Två nya sorters sake avprovade. Har du aldrig testat sake förut är dessa två utmärkta att starta med. I sakens värld av små och fina nyanser är dessa två ändå ganska olika och lätta för den ovane att hitta skillnader i. Favoriten blev för mig den fatlagrade som bjuder lite bett och motstånd.

Kikusakari Taru är en sake som lagrats på fat av cederträ vilket inte är helt vanligt. Genom denna behandling har den fått en tydligt aromatisk cederton som ligger över de mer förväntade aromerna av gröna och gula äpplen, vita persikor, omogen banan och honungsmelon. Smaken är ganska fyllig, något ”umamioljig” och med en viss sötma. Fatlagringen avslöjar sig i en strövhet i gommen och en tydlig vitpepprighet och gifter sig väl med den fina, gula frukten och den kvardröjande tonen av anis. Lång, ren, fin och balanserad eftermak.

Gassan No Yukibetyder, om jag förstått rätt, ”snö från berget Gassan” och kommer i en ljusblå, frostad butelj som verkligen för tankarna till mineralvatten och snö. Förväntar man sig något friskt och torrt blir man dock besviken. Efter den stora, fruktiga doften med toner av aromatisk citrus och melon så bjuds man en smak som är att beteckna som halvtorr och lite fruktigt fet. Eldigheten slår igenom lite grand och bär fram den ganska rika smaken med toner av mandelmassa, omogen mango, risvatten och som avslutas med en tydlig ton av anis.

• Vad är sake?
• Provning av specialsake
• Provning av olika grader av polering (seimaibuai)
• En film gjord för Sydsvenskan om sake

Detta är så pinsamt och fantasilöst! Skrev nedanstående inlägg och var så nöjd över att ha hittat detta trevliga italienska vin. När jag var klar började jag fundera om jag kanske inte provat det tidigare. Jodå. Jag hade till och med bloggat om det. För två år sedan. Samma årgång. Samma fåniga rubrik. Samma oinspirerade upplägg. Jag tror jag har bloggat för länge och för mycket.

De få som inte hoppar över mina bloggposter om vin (jo jag vet från statistiken att de flesta av er mest kollar recepten) har kanske noterat att italienska viner inte står högst på agendan. Visst ser jag och förstår storheten i barolo, barbaresco, chianti classico, vino nobile de montepulciano och så vidare. Men de talar sällan till mig på det känslomässiga planet: Med andra ord så är det inte så ofta jag ”går igång” på italienare. Därför är det kul när man hittar ett vin som bara hoppar rakt fram och blir en kompis direkt.

2007 Barbera d’Asti Superiore d’Annona  kommer från Piemonte i nordvästra Italien och är som namnet anger gjort av druvan barbera närmare bestämt från Asti. Viner av denna druva brukar bli lite lättare, mjukare och enklare än de mer kända vinerna av nebbiolo. I detta vin kombineras dock livfull fruktighet med bra fyllighet och en härlig struktur. Vinet har redan lite ålder men kan säkert utvecklas på ett trevligt sätt ett par år till. Man blir sugen på en riktigt mustig ragú bolognese och vill dricka ett och kanske två glas till. Bättre betyg kan väl ett vin inte få?

Ganska djup röd färg. Stor, något utvecklad och generös doft av mörka körsbär, tryffel, tjära, kryddighet, tobak, liten ton av vanilj och russin. Medelfyllig, massor av tuggig och nästan köttig, mörkbärig frukt, aptitretande syra, fint strukturerade fat- och frukttanniner, läder, tobak, sötlakrits och lite gröna örtiga inslag i den långa, balanserade eftersmaken. Mumsigt!

*Jag jag vet att rubriken är mer än lovligt fånig, men vad gör man inte för att få en anledning att länka till Beach Boys.

Min efterlysning på tips hur jag skulle använda mina nya kryddor ledde mot persisk matlagning där de torkade citronerna (som visade sig vara saltad lime med namnet limu omani) verkar vara en stapelvara. Min gamla favorit split peas (gröna, kluvna ärtor) återfanns också i flera av recepten jag gick igenom. Eftersom jag var sugen på kyckling så improviserad jag en rätt runt flera av recepten jag stötte på. Hur persiskt det blev vågar jag inte säga, men det blev matigt och härligt kryddigt. Mycket gott att servera med en kula labneh.

Börja med att lägga 3 dl kluvna ärtor i en gryta med lite salt och häll på vatten så det står en centimeter över. Koka upp, lägg på locket och ställ åt sida. Halvera 500 g kycklinglårfiléer och bryn dem i en tjockbottnad gryta i rejält med olivolja. Ta upp kycklingen och lägg åt sidan. Slå på lite mer olja och lägg ner 2 gula lökar och 2 morötter som du hackat ganska grovt. Fräs på medelhög värme tills löken mjuknat. Slå i 0,5 dl tomatpuré, 1 msk milt parikapulver, knappt 1 tsk harissa, 1 tsk kryddpeppar, 2 lagerblad, 6-8 kardemummakapslar och låt fräsa en stund. Slå på 4 dl vatten, 2 msk sherryvinäger (eller fin vitvinsvinäger), 1 hönsbuljongtärning/pod och lägg i 3 st limu omani (salt torkad lime) som du sticker hål i med en kniv. Slå vattnet av ärtorna, blanda ner dem i grytan och låt allt sjuda tills ärtorna börjar bli klara, cirka 40 minuter. Lägg ner kycklingen och låt puttra ytterligare 10 minuter. Plocka upp lime och lagerblad och servera grytan med en sallad.

Dags att utforska om man verkligen kan ha labneh till vad som helst. Jag har nämligen en teori att labneh är mejeriprodukternas motsvarighet till bacon. Bacon gör allt godare och kan Gitto göra baconkola så kan väl jag göra gettryfflar. Eller?

Jodå. Det gick. Speciell och pikant smak med den djupa kakaotonen mot syran, sötman, sältan, citrusaromen och den illa getkaraktären. Jag är ingen vän av kakao och rött vin men här fungerade det utmärkt. Det fylliga, chilenska syrahvinet blev mjukare och fruktigare till tryffeln och lockade fram tydliga lakritstoner ur chokladen.

Till varje väl avrunnen och avtorkad labnehboll (cirka 30 g) tar du 1,5 msk mörk kakao av hög kvalitet (typ Valrhona eller liknande) och 1 msk strösocker och mosar samman väl. Det blir en ganska torr pasta och när allt är riktigt ihoprört droppar du i lite vispgrädde så smeten blir lite mer medgörlig. För varje ostboll finriver du ner skalet av 1/4 citron och blandar. Ställ svalt så smeten stelnar något. Forma smeten till små ägg med två kaffeskedar och vänd i kakaopulver (jag använde mix till drickchoklad) och ställ svalt igen innan severing

Efter förra helgens rensning av mitt kryddskåp så kände jag mig mogen att fylla på med lite nytt. Eftersom jag behövde fylla på mitt förråd av labneh så blev det en djupdykning bland kryddorna på Lucu Food. Nu kan jag behöva lite förslag på hur jag ska använda dem.

Sju stora påsar inhandlades för knappt 80 kronor. Jag fick med mig ingefära och muskot som saknades efter inventeringen samt lagerblad (som tydligen också kallas ghar på något språk) som går åt i stora mängder här hemma. Köpte fin salvia som jag aldrig använder, men den var så himla snygg. Enligt förpackningen så kan den parfymerat väldoftande kryddan användas mot magont samt ”i en del sallader”. Tips på trevligt användningsområde? Kanelen ”i pinnform” har ytterbarken kvar, doftar lite svagare men mer aromatiskt än den vanliga sorten. Ska tydligen användas till något slags te. Kan den användas till något annat tro? Allra mest intressant är de torkade citronerna! De doftar ungefär som pomerans och är stora som pingisbollar. Köpte två påsar som var märkta på samma sätt men i den ena var de ljust terrakottafärgade medan de andra var brunsvarta. Vad är skillnaden? Har en känsla av att de kan vara kanon att slänga ned i kryddiga grytor.

Tar tacksamt emot kryddråd.

Veckan på Gustibus har varit präglad av Nya Zeeland med tisdagens chardonnayprovning och idag en diplomkurs om landet.

Mycket fokus på pinot noir och olika kloner har det varit. Variationen på vinerna är mycket stor stilmässigt men genomgående mycket bra kvalitet. Bland vinerna fanns 2009 Shubert Block B Pinot Noir från Wairarapa (klonen är pommard nr 5 dijon om den vinnördige undrar. Edit: Kai Schubert själv korrigerade mig angående klonen). Årgång 2008 av detta vin utsågs till världens bästa pinot noir förra året och på producentens hemsida kan man läsa om massor av andra utmärkelser. Vinet som provades idag kanske jag inte skulle sätta blande de allra bästa vinerna av pinot noir jag provat, men det definitivt mycket karaktärsfullt, välgjort och väl värt pengarna om man jämför med vad man får om man letar bland bourgogner..

Mycket ljust röd färgsättning med en lite orange ton. Ganska stor, generös och lätt aromatisk doft präglad av krondill/dillfrön, röda söta bär som hallon, jordgubb men även torkade tranbär och örtiga inslag minnande om färskt hö. Knappt medelfyllig men med bra munkänsla, mycket elegant och rödfruktig med avrundade, läskande syror, mjuka, silkiga tanniner och diskret kryddig fatton. Mycket lång, nyanserad eftersmak. Klassisk burgundisk stil fast lite fruktigare än sina franska förebilder.

Jag har fått en ny favorit och kärlek i köket: Labneh!

Labneh är en färskost som görs av väl avrunnen getyoghurt och som formas till golfbollsstora bollar och förvaras i olja som ibland smaksätts. Man pratar om libanesisk labneh men typen av ost är vanlig i stora delar av östra Medelhavet och Mellanöstern men under många olika namn. Den labneh jag köpte är tillverkad i Bulgarien.

Påminner lite om fetaost men är mjukare och krämigare i konsistensen och med en distinkt yoghurtsyra, fin sälta, intensiv smak och med getkaraktären lurandes diskret i bakgrunden. Mycket god att hacka ner i sallader eller att äta som färskost rakt upp och ned till bröd med lite olivolja. Jag hade den som tillbehör till bland annat torkad skinka, chorizo och inlagda kronärtskockor på en tapastallrik där den verkligen lyfte smakerna. Rörde ut några bollar i färsen till mina goda fyllda paprikor vilket gav fyllighet och syra. Användningsområdena är många och jag kommer ständigt att ha en burk hemma. Har till och med börjat fundera på någon typ av dessert.

Igår fick eleverna på Gustibus uppleva en helt speciell vinprovning. Enligt uppgift skulle Paul Brajkovich från Kumeu River presentera flera årgångar av firmans omtalade viner av chardonnay och prata om flaskmognad. Istället blev det en match i tre ronder mellan nya zeeländsk chardonnay och vit bourgogne.

Kumeu River startade för 45 år sedan i Auckland och ägs och drivs av familjen Brajkovich. I det svala, maritima klimatet fokuserar man på chardonnay. Man får så hög, frisk syra i sin chardonnay att alla genomgår fullständig malolaktisk jäsning. Vinerna har genom sin balans, elegans och komplexitet fått exempelvis Stephen Brook att jämföra dem med de bästa vita bourgognerna. Man har också varit lite av pionjärer när det gäller skruvkork och buteljerar samtliga sina viner med denna förslutning sedan 2001.

”Matchen” gick mellan sex stycken av Kumeus viner i tre olika kvaliteter och nio stycken bourgogner i motsvarande eller högre prisklasser. Samtliga viner från Jacobsson & Söderström. Det var mycket intressant att prova dessa viner sida vid sida och det stod ganska omgående klart att Kumeu inte behövde skämmas för sig. Faktiskt var det så att bourgognerna i flera fall hade svårt att möta komplexiteten, längden och balansen i vinerna från Nya Zeeland. Kvällens absolut bästa vin var 2005 Kumeu River Estate Chardonnay som osökt förde tankarna till en Corton-Charlemagne fast till långt under halva priset. Helt klart imponerande och en poängseger för Kumeu River.

Nedan samtliga, kortfattade provningsanteckningar. Vinerna kan beställas som privatimport via Jacobson & Söderströms hemsida.

Flight 1

2008 Kumeu Village Chardonnay / Kumeu River Winery (166 kr)  Ljus till medel gul färg. Stor doft av gula mogna frukter, lite ananas, någon eldighet och något rökigt/rostat inslag. Fyllig, torrt, mycket fruktig med fin mogen syra, mineralitet och liten eldighet. ”Like a fat Chablis”

2009 Mâcon Blanc / Domaine Touzot (144 kr) Medelgul färg. Stor, fruktig doft medlite aromatiskt inslag av citrusfukter och apelsinblomma. Medelfyllig, torrt, slank gul frukt, avrundade syror, något kort .

2008 Montagny 1er Cru Classique / Château de la Saule (225 kr) Ganska liten doft av gul frukt, gula äpplen och citrus. Lätt till medelfyllig, torrt, mycket frisk smak, liten eldighet, stram och mineralstinn och ett lite stumt och kort avslut.

2009 Chablis / Domaine Garnier & Fils (174 kr) Liten till medel doft av gula och gröna äpplen, citrus och någon mineralitet. Lätt, torrt, mycket frisk med något återhållen fruktighet liten stramhet.

Flight 2

2008 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Medeldjup gul färg. Mycket stor utrycksfull doft med tydliga rostade toner, kaffe, mogen gul frukt och lite vanilj. Medelfyllig, torrt, mycket frisk, ganska intensiv smak med fin, diskret fatstruktur och fokuserad gul frukt och liten mineralitet i eftersmaken.

2010 Pouilly Fuisse / Domaine du Roure de Paulin (229 kr) Ganska ljust gul färg. Medelstor doft av gula äpplen, ostronskal och liten mineralrökighet. Medelfyllig, torrt, liten fet fruktighet, frisk men något spretig syra, någon beska i smaken som är ganska kort.

2008 Chablis 1er Cru M de Milieu / Domaine Garnier & Fils (251 kr) Medeldjup gul färg. Medelstor doft av mogna gula frukter, gråpäron, lite stjälkigt gröna inslag och en liten rostad fatton. Medelfyllig, torrt, koncentrerad, mogen citrusfruktighet, fin frisk syra lång smak och antydan till fatstrukteur och bra mineralitet i avslutet.

2007 Rully Blanc / Domaine Briday (241 kr) Ganska ljust gul färg. Gula äpplen i den ganska blyga doften som har en liten eldighet och någon fatkrydda. Ganska fyllig, torrt, mycket fruktig med friska syror som stoder upp en lite fet men fokuserad ful fruktighet. Lång eftersmak, tydliga fat och snygg balans.

2005 Kumeu River Estate Chardonnay / Kumeu River Winery (259 kr) Djupt gul färg med gröna stick. Stor, mycket fruktig, komplex lite aromatisk doft av passionsfrukt, ananas och rostade kaffetoner, apelsinblomma och diskreta vaniljinslag. Fyllig, torrt, fokuserad rik mogen gul frukt, mycket fina läskande och friska syror och snyggt ihopsnickrad ekstruktur. Mycket lång och nyanserad eftersmak med fin balans. Corton-Charlemagne i stilen

Flight 3

2008 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (295 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor komplex doft av mogna tropiska frukter och mörk, bitter choklad och röda bär. Medelfyllig, torrt, fruktig koncentrerad, mycket frisk smak med fin fatstruktur, lätta rostade toner nötighet och choklad. Lång, elegant eftersmak med liten mineralitet.

2008 Santenay Blanc / Domaine Bachelet (309 kr) korkad.

2006 Meursault 1er Cru Santenots / Domaine Bitouzet-Prieur (535 kr) Ljust gul färg. Nyanserad citruspräglad (citruskarameller eller limoncello) doft med rökig mineralton. Medelfyllig, torrt, frisk, fet gul fruktighet, någon eldighet, diskreta fat, något kort eftersmak med åtstramande mineralitet

2004 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (305 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Medelstor, något utvecklad doft av gul tropisk frukt, ananas, mogen honungsmelon, liten rostad ton. Medelfyllig, torrt, mycket frisk och mineralstrm smak med ganska tydliga fat och slank fokuserad frukt. Lång, nyanserad eftermak med salmiak och anis

2000 Kumeu Maté’s Chardonnay / Kumeu River Winery (315 kr) Medel guldgul färg med grönt stick. Stor doft med lite osttoner, gula mogna äpplen, honung och lite mynta. Medelfyllig, torrt, avrundad len syra, fint fokuserad gul fruktighet, anis, honung, viol och ganska lång, nyanserad eftersmak.

2001 Puligny Montrachet / Louis Carillon cirka (700 kr) Djupt gyllengul färg. Stor, utvecklad, smörig rostad och lite rökig ton med mycket gul mogen frukt. Fyllig, torrt, mycket fruktig och frisk med fetma, mogen ananas, snygg fatstruktur, tobak,. Mycket lång och intensiv eftersmak med citrus, anis, honungsmelon.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Nu är det snart sex veckor sedan ekologiska Green Matmarknad öppnade vid foten av Turning Torso och jag har varit en trogen besökare sedan dess. Ännu har man inte riktigt hittat formen och jag kan ibland bli lite irriterad på det magra sortimentet som dock breddas hela tiden. I den ännu namn- och hemsidelösa restaurangen hade jag tills igår bara druckit öl vid bardisken även om jag provat deras galet goda paté som säljs i delikatessdisken.

Men igår kväll var det dags att prova vad köket kunde erbjuda. Torso Twisteds gamla lokaler har blivit ordentligt nedtonade med udda köksmöbler, bumlinglampor och långbord av byggställningar. Trevligt och rustikt men väldigt ödsligt en måndagkväll. Efter tjugo minuter var jag och mitt sällskap helt ensamma i restaurangen. Det gjorde i och för sig ingenting för maten tog allt fokus. Vi tog in tre smårätter och tre mellanrätter. Smårätterna var stora som ordinära förrätter och var helt ljuvliga till det hembakade brödet med torkad frukt. En kycklingpaté stort som ett hönsägg bara smälte på tungan medan en bacalo av skreitorsk med grillad paprika och svarta oliver var som ett kraftigt salta moln i munnen. Bäst var den ljumma, torkade griskinden som var som ett mellanting mellan porchetta arrosto, sidfläsk och kryddskinka. Vi åt glupskt med händerna och nästan slickade tallriken. Huvudrätterna pocherad knäredskyckling, rostad kalvlägg och skreitorsk med puylinser var mycket vällagade men hamnade lite i skuggan av de inledande rätterna. Kycklingen smakade hemlagat, lägget föll isär ner i den mustiga såsen och torsken var perfekt tillagad och skivade sig vackert. Hade det inte varit för att saltningen var lite för generös på några håll så hade det varit en nästintill perfekt måltid.

Det är synd och skam att inte fler redan hittat hit. För två flaskor av det egna ekologiska ölet, sex olika rätter, fyra stora glas av helt passabelt vin, tre espresso och en lite skvätt konjak betalade vi tusenlappen precis för två personer. Mycket prisvärt!

Bierzo i nordvästra Spanien är ett område som på senare år fått en uppsving och de röda vinerna av druvan mencia har nått snudd på kultstatus. De vita är däremot mindre kända.

Kan inte påminna mig att jag provat vare sig något vitt från Bierzo eller ens den vita druvan godello. Därför var det mycket intressant att idag få testa 2007 Godello FB från Dominio de Tares. Enligt Lars Torstenson som presenterade vinet under en provning för eleverna på sommelierutbildningen så är godello en druva som är ganska anonym men som trivs ihop med ek som då bidrar med komplexitet. Här har vinet jästs och lagrats på nya franska ekfat och lagrats på jästfällningen.

Djupt gyllengul färg. Mycket stor doft med påtaglig rostad fatkaraktär som tydligt drar mot nymalt kaffe och anis men också massor med solmogen gul frukt. Smaken är medelfyllig med tydlig fatstruktur, slank frukt med karaktär av mogen citrus, gula äpplen, lakrits/anis och mycket friska men polerade syror. Lång, elegant och välbalanserad eftersmak med komplexitet och förvånansvärt välintegrerade fat trots dess tydliga närvaro. SOm ett mellanting mellan en fokuserad chablis och en fatstinn pessac-léognan (vit bordeaux).

Mycket bra vin producerat i endast 5000 buteljer och kostar bara 149 kronor. Väl värt att prova för den som gillar både ek och syra.