Detta bildspel kräver JavaScript.

Jimmy är en sann fläskekvilibrist och närhelst han postar ett långkoksrecept så rinner snålvattnet till. Det här receptet kunde jag inte motstå även om jag justerade det lite grand. Bland annat så fanns inte färskt sidfläsk i butiken så det blev fläskkarré och ryggspäck istället. Anpassade kryddningen lite efter egen smak men kopierade Jimmys pedagogiska bildupplägg. Resultatet blev en riktigt smarrig gryträtt som jag serverade med äggnudlar och riven ost.

Skär bort så mycket fett som möjligt från 1-1,2 kilo färskt sidfläsk och avlägsna svålen och skär fettet i små tärningar (alternativt köper du 1 kilo karré och ett par hekto ryggspäck som skärs i tärningar). Låt späcktärningarna puttra på svag värme i lite olivolja tillsammans med lite kummin, lagerblad, timjan, salvia, torkad chili, en hackad gul lök och 3 lätt krossade vitlöksklyftor i ungefär en halvtimme. Fettet ska smälta något och inte brynas. Vänd ner det tärnade köttet (fläsksida eller karré) och höj värmen något. Slå på en halv flaska vitt vin och en pod hönsbuljong och blanda. Slå över 2 burkar körsbärstomater utan spadet och lägg med skalet av en apelsin. Lägg på locket och ställ in i ugnen på 125° i minst 5 timmar. Smaka av. Jag adderade 3 msk mörk soja för att höja smaken.

Det är fantastiskt att det börjar ploppa upp gårdsmejerier i landet Mellanmjölk som så länge präglats av centralmejerier och Riksost (om någon kommer ihåg). I Jämtland är det snudd på en folkrörelse att starta mejeri men även i Skåne börjar det hända grejer. Vilhelmsdals mejeri är ju redan omtalat och prisat. Men det finns fler.

Ett av ett allra senaste, med bara ett år på nacken, och samtidigt ett av de minsta är Soldattorpets mejeri strax utanför lilla Hyby två mil från Malmö. Det är verkligen pyttelitet med själva mejeriet inrymt i typ en byggbarack modell större och butiken i en förväxt friggebod. Det ligger verkligen pittoreskt och naturskönt vid slutet av en slingrande smal grusväg. Jag provade mig igenom det aktuella sortimentet, tyvärr var ett par av ostarna tillfälligt slut. Bäst enligt mig var den smakrika och ganska krämiga rödkittsosten Port Hyby och den mer ampra och nästan smöriga Hyby Blå. Kryddosten hade en kraftfull kumminkaraktär och en trevlig syrlighet. Mycket bra om man gillar den typen. Färskosten med örter var helt ok men inget som stack ut. Det gjorde däremot den inlagda salladsosten av fetatyp som var kraftfull och frisk i smaken med fin konsistens. Att kilopriset hamnar runt 300 kronor får man räkna med för den här typen av hantverksproduktion.

En reflektion: hade jag drivit denna verksamhet hade jag definitivt satsat på ännu mer bredvidförsäljning än vad som nu erbjuds. Tar man sig ut så långt ut på landet för att handla ost så hinner man bygga upp ett köpsug som man inte får tillfredsställt i nuläget.

Jag hymlar inte med att jag handlar på Lidl. Igår fick jag till och med cred för det hos en bloggarkollega.

Det brukar bli ett par vändor i månaden då jag bunkrar upp med delikatesser som spanska korvar, sherryvinäger, rillette  ekologisk äppeljuice, lagrad gouda , himelska shortbread eller vad de har i sortimentet för tillfället. Jättespännande när de har temaveckor från olika länder och deras lyxigare märke Delize är hur bra som helst. Givetvis blir det också någon ring med deras suveräna falukorv. Idag tog jag dock en vända dit av ett annat skäl; rivjärn!

Mina svindyra rivjärn från Microplane hade gett upp i förtid på grund av vek konstruktion, så Lidls erbjudande om samma typ för 49 kronor styck kom som på posten. Jag köpte en av varje sort och kunde genast konstatera att de var betydligt stadigare än mina gamla. De rev galant både mjuk Jarlsberg och stenhård parmesan. Ska bestämt köpa en uppsättning till och ha i reserv.

Det är inte lätt att njuta av de få veckorna med sommar och ledighet och kvällsblaskorna underlättar inte. Om man inte får cancer av solen, borelia av fästingar eller kör ihjäl sig i midsommartrafiken så knäcks man av semsterstressen. Nu lurar dessutom dödshotet i den goda sommarmaten. Eftersom man redan är semesteralkis så kan man trösta sig med lite alkohol då skadan redan är skedd.

Håhåjaja! Vi får väl tralla på en lämplig låt:

Bilder tagna från min hörna i soffan på terrassen ut mot innergården inne i Malmö. Här kan jag slumra och lyssna på måsarna, klinket från vindspelet och det avlägsna sorlet från människor. Mitt sommarställe!

OBS! Bildsviten avslutas med en fot om någon är känslig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet för en finsmakare är inte lätt. En ständig jakt på de bästa råvarorna och nya smakupplevelser. Många upplevelser men också besvikelser.

En av de största nederlagen var när Estrellas Blue Cheese Dipmix försvann för några år sedan. Skandal! Jag är vanligtvis en lugn och sansad person men denna gång skrev jag ett upprört mejl till kundtjänst. Jag fick ett kort svar att sortimentet förnyades och att det fanns många andra smaker. Vad hjälpte det mig? Blue cheese dippen är ju den enda som verkligen fungerar med dillchips. Jag lyckades trots allt hitta några förskrämda påsar i olika butiker och la upp ett litet lager. Under en övergångsperiod kunde jag alternera och vänja mig vid nachocheesedip, ett blekt substitut  till den läckra blåostdippen.

Men idag var en glädjens dag! Blue cheese dipmix är tillbaka!!! Tack Estrella för detta kloka beslut! Fredagsmyset är räddat!

När jag på 90-talet arbetade som säljare (nja, snarare kassabiträde) på Systembolaget så fanns det ett vin som var omåttligt populärt. Det var lite dyrare än genomsnittsbuteljen men var perfekt som gåbortspresent. Eftersom namnet var svåruttalat så gick det under namnet ”det där vinet med pinnen”.

Nu är Cantina Zaccagninis vin Dal Tralcetto från Montepulciano d’Abruzzo efter många år tillbaka på hyllorna igen och till ungefär samma pris om jag inte tar fel. Jag var ju helt enkelt tvungen att prova denna gamla klassiker. Kära hustrun föll direkt i farstun för flaskan med den lilla vinkvisten som till och med hade en liten luden knopp.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor doft av varma bär, sylt och en tydligt bränd ton med pulverkakao och lite torkade örter. Medelfyllig mycket frisk smak av syltade körsbär, mandel och återigen en lite bränd ton. Mjuk, rund munkänsla med aningen sötma men ganska rumpahuggen eftersmak med liten beska.

Otroligt publik smak som dock inte riktigt når upp till prislappen. Men man får ju ge en slant för den käcka presentationen.

När jag bläddrade igenom gamla recept idag så hittade jag en artikel utriven ur en gammal Ica-Kuriren, säkert tjugo år gammal, om hur man gjorde sina egna gräddbullar. Önskar att jag aldrig hittat den.

Att stansa ut smörgåsrånen och vispa ihop äggvita med socker och gelatin var en baggis. Att spritsa ut smeten var ett rent nöje. Sedan skulle man vänta medan topparnas yta torkade i kylen i fyra timmar. Sist kom då det moment som i artikeln beskrevs som ”kladdigt men roligt”; att doppa topparna i smält choklad. Kladdigt stämde. Jag fick ett totalt psykbryt och bröt ihop i skrattparoxysmer när jag försökte hålla i kexbottnarna som blivit alldeles mjuka av fukten och gled ur fingrarna när den alldeles för tjocka chokladen tyngde ner gräddtoppen. Fullständigt omöjligt uppdrag. De få toppar jag ändå ”lyckades” med med smakade inte ens gott. Chokladen blev för tjock och smälte nästan bara jag tittade på den.

Vissa saker ska man överlåta till proffs. Nu går jag och köper mums-mums.

Det må så vara att jag är en hängiven frankofil. Men det får finnas gränser!

Fransmännen har frambringat vinvärldens främsta och mest intressanta viner och ostar som får änglar och förhärdade brottslingar att gråta. De har skapat sköna bilar och chansoner som gör att det känns naturligt att bevittna rådjursögda fransyskor späda ut sin café au lait med tungt trillande tårar på en uteservering. Jag nämner inte ens bildkonsten eller skapandet av de skönaste bakverk. Det känns överflödigt.

Men!

Det verkar som om den mest obegåvade arkitekt i Frankrike uppfattas som en halvgud. Det verkar inte finnas någon som kan uppbringa den berömda galliska stoltheten och säga ”hörrudu! Det där är så fult att jag inte tvekar att karva ut mina ögon med en egenhändigt snidad smörkniv i eneträ” eller ”ska vi inte komma överens om att det där Månbas Alpha-temat är lite uttjatat?”. Nejdå! Hela landet besudlas av groteska betongklossar och assymetriska missfoster i glas och aluminium som skriker ”Jysk Bäddlager är stilikonen nr 1!”

Men detta förfulande av världens vackraste land bleknar i jämförelse med vad som händer när fransmän ska arrangera internationella begivenheter. Vi ska vara tacksamma för att Paris inte fick OS eller att de skickat omöjlig ”världsmusik” till Eurovison Song Contest de senaste decenniet.

När världens största vinmässa med 2500 utställare och 50 000 beökare ska arrangeras i en stad av Göteborgs storlek med en flygplats vars kapacitet kan jämföras med Sturup, då krävs det skicklighet. Mässarrangören har verkligen genom åren finslipat sin strategi och löst trafik- och kommunikationsproblem med gratis skytteltrafik med bussar med mera. Toppen! Problemet är att någon på turistbyrån varit ”kreativ” och funderat ut hur man kan ”maximera upplevelsen ”av Bordeaux, ”Låt oss arrangera en hamnfest för att visa hur festligt Bordeaux kan vara!”. Gå hem, tänk om gör rätt säger jag. I en stad som ligger vid en flod och vars nervimpulser bygger på att broförbindelser fungerar kan man inte stänga av viktiga kommunikationer och blodflöden. Det är heller ingen god idé att mobilisera lokalbefolkningen och sätta dem på fötter att proppa igen alla kommunikationer, belägga den obefintliga ”taxiflottan”, fylla upp restauranger när alla platser behövs för de viktiga internationella gästerna och stå som trafikhinder och blänga som själlösa kreatur på fyrverkerier. Resultat blir en stad i fullständig infarkt.

Skrivet av en arg, något berusad och trött bloggare med ömma fötter.

Lördagen i Bordeaux var oerhört innehållsrik. Och då har mässan inte ens öppnat.

Jag begav mig själv i väg tidigt på morgonen till Marché des Capucins som är en härligt ruffig saluhall. Här finns ett överflöd av fisk, ostron, lokala specialiteter, caféer, enkla restauranger och ett minst sagt färgstarkt klientel. Det är alltid lika spännande att besöka lokala matmarknader men också frustrerande då det är svårt att hitta något att ta med hem, särskilt när man bor på ett hotell där man saknar tillgång till kylskåp. Dock ramlade jag över vinmakaren från Château Claron i Graves som ligger precis söder om staden. Hans viner var småtrevliga, billiga och vår konversation byggde på min stappliga vinfranska. Jag insåg snabbt att det inte var läge att spotta vinerna även om det var före nio på morgonen. Jag tog små klunkar och lämnade över de fortfarande fulla glasen som vigneronen mycket motvilligt och förvånat fick hälla ut. Tydligen är kutymen att smakprover svepes. Eftersom jag inte kan lämna en saluhall tomhänt så fick det bli en flaska rött av årgång 2007 för 7.40€.

Efter marknaden sammanstrålade jag och kollegan för frukost vid centralstationen och vidare färd med tåg till den fantastiska lilla staden St Emilion och för ett inbokat besök på Château Soutard. Regnmolnen hängde oroväckande tunga när vi steg av tåget som stannade vid stationen som låg långt utanför stan. Snart vräkte också regnet ner och det blåste kallt på de sommarklädda svenskarna. Slottet låg bara en liten bit utanför St Emilion men den ordinarie vägen var avstängd för en festival så vi fick knata ut på landsbygden i regnet och blåsten. Kalla, blöta och svettiga anlände vi slottet på ett ganska dåligt humör. Tack och lov för det trevliga bemötandet! Dagen innan hade det varit en invigningsfest av gigantiska mått då hela slottet och anläggningen genomgått en total transformation. Det vilade en tung dagen-efter-känsla med cateringfirmor som röjde och scenarbetare som demonterade. Vår guide såg mer än lovligt trött ut men visade oss med glatt (men något tillkämpat) humör runt i den imponerande anläggningen. Detta är ett av de vackraste och mest genomtänkta vinerier jag sett med en otrolig känsla för detaljer (vi pratar mönstergjuten och linoljepolerade betongväggar med mönster av baskiska lädertapeter). Som tur var levde vinerna upp till de uppblåsta förväntningarna. Vi fick bland annat prova fick prova äldre årgångar, ner till 1995, från både Château Soutard och ägarna andra slott Château Cadet-Piola och Château Larmande. Mycket intressant.

Vi fick vänligt nog skjuts tillbaka till St Emilion, där eftermiddagen skulle spenderas, trots att solen tittat fram igen. Beöker man Bordeaux så får man inte missa denna lilla pittorseka pärla som ligger på UNESCOS världsarvslista. Visst, det är massor med turister och det är dyrt men här finns en genuin känsla och det värsta krimskramset har man hållit borta. Här finns, föga överraskande, massor av vinbutiker som erbjuder provsmakning. Prova gärna men undvik att handla om du inte vet att priserna är bra eller det är en raritet som är svår att hitta. Priserna är höga.

Av en slump gick vi in i en av de mer anspråkslösa butikerna som såg ut som ett litet varuupplag, saknade skylt och hade hafsigt skrivna prislappar i bjärta färger. Efter att ha tittat runt en stund börjar det gå upp för oss att de flesta, om inte alla, vinerna är signerade legendariske vinmakaren Jean-Luc Thunevin, mannen bakom garagevinet Château Valandraud. Det visade sig att vi hamnat i hans lilla nyöppnade lagerbutik! Som av en tillfällighet satt hans fru i lokalen och provade vin med ägarinnan till Château Angelus. Den totalspeedad men übertrevlige killen som skötte butiken lät oss prova lite godsaker och berättade att vineriet (det ursprunliga och mytomspunna ”garaget”) låg vägg i vägg och vi gärna fick följa med och titta då han hade en liten grupp som snart skulle komma dit på besök. Sådant tackar man inte nej till. När vi precis ska gå in i vineriet virvlar Jean-Luc Thunevin själv precis förbi i sällskap med… *tumvirvel* …Michel Rolland, den allerstädes närvaranade, oerhört inflytelserike och kraftigt omdiskuterade flygande vinmakaren. Vi tog i hand, hälsade, bytte några ord och vi var därefter officiellt starstruck! Att vi därefter fick prova några av vinerna från fat var en extra bonus. Trots mitt råd tidigare i texten köpte vi med oss några flaskor av 2007 Virgine de Valandraud som jag skrivit om här. Men det var faktiskt ett fyndpris!

Efter tågresan tillbaka var det dags för middag på fantastiska lilla bohemiska vinbaren Le Bô Bar. Väldigt mycket känsla, rock n’ roll och vinkärlek. Genast vi satte oss vid det lilla bordet, precis bredvid hyllan med det eklektiska vinutbudet, gjorde vår servitris det klart för oss att nu skulle det bli blindprovning. Jättekul och, visade det sig senare, mycket nedslående. Vinerna var dock roliga och billiga, maten rustik och fantastiskt smakrik och god och miljön och människorna oändligt underhållande. Bord och ett utvalt vin reserverat redan till på måndag igen.

Mätta, nöjda, lätt berusade, mycket trötta och helnöjda fick vi traska den långa vägen hem til hotellet i den taxilösa staden Bordeaux.