Detta bildspel kräver JavaScript.

Den väldigt intressanta provningen av bardolino och chiaretto ägde rum på Villa Cordevigo som ägs och drivs av vinproducenten Villabella. Det är ett femstjärnigt hotell mitt ute bland vingårdarna som restaurerats från grunden då det var helt förfallet i början av 2000-talet. De äldsta delarna av grunden härrör från ett romerskt sommarhus och hela egendomen är som en resa genom århundradena. Här finns också restaurangen Oseleta som fick sin Michelin-stjärna samma år de öppnade 2011.

Man producerar vin under de båda namnen Villa Cordevigo samt Villabella och de imponerade mycket under provningen (se nedan). Framför allt 2014 Villabella Bardolino Chiaretto Classico samt 2013 Villabella Valpolicella Ripasso Classico Superiore. Den sistnämnda är ett av de bättre ripasso-vinerna jag provat och finns tillgängligt via Systembolaget men i en annan årgång.

Man har också de största odlingarna av den mycket sällsynta druvan oseleta. Denna blå druva, som för ett par decennier sedan var snudd på utrotad, ger extremt små klassar med intensivt smakrika druvor rika på tanniner och färg. Man gör ett vin med namnet Oseleta som endast görs i 800 magnumbuteljer som serveras på restaurangen med samma namn. Otroligt kraftfullt och intensivt vin i amarone-stil.

Efter provningen var det dags för en ”enkel” 4-rätters lunch. Tänkt vin genomgående var den ovannämnda chiaretton men även en magnum Oseleta trollades fram. Kocken Giuseppe D’Aquino från Kampanien trollade fram fantastiska rätter med inspiration från sin hemregion.

•

En korg med fantastiska små bröd varav ett var smaksatt med citron samt ett ”muffinbröd” med en fyllning av kokt ägg och bacon. Ljuvligheter tillsammans med det salta smöret.

•

Förrätten var en liten bakelse där man varvat stekt aubergine med tomatsås och mozzarella och toppat med en jätteräka från Sicilien. Ljuvligt smakrik liten rätt i all sin raffinerade enkelhet.

•

Pastarätten var en puck av tjocka spaghetti kokta al dente med en tomatsås smaksatt med citronzest och burrata (mozzarella med grädde). På toppen en pomodorino del piennolo. Det sistnämnda är en liten tomat som växer i stora klasar som efter skörd hängs utomhus och blir halvtorkade och utvecklar mer smak. En ren smakexplosion tillsammans med den skenbart enkla pastarätten.

•

Till huvudrätt fick vi oxkind av Fassone-nöt som var så mör att den demonstrativt serverades med sked istället för kniv. Tillbehör vara palsternackspuré, sura körsbär och en koncentrerad rödvinssås på oseleta-vin (se ovan) och mörk kakao. Tyvärr kantrade anrättningen över av såsen som var för koncentrerad och bittar av både vin och kakao. Intressant nog fungerade chiaretton väldigt bra till medan det kraftfulla Oseleta blev ett magplask.

•

En liten fördessert i form av en rosa pralin på is serverades sedan vi fick instruktion att ta hela i munnen innan vi bet i den. Wow! Den rosafärgade vita chokladen brast och ut kom en smakkoncentrerad shot av bellini, det vill säga persika och champagne. Hade kunnat poppa sådana hela eftermiddagen om jag fått tillfälle.

•

Till desserten serverades Villabellas egen passito Fiordilei, kanske ett av de bättre söta italienska viner jag provat. Fantastisk balans mellan syra och sötma, simmigt och komplext med torkad frukt, honung och nötter. Desserten var en luftig pannettone och en ljuvlig mandelkaka jag glömt namnet på serverad med molnlätt zabaione. En perfekt avslutning!

•

2014 Villabella Bardolino Chiaretto Classico. Lökskalsfärgad. Ganska liten, lätt parfymerad doft av rosor och citruszest, smultron och persika. Medelfyllig, mycket frisk, omogen aprikos, citrus och omogna smultron. Bra längd och liten skalbitterhet. Mycket bra.

2014 Villa Cordevigo Bardolino Chiaretto Organic. Medeldjupt lökskalsfärgad.  Ganska stor och nyanserad doft av torkade rosor, aprikos, nypon. Medelfyllig, fruktig, balanserad syra, aprikos, mogen citrus. Mineralstram struktur och bra längd.

2013 Villabella Valpolicella Ripasso Classico Superiore. Medeljup rubinröd. Medelstor med viss komplexitet, djupt fruktig av mogna skogsbär, mörka körsbär, mörk choklad, antydan till torkad frukt och liten pepprighet. Elegant, fokuserad och balanserad. Riktgt bra ripasso!

2008 Villa Cordevigo Rosso Veronese. Djupt blodröd. Stor, nyanserad och lite eldig doft med torkad frukt, choklad, kryddighet, tobak och mörka bär. Fyllig, torr, mycket frisk, eldig, mjuka och välbalanserade tanniner, mörk frukt, mörk bitter choklad, pepprig, kanel och lite vanilj. Elegant men kraftfull med lång eftersmak.

2006 Fracostoro Amarone della Valpolicella Classico Riserva. Medeldjupt blodröd med lite orange kant. Stor, utvecklad och nyanserad doft av mörk choklad, läder, tobak, russin, mörka körsbär och lakrits. Fyllig, smakintensiv, eldig, välstrukturerad och astringent med stort fruktfokus, stor kryddighet. Lång, bred och intensiv eftersmak med eldighet och kryddor. Häftigt.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Så här de sista dagarna innan jul blev jag inbjuden på en vinresa till Veneto i nordöstra Italien. Syftet är att visa på att här finns annat än amarone och ripasso.

Veneto är en vidsträckt region med en stor bördig slätt som sprider sig som en solfjäder ut från Venedig. Närmare Verona hittar vi bergsområden med kalk, vulkaniska jordar och högre odlingsplatser. Den feta, rika jorden är bra för spannmål och grönsaker men en utmaning för den som vill producera vin med fokus på kvalitet snarare än kvantitet. Veneto producerar enorma volymer av enkelt vin och på sina ställen sträcker sig vingårdarna nästan mot horisonten.

Den första nya upptäckten för mig på resan blev den gröna druva manzoni bianco, en korsning mellan riesling och pinot bianco. Riesling ger vinerna en hög, frisk syra och pinot bianco en rik, nästan fet frukt. Strukturen och aromerna av persika, päron, citrus och vita blommor gör att den påminner inte så lite om spaniens albariño.

2014 Casa Roma Manzoni Bianco DOC Piave (pinot bianco x riesling). Medeldjupt citrongul. Medelstor fruktig och lite blommig doft av gula päron, honungsmelon, gula äpplen, mogen citrus och en liten mandelton. Medelfyllig, mycket frisk och koncentrerad, lite fet fruktighet av gul frukt, ananas och apelsin, lång och balanserad eftersmak med struktur och liten mineralitet.

2014 Corvezzo Manzoni Bianco DOC Piave (kan beställas via Italienska Magasinet). Ljust gul. Medelstor fruktig doft av vita och gula frukter, anis, viol. Torr, fruktig och fet med höga syror, rik mogen frukt som balanseras av citruskaraktär. Smakrik och lång eftersmak.

Än mer spännande är den blå druvan raboso eller ”den arga druvan” som den kallas. Namnet har den fått efter sin bångstyriga karaktär. Den har mycket hög syra, tuffa tanniner och dras gärna med gräsiga, gröna och omogna aromer. Inget drömläge för en vinmakare.

Druvan dyker upp i två olika röda varianter. DOCG Piave Malanotte får innehålla upp till 30% torkade druvor, måste lagras minst två år på botti (stora ekfat) och ett år på flaska. Från DOC Piave kommer den lite fruktigare, mjukare och i bästa fall saftigt tilltalande stilen som endast framställs av färska druvor.

Producenten Corvezzo har tagit en annan väg och helt slutat göra rött vin av druvan. Istället gör de ett mousserande rosévin enligt traditionell metod med enastående resultat (se nedan).

2010 Le Rive DOCG Piave Malanotte (raboso). Medeldjupt blodröd med liten tegelkant. Medelstor doft av röda torkade bär, blod, järna, björnbär, skog. Fyllig, mycket fruktig, koncentrerad, välstrukturerad med fint distribuerade tanniner, balanserad syra och diskret fatstruktur. Komplex smak med blod, mörka bär, läder, tobak, torkad frukt. Mycket lång och nyanserad eftersmak. Som en nyanserad och elegant amarone av hög kvalitet!

2007 Casanova Brut Metodo Classico (raboso). Mycket blekt laxrosa. Stor frisk citrusdominerad doft men finstämda bärtoner av omogna jordgubbar, röda och vita vinbär, jästig, brödig och lite gräddig. Medelfyllig, torr, mycket frisk och smakrik, elegant, omogna jordgubbar, krämig men samtidigt stram smak. Lång smak med liten mineralitet. Mycket bra.

Single malt whisky känner de flesta till. De framställs endast av mältat korn, destilleras i enkelpanna (pot still) som lämnar kvar mycket karaktär och kommer från ett enda destilleri. Single grain whisky däremot är för de flesta en okänd företeelse. Om vi börjar med grain whisky så framställs den av olika sädesslag, exempelvis vete eller majs, och destilleras i en kolonnpanna som ger väldigt ren och neutral sprit. Single grain whisky skiljer ut sig genom att den kommer från ett enda destilleri.

Anledningen till att man så sällan stöter på denna typ är att det mesta går in i den stora produktionen av blended whisky. Med sin rena och ganska milda stil fungerar den perfekt som bas för att lyfta fram mer karaktärsfulla och rökiga sorter.

Loch Lomond Single Grain kommer från ett destilleri som inte är mer än femtio år gammalt och som producerar både grain whisky som kraftfull, rökig single malt.

Mycket ljust gul, nästan halmfärgad (ingen tillsatt sockerkulör). Ren doft av päron, vanilj, honung och en liten fatkryddighet. Mild, ren och rund smak med tydlig kryddighet, citrus, päron och en nästan krämig vanilton. Lång och ren eftersmak med tydlig kryddighet. Trevlig whisky perfekt som en aperitif on the rocks.

De snygga whiskyprovarglasen från Spiegelau hittar du på Kära Hustruns nätbutik Vinet & Glaset.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mycket fester inför jul och nyår är snart här. Viktigt att ha bra alkoholfria alternativ till gäster som inte kan eller vill dricka alkohol. Det finns ett stort utbud idag men frågan är om något är bra.

Jag valde ut tre olika sorters mousserande baserade på vin men med som högst 0,5% alkohol.

Först ut är ekologiska God Dryck No 1 som produceras av stiftelsen Good Cause Ideas och där överskott går till välgörenhet. Miljövänligt, för en god sak, framställt av ”druvor från Frankrike” och endast 0,2% alkohol. Låter fint. Förpackningen lämnar en del övrigt att önska. Det miljövänliga tänket får sig en törn av den kraftiga papperspåsen flaskan är invirad i och som lätt motsvara tio normala etiketter. Inte särskilt festligt heller med en flaska i påse. När man plockar upp flaskan är den helt utan etikett och ser trist och billig ut i den ofärgade flaskan. Den rödvita plastproppen gör inte saken bättre. I glaset är det en liten doft av gula äpplen, liten blommighet och billig cider. Moussen är låg med vassa, glesa bubblor, smaken är kort, halvtorr (30 g socker/l) med en illa balanserad vass syra och karaktär av blek, vattnig snabbköpscider. Smaken är förlösande kort.

Nummer två på banan är australiensiska Rawson’s Retreat Sparkling med 0,5% alkohol. Här har man de för mousserande viner klassiska druvorna chardonnay och pinot noir som fått sällskap av muscat, den sistnämnda förmodligen för att tillföra lite välbehövlig druvighet. Flaskan skiljer sig inte i designen från det övriga sortimentet av viner med alkohol från Rawson’s Retreat, vilket kan vara ett plus om man inte vill skilja sig från mängden på festen. Flaskan är dessutom försluten med en riktig kork så man slipper den där pommac-på-magnumbutelj-känslan. Doften är medelstor och doftar vin med inslag av gula äpplen, honungsmelon, citrus och en liten parfymerad ton. Smaken är helt torr (endast 8 g socker/l) med frisk syra, ganska tät fin mousse, mycket citrus , lime och gröna äpplen. Fyller upp bra i munnen, har bra längd men känns lite tunn i mitten. Vinöst, fräscht och trevligt.

Sist ut det kanske mest lovande och dyraste av vinerna – Richard Juhlin Blanc de Blanc! Här har vi den internationellt erkände champagneexperten Richard Juhlin som satt sitt namn på ett alkoholfritt mousserande. Det är framställ av 100% chardonnay och är helt utan alkohol. Richard har uttryckt sig så här om produkten:

”Vi har med en unik teknik och med fokus på aromer och smaker lyckats producera en Blanc de Blancs där vi bevarar all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan vi tog bort alkoholen. Jag anser att det här är det första alkoholfria mousserande alternativet utan kompromisser.”

”Champagne-Richards” namn på flaska och ”utan kompromisser. Det förpliktigar. Jag vet inte om det är en kompromiss men druvorna kommer från södra Frankrike och inte från Champagne. Sedan är förpackningen riktigt trist. Påminner om de där mousserande alkoholfria alternativen man hittade på ICA förr, lite Pomotess-varning. Jag vet inte om världen drabbats av naturkorksbrist men en plastpropp (låt vara guldfärgad) känns inte kompromisslöst för mig.

Det viktigaste är ju smaken och där skulle ”all kvalitet och all karaktär som vinet hade innan” alkoholen togs bort vara kvar. Doften är liten med inslag av citrus, gula frukter och lite mimosa. Moussen är liten, spretig och kort, smaken är ganska söt (53 g socker!) och kämpar mot ganska spretiga, vassa syror. Blek, gul fruktighet, tunn cideraktig karaktär, kort smak men med samarinlika syror som hänger kvar.

Säljer man med namnet ”Richard Juhlin” och ”blanc de blanc” så finns det vissa förväntningar. Ett så pass sött och karaktärslöst vin är inte en av dem. Det här är lite som om Zlatan skulle börja marknadsföra en ny typ av fotboll men utan spänning och mål. Gult Kort!

Idag är det första december. Julkalendern startar. Det första ljuset tändes redan i söndags. Julfesterna nalkas och snart är det jul på riktigt. Traditionerna , nya som gamla, hänger som midvintermörkret över oss.

Bland det allra svenskaste kring julen kan man nog räkna julmusten. I omkring ett sekel har denna alkoholfria dryck varit en viktig del av julfirandet. Trots massor av olika märken och fabrikat så är smaksättningen alltid densamma då det extraktet med det hemliga receptet leveras till alla tillverkare från AB Roberts. Sötma, smakrikedom och lagring kan variera men grunden är densamma. Det smakar jul!

Nu när intresset för ekologiska produkter ökar så har det saknats ett miljövänligt mustalternativ. Tills nu. Trodde jag.

Danska Naturfrisk som är specialiserade på ekologisk juice och läsk har lanserat en julmust. Små trevliga glasflaskor med nostalgidoftande etiketter. Där slutar också det roliga.

Eftersom AB Roberts inte har ett ekologiskt smakextrakt så har Naturfrisk fått hitta på en egen kryddblandning. Dessutom har man baserat ”musten” på bärjuicer. Resultatet är minst sagt en dikeskörning. Redan färgen är fel – ljus och brunröd. Doften är snudd på frånstötande med karaktär av diskmedel och surt vin och avslagen öl. Smaken var…hur ska jag uttrycka mig diplomatiskt…fullständigt vidrig! Sällan har en dödskallevarning varit mer påkallad än här.

Att kalla detta för julmust är inget annat än bedrägeri. När ska EU göra någon verklig nytta och reglera vad som få kallas julmust?

Som ett komplement till Systembolagets storpacksdominerade monopolsortiment har man idag möjligheten att hitta spännande viner på andra håll. Vinklubbarna på nätet är en laglig väg att beställa vin som i många fall levereras direkt till dörren.

Förutom att det är bekvämt så kan man hitta spännande viner och det är stor bredd på leverantörerna. Winefinder har ett jättelikt sortiment med bredd och djup och många kultförklarade viner och lilla Caviste släpper lådor med sex flaskor vin från små kvalitetsproducenter i starkt begränsad volym.

Den vinklubb jag hört mest om är The Wine Company som är drivs av den stora tyska vinhandeln The Hawesko Group. Grannar, avlägset bekanta och folk som kommit fram efter provningar jag hållit har pratat om dem. De berättar att de ofta handlar av dem och att deras sortimentslådor är trevliga. Sen vill de höra om jag känner till dem och om jag tycker vinerna är bra. Förutom att jag för flera år sedan beställde något nu glömt vin från dem och därefter blivit bombarderad av direktreklam från dem så kände jag inte till vinerna. När det dök upp ett erbjudande på en provlåda om sex olika röda viner fraktfritt för en dryg femhundring så tog min nyfikenhet överhanden.

Det tog drygt två veckor att få vinerna levererade så man får ha lite framförhållning. Urvalet var chianti riserva, ung rioja, valpolicella, chilensk carménere, generisk bordeaux från ett litet okänt slott och en merlot från södra Frankrike från en producent med respektingivande namn. Lite gott och blandat och väldigt förutsägbart.

Jag kastade mig in i provningen med öppet sinne. Den enkla valpolicellan i sin knubbiga flaska hoppades jag mycket på. I Systembolagets sortiment är det snudd på omöjligt att hitta den lätta, bäriga, mjuka charmiga ursprungliga stilen i russinträsket. Vinet Baroncello uppvisade precis de typiska körsbärstonerna och läskande karaktärerna man förväntar sig. Lättsamt, sorglöst, trevligt och enkelt. Hade jag drivit en enkel italiensk kvarterskrog så hade jag valt detta till husvin och gladeligen betalat en dryg femtiolapp för det. Nu kostar vinet nästan det dubbla.

Därefter gick det än mer utför. Rejält. Samtliga viner kan sammanfattas som tunna, korta, snipiga, fruktfattiga, stumma och riktigt, riktigt trista. Visst fanns det variation bland dem. Något vin var lite bittrare och ett annat lite stjälkigare men det var radanmärkningar. Dessutom var vinerna dyra för typ och ursprung även om de hade varit bra. Överlag ligger priserna i linje med Sytstembolaget.

Så nu vet du vart du ska vända dig om du vill ha deprimerande och överprisade viner levererade hela vägen till din dörr.

Når vårt B&B vann utmärkelsen ”Årets övernattning” fick vi också ett presentkort för en övernattning någonstans i Skåne för lite inspiration. I grevens tid innan presentkortet löpte ut bestämd vi oss för en minisemester till Lund och en övernattning på anrika Grand Hotel.

Semestrar man på ett dygn så får man vara effektiv. Efter incheckning på hotellet blev det champagnelunch på trevliga Les Halles i ombyggda saluhallen med ett efterföljande kulturellt nedslag på konsthallen. Lite shopping avrundades med en fika i baren på hotellet och djupstudering av den digra vinlistan.

Runt millenieskiftet var jag sommelier på Grand Hotel och basade över den klassiska vinkällaren. Jag hade carte blanche att fylla upp den med vad jag ville och hann bunkra upp en hel del innan jag slutade för nästan exakt 14 år sedan. Under åren har jag återvänt då och då för att fynda bland gamla godsaker i källaren. För några år sedan grävde jag upp en riktig pärla och superfynd från Portugal; 1981 Barca Velha! Därför väcktes mitt intresse av portugisiska 1966 Vinho Tinto från Carvalho, Ribeiro & Ferreira LDA. Jag bad att flaskan skulle tas upp ur källaren så att jag kunde kolla upp vinet och bestämma mig senare.

Efter ett ganska fruktlöst sökande efter vettig information om vinet på nätet efter vinet blev det en liten tupplur innan middagen. Vi hade inget bokat utan chansade på bord på M.E.A.T. med magert resultat. Lund har verkligen utvecklats som krogstad och det var mycket folk överallt.  Det blev ett säkert val med stilsäkra Mat & Destillat. Efter hjärtligt bemötande från många kända ansikten bland personal och gäster var det dags för mat.  Vi beställde grissida
med stekt morot, savojkål, kungskrabba, pumpa och havtorn och var sitt glas vit côtes-du-rhône från Guigal. Kan bara säga att maten var makalöst bra och helt i paritet med den perfekta och avspända servicen.

Tillbaka till den fullsatta hotellbaren på Grand Hotel var det dags för lite vinäventyr. Jag beställde sista flaskan 1998 Tyrrell’s Vat 1 Hunter Valley Semillon eftersom Kära Hustrun ville ha vitt. Har provat vinet flera gånger, bland annat för fyra år sedan och vid besöket hos producenten förra året. Strålande bra och vinet verkar oförstörbart! Sen var det dags för det röda vinet. Jag hade blivit lite tveksam till portugisen eftersom jag inte hittat någon information. Jag bad att få se flaskan i alla fall. Med flaskan i handen inser jag att det inte handlar om ett vin från 1966. Årtalet anger att vinet buteljerats då men det andra årtalet på etiketten berättar att det handlar om ett vin från 1949! Vi pratar om ett obskyrt vin från Portugal med 66 år på nacken och 17 års fatlagring till ett pris på vinlistan av 800 kr. Bring it on!

Med lite besvär kom korken ur flaskan och vinet i glaset hade en briljant granatröd färg med en tegelröd kant som hos en gran reserva från Rioja. Doften var initialt tydligt muggig och korkpräglad som långlagrade viner ibland får av korken. Det  är en instängd doft som luftas bort och handlar inte om korkdefekt som inte försvinner och som helt fördärvar vinet. Smaken var mjukt avrundad med frisk syra och massor med röd bärighet, lite mörka bär och kryddighet. Hyfsat lång smak med en bitterhet som dock klingade av när vinet fick tid i glaset. Tvärtemot vad jag trodde så hade vinet tjänat på att luftas i en karaff då det höll hela kvällen. Inget stort eller komplext vin men vitalt och njutbart och förvånansvärt robust för sin ålder. Ett imponerande vin för vad det var. Bara tanken på att vinet legat på fat i tretton år när jag föddes och inte buteljerades förrän jag fyllde fyra inbjuder ju till en viss ödmjukhet.

Minisemestern avslutades med en fantastiskt lyxig frukost (omelettkock och nästan genomgående lokala produkter) och några snabba julklappsinköp i ett förmiddagsstilla Lund. Kortsemestrar och gamla portugisiska viner är klart underskattade.

Det var längesedan jag köpte glögg senast. Det är för sött och för ointressant och någon gång i ett glöggdimmigt 80-tal kanske jag drag en mugg för mycket. Jag tar mig dock för att blanda själv ibland om jag inte bara värmer lite Varm & Kall.

När vi på skolan testade drycker till svartsoppa så hade jag tagit med en lite torrare glögg på vinst och förlust. Den visade sig funka bra och var dessutom riktigt trevlig. Biskopens Torra Blandning från Tegnér & Son är kanske lite mer åt glühwein-hållet med ett sockerinnehåll på nästan hälften av vad storsäljaren Blossa väger in på. Dessutom har den en frisk syra, liten stramhet och en lätthet som gör att sötman nästan går obemärkt förbi. Frisk, aromatiskt kryddig doft dominerad av kardemumma. Smakar som om jag hade fått smaksätta den själv! Ekologisk dessutom!

Passar väl bra med en lite mindre söt julsång också?

I stora delar av Sverige är frågeställningen i rubriken en icke-fråga. I Skåne däremot är den ett hett diskuterat ämne varje höst när det närmar sig gåsagille.

Den mörkbruna blodbaserade soppan med sin sötma, fyllighet och rika pepparkakearomatik är en seglivad tradition även om fler och fler väljer andra fegisalternativ. Soppans speciella karaktär och att den kan variera mycket i smak och konsistens gör att dryckesvalet kan vara lite knepigt. Frågan kom upp på sommelierutbildningen och vi bestämde att båda klasserna skulle få prova lite olika alternativ.

Till den lite lättare soppan från Vellinge Gästis (ska det vara klassiskt så ska det) ställdes det fram bentorr, lätt sherry (manzanilla), torr madeira (sercial som trots beteckningen torr innehåller 50 g socker som balanseras av hög syra), porter med liten sötma, kalifornisk cider (ganska torr men med kryddighet och mycket tropisk frukt), halvtorr sherry i oxiderad stil samt en torrare typ av glögg.

Både den torra sherryn och cidern upplevdes som för torra och lätta mot den rika och lite söta soppan, någon tyckte dock att de fungerade som fina kontraster. I portern framhävdes beskan på ett inte smickrande sätt, men en mildare och sötare variant kanske skulle fungera. Den lite mindre söta glöggen med sin kryddighet dominerad av kanel och kardemumma var en riktig överraskning och gick hem hos många av eleverna. Flest poäng kammade dock de trygga, traditionella valen madeira och söt sherry. Säkra val som funkade tack vare si fylligare struktur, sötma och smakrikedom. Madeiran kanske vann med en noslängd tack vare sin uppfriskande syra.

Fick prova ett par nya härtappade viner på beställningssortimentet när jag besökte Nordic Sea Winery idag. Passade på att prova dem i den värmande sena septembersolen på uteserveringen efter en utsökt lunch i restaurangen.

Bakom ekologiska 2014 Cycliste Côtes-du-Rhône-Villages står som av en händelse vinmakaren Frédéric Quermel som jag jobbade lite med på importsidan för en herrans massa år sedan. Bakom den för ursprunget atypiska flaskformen  och etiketten som är en skamlös rip-off på Niepoort så döljer sig mörkfruktig doft med inslag av örter och en liten pepprighet. Smaken är frisk och förvånansvärt slank och mjuk och domineras av röda friska bär, någon kryddighet och har en lång och läskande eftersmak med en lite stram avslutning. Lite elegantare än viner från Rhône-dalen i den prisklassen brukar vara men lika publik och användbar. Riktigt trevlig och bra.

2014 Castel Rosso Governo däremot är ytterligare ett onödigt tillflöde till den aldrig sinande floden av billiga italienska viner med inslag av torkade druvor. Syltig, eldig och ganska enkel doft med lite torkad frukt, körsbär och bittermandel/körsbärskärnor. Smaken speglar doften och har en lite kladdig sötma, spretig syra och en befriande kort eftersmak. Med prislappen 79 kronor kommer den säkert att kvala in i sortimentet och bli ytterligare en folkhemsfavorit. I sinom tid även på BIB antar jag.