Bruna bönor med stekt rimmat fläsk är en riktig favorit. Äter det ofta och gärna. Men jag måste skamset erkänna att jag aldrig lagat bruna bönor själv (rodnar faktiskt lite). Äter jag det hemma så har det blivit den färdiglagade varianten i plasttub. Inget ont om dem även om de blir lite väl mosiga och drar åt det sötare hållet.

Eftersom ärtsoppan blev så fantastiskt lyckad i Crock-Poten så tänkte jag att det måste väl funka lika bra med bruna bönor. Det gjorde det. Otroligt goda bönor som inte behövde blötläggas, fin konsistens och dessutom så får man ju bestämma sötma/syra själv. Jag har den stora varianten av slökokare så har man en mindre så är det bara att halvera receptet.

Häll 2 paket torra, svenska bruna bönor (landsbygdsstöd till Öland), slå på 2,5 liter vatten och 2 tsk salt i slökokaren. Sätt på låg temperatur och tiden på 10 timmar. Gå och lägg dig. Nästa dag smaksätter du bönorna. Börja med 1 dl sirap och knappt 0,5 dl 12%-ättika. Öka på efter smak tills du hittar din perfekta smakbalans. Justera också sältan. Är det för löst så reder du av med några teskedar potatismjöl utrört i vatten.

Jag har tjatat om sherry hur länge som helst och det har känts som det bubblat ett bra tag nu. Det senaste halvåret har det dock känts som det lossnat på riktigt. Nya lanseringar har kommit på ett pärlband och många i vinbranschen har besökt Jerez, en region som tidigare stått långt ner på önskelistan. Det tidigare så skrala utbudet av sherry på Systembolaget är nu…något lite mindre skralt.

Senaste tillskottet är Monteagudo Palo Cortado. En sherry som tilltalar både konnässören (det vill säga mig) som sherrynovisen med sin bärnstensfärg, stora komplexa och nyanserade doft av russin, nötter, apelsin och den medelfylliga, eleganta, torra, sammetslena, friska, eldiga, långa och eleganta smaken. Njut som den är eller testa med en bit hårdlagrad ost eller till soppan du gjort på karljohansvampen.

Lär mer om sherry här.

Redan för ett par år sedan tipsade jag om löjligt billiga Dão Casal Mor. Årgången 2009 var då ett vin med mognad och i lite rustik men charmig stil.

I veckan har jag två gånger provat vinet med våra sommelierklasser som verkligen tagit vinet till sina hjärtan. Årgång 2012 har en rent utav förförisk doft av röda bär, solmogna smultron och en intressant komplexitet med toner av stallbacke, precis som en riktigt bra beaujolais cru. Likheterna slutar inte där. Den mjuka. lätta och saftiga frukten kompletteras med en lite tuggig och frisk struktur inte helt olik en Morgon. Ärlig, charmig, läskande och med en komplexitet som gör det till ett fantastiskt bra vardags- eller buffévin.

Eleverna häpnade över prislappen på obegripligt låga 56 kronor! Jag sökte upp vinet på Sytembolaget hemsida och noterade då att vinet flyttat över till beställningssortimentet och nu har prislappen 49 kronor! Helt galet. Förmodligen är priset satt för att vinet ska kvala in tillbaka i fasta sortimentet och det finns också på en hel del butiker.

Det är nästan gratis och jag uppmanar er att springa och köpa minst en låda. Finns det inte i butiken så beställ hem det. Själv sitter jag nu och njuter av den läckra doften.

En gång om året bedömer vi på Gustibus Wine & Spirit Academy viner på uppdrag av Svenska Vinodlarföreningen. Förra lördagen provades vinerna och idag presenterade jag resultatet på föreningens årsmöte och delade ut diplom.

Vinerna anmäls, skickas in och provas blint av en jury bestående av fem erfarna personer från olika delar av vinbranschen. Vinerna bedöms enligt en 20-poängsskala där 8 poäng är Godkänt, 11 poäng ger Brons, 13 poäng Silver och Guld när man uppnår 15 poäng.

Då 2013 var ett nästintill perfekt år så var förväntningarna stora och hela 54 olika viner hade skickats in till bedömning vilket är ett rekord. Förra året, efter en skral skörd, störtdök resultatet till ett snitt på 6,76, det vill säga en bra bit under godkänt som är 8 poäng. Förhoppningen att få ett högt genomsnitt och chansen att kanske få dela ut många diplom och kanske till och med ett guld kom dock snabbt på skam.

Snittet blev skrala 6,27! Förra året blev det 11 godkända viner varav två bronsmedaljer men i år bara 8 godkända varav ett silver. Mycket nedslående. En stor del av förklaringen kan finnas i att flera av de större vingårdarna av någon anledning inte skickat in viner och att merparten därför kan räknas till hobbyodlarnas skara. Men även den tekniska kvaliteten var lägre och många var vinerna som hade både en och flera skönhetsfel och rent av defekter. Mycket oxiderat, översvalat samt märkligt nog både oxiderat och översvalat i vissa viner.

Här nedan listar jag det godkända vinerna.

Godkända vita viner av solaris blev 2013 Solaris från Vallda Vingård, 2013 Änglavin Solaris från Vingården Änglavin,  2013 Amoroso Solaris från Södåkra Vingård, 2013 Solaris I och 2013 Solaris II båda från Domaine Bellevue. Det enda röda som blev godkänt var 2013 Brännestads Röda från Brännestads Vingård. Godkänt blev också 2013 CARL,ett vitt vin med sötma från Gullyckevin. Bästa vin blev i särklass 2009 Blaxsta Vidal Ice Wine från Blaxsta Vingård som tilldelades silvermedalj.

Ibland blir man förvånad. Förvånad på ett positivt sätt.

Jag har på avstånd följt och sporadiskt fått information om planteringen av vingården på Skepparp nära Kivik. Det är Bengt ”Fuffe” Åkessons (just det, familjen Åkesson bakom Kiviks Musteri och Åkesson Vin) eget lilla projekt på den gamla familjegården. 2012 var den allra första skörden och jag hade inga som helst förväntningar på ett helt nytt skånskt vin från purunga stockar. Att vinet dessutom kaxigt döpts till Grand Prix Solaris (årgångslöst?) gör ju inte att man har förväntningarna på rätt ställe och 189 kronor för en halvliter är inte billigt.

Men! Detta är nog ett av de bättre svenska vinerna jag provat. Inte det bästa men riktigt, riktigt bra! Läckert, slankt men en typisk ”svensk” syra. Stilmässigt ligger vinet mellan en nyanserad sauvignon blanc och en mineralpräglad chablis. Snygg, balanserad och njutbar.

Mycket ljust vitt vin med en ren, frisk doft av citron, lime, krusbär och gröna örter. Torr, klar, distinkt och stram syra som balanseras av en förvånansvärt koncentrerad frukt med karaktär av gröna äpplen, citrus och lime. Lång smak och tydlig mineralitet i eftersmaken.

Jag hade desto större förväntningar på den flaskjästa cidern efter att ha provat de långlagrade experimenten från Kiviks Musteri. Jag blev inte besviken!

Gyllengul färg och stor, rik doft av lätt bokna äpplen, vanilj, kanel, kryddighet och nästan en ton av calvados. Torr, fruktig och mycket frisk smak med kryddighet, apelsin och lite övermogna äpplen. Lång, balansera och ren eftersmak.

Om någon tvivlat på att man kan göra riktigt bra cider i Sverige och på svenska äpplen så är de härmed motbevisade. Stilmässigt liknar den en engelsk cider men med en viss fransk komplexitet.

Det är kul att bli positivt överraskad!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ett av mina mest lästa inlägg är det om hur man renoverar gjutjärnspannor. Metoden jag beskrev är lite omständlig så här kommer därför en reviderad version med ett lite enklare sätt.

Bra gjutjärnspannor är dyra. Om du inte hittar dem för en femma på loppis och fixar till dem så de blir bättre än nya. Det krävs lite pyssel men det är det värt. Kolla resultatet i bildserien!

På nästan alla loppisar kan du hitta stekjärn och gjutjärnsgrytor undanstoppade i ett mörkt hörn där ingen rotar. Ingrodda, rostiga och ofta i vidrigt ofräscht tillstånd. Men under alla inbrända fettavlagringar och smuts döljer sig ofta fantastiska fynd av en kvalitet du inte hittar idag. Ställ pannan på ett platt underlag och kolla så att bottnen är plan. Är den det så är det bara att att betala struntsumman (5-10-20 kronor brukar vara det gängse priset) till den förvånade säljaren. Jag betalade en femma för mitt semiantika stekjärn från Skeppshult och säljaren tittade på mig som om jag inte var klok när jag bar iväg den.

Gamla gjutjärnspannor skiljer sig från nytillverkade. Godset är tunnare vilket gör att värmen fördelar sig snabbare vilket gör att de är lätta att hantera och jättebra att använda på induktionshällar där de reagerar snabbt. De gamla modellerna är också maskinpolerade vilket ger dem en fantastisk fin yta. Nya gjutjärnspannor är just bara gjutna och därför ofta lite gropiga i ytan.

Renoveringen är en enkel procedur. Beroende på hur ingrott fettet är kan arbetsinsats och tid variera. Det tog lite längre tid med mitt stekjärn eftersom det fastbrända fettet i princip var fossilerat. Är det bara allmänt fettigt och snuskigt så går det enklare. När du ändå håller på så stoppa ner flera stekpannor och grytor i baljan och vips är julklapps- och presentbekymren lösta.

Du behöver

• Kaustiksoda
• Plast-/gummihandskar
• Rymlig balja eller kärl av plast eller rostfritt (ej aluminium)
• Stålullskudde (den där sorten för grytrengöring)
• Ättikssprit
• fin stålull/svinto
• Ister eller neutral matolja

Gör så här: Sätt baljan/kärlet under köksfläkten eller utomhus (du vill inte andas in ångorna från kaustiksodan). Ta på plasthandskarna (använd dem varje gång du hanterar kaustiksoda och var försiktig) och ha gärna långärmat. Lös upp rejält med kaustiksoda i varmt vatten och lägg ner stekjärnet. Låt ligga många timmar och häll sedan försiktigt av lösningen i vasken (rensar avloppet fint). Upprepa om det behövs. Diska sedan i varmt vatten och diskmedel och bearbeta det med stålullskudden så de tuffa partierna lossnar. Sänk ner hela järnet i varmt vatten och rejält med 12% ättikssprit (använd ogräsättika som är mycket billigare än de små flaskorna avsedda för livsmedel, perfekt även för avkalkning och rengöring). Ättikan neutraliserar den basiska kaustiksodan och löser upp rost och andra avlagringar. Låt ligga i blöt 45-60 minuter och putsa sedan med den fina stålullen. Diska av ordentligt, och torka noggrant med hushållspapper och direkt in i ugn på 150° i 30 minuter. Höj temperaturen till 250° och låt stå ytterligare 30 minuter. Stäng av ugnen, ta ut det mycket heta järnet och gnid in med ister eller olja. Lägg in i ugnen upp och ner så att det inte bildas ansamlingar av fett. Ta då och då ut järnet ur den svalnande ugnen och torka av överflödigt fett och polera.

Nu har du den bästa stekpanna man få. Sköter du den väl och rengör den enbart med hett vatten, hushållspapper och stålullskudde så håller den en livstid och lite till.

Kolla gärna in min nätbutik med utvalda vin- och kökstillbehör.

Varm sommar och mycket jobb har inneburit välkylda roséviner, friska vita viner och ett och annat enklare rött till grillkvällarna. Ingen tid att fördjupa sig i analyser när vinernas syfte varit av rekreationstyp. Därför kom det som en befrielse och snudd på en uppenbarelse att öppna en flaska bättre röd bordeaux i går kväll när temperaturen sjönk när nästan höstliga vindar drev fram mörka moln över himlen.

Jag blev av kollegan rekommenderad att dricka 2011 Château Talbot från kommunen Saint Julien fast den fortfarande är mycket ung. Även om jag är mer än lovligt svag för (över-) mogna bordeauxer så finns det definitivt en charm i kraften och den strama frukten i de unga vinerna. Årgången 2011 räknas som en ganska svag årgång i skuggan av de riktigt starka år som föregick den. Med för bordeaux behöver det inte vara en nackdel. Vinmakarna har gjort en konst av att blanda viner från olika druvor och lägen för att kompensera brister i årgången. ”Dåliga” år är ”vinmakarår” och innebär i bästa fall att vinerna blir tillgängliga att njuta mycket tidigare. ”Bra” år är framförallt till för dem med tålamod…och en tjock plånbok.

Årgångarna 2009 och 2010 av Château Talbot kostade runt 600 kronor på Systembolaget men 2011 såldes för 396 kronor. Nu har jag inte provat dessa årgångar och kan därför inte jämföra och jag gjorde inte heller några anteckningar då jag njöt vinet i stor Riedel-kupa till fjärde säsongen av ”The Killing”. Efter sommarens anspråkslösa vinflod var det som att komma hem igen att dricka Talbot. Vinet var slankt snarare än kraftfullt med ung, pigg och saftig fruktighet. Vinet struktur bredde ut sig i alla dimensioner men tanninerna var mjuka och syrorna balanserade. Lång smakSmaken var lång med lager på lager av relativ komplexitet som hann uppenbara sig trots att vinet njöts i stora klunkar och flaska snabbt blev tömd. Vinet kunde definitivt ha utvecklats i flaskan under många år men levererade oförställd njutning en söndagkväll när sommaren försiktigt börjar sträcka sig efter hösten.

Den som följt denna blogg vet att bakning aldrig riktigt varit min grej. Har aldrig riktigt förstått mig på det hela. Men driver man kafé så är det bara att bita ihop. Att svänga ihop kärleksmums och vallmokaka är sin sak men att göra matbröd är en annan femma. Här har jag alltid mer eller mindre misslyckats.

Nu har jag dock hittat formen och är riktigt stolt över mina rapsoljebullar som utvecklats utifrån ett enkelt recept på källarfranska jag fick av storasyster Carin. Fluffiga, snygga, lite surdegssega och med lätt nötig smak av oljan. Mängderna är det inte så noga med, det är bara att addera mjöl tills du får en smidig deg. Det är lätt. Jag lovar.

I en stor bunke smular du ned ett paket jäst, ringlar över några matskedar sirap, 1,5 tsk salt och häller på cirka 0,5 dl kallpressad svensk rapsolja och 5 dl vatten. Vispa ut alltihop tillsammans med lite vetemjöl tills du får en tjock, slät välling. Med en slev arbetar du in vetemjöl tills degen släpper bunken. Mjöla bakbordet och arbeta med händerna in mer mjöl tills degen blir smidig och slutar kleta. Låt jäsa i bunken till minst dubbla storleken. Ta upp degen igen på bakbordet och arbeta den med lite mer mjöl tills den blir riktigt smidig och ganska fast. Dela upp dela upp i lagom stora bitar (det blir 12-14 bullar ungefär) och slarva ihop dem till något sånär jämna bollar (de jäser sig snygga), pudra med rikligt med mjöl och låt dem jäsa på bakplåtspapper på plåten. Grädda på 200° i ungefär 20 minuter eller tills de blir snyggt ljust gyllene.

Receptet funkar som källarfranska också. Gör som ovan men jäs inte degen, forma bullar och sätt dem på en plåt i kylen över natten. På morgonen tar du fram plåten och gräddar som ovan.

Då och då dimper det ner varuprov i form av vin. Oftast får jag först en förfrågan om jag vill ha ett prov. Gäller det bag-in-box tackar jag konsekvent nej. Är det viner som inte intresserar mig eller som jag misstänker inte håller måttet så avstår jag också. När jag provat dem så skriver jag en bloggpost om vinet är bra och värt att kommentera. Om vinet är mediokert, ointressant eller trist så skriver jag inte alls men ger en kommentar till den som skickat vinet. Jag berättar alltid i bloggposten att jag fått vinet som varuprov. Sådan är min policy.

Får jag en förfrågan om att prova champagne så är min policy att konsekvent tacka ja. Så också i fallet med Alexandre Bonnet Grande Réserve Brut. Lite kul tyckte jag att det var att få prova denna producent igen då jag för många år sedan en kort tid arbetade med dem med offerter till Systembolaget och gillade vinerna för deras elegans och renhet.

Grande Reserve Brut är snygg, ren, frisk och dominerad av citrus och lime, antydan till brödighet och med en tydlig kritig mineralitet både i doft och smak. Trots att vinet domineras av pinot noir i blenden så känns den mer som en blanc de blanc; frisk, slank, elegant och med en lång mineraltät eftersmak. Samtidigt är den lite insmickrande med en ganska hög dosage (10 g) som dock är väl integrerad.

I vårt letande efter lämpliga saker att servera i vårt kafé i Blå Huset blev vi tipsade av en god vän om detta recept med blå vallmpfrön och massor med citron. Riktigt god och fräsch och fick tummen upp av vår åldersmixade testgrupp. Toppingen med lavendel kan anpassas efter vad man har tillgängligt.

Vispa 2 ägg och 2,5 dl socker pösigt. Blanda 2,5 dl vetemjöl, 1 tsk bakpulver, 1 tsk vaniljsocker och 0,75 dl blå vallmofrön och rör ner i äggsmeten. Blanda ner 1 dl smetana samt saften och det rivna skalet från 1 citron. Vänd sist ned 100 g smält smör och häll smeten i en smord och bröad form på cirka 1,5 liter. Grädda i mitten av ugnen på 175° i cirka 45 min. Låt kakan kallna. Vispa ihop 1 dl smetana och och 1 dl florsocker till en fast kräm och bred över kakan. Dekorera med lavendelblommor, tagetes, ringblommor eller timjanblommor.