Bilder tagna från min hörna i soffan på terrassen ut mot innergården inne i Malmö. Här kan jag slumra och lyssna på måsarna, klinket från vindspelet och det avlägsna sorlet från människor. Mitt sommarställe!

OBS! Bildsviten avslutas med en fot om någon är känslig.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Livet för en finsmakare är inte lätt. En ständig jakt på de bästa råvarorna och nya smakupplevelser. Många upplevelser men också besvikelser.

En av de största nederlagen var när Estrellas Blue Cheese Dipmix försvann för några år sedan. Skandal! Jag är vanligtvis en lugn och sansad person men denna gång skrev jag ett upprört mejl till kundtjänst. Jag fick ett kort svar att sortimentet förnyades och att det fanns många andra smaker. Vad hjälpte det mig? Blue cheese dippen är ju den enda som verkligen fungerar med dillchips. Jag lyckades trots allt hitta några förskrämda påsar i olika butiker och la upp ett litet lager. Under en övergångsperiod kunde jag alternera och vänja mig vid nachocheesedip, ett blekt substitut  till den läckra blåostdippen.

Men idag var en glädjens dag! Blue cheese dipmix är tillbaka!!! Tack Estrella för detta kloka beslut! Fredagsmyset är räddat!

När jag på 90-talet arbetade som säljare (nja, snarare kassabiträde) på Systembolaget så fanns det ett vin som var omåttligt populärt. Det var lite dyrare än genomsnittsbuteljen men var perfekt som gåbortspresent. Eftersom namnet var svåruttalat så gick det under namnet ”det där vinet med pinnen”.

Nu är Cantina Zaccagninis vin Dal Tralcetto från Montepulciano d’Abruzzo efter många år tillbaka på hyllorna igen och till ungefär samma pris om jag inte tar fel. Jag var ju helt enkelt tvungen att prova denna gamla klassiker. Kära hustrun föll direkt i farstun för flaskan med den lilla vinkvisten som till och med hade en liten luden knopp.

Ganska mörk blåröd färg. Medelstor doft av varma bär, sylt och en tydligt bränd ton med pulverkakao och lite torkade örter. Medelfyllig mycket frisk smak av syltade körsbär, mandel och återigen en lite bränd ton. Mjuk, rund munkänsla med aningen sötma men ganska rumpahuggen eftersmak med liten beska.

Otroligt publik smak som dock inte riktigt når upp till prislappen. Men man får ju ge en slant för den käcka presentationen.

När jag bläddrade igenom gamla recept idag så hittade jag en artikel utriven ur en gammal Ica-Kuriren, säkert tjugo år gammal, om hur man gjorde sina egna gräddbullar. Önskar att jag aldrig hittat den.

Att stansa ut smörgåsrånen och vispa ihop äggvita med socker och gelatin var en baggis. Att spritsa ut smeten var ett rent nöje. Sedan skulle man vänta medan topparnas yta torkade i kylen i fyra timmar. Sist kom då det moment som i artikeln beskrevs som ”kladdigt men roligt”; att doppa topparna i smält choklad. Kladdigt stämde. Jag fick ett totalt psykbryt och bröt ihop i skrattparoxysmer när jag försökte hålla i kexbottnarna som blivit alldeles mjuka av fukten och gled ur fingrarna när den alldeles för tjocka chokladen tyngde ner gräddtoppen. Fullständigt omöjligt uppdrag. De få toppar jag ändå ”lyckades” med med smakade inte ens gott. Chokladen blev för tjock och smälte nästan bara jag tittade på den.

Vissa saker ska man överlåta till proffs. Nu går jag och köper mums-mums.

Det må så vara att jag är en hängiven frankofil. Men det får finnas gränser!

Fransmännen har frambringat vinvärldens främsta och mest intressanta viner och ostar som får änglar och förhärdade brottslingar att gråta. De har skapat sköna bilar och chansoner som gör att det känns naturligt att bevittna rådjursögda fransyskor späda ut sin café au lait med tungt trillande tårar på en uteservering. Jag nämner inte ens bildkonsten eller skapandet av de skönaste bakverk. Det känns överflödigt.

Men!

Det verkar som om den mest obegåvade arkitekt i Frankrike uppfattas som en halvgud. Det verkar inte finnas någon som kan uppbringa den berömda galliska stoltheten och säga ”hörrudu! Det där är så fult att jag inte tvekar att karva ut mina ögon med en egenhändigt snidad smörkniv i eneträ” eller ”ska vi inte komma överens om att det där Månbas Alpha-temat är lite uttjatat?”. Nejdå! Hela landet besudlas av groteska betongklossar och assymetriska missfoster i glas och aluminium som skriker ”Jysk Bäddlager är stilikonen nr 1!”

Men detta förfulande av världens vackraste land bleknar i jämförelse med vad som händer när fransmän ska arrangera internationella begivenheter. Vi ska vara tacksamma för att Paris inte fick OS eller att de skickat omöjlig ”världsmusik” till Eurovison Song Contest de senaste decenniet.

När världens största vinmässa med 2500 utställare och 50 000 beökare ska arrangeras i en stad av Göteborgs storlek med en flygplats vars kapacitet kan jämföras med Sturup, då krävs det skicklighet. Mässarrangören har verkligen genom åren finslipat sin strategi och löst trafik- och kommunikationsproblem med gratis skytteltrafik med bussar med mera. Toppen! Problemet är att någon på turistbyrån varit ”kreativ” och funderat ut hur man kan ”maximera upplevelsen ”av Bordeaux, ”Låt oss arrangera en hamnfest för att visa hur festligt Bordeaux kan vara!”. Gå hem, tänk om gör rätt säger jag. I en stad som ligger vid en flod och vars nervimpulser bygger på att broförbindelser fungerar kan man inte stänga av viktiga kommunikationer och blodflöden. Det är heller ingen god idé att mobilisera lokalbefolkningen och sätta dem på fötter att proppa igen alla kommunikationer, belägga den obefintliga ”taxiflottan”, fylla upp restauranger när alla platser behövs för de viktiga internationella gästerna och stå som trafikhinder och blänga som själlösa kreatur på fyrverkerier. Resultat blir en stad i fullständig infarkt.

Skrivet av en arg, något berusad och trött bloggare med ömma fötter.

Lördagen i Bordeaux var oerhört innehållsrik. Och då har mässan inte ens öppnat.

Jag begav mig själv i väg tidigt på morgonen till Marché des Capucins som är en härligt ruffig saluhall. Här finns ett överflöd av fisk, ostron, lokala specialiteter, caféer, enkla restauranger och ett minst sagt färgstarkt klientel. Det är alltid lika spännande att besöka lokala matmarknader men också frustrerande då det är svårt att hitta något att ta med hem, särskilt när man bor på ett hotell där man saknar tillgång till kylskåp. Dock ramlade jag över vinmakaren från Château Claron i Graves som ligger precis söder om staden. Hans viner var småtrevliga, billiga och vår konversation byggde på min stappliga vinfranska. Jag insåg snabbt att det inte var läge att spotta vinerna även om det var före nio på morgonen. Jag tog små klunkar och lämnade över de fortfarande fulla glasen som vigneronen mycket motvilligt och förvånat fick hälla ut. Tydligen är kutymen att smakprover svepes. Eftersom jag inte kan lämna en saluhall tomhänt så fick det bli en flaska rött av årgång 2007 för 7.40€.

Efter marknaden sammanstrålade jag och kollegan för frukost vid centralstationen och vidare färd med tåg till den fantastiska lilla staden St Emilion och för ett inbokat besök på Château Soutard. Regnmolnen hängde oroväckande tunga när vi steg av tåget som stannade vid stationen som låg långt utanför stan. Snart vräkte också regnet ner och det blåste kallt på de sommarklädda svenskarna. Slottet låg bara en liten bit utanför St Emilion men den ordinarie vägen var avstängd för en festival så vi fick knata ut på landsbygden i regnet och blåsten. Kalla, blöta och svettiga anlände vi slottet på ett ganska dåligt humör. Tack och lov för det trevliga bemötandet! Dagen innan hade det varit en invigningsfest av gigantiska mått då hela slottet och anläggningen genomgått en total transformation. Det vilade en tung dagen-efter-känsla med cateringfirmor som röjde och scenarbetare som demonterade. Vår guide såg mer än lovligt trött ut men visade oss med glatt (men något tillkämpat) humör runt i den imponerande anläggningen. Detta är ett av de vackraste och mest genomtänkta vinerier jag sett med en otrolig känsla för detaljer (vi pratar mönstergjuten och linoljepolerade betongväggar med mönster av baskiska lädertapeter). Som tur var levde vinerna upp till de uppblåsta förväntningarna. Vi fick bland annat prova fick prova äldre årgångar, ner till 1995, från både Château Soutard och ägarna andra slott Château Cadet-Piola och Château Larmande. Mycket intressant.

Vi fick vänligt nog skjuts tillbaka till St Emilion, där eftermiddagen skulle spenderas, trots att solen tittat fram igen. Beöker man Bordeaux så får man inte missa denna lilla pittorseka pärla som ligger på UNESCOS världsarvslista. Visst, det är massor med turister och det är dyrt men här finns en genuin känsla och det värsta krimskramset har man hållit borta. Här finns, föga överraskande, massor av vinbutiker som erbjuder provsmakning. Prova gärna men undvik att handla om du inte vet att priserna är bra eller det är en raritet som är svår att hitta. Priserna är höga.

Av en slump gick vi in i en av de mer anspråkslösa butikerna som såg ut som ett litet varuupplag, saknade skylt och hade hafsigt skrivna prislappar i bjärta färger. Efter att ha tittat runt en stund börjar det gå upp för oss att de flesta, om inte alla, vinerna är signerade legendariske vinmakaren Jean-Luc Thunevin, mannen bakom garagevinet Château Valandraud. Det visade sig att vi hamnat i hans lilla nyöppnade lagerbutik! Som av en tillfällighet satt hans fru i lokalen och provade vin med ägarinnan till Château Angelus. Den totalspeedad men übertrevlige killen som skötte butiken lät oss prova lite godsaker och berättade att vineriet (det ursprunliga och mytomspunna ”garaget”) låg vägg i vägg och vi gärna fick följa med och titta då han hade en liten grupp som snart skulle komma dit på besök. Sådant tackar man inte nej till. När vi precis ska gå in i vineriet virvlar Jean-Luc Thunevin själv precis förbi i sällskap med… *tumvirvel* …Michel Rolland, den allerstädes närvaranade, oerhört inflytelserike och kraftigt omdiskuterade flygande vinmakaren. Vi tog i hand, hälsade, bytte några ord och vi var därefter officiellt starstruck! Att vi därefter fick prova några av vinerna från fat var en extra bonus. Trots mitt råd tidigare i texten köpte vi med oss några flaskor av 2007 Virgine de Valandraud som jag skrivit om här. Men det var faktiskt ett fyndpris!

Efter tågresan tillbaka var det dags för middag på fantastiska lilla bohemiska vinbaren Le Bô Bar. Väldigt mycket känsla, rock n’ roll och vinkärlek. Genast vi satte oss vid det lilla bordet, precis bredvid hyllan med det eklektiska vinutbudet, gjorde vår servitris det klart för oss att nu skulle det bli blindprovning. Jättekul och, visade det sig senare, mycket nedslående. Vinerna var dock roliga och billiga, maten rustik och fantastiskt smakrik och god och miljön och människorna oändligt underhållande. Bord och ett utvalt vin reserverat redan till på måndag igen.

Mätta, nöjda, lätt berusade, mycket trötta och helnöjda fick vi traska den långa vägen hem til hotellet i den taxilösa staden Bordeaux.

Idag är det en trött och slö dag. Har dock lyckats att uppbåda kraft att sätta en deg till morgondagens croissanter. Efter 10 minuters knådande sitter jag nu på Aromas uteservering och belönar mig själv med ett glas Freixenet Cava Rosado.

Pingst på er alla bloggläsare!

Min trognaste vän följer mig överallt och hjälper mig ur knipor. Vännen heter Laguiole och har bokstavligen varit vid min sida sedan 1999.

När jag började min anställning som sommelier på Grand Hotel i Lund fick jag beställa en korkskruv som arbetsredskap. Det blev en Château Laguiole Grand Cru med svart hornskaft och ett läderhölster. Tusen och åter tusen buteljer öppnades, hundratals vinkartonger skars upp och åtskilliga trälådor bändes upp. När jag slutade följde den med och hänger alltid i bältet.

Många gånger har jag glömt den och tappat den men alltid har den kära korkskruven kommit tillbaka. Den har fungerat som universalverktyg, varit med på alla resor och till och med slunkit igenom en säkerhetskontroll i Spanien med den beväpnade vaktens goda minne när jag glömt att checka in den.

Den värsta krisen inträffade dock för ett par år sedan. Jag skulle öppna en butelj (en bourgogne från Louis Jadot närmare bestämt) när det bara small. Skruven hade gått rakt av! Stor sorg. Jag packade in alla delar, inklusive korken med halva skruven, i ett kuvert med ett förklarande brev och skickade till tillverkaren. Efter tio ensamma och vilsna dagar dunkade det till i brevlådan och jag hade min korkskruv tillbaka. Livstids garanti är inte så dumt!

Jag har några andra varianter av Laguiole (uttalas typ ”lajåll” med betoning som ”atoll”) liggande där hemma. Eleganta och påkostade i designen. Men utan min enkla, svarthornade Laguiole känner jag mig naken.

Edit: Du kan köpa en likadan korkskruv i Kära Hustruns webbutik Vinet & Glaset.

Den bästa frukosten är andrafrukosten. Den kan man äta när man är ledig, varit uppe tidigt och ute på äventyr (i det här fallet loppis). Första frukosten brukar vara lätt, en kopp kaffe och en macka, medan den andra ska vara rejäl, matig och gärna varm.

Eftersom jag är på kortsemester på Österlen i ett lånat hus blev det spartanskt och lokalt. Uppstekt nypotatis, stekta ägg, mellbykavring med prickig korv (när åt jag det senast?) och ett glas äppelmust. Avnjuten i den varma morgonsolen med humlesurr och fågelkvitter i bakgrunden.

På plats i Södra Mellby i ett pyttelitet villavillerkullahus med utsikt över havet några kilometer bort. Några soliga, lediga dagar ligger framför oss med små utflykter och enkel men god mathållning. Det goda livet.

Huset ligger knappt trettio meter från lilla Mellbybagarn berömd för sin kavring. Idag var det stängt, men utanför butiken stod ett bord med lite bröd i korgar och en gammal plåtburk där man kunde lägga betalningen. Det är så man vet att man är på landet. I morgon bitti öppnar de klockan halvsju och känner jag mig själv rätt kommer jag stå där lite yrvaken för att köpa färskt frukostbröd att avnjuta i solen med utsikt över fagra Österlen.

Idag blev det en kort tur ned till Kivik och Buhres Fisk. Från att ha startat som ett litet fiskerökeri är det idag en jättelik delikatessbutik där turisterna köar för den rökta fisken, inläggningarna och alla andra förnödenheter som skulle få vilken östermalmsbo som helst att känna sig hemma. Gott men dyrt och lite turistfällevarning, men är det semester så är det.

Middagen blev varmrökt lax, romsås, nypotatis, senapsgravad sill, mellbykavring och ägg. Sköljdes ned med favoriten Perle de Vigne som oväntat fungerade till både senapssill och ägg. Enkelt och mycket, mycket gott!