Vi är inte bortskämda med ungerska viner i Sverige. Tiden då röda Egri Bikaver var en folkhemsfavorit är långt borta, söt tokajer dricker vi kanske till desserten på bröllop och Systembolaget verkar favorisera de allra billigaste vita vinerna och bedrövligt bubbel. Ungern har så mycket mer att erbjuda och går man till beställningssortimentet så finns det en del att botanisera bland. Från GT Vinimport /Selezione Barbro Guaccero fick jag ett knippe trevliga prover.

Olaszrizling (eller welschriesling/italian riesling) är en udda, grön druva som förekommer i Centraleuropa samt har en särskild plats i mitt hjärta sedan många år. De ger inga stora viner men har ofta en fin ton av äpplen och gråpäron, frisk syra och en nästan tuggig, krispig munkänsla och bra fyllighet när de är som bäst. Det är viner man vill dricka i stora klunkar till smakrik mat. 2012 Pannonhalmi Olaszrizling är inget undantag. Smakrikt, torrt och riktigt trevligt med fina citrussyror, lime, gråpäron, bra koncentration och längd med en tydlig mineralitet. Me like!

Ungern och pinot noir är kanske inte något man brukar koppla ihop, men det finns många bra exempel på lyckade viner av druvan. Däremot ska man inte försöka göra billig pinot noir, det visar sig exempelvis i 2011 IKON Pinot Noir. Vinet är snyggt ljust hallonrött färg men doften är syltig, bränt kryddig med tydlig vaniljton och lite knäckiga toner. Smaken reflekterar doften med en bränd, knäckig, syltig karaktär och här finns också en stälkig ton, en liten bitterhet och tydlig eldighet i den ganska korta smaken. Okej till priset men endimensionellt och mer som en lätt grenache än en pinot noir.

Lite dyrare men ett betydligt bättre exempel är Pannonhalmi Pinot Noir med sin stora, ganska varma och rödbäriga doft med viss komplexitet av örter, kryddighet, ett uns kanel och ett drag av kaffe. Mjukt, friskt, bärigt och nyanserat med smak av jordgubb, hallon, röda äpplen och med tydlig kryddighet från fat och i den långa smaken där det mot slutet kommer ett bränt inslag och en liten udda ton av kaffelikör. Personlig och riktigt bra pinot noir.

Druvan cabernet franc anses av många ge viner av hög kvalitet i Ungern och 2009 IKON Cabernet Franc är ett riktigt bra vin till en spottstyver. Den ännu outvecklade doften som domineras av mörka, lite syltiga bär, kryddighet och sot. Fyllig mycket fruktig smak med silkiga, mogna tanniner, fokuserad mogen bärighet av svarta vinbär, skogshallon, plommon och en liten antydan till tjära och lakrits. Ännu ungt vin med potential. För tankarna både till Loire och högra stranden i Bordeaux där det hade kostat det dubbla.

Söker man vin med mycket karaktär och kvalitet för en liten peng så ska man söka sig till Spanien i allmänhet och Rioja i synnerhet. Detta tål att påpekas igen, särskilt när vi har med en så avskräckande butelj som 2001 Faustino I Gran  Reserva att göra.

Aldrig har väl talesätten ”döm inte hunden efter håren” eller ”döma boken efter omslaget” passat bättre än här. Tar man sig bara bakom den frostade, fejkdammiga buteljen, den pissgula etiketten i frakturstil med rembrandtporträtt och det pråliga guldnätet så döljer sig här ett riktigt fynd.

Många ovana vindrickare grinar kanske lika illa åt den inledande doften som åt förpackningen, den har nämligen en distinkt men flyktig ton av hästtäcke eller stallbacke som inte tilltalar alla. Ser man förbi denna så hittar vi en utvecklad, mogen och komplex doft av läder, vanilj, kryddor, choklad, torkad frukt, friska röda bär och syltiga jordgubbar och körsbär. Det tolv år gamla vinet överraskar med en rik, fyllig smak som är fantastiskt vital med koncentrerad frukt, fina läskande syror, snyggt integrerad ekstruktur. Imponerande balansakt mellan mognad och fräschör och en mycket lång, bred och nyanserad eftersmak. Obegripligt mycket vin för 156 kronor! Häll upp på karaff och göm flaskan.

Finns på nästan alla systembolag. Spring och köp! Om du inte litar på mitt omdöme så kanske ansedda vintidningen Decanter kan övertyga. De utsåg 2001 Faustino I Gran Reserva till ”Wine of the Year 2013”!

Sedan jag i januari besökte vingården Cono Sur i Chile har de varit lite av favoriter. Kombinationen av medveten och hållbar produktion, karaktärsfulla viner och snälla priser är ganska svårslaget.

2013 Cono Sur Single Vineyard Chardonnay reflekterar snyggt det svala klimatet i Casablanca Valley med frisk syra och en fokuserad frukt som kompletteras av en diskret fatstruktur. Just det här vinet är inte ekologiskt certifierat men däremot koldioxidkompenserat.

Ganska stor doft med gröna toner som lime, grönt äpple och gräs men också en liten smörighet samt ett uns rökig fatton. Vinet är torrt men med en rik, konncentrerad och fokuserad fruktighet av lime, passionsfrukt, mogen citrus och en mycket frisk citrussyra och en lätt åtstramande fatstruktur och en liten mineralitet. Mycket bra balans och riktigt lång smak.

Jag har varje år rekommenderat olika bubblande viner till nyår; champagne, cava, crémant med mera. I år kommer jag att inskränka mig till ett enda vin. Alternativen får ni söka på annat håll.

Jag har tidigare skrivit om begåvade Clotilde Davenne och hennes viner. Hennes chablis och vita bourgogne har blivit mångas favoriter i sin rena, fruktiga, balanserade och ändå strama stil. Vinernas karaktär är en kombination av det svalare klimatet, kalkrik jord, noggrant druvurval och kanske framför allt Clotildes minimalistiska vinmakarstil.

Hennes Brut Extra Crémant de Bourgogne är inget undantag. Som sig bör är en crémant de bourgogne tillverkad enligt den traditionella metoden, som i champagne, och av chardonnay och pinot noir. Det lite ovanliga är att detta är en zero dosage, det vill säga att man inte har sötat upp den efter jäsning vilket är det vanligaste sättet. Champagner och crémant brukar bli mycket torra och strama utan dosage men så icke här. Clotildes crémant är förvisso snustorr och har en stram mineralkaraktär men det balanseras av en riktigt fint fokuserad frukt som domineras av gula frukter, äpple och mogen citrus. Här finns också en liten fetma och en aning brödighet i den långa eftersmaken.

Definitivt ett fynd och ett bra mycket bättre vin än de flesta billigare chamapagnerna. Ett bättre vin och en sparad hundralapp. Ingen tvekan om saken.

Kolla in mina tips om hur du serverar champagne och mousserande vin.

Häromdagen föreläste jag om Sydamerika på sommelierutbildningen och ett av vinerna som verkligen blev en favorit var 2011 Quintay Syrah. Särskilt glada blev eleverna när de humana priset 109 kronor avslöjades. Jag blev inte särskilt förvånad då jag haft med den flera gånger på provningar sedan jag besökte bodegan i januari och den har varit lika uppskattad varje gång.

Döm om min förvåning när vinet nu sänkts med hela 30 kronor till löjliga 79 kronor! Anledningen är för mig okänd men den reas i alla fall inte ut och finns i nästan alla butiker. Det är bara att tacka och ta emot ett sådant veritabelt superfynd! Passa på att bunkra upp och lagra då vinet viner på några år i flaska. Edit: Notera att det kan finnas fällning i vinet. Dekantera eller var försiktig när du häller upp sista glaset.

2011 Quintay Syrah / Casablanca. Djupt blåröd med purpurkant. Stor, uttrycksfull doft av mogna mörka bär, rökighet, lavendel, mörka körsbär, bitter choklad, läder och en viss flyktighet. Fyllig med nästa fet och sötaktig frukt initialt som sedan stramas upp ordentligt av fina syror och tuggiga tanniner, mörka bär, mörk kakao. (Provningsanteckning från januari 2013)

Jag fick häromdagen ett gäng gäng flaskor med vin av varierande ursprung från Vinalliansen som de erbjuder via systembolagets beställningssortiment.

Först ut en bordeaux med lite ålder från den mindre kända appellationen Côtes de Francs på den merlotdominerade högra stranden. Här finns dock kvalitetsambitioner då ägarna har varit delägare i betydligt mer omsusade egendomar som Château Angélus och Cheval Blanc. 2006 Château de Francs levererar bra med den bordeauxkaraktär man hittar på högra stranden, lite mognad och ett vin som kan utvecklas ytterligare några år. Inte illa för 159 kronor.

Djupt röd färg med mognadstoner mot kanten.  Ganska stor och dov mörkfruktig (svarta vinbär och björnbär) doft med blod, kött, sot, jord, ceder, mossa och lite mognadstoder av läder, stall, tobak och svamp. Fyllig och smakrik med frisk syra, strama taninner balanserade av fin fruktighet, svarta vinbär, sot, tobak, kaffe, sötlakrits och snyggt integrerad ek. Bra längd, välstrukturerad och med bra ursprungskaraktär.

För lite drygt två år sedan skrev jag om ett riktigt fyndvin från toppproducenten Guigal i Rhône. Sedan dess har två årgångsbyten skett och priset höjts från 99 till 109 kr.

Jag fick i dagarna ett varuprov på årgång 2012 som visar samma aromatiska, rika och fylliga karaktär men kanske med ännu mer friskhet och stringens. Att man dessutom nu pressat priset till 89 kronor för att från beställningssortimentet utmana konkurrenterna i ordinarie sortiment är bara att tacka för. Det är sällan man får så mycket karaktär för en så lite peng. Gillar du den sydfranska stilen så är det inget att tveka på; beställ en låda och ha på lut hemma.

Mitt facebookflöde fylls av bilder och kommentarer där vänner och kollegor på semester njuter av den ena vinet mer storartat än de andra. Själv är jag vinledig. Det innebär inte att jag inte dricker vin. Tvärtom. Jag bälgar i mig vin och njuter utan eftertanke.

När man dagligen arbetar med vin, skriver om dem, läser, analyserar och lär ut så är det underbart att bara släppa allt några veckor om året. När jag nyligen spenderade tre veckor i södra Frankrike drack jag bara enkla men goda viner från de lokala kooperativen och odlarna. Mest rosé, lite vitt och knappt något rött. Svalt, till mat och rakt ner i halsen från hyrhusets enkla glas. Det var ljuvligt. Det måste vara som för en litteraturkritiker att slänga sig i hängmattan och åter  plöja samtliga tummade pockets av Agatha Christies deckare. 

Hemkommen har jag fortsatt denna opretentiösa vinkonsumtion och vinledighet. Dock fick jag på posten en butelj av en enkel röd bourgogne jag provade för ganska precis ett år sedan. Det var importören som tyckte att jag skulle smaka den senaste årgången. Det passade mig precis för 2011 Mâcon Rouge Rochebin är just så där sommarlätt, bärfriskt, rödlätt och enkelt som ett sommarvin ska vara. Det finns bara där i sin raka, rena ärlighet och leker obemärkt bredvid den okomplicerade sommarmaten och smyger in som mjukt smörjmedel i konversationen på altanen med grannarna. Inte stort, inte komplext men bekymmerslöst och njutbart som de där ljumma sensommarkvällarna. 

Jag tror jag fortsätter min vinsemster.

Precis innan jag åkte på semester damp det ner en provflaska av Graham Beck Brut Rosé på posten. Hann inte prova den då och sedan har den legat välkyld och uppfordrande i kylskåpet och väntat på rätt tillfälle som infann sig idag.

Jag är generellt sett imponerad av den höga och jämna kvaliteten på sydafrikanskt mousserande vin (eller cap classique). För en hundralapp har du mycket att välja på och det är svårt att bli besviken oavsett vad man väljer. Den vita, bubblande Graham Beck provade jag i höstas och den levererade väl. Eftersom vi pratar semestertider, vackert väder, sommar, rosé och bekymmerslösa bubblor så kommer jagdenna gång inte att tråka ut mina läsare med någon utförlig smakbeskrivning som ändå ingen läser. Jag konstaterar bara att vinet följer mallen och levererar ett riktigt njutbart bubbel som förgyller vilken sommarkväll som helst.

Vinet ligger på beställningssortimentet vilket kräver några dagars framförhållning. Men det kan det vara värt.

Vi har ägnat en hel dag på skolans Diplomkurs åt en djupdykning i mat och dryckkombinationer. Temat var ”sommarmaten” och vad vore sommaren utan en enkel, improviserad grillkväll med grannarna?

Den fina rostbiffen grillades utan smaksättning och serverades med bearnaisesås, Sweet Baby Ray’s barbequesås samt en krämig potatissallad med syra från äpple, cornichoner och syltlök. Bland vinerna hade valt ut några röda folkhemsfavoriter; bäriga, kryddiga och mjuka 2009 Beronia Viticultura Ecológica från Rioja, eldiga och syltiga 2010 Ravenswood Vintners Blend Zinfandel, fruktiga, fylliga och balanserade 2010 Monile Valpolicella Ripasso (inte den vanliga ”fattigmansamaronen” kanske) samt för balansens skull den fylliga, sträva och strama 2008 Château Bouscassé från Madiran.

Samtliga viner fungerade bra ihop med den rena köttsmaken och grillytan. Med potatissalladen gick det nästan lika bra tack vare den tydligt syrliga smaksättningen.  Bearnaisen ställde till det lite grand för riojan som inte klarade av smakrikedomen men såsen gjorde det tuffa madiranvinet mjukare och fruktigare. Ravenswood hade det lite kämpigt rakt över då frukten var lite klen. Det verkliga dråpslaget kom med barbequesåsen. Samtliga viner blev totalt tillplattade, tappade smak och fick en tydligt metallisk ton. Effekten var nästan komisk och såsen utsågs enhälligt till ”rödtjutsdödaren”.

Till en fin, grillad köttbit kan du med andra ord ta vilket favoritvin som helst men gillar du att slaska på med, söt, het och rökig sås så bör du hålla dig till en mörk, fruktig öl eller kanske ännu hellre en coca-cola.