Lite malbec-tema har det varit för mig denna vecka. Av en tillfällighet fick jag i uppdrag att skriva en text om malbec och från annat håll fick jag två flaskor vin att prova.

Jag är verkligen inget fan av denna blå druva, den talar nämligen inte till mig så som den oftast uttrycker sig i Argentina. Mycket mörk frukt och kraft och ofta i avsaknad av elegans. Det krävs enligt min mening två saker för att det ska börja hända grejer med malbec. För det första krävs svalare klimat och/eller odling på hög höjd som lyfter syran som ofta är lite låg. Sen gör sig malbec bäst när den får sällskap av en eller fler andra druvor, några procent av exempelvis cabernet sauvignon gör att vinet öppnas upp.

Vinerna jag fick för att prova kommer från firman Piatelli Vineyards och kommer från regionen Salta. Här i den norra delen av Argentina hittar vi världens högst belägna vingårdar, ända upp till 3000 meters höjd, de provade vinerna kommer båda från vingårdar på cirka 2000 meter. Närheten till ekvatorn ger höga temperaturer men höjden ger svalka, stora temperaturskillnader mellan natt och dag samt intensivt solljus. Dessa förutsättningar ger viner med både rik, intensiv frukt samt fin syra.

2017 Piatelli Premium Malbec är ett för prisklassen förvånansvärt elegant och komplext vin. Jag hittar en tydligt rökig ton, mörk bitter choklad och en nästan jordig eller sotig ton parad med rik doft av mörka bär som skogshallon och björnbär. Maken medelfyllig och fruktig med massor av fräscha röda bär som dominerar över mörkare frukt och björnbär. Riktigt slank och läskande för en ren malbec.

2014 Piatelli Arlene är ett riktigt prestigevin med 18 månader på små franska och amerikanska fat och en blandning på 91% malbec, 7% cabernet sauvignon och 2% cabernet franc. Den kompakta, nästan svarta färgen, är lite illavarslande men doften undanröjer farhågorna. Stor, öppen aromatisk av viol, björnbär, plommon, svarta vinbär, eucalyptus, salmiak samt den lite sotigt rökiga tonen från det förra vinet. Smaken är fyllig, fokuserad och massor av mycket fina pudertanniner och härligt friska syror,  röda fräscha bär och lätt och anslag av viol och jord i den mycket långa eftersmaken. Älskar hur den rika, mogna och nästan syltiga fruktigheten övergår i en slank rödbärsfruktig syrasvans. Riktigt bra!

Provade vinerna i nya favoritglasen. En uppdaterad vinkarta över Argentina och övrigaSydamerika.

Nu har Mats-Eric ”Äkta Vara” Nilsson tagit sig an vinbranschen i den nya boken Château Vadå om det ”okända fusket” med vin. Ni vet det där hemliga som är så okänt att det tagits upp i två mycket uppmärksammade program i våra största tv-kanaler på bästa sändningstid.

Det tar inte särskilt många timmar att läsa igenom boken som är full av anekdoter, citat från personer i branschen, trötta och daterade exempel och många utdrag ur betydligt bättre böcker i ämnet. Större delen av boken går ut på att plocka upp extrema exempel och svepande smeta dem över en hel bransch. Sista delen i boken tar upp hur man kan lära sig att uppskatta ”naturviner”. Tendentiös journalistik i sin prydno.

Detta är en bok för dig som…

• …missat Uppdrag Gransknings och Kalla Faktas ”granskningar”
• …lever i föreställningen att reklam är konsumentinformation
• …inte vet hur marknadskrafterna fungerar
• …tror att du får en genuin hantverksprodukt i din bag-in-box
• …har ett intresse för konspirationsteorier
• …är rädd för E-nummer

Om du inte motsvarar kriterierna ovan så rekommenderas att…

• …du köper bättre viner, det vill säga inte billigt och massproducerat
• …du köper ”Understanding Wine Technology”  (rekommenderad läsning på sommelierutbildningen) och ”Authentic Wine” som flitigt citeras i boken

Du kan också läsa min bloggpost om tillsatser i vin  eller om du vill lära mer om vin i allmänhet köpa boken VIN som jag översatt. I den finns också ett nytt kapitel om svenskt vin som jag skrivit.

Det är ett fullständigt mysterium att jag inte bloggat om detta vin tidigare. Var helt övertygad om att det var gjort men kan inte hitta ett spår någonstans.

Strax efter resan till Australien i vårvintras upptäckte jag att det dykt upp ett vin från fantastiska Tasmanien på Systembolaget. Av en händelse var det från Stefano Lubiana som vi besökte och där jag hittade ett av mina absoluta favoritviner under de två veckorna. Därför särskilt kul att kunna tipsa om Stefano Lubiana ”Primavera” Chardonnay som är ett bra exempel både  på tasmansk väldoft och modern, slank australiensisk chardonnay. Här finns stor doft av vita plommor, vita persikor, päron och citronzest och en slank, frisk smak med fokuserad citrusfruktighet och en lite aprikosfetma som nästan helt döljer den lilla diskreta fattonen. Ett fynd för 149 kr, särskilt med tanke på att  vinet kostar 210 kr på plats.

Det finns även en trevlig riesling från Stefano Lubiana väl värd att prova.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas. Här finns en riktigt snygg och uppdaterad vinkarta över Australien.

Under en biltur lyssnade jag och Kära Hustrun på Meny i P1 när det talades om kimchi och andra syrade produkter. Rent otroligt hur nyttigt det verkade. Man skulle inte bara leva längre utan också bli snygg, smart och utveckla superkrafter. Jag fick där och då lova att varje dag servera surkål.

Efter några dagar med surkålscoleslaw fick jag uppgradera ett gammalt recept för Crock Pot men det funkar såklart att göra i en gryta med lock i ugnen på 150°.  Härligt mild med mycket äpplen. Isterbanden kan förstås bytas ut mot annan korv. Försök få tag på Icas ekologiska surkål i plastförpackning. Mild, fin och finstrimlad.

Till 4-5 personer (Crock Pot på 5,7 liter krävs): Häll en stor burk surkål i ett durkslag, skölj och låt rinna av. Skär en gul lök grovt och skala 4 potatisar och skär i tjocka skivor. Skala 2 vitlöksklyftor och skiva dem. Klyfta och kärna ur 2-3 små svenska äpplen. Skär 500 g rimmat fläsk i stora bitar, dela 4 isterband rakt av. Blanda allt tillsammans med 2,5 dl äppelmust, 2 msk äppelcidervinäger, 1,5 hönsbuljongtärning, 2,5 dl vatten, 15 kryddpepparkorn, 2 lagerblad, 0,5 tsk kummin och 10 torkade enbär (kan uteslutas) och rikligt med nymald svartpeppar. Ställ Crock Potten på högsta effekt och 4,5 timme. Servera med senap.

När man driver ett kafé, butik och B&B på Österlen under högsäsong så blir det inte mycket utsvävningar på det gastronomiska området. Jobbar man dessutom i runda slängar tolv timmar om dagen och tröttnat på resterna från den egna serveringen och bypubens pizzor så får man ta till drastiska åtgärder.

Räddningen denna sommar har varit en två-pakets-lösning. Jag springer desperathungrig iväg de tvåhundra metrarna till byns Ica och köper färsk fylld pasta och en färskost. Här kan man vara lite kreativ och blanda och ge mellan olika pastafyllningar och ostsmaker. Idag blev det tortellini med prosciutto och ricotta samt Cantadou 4 peppar. Spännande! Hem igen för den ultrasnabba och superenkla ”tillagningen”. Koka upp vattnet med salt, i med pastan. Efter 3-4 minuter slår du av vattnet men sparar en skvätt. Vräk ner hela innehållet från ostasken i den tomma pastagrytan och vispa ut till en sås med lite av pastavattnet. Ner med pastan i såsen och KLART!

Känner man sig lite extravagant och har 45 sekunder över så kan man slänga i lite frysta grönsaker i det kokande vattnet innan pastan går i. Oftast blir det gröna ärtor, idag blev det broccoli.

Inte ett recept, men väl en överlevnadsstrategi.

Det blev tyvärr inte jättemånga bloggposter från min intensiva resa i Australien i vintras. Tempot var helt enkelt för högt och när jag kom hem tog det vanliga livet vid. Jag skrev faktiskt inte något alls om Great Southern sydväst om Margaret River som vi besökte de allra sista dagarna. I Great Southern, som brukar kallas ”världens mest avlägsna vinregion” finns en fantastisk mångfald av viner och spännande producenter väl värda att upptäcka. Här fick vi ett mycket intressant besök hos Frankland Estate som tagit namn av regionen Franland River som ligger ungefär hälvvägs mella Margaret River och Albany.

Frankland Estate är kanske mest känt för sina mycket fina viner av riesling men under middagen berättade de att de precis fått veta att en chardonnay de offererat hade köpts in av Systembolaget. Nu har den kommit ut på hyllorna och jag har provat.

2017 Frankland Estate Chardonnay är ett mycket bra exempel på en ”modern aussie chardonnay”. Denna stil har jag tagit upp flera gånger på bloggen och har du inte provat dessa viner tidigare så är det slut på ursäkterna nu.

Vinet bjuder på massor av citrus, lime, citronzest i doften och ett intressant inslag av smultron. Smaken är torr och mycket frisk med en fokuserad smak av mogen citrus, päron och en distinkt karaktär av persika – nästan så man förnimmer det sammetslena perikoskalet i gommen. Faten är så diskreta att de knappt märks bakom den slanka frukten. Lång och elegant eftersmak. Ett klockrent fynf för futtiga 99 kronor. Detta är i princip det enda vita vin du behöver i sommar. Prova vinet till ”The Verve Pizza” som jag komponerade speciellt för denna typ av chardonnay. Jag gjorde en enklare variant av den där jag ersatte pizzadegen med tortillabröd och gräddade den några minuter på en pizzasten på grillen.

Jag drack vinet ur dessa läckra bourgogneglas.

Om du väntat länge på en uppdatering här på bloggen så är det inget mot vad jag väntat på att få testa detta recept!

Fantastiske Johan ”Matgeek” Hedberg postade detta recept på hallongrottor redan i augusti förra året. Hajpen blev så stor att det blev nationell skrädmjölsbrist som höll i sig i över ett halvår. Har försökt beställa och skannat mjölhyllorna i varenda livsmedelsbutik jag besökt. Häromveckan lyckades jag till slut hitta en påse. Idag skred (skräd?) jag till verket.

Lättbakat, galet goda och spröda. Dubblerade receptet för när det är så här gott är det ingen idé med halvmesyrer. Definitivt ”worth waiting for”.

Sätt ugnen på 200 grader. Blanda 400 g vetemjöl, 100 g skrädmjöl, 1 krm salt och 3 tsk bakpulver i en skål. Tillsätt 100 g rumstempererat ister,  200 g smör samt 200 g socker. Nyp ihop till en ”sandig” deg. Tillsätt 2 ägg och arbeta ihop till en slät deg. Rulla kulor på ungefär 35 g. Lägg kulorna på en plåt med bakplåtspapper och tryck ner tummen i varje kula så det bildas en ordentlig grop. Fyll ”grottan” med sylt. Grädda 15-20 minuter tills de blir lätt gyllenbruna. NJUT!

Det börjar dyka upp massor av svensk hantverkscider. Även på Systembolaget hittar man ett urval av spännande produkter. Jag hartidigare skrivit om Skepparp Flaskjästa Cider  som nu fått sällskap av flera andra cidersorter som fått sin andra jäsning på flaska (metodhe traditionelle). Att jag skriver om Skepparps igen beror på att producenterna är goda vänner, att den tillverkas nästgårds, finns att köpa runt om i Sverige samt att jag tycker den grymt bra. Många andra hantverksmässiga cidertillverkare drar gärna sin cider åt det riktigt torra hållet vilket kan bli lite väl syratufft ibland. Skepparp drar istället i rejält med klar, söt must som och har en sockerhalt på 35 g per liter. Det låter mycket men tillsammans med äpplenas höga syra plus den rika moussen blir det en riktigt bra balans. Dessutom blir äpplekaraktären mycket tydligare och rikare. En svensk hantverksprodukt på 6% som bara kostar 84 kronor!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Halvtorr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balanserad och ren eftersmak.

Passar lika bra som sällskapsdryck eller till charkuterier (gärna rökta), smakrika ostar eller den lite söta svenska husmanskosten. Jag drack den till Carl Butlers Indonesiska risrätt. Satt som en smäck till den djupa kryddigheten, hettan och den söta chutneyn. Generellt sett är cider, torr som söt, ofta en bra matchning till rätter med curry.

All-round-glasen från Spiegelau är perfekta att njuta cider ur.

Det här är ett vin jag tvekade att skriva om. 2015 Banda Azul Brut är nämligen en cava som är för billig. Alldeles för billig.

Jag stötte på vinet i ett av de många reklammejl om ”unika viner levererade i exklusiva trälådor” som ramlar in i min mejlbox. Det mesta slängs direkt men jag reagerade på varmärket. Banda Azul är ju en gammal klassisk riojaetikett och inte en cava. Jag mindes också ett intressant besök hos producenten Federico Paternina för länge sedan. Vinet kom dock inte från Rioja utan från Penedés och var årgångsbetecknat. Googlade lite utan att hitta några pålitliga omdömen eller mer detaljerad information. Trots det oroväckande låga priset på 69 kronor så beställde jag några flaskor.

Lätt skeptisk öppnade jag den första flaskan. Vinet var förvånansvärt ljust med en mycket fin, något utvecklad och lätt parfymerad doft av vita persikor, mjölkchoklad, brioche och marsipan. Smaken lätt, torr, frisk, nyanserat fruktig och elegant och inte alls så där rustik som billig cava kan vara. Riktigt, riktigt bra i en personlig stil och en karaktär som faktiskt fick mig att minnas de mousserande vinerna från Tasmanien. När jag berättade för Kära Hustrun som älskar cava vad vinet kostade utbrast hon spontant ”Va!? Varför dricker vi något annat? Köp hem massor!”. Öppnade en flaska redan dagen därpå eftersom jag tvivlade lite på min positiva upplevelse. Den var så bra som jag trodde.

Varför så billigt? En koll på nätet visar att normalpriset borde ligga runt hundralappen. Men Federico Paternina ingår i en mycket stor grupp av spanska vinerier och har tillsammans med den svenska importörsgruppen förmodligen bestämt sig för att prisa in sig på hyllorna från beställningssortimentet. Med ekonomiska muskler har man råd att ta förluster under en tid. Det är en osund prissättning men som konsument är det bara att tacka och ta emot. Jag kommer i alla fall att beställa lådvis av detta vin innan priset går upp eller kvaliteten går ner.

Bästa glaset som lyfter cavan till ytterligare höjder.

Till alla skeptiker: Jag har varken tagit emot vin eller annan ersättning från leverantören.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ogenerad reklam för vinväskor från Kära Hustruns butik.

Svårt att tänka sig ett hårdare test att utsätta en vinresväska för: sex flighter med omlastningar till och från Australien. Fem inrikesflyg i Australien. Nästan dagliga på- och avlastningar i bagagevagn under två veckor samt upp till 35° och gassande sol. Klarade sig väskan och framför allt; hur gick det med vinerna?

Väskan det handlar om är Wine Check 15 som har två insatser för respektive sex stycken flaskor av bordeauxtyp samt en insats för tre flaskor champagne/bourgogne. Denna variant klarar alltså av 15 flaskor och ska i normalfallet klockas in på under 23 kilo brutto, dvs vad de flesta flygbolag accepterar för incheckning. På en kortare resa där man kan ta det mesta övriga i handbagaget kan man alltså dra hem 15 flaskor utan extra kostnad (beroende på biljettyp och flygbolag). Väskan kan också packasihopfälld ned i resväskan utan insatserna. Hos de flesta större vinproducenter och vinhandlare kan man nämligen köpa eller få insatserna som är av branschstandard.

Väskan är lätt att lyfta och hantera tack vare två handtag på sidorna. Den är lite småbökig och ovan att dra runt i ”kopplet” särskilt om man har annat bagage. Kom på att man kan hänga den på teleskophandaget på min Samsonite-väska. Funkade perfekt för småspringande på flyplatserna.

Under veckorna i Australien samlade jag succesivt på mig favoritviner bland de närmare 600 vi provade. Många av dem var pinot noir och chardonnay och kom i bredare och tjockare flaskor än vad väskan egentligen är avsedd för. Det visade sig att det funkade utmärkt att pressa ned dem ändå om man snittade insatsen på längden med en vass kniv.

Unde resan kollade jag hur vinerna klarade de extrema temperaturerna som uppstår i en bagagevagn i plåt som körs runt i Australiens gassande sol. Efter en en hel dag blev flaskorna som mest lite ljumma tack vare den isolerande cellplasten.

Vad blev då resultatet av testet? Väskan klarade testet över all förväntan. Trots all hantering och slängande så var ytterväskan hur fräsch som helst (men lite resdammig). Lite obetydligt slitage på en av hörnen vid dragkedjan och strax intill de kraftiga hjulen. Mest orolig var jag för ansträngningen på öglorna och hakarna som bar hela vikten när hela lasten hängde på min resväska, men det syntes inte ens att jag använt den.

Kartongerna och cellplastinsatserna hade fått sig några rejäla törnar, men det var liksom väntat då det är deras syfte. Insatserna som jag snittat upp hade spruckit lite på några ställen men hållits ihop bra av kartongen. Att kartonger och insatser går sönder efter ett tag får man räkna med. Tanken är att de ska bytas ut efter hand och mina klarar nog en eller två kortare resor till (väskan hade redan varit en tur till Spanien för övrigt). Flaskorna var alla hela och fina, inte för att jag var orolig ett ögonblick att de skulle lida skada.

Fick faktiskt med mig 19 flaskor hem då jag dessutom tryckte ned fyra flaskor i min resväska inpackade i Wine Skin. De kom också hem i perfekt skick.

Slut på reklammeddelandet.