beskrev jag den så här: ”Ljust gul färg. Medelstor, frisk, jästig, brödig, fin citruston. Torr, frisk, mycket fruktig med viss mineralton, bra fyllighet och fin citruston. Ren eftersmak med bra längd. En riktigt bra standardschampagne. Sorglös, lättdrucken och välgjord. Svårslaget pris på 209 kronor. ”

En kraftigare, fylligare och mer utvecklad champagne med tydliga fruktighet och chokladtoner är André Clouet Grande Réserve. Vinet är dominerat av pinot noir vilket ger det en struktur sok lämpar sig till smakrikare rätter av fisk och fågel, ja till och med till kalvfilén.

I den kraftigare skolan hittar vi ett mycket säkert kort; Bollinger Special Cuvée Brut. Beskrev den utförligare här med dessa ord: ”…har en utvecklad, fruktig doft med inslag av svamp och nötter. Smaken är fyllig, frisk och välstrukturerad med en lång eftersmak. En klassiker!” Med en stor andel fatlagrade reservviner har denna champagne en utvecklad, mogen stil och viss fatstruktur som gör att den håller från varmrätten över till ostbrickan. Lite dyrare än de andra men värd varenda krona.

Till tolvslaget är det bortkastat med champagne anser jag. Då har vi ätit, druckit och, i värsta fall, rökt cigarr, så att smaklökarna tagit time out. En välgjord, frisk crémant de bourgogne passar utmärkt då. Louis Bouillot Brut är en av de bästa för tillfället och fungerar genomgående som budgetalternativ till champagne. Elegantare och friskare än cava och bara någon tia dyrare. Finns även som magnum.

Alla viner utom Launois ska finnas tillgängliga på alla Systembolag.

Serveringsråd kan du läsa om här.