Vinoble är en otroligt trevlig, familjär och intim mässa utan trängsel och stress och med så hög kvalitet på vinerna att jag blir vimmelkantig. Men det är kommersiellt och internationellt sett en ganska obetydlig tillställning. Därför tar man varje tillfälle i akt att få uppmärksamhet kring arrangemanget. Ett sätt är att trumma ihop namnkunniga och tunga vinpersonligheter att hålla seminarier och provningar. Att jag tycker de är ganska trista och stela arrangemang utan större pedagogiskt värde har kanske mer att göra med mina förväntningar.

Ett annat sätt är att skapa sensationella rubriker. ”Världen dyraste sherry” funkar kanske? Tillsammans med den nya bodegan Urium presenterade mässans huvudman Pancho Campo MW ”en otroligt, exklusiv och historisk raritet”. Urium är mycket duktiga på marknadsföring och har på ingen tid skapat sig ett namn i vinkretsar som den sherrybodegan. De flesta som hissar Urium har inte ens provat vinerna. Så bra har de lyckats.

Vinet som under stor mediabevakning och mycket buller presenterades var en hundra år gammal palo cortado. Förvisso en ganska ovanlig typ av sherry och helt klart gammal. Nu kom den visserligen buteljerad i en karaff av tjeckisk kristall och med en propp av 24 karats guld. Hur exklusivt schatullet var vågar jag inte tänka på. Prislappen? 21 000 €!!! Som en ny bil av bättre modell med andra ord. Kan ett dylikt vin vara värt närmare en kvarts miljon? På det svarar jag, utan att ha provat vinet, helt klart nej. Det handlar om presentation och marknadsföring. Sätt en orimligt hög prislapp och du får uppmärksamhet. Ett vin av den typen ska kosta runt 200-300 € på sin höjd. Ni som läst mina bloggposter de senaste dagarna vet också att hundraåriga viner inte på något sätt är exceptionella på dessa breddgrader. Har provat åtminstone  sex viner hundra år eller äldre och en av dem ligger i min resväska. Nej jag behövde inte ta ett lån föra att lösa ut den.

Jag provade dessutom alla Uriums viner idag och jag kan utan att darra på manschetten säga att de var absolut ingenting att springa benen av sig för. Absolut var de bra men det finns många mindre ”sexiga” bodegor som presterar bra mycket bättre för en mindre peng.

Ett mindre uppmärksammat men liknande event var öppnandet av en halvbutelj av vinet 1909 Para från australiensiska Seppeltsfield som jag skrev om igår. Här är ett vin som i generationer tillverkats och som vid exceptionella årgångar sparats undan i fyra 225-liters fat. under åren har vinet avdunstat genom faten och koncentrerats till endast ett fat med en mycket rik vätska återstår. Dessa viner buteljeras på sin 100-årsdag och en av dessa buteljer öppnades för en utvald skara av vinpersonligheter idag. Någon timme senare frågade jag hur vinet hade smakat och då fick jag till min stora förvåning upphällt några droppar i samma typ av glas som de ”viktiga” människorna fått.

Detta var något helt speciellt! Vinet hade 90 gr socker per liter men det kunde inta skönjas på grund av den otroligt höga intensiteten av syra, smakkoncentration och sälta. Smaker av svart olivpasta, hostmedicin, tjära och en tydlig beska parad med en oljig, nästan krämig munkänsla. Detta var sannerligen ett elixir av vin. Mycket annorlunda och speciellt.

Var det värt 15000 kr för en halvbutelj? Nej inte alls. Men det är på alla sätt ett mer unikt och genuint vin än den fåniga uriumprodukten.

…intogs på Bar Juanito som är stället dit alla går och som nästan är ett måste när man besöker Jerez. Restaurangen ligger i den gamla fiskmarknadsgränden precis i anslutning till det stora torget Plaza Arenal. Här finns både en restaurangdel, livlig uteservering i gränden samt en enkel bar att hänga vid. Massor av tapas att välja på som alla kostar 2€ styck. De är kända för sina kronärtskockor som de mer än gärna rekommenderar. I mitt tycke är det det minst aptitliga på menyn. Överkokta och mosiga och ganska obegripliga. Håll er till de andra rätterna om inte den masochistiska nyfikenheten tar överhanden. Av rätterna jag valde var croquetas med serranoskinka det absolut bästa. Frasigt frityrskal och en fyllning som praktiskt taget rann ut när man bet i dem. Även de fluffigt lätta köttbullarna (albondigas) i olorososås kan rekommenderas.

Det är inte utan att jag börjar fundera över hur genomtänkt det är med en vinmässa i Jerez när termometern visar på 42°. Isen smälter nästan innan den landar i vinkylarna och det är klaustrofobikt varmt och trångt på seminarierna. En klen tröst är att lokalbefolkningen säger att det är varmare i augusti. Fan tro’t.

Gårdagen slutade väldigt sent. Jag var inbjuden på stor (100 personer +), formell middag hos Gonzalez Byass (mest kända för Tio Pepe) som är den absolut största bodegan i Jerez. Trots storleken är den familjeägd och dessutom lyckas hålla en familjär attityd. Fem ur familjen var närvarande vid middagen och var hur trevliga och enkla som helst. Vi satt i en del av den historiska bodegan (svalt och skönt) och bjöds på en mycket vällagad och elegant femrättersmeny med väl valda viner till. Det var väl bara vaktelbröstet som smakade som torr kyckling på ett thaihak (hur snobbigt lät det inte att racka ner på vaktelbröst?). Otroligt trevligt med pratsamt bordssällskap. Jag hade ett par Master of Wines vid bordet och jag måste börja ifrågasätta hur man får den prestigefyllda titeln när jag måste förklara för en av dem hur det går till att framställa en amontillado (bildgoogla ”besserwisser” så hittar ni bilder på mig”).

Middagen var inte slut förrän en timme efter midnatt då resten av sällskapet skulle till ett bubbelparty på någon nattklubb. Som ordentlig svensk förklarade jag att ”there is another day tomorrow” och följaktligen var jag först på plats på mässan i förmiddags innan utställarna. En riktig bror duktig.

Dagens första provning var på det lockande temat ”Vins Doux Naturels du Roussillon 2003-1897”. Lokalen var klaustrofobiskt trång och dallrande het och efter en handuppräckning där endast jag och en till identifierades som engelsktalande hölls provningen på spanska med endast sporadiskt, kortfattad tolkning till engelska. Kul.

Dock var det en väldigt intressant ihopsatt provning som visade både på olika typer, ursprung och det historiska perspektivet. Mycket lärorikt eftersom jag ärligt talat har en lite begränsad bild av dessa starkviner.Vi provade årgångarna 2003, 1993, 1975, 1969, 1959 och 1898 och det kommer kanske inte som någon överraskning att det var de tre äldsta vinerna som var mest intressanta.

1969 Rivesaltes Ambre från Les Vignobles du Rivesatais hade en gång i tiden varit ett vitt sött vin men med tiden antagit en ganska djup bärnstensnyans. Doften var utvecklad, eldig och komplex med aromer av hjortron, kvittenmarmelad, plommon, honung, kandisocker och ett pepprigt inslag. Smaken var intensivt frisk och eldig med perfekt balanserad sötma och en liten ekstruktur trots 40 år på fat med luftkontakt. Karaktären av honung kom tillbaka samt apelsinmarmelad och pepprigheten i den ånga rena eftersmaken. Ett mycket stort vin som prismässigt låg kring 400 € per flaska.

1959 Dom Brial Grande Réserve från Les Vignerons de Baixas hade även det haft en start som ljust och vitt och hade nu efter 50 år på stora ekfat ett djupt, briljant bärnstensutseende. I den mycket komplexa näsan uppenbarades tryffel, apelsinmarmelad, torkad aprikos, mimosa, vita blommor, smörkola, hjortron, knäck, nötter, mandelmassa och en påtaglig eldighet. Den fylliga smaken var initialt mycket söt men balanserades väl med en mycket frisk syra, eldighet, fatstruktur och en liten bitterhet. Eftersmaken var mycket lång med honung, nötter, torkad aprikos och kanderad ananas. I all sin smakrikedom ett elegant vin som prismässigt ligger på 65€.

Mest respektingivande var förstås nestorn 1898 Rivesaltes Cuvée Joseph Noëll från Domaine Puig-Parahy med sina 106 år på fat innan buteljering. Utseendet drog åt mahogny (ursprungligen ett rött vin av dominerande grenache noir) med ganska mycket tung fällning. Doften var stor med mycket flyktiga syror (etylacetat) och toner av nytt läder, torkade kantareller, knäck och en viss rökighet. I munnen mycket koncentrerad och nästan simmigt fet och eldigt med en syra som fick ögonen att öppnas på vid gavel och dolde den ganska höga sötman mycket snyggt. Här fanns även en fin åtstramande fatstruktur och komplexa aromer av läder, svamp, kola, fikonmarmelad, svarta oliver och en mycket lång eftermak. Inte provningens bästa vin men i sanning det mest imponerande med åldern i beaktande.

Nu ska jag försöka vila en liten stund och se om jag mäktar med både stor portvins- och icewineprovning samt en liten informell vermouthprovning på paret Quadys hotell. Ni förstår hur jobbigt jag har det i hettan.

Igår gick det hett till i Jerez. Termometern studsade upp till strax över 40° och till och med de värmehärdiga andalusierna kroknade i hettan. Det hindrade inte mig att kämpa på med provandet.

Eftermiddagens seminarium skulle handla om biologisk lagring, det vill säga den lagring som sker under jästtäcket som benämns flor. Föredragare var Jesús Barquin. som är en av de främsta experterna på området, och jag såg fram meot hans djupdykning i jästens inverkan på vinets karaktär. Vinerna som skulle provas var hämtade från olika delar av världen vilket skulle ge en större förståelse för klimatiska skillnader exempelvis. Tyvärr fick inte Jesús så stort utrymme eftersom man också bjudit in representanter för varje vin som fick orera länge och väl om sina produkter. Provningen var ändå intressant och jag kunde tack vare exemplen dra mina egna slutsatser som jag tänker återkomma till när jag har lite mer tid.

Roligast att testa av vinerna var Quadys Palomino Fino från Kalifornien. Det är ett vin i amontilladostil där man använder sig av palomino-druvor från mycket gamla stockar och tillämpar gamla, traditionella metoder från Jerez, men inte alltid som det var tänkt. Ett intressant men bra och personligt vin som görs i mycket små kvantiteter varje år (70 lådor).

Jesús rekommenderade att man på mässan skulle prova andra viner med biologisk lagring, bland annat Seppeltsfield. Denna traditionsrika producent var en helt ny bekantskap för mig. De har i över 150 år gjort viner i sherrystil. Deras fino och oloroso var mycket bra men det var amontilladon Clara Blanca som verkligen stod ut. Med en snittålder på 12 år i soleran hade den fått en fint nyanserad doft av apelsiner, honung läder och hasselnötter. Smaken var inte helt torr och hade en bra fyllighet och en len, lång karaktär där framförallt honungen dominerade. Denna spännande producent har nästan fått mig att fundera på en resa down under.

En av de mer populära utställarna i hettan var trots allt Sandemans som serverade iskall Spritzz, en blandning av halvtorr amontilladosherry, Sprite, apelsinskiva och is. Gott? Inte särskilt, men det var läskande.

Så var första perioden av totalt sex på vinmässan Vinoble avklarad och jag är tillbaka på hotellrummet för en siesta. Det är 37° ute och de tre timmarnas paus mitt på dagen är förståelig.

Det är ingen överdrift att säga att denna vinmässa är den absolut vackraste med sin inramning i den moriska fästningen. Det måste vara en av de mindre internationella mässorna också men sannerligen med den högsta koncentrationen av intressanta viner. Jag vill prova allt!

Jag har dock planerat in en massa provningar och seminarier för att få lite struktur på mina dagar här. Den första provningen om tokajer hölls i den uråldriga moskén. Kändes lite vanvördigt faktiskt. Åtta viner provades från de fyra närvarande vinproducenterna Gróf Degenfeld, Patricius, Alana och Disznókö, varav alla utom den sistnämnda var nya för mig. Föreläsningen var ganska grundläggande och simultantolkades irriterande nog till spanska (något jag måste vänja mig vid här) men provningen var något alldeles extra. Alla vinerna var i den fruktiga, friska och elegant söta stilen som brukar kallas modern. Kvaliteten påminde mig om hur lätt det är att glömma bort vilket absolut storartat vin tokajer är. Det är inte utan att man förstår epitet ”The Wine of Kings and King of Wines”. Av alla åtta viner ska jag bara lyfta fram ett som var exceptionellt även bland den i övrigt fantastiska kvaliteten; 2005 Alana Tokaj 6 puttonyos. Doften var stor, generös och nyanserad med en liten aromatisk karaktär samt toner av pomerans, honung, bivax, mimosa och persika. När jag fick in vinet i munnen var det som kvintessensen av nektar. Jag fick bärga mig från att utropa ”å jävlar va’ gott!” i det gamla templet. Simmigt sammetslent och silkigt med en fantastisk koncentration och syra och sötma som var så väl balanserade och sammanflätade att de inte gick att skilja från varandra. Absolut den bästa tokaj jag någonsin provat och ett av de bästa söta vinerna totalt sett. Fenomenalt.

Därefter rusade jag till en provning jag sett fram emot på temat ”The Golden Wines of Bordeaux”. Det visade sig vara en oinspirerad genomgång av en officiell powerpoint på ett grundläggande plan. Provningen var så klantigt organiserad att jag gick efter att det första av sju viner hällts upp. Respektlöst dåligt!

Jag valde att istället botanisera en stund bland mer okända viner och hamnade hos några glada människor i en monter för Condado Huelva. Om du nu frågar dig ”condado-vad-för-något” så klandrar jag dig inte. Själv kan jag inte påminna mig ha provat något vin därifrån. Deras stolthet är tydligen viner i sherrystil men området är om möjligt mer obskyrt än Montilla-Moriles som har samma profil.  Däremot var vinerna mycket fina. Vinet med beteckningen condado palido motsvarar en fino både i stil och tillverkning men har en lättare och framförallt en mycket friskare karaktär. Den höga syran gick igen i deras version av oloroso som kallas condado viejo. Exemplet jag fick prova var mycket karaktärsfullt med aromer av mörk choklad och hasselnötter och en mycket torr, stram och intensivt frisk smak där nötter och choklad kompletterades med tjära, espresso och torr rostad karaktär. Trots sin rika karaktär var detta tydligen ett ganska ordinärt vin från området. Mycket intressant. Dessutom var vinet framställt av en druva jag aldrig stött på tidigare; zalema.

Lunchen blev förstås ett glas fino, en liten iskall öl och tapas. Dessutom en krämig och alldeles förträfflig paella i tapasportion. Jag har faktiskt missat, eller snarare undvikit, denna nationalrätt under mina besök i södra Spanien. Men den här lär få uppföljare.

http://grofdegenfeld.com/en/

Ny dag i Andalucien! Utvilad och full av energi efter tostado y cafe con leche till frukost.

Idag öppnar vinmässan Vinoble som äger rum inne i det otroligt vackra Alcàzar de Jerez mitt i staden. Det är så långt ifrån den hysteriska vinbar med druvtrampande dockor jag stötte på på ferian i Cordoba.

En rad spännande provningar och seminarier står på schemat. Eftersom mässan sympatiskt nog tar en tre timar lång siesta mitt på dagen så kommer kanske en liten rapport i eftermiddag.

Efter dagarna i tidigare okända Montilla-Moriles och Cordoba var det skönt att tidigt i morse få sätta sig i bilen och dra iväg till Jerez. Så när som på att jag nästan hamnade mitt i ett slagsmål mellan cirkusarbetare på en bar utmed vägen så gick det smidigt. Till och med Hertz-representanten fick godkänt när hon drog av kostnaden för den antika GPS:en.

Att komma fram till Jerez var nästan som att komma hem. Med två tidigare besök bakom mig är staden bekant och känns välkomnande. Hotellet var dock nytt men var en trevlig överraskning; centralt, billigt, fräscht, bra kaffe i baren och ett fungerande gratis internet. Det var nästan att jag kunde bortse från kloakdoften från badrummet.

Nästan direkt efter ankomst hade jag ett inbokat möte på en sherrybodega jag inte kände till sedan tidigare; Maestro Sierra. Chefsönologen öppnade bodegan bara för mig och hon hade dessutom med sig en svensktalande tolk! Det visade sig vara en mycket intressant sherryproducent som efter 180 år fortfarande drivs av familjen. Allt arbete sker helt manuellt, i liten skala, utan justeringar av vinerna, eget tunnbinderi och med endast kvalitet som riktmärke. Produktionen är så liten att all buteljering och etikettering sker för hand! Vinerna var också exceptionella i sin stil och hade genomgående en mycket hög ålder. Här fick jag också pröva resans hittills bästa PX med en snittålder på över 70 år och en alkoholhalt på endast 10,5%. Absolut sammetsmjuk, silkig, komplex och med en mycket fint balanserad sötma som gjorde att en PX-skeptiker som jag tömde glaset och utbrast till tolken ”fan vad gott”!

Efter det upplyftande besöket gick till den fantastiska saluhallen och kollade att den stod kvar så jag kunde återvända för inköp senare i veckan. Passade också på att hänga lite i den lite hemliga baren i gränden bakom hallen. Där beställde jag pescados; pinfärsk fisk som vänds i lite mjöl, hastigt friteras och serveras rakt upp och ned med en bit bröd och gröna oliver. Ett glas iskall fino till det? 2.50€ tack så mycket!

Ordentligt uppiggad gick jag snett över gatan till baren med Jerez’ absolut bästa spanläge; El Gallo Azul! I den kvadratmeterekonomiska och halvcirkelformade baren finns mycket bra tapas i lite mer fancy tappning. Jag tog in en liten frisk sallad på fiskrom och finhackad tomat, lök och paprika och en tunt skivad bläckfisk med paprika på en skiva bröd med potatismos. Det sistnämnda låter märkligt men smakade mycket bra.

Mätt, glad och finofryntlig tog jag en promenad och skulle sedan handla något litet. Då hittar jag inte mitt kreditkort! Panik! Rusar tillbaka till hotellet under det att jag försöker komma ihåg när jag senast använde det. Vände upp och ner på all packning, spred kvitton omkring mig som konfetti och insåg till slut att kortet var borta. Ringde och fick det spärrat samt beskedet att det inte var använt av någon annan. Då minns jag plötsligt ett mejl jag dagarna innan fått från flygbolaget Iberia. Där stod att om man inte kunde uppvisa kortet som man köpt resan med kunde man inte räkna med att få gå ombord på flyget. Efter inte så lite detektivarbete fick jag tag på den måttligt tillmötesgående help-desken och beskedet att det krävdes en kopia på en skriftlig polisanmälan för att jag skulle få flyga.

Med sjumilakliv iväg till polisstationen alltså. När jag väl hittat fram har en katolsk procession komplett med madonnabild, blåsorkester förstärkt med begravningstrummor. Poliserna (”sherryfferna” hade jag kallat dem om jag var göteborgare) som stod bredbenta framför grinden förstod inte ord engelska. Förstås. Efter många om och men bev jag visad till ett litet bås med en telefon och med teckenspråk anmodad att prata i luren. Från andra sidan linjen hörde jag ˝welcome to the spanish national police force”. Jag blev förhörd om allt ned till mina föräldrars respektive förnamn innan jag fick ett rapportnummer som en polisman skrev ut i fem kopior, signerade och stämplade. Allt detta under det öronbedövande dånet från processiontrummornas ödesmättade taktslag.

Jag vinglade ut med en lätt huvudvärk och ett starkt behov av att tröstäta. Styrde mina steg mot Meson del Asador som jag fått rekommenderat. Detta var ett stort och stimmigt ställe av stekhussnitt med effektiv och snabb service. Jag satte mig vid bardisken och beställde in en tallrik potatis med fyra dippsåser. Det låter inte gott men på den pizzastora tallriken kom ett berg av perfekt friterad potatisskivor som var frasiga på ytan och mjukt, sega inuti. Den perfekta korsningen mellan chips och pommes frites. Härligt smakrika såser till det och en drös gröna oliver förstås. Trots att potatisserveringen var mer än vad en normal människa kunde orka med så lockades jag att beställa manita, det vill säga grisfötter kokta med vin, tomat chorizo och serranoskinka. Lite förbryllad blev jag när rätten  serverades med en sked som bestick. Förklaringen kom när den lilla fossingen ramlade sönder i små flagor och förenade sig med den simmiga såsen. Dags för sked alltså. Fantastisk, rustik tröstemat som gjorde mig glad igen. Att allt sköljdes ned med ytterligare två glas fino hjälpte förstås.

Nu ska jag ge mig själv en lång välförtjänt natts sömn. Om jag lyckas hitta läget mellan ”off” och ”polarkyla” på luftkonditioneringen.

Jag brukar inte vara OT (off topic) här på bloggen, men idag är det snudd på. Jag ska rädda mig själv med en P3-övergång; Eftersom rabo de toro (tjursvans) stod på menyn igår så ligger det i den nyfiknes natur att söka matens ursprung. Jag sökte mig därför till den lokala tjurfäktningsarenan.

Då jag aldrig läst något av Hemingway (hur obildad är jag?) tänker jag inte ägna mig åt fler anspelningar på hans litterära skildringar av kampen mellan man och best än de i rubriken.

Att uppleva en tjurfäktning har i många år stått på min lista över saker att uppleva. Jag har lyckats missa flera tillfällen, någon gång för att jag fått kalla fötter. Men eftersom det sägs att man bara ångrar det man inte gjort så kände jag att det var nu eller aldrig. Är man i Cordoba under ferian och tjurfäktningsveckan så finns det inga undanflykter.

Första steget var att köpa biljett. Två rara tjejer som (faktiskt) pratade engelska guidade mig igenom djungeln av olika platser i arenan och deras för- respektive nackdelar. Tre rader upp från den ockrafärgade sandarenan kostade 80€ på skuggsidan och bara hälften där solen sken. Begreppet ”solsida” verkar ha ett helt annat värde i södra Spanien. Som dum, snål och soltörstande svensk valde jag givetvis den soldränkta platsen.

Utanför den ganska nybyggda arenan var det lite Kiviks marknad med tingeltangel, öltält och svartabörshandlare. Misstänkt många säljare av sittunderlägg. Väl på plats på min betongavsats förstod jag varför. ”Träsmak” var inte ordet jag sökte efter, men det var ju inte mitt lidande som var kvällens begivenhet.

Inne på arenan började jag genast tänka på Tjuren Ferdinand, folklivet, flickorna bakom solfjädrar och de vajande vimplarna. Visserligen fanns där damer i traditionella dräkter (två kedjerökande precis bredvid mig), men annars var publiken mer som på en hemmamatch med MFF förutom att det bolmades friskt på cigarrer. Försäljare med burköl i ishinkar hör kanske inte heller hemma på en allsvensk match.

Nu var jag faktiskt ganska uppvevad där jag satt och betraktade den konstfärdigt krattade arenan. Känslan av att sitta på Colosseum och invänta ett gladiatorspel var stark och kompletterades av hedersläktaren där ”kejsaren” (borgmästaren) skulle ta plats. Plötsligt spelar en blåsorkester upp med toner som ur ”Carmen” och in rider två ryttare följda av matadorerna och ett koppel fotografer. Jubel och ovationer! Stjärnorna var på plats. Hela följet av bandaljiärer, picadorer, vadderade hästar med förbundna ögon. Precis som i Dinsneys version. Mycket operakänsla med stora poser, starka färger, uppskuvad musik och entusiastisk införstådd publik.

Nu vidtog ett meningslöst poserande och viftande med chockrosa mantlar av ett halvdussin av matadorerna (gissningsvis de de mindre viktiga). Från ingenstans en fanfar från orkestern och in rusar en jättelik mörkbrun tjur. Fullständigt vildsint far han efter de fjantiga operettfigurerna som hoppar in bakom sina skydd. Växelvis hoppar de fram och viftar med de rosa skynkena och hetsar djuret ännu mer. Några av dem gör lite modigare ansatser med närkamp tills nästa fanfar förebådar de välmadrasserade hästarna med sina lansförsedda ryttare. Riktigt vad syftet med hästarna var förstod jag inte. Så fort tjuren närmade sig hästarna försökte man nämligen avleda dess uppmärksamhet och hålla bort den med lansarna. När det blev närkamp blev publiken riktigt upprörd. Inte OK att plåga hästar tydligen.

Nästa inslag var två män försedda med vars två av de hulling- och kräppapperförsedda spjut som skulle köras in som skinkpinnar i manken på tjuren. Här ska erkännas att jag blev imponerad av skickligheten att möta och parera ett halvt ton framrusande aggression, parera och med precision köra in spjuten i djuret. Nu var tjuren uttröttad men fullpumpad med adrenalin. Banan var förbered för MATADOREN med sitt mod, sin cape och sitt svärd!

Att komma in på arenan i en överdrivet bjärt och paljettbeströdd dräkt, obegriplig hatt och tofsförsedda balettsskor och ändå osa av maskulinitet kräver oreserverad respekt. Att sedan i närkamp möta en varelse förblindad av skräck, ilska och förvirring är också en bedrift. Ändå måste jag beskriva kampen lite som kattens beräknande lek med råttan även om kisse här faktiskt levde farligt. ”Fäktningen” utfördes som en koreografi med balettposer i dödens närhet. Elegant, provocerande och explosivt. Matadorens kaxighet visade sig sig tydligast när han direkt efter en närkamp nonchalant vänder det flämtande djuret och de vassa hornen ryggen och struttar iväg. När det är dags för klimax hämtar Matadoren ett nytt svärd och publiken tystnar andäktigt. Hela arenan håller andan. Öga mot öga står de två och mannen ropar till tjuren som till slut gör sin sista rusning varvid svärdet borras rakt ner i hjärtat. Djuret hinner göra ytterligare några förvirrade utfall innan Matadoren går fram och med bara en gest får den jättelika tjuren att falla ner på knä och slutligen stupa. Publiken står upp och jublar under det att några av de andra matadorerna rusar fram för att snabbt ge en eventuell sista nådestöt. In rusar ett fyrspann med mulor som snabbt spänns vid tjurens horn och i full galopp drar ut under åskådarnas exalterade rop. Dramats skurk är fälld, expedierad och gör sin sorti. Bilden med Ferdinand doftande på blomman släpad ut i svansen fann här sin groteska spegelbild.

Med sin motståndare avlägsnad från scenen går Matadoren fram emot hedersläktaren under det att publiken skriker och viftar med näsdukar.  Precis som när den romerske kejsaren skulle visa tumme upp eller ner slutar inte viftandet förrän borgmästaren visar upp sin vita näsduk. Dramat är avslutat och hjälten går sitt ärevarv.

Sedan börjar det om igen. Samma ritual, samma ordning men ny tjur och en annan matador. Fyra tjurar såg jag sänkas ner i sanden innan jag gick. Jag såg strålande fäktning, mindre bra matadorer och obeskrivligt, dumdristigt mod alla i samma urgamla, svårbegripliga form. Fascinerande på många sätt för en utomstående men kräver kanske, liksom opera och cricket, att man ledsagas av någon insatt.

När jag lämnade arenan var jag varken upprörd eller upplyft, snarare lite förvånad över det lätt slentrianmässigt repetitiva i hela ritualen. Jag hade väntat mig mer passion, dramatik och att bli drabbad mer på ett eller annat sätt.

Nu skulle jag kunna raljera över spanjorernas självbild och hur de buar ut sin nationalsymbol tjuren och jublar över dess död samt landets machokultur som manifesteras i en struttande påfågel med tvivelaktiga poser. Men det gör jag inte.

Tjurfäktning. Check!

Här kommer en mångordig sammanfattning av av något om vad som hänt under min internettorka i Andalusien:

Gårdagen blev inte riktigt som planerad. Började bra med fantastisk frukost och trevliga besök på bodegor.

Besökte Alvear som hade ställt upp en imponerande provning och kallat in den tekniskt ansvarige för att svara på frågor. Mycket, mycket intressant. Bland annat fick jag pröva en häpnadsväckande amontillado som kom från ett fat de mystiskt benämnde ”butt zero”. Det var ett vin som vid någon tidpunkt dragits från den äldsta soleran och sedan lagrats separat. Färgen var mörk bärnsten och doften stor och intensiv med animaliska, sekundära aromer av hästtagel, hårt rostade nötter, rök, tobak och aska. Smaken kom som en örfil! Huvudet bokstavligen kastades bakåt och ögonen spärrades upp av den otroligt intensiva upplevelse! Fantastiskt rik och koncentrerad smakrikedom, en magnifik syra och en naturligt koncentrerad alkohol på 22% (minmum). Det var svårt att särskilja enskilda element ur upplevelsen men ”salmiak” och ”höstlöv” har jag med skakig handstil skrivit ned. Distinkt sälta som satte sig på läpparna och en enormt lång eftersmak. En stor smakupplevelse men kanske inte ett bra vin, för mycket för att vara njutbart helt enkelt.

Turen gick vidare till Toro Albala som är lika mycket ett skruvat vin- och kuriosamuseum inhyst i ett gammal elverk som en alldeles briljant vinproducent. Här fick jag direkt från originalfatet prova ett vin från förrförra seklet. Den söta pedro ximenez som hivades upp och hälldes i glaset hade legat på detta fat sedan 1897. Färgen var briljant och mörk som coca-cola men uppförde sig nästan som olja i glaset. Stor, typisk doft av russin, katrinplommon och torkade fikon parad med tobak och ett tydligt animaliskt inslag. Smaken var förvånansvärt elegant med en mycket väl integrerad sötma, mycket frisk syra och aromer av mörk choklad och körsbär. Eftersmaken var mycket lång, komplex och upplevdes faktiskt som ganska ung! Jag trodde väl knappast att jag skulle få prova något äldre än vinerna från 1905. I sammanhanget kändes vinet Ginés Liebana PX av årgång 1910 som ”bara hundra år”. Dock ska sägas att här hade vi ett vin som var betydligt mer intressant och komplext än det som var 13 år äldre. Doften var sammansatt av svarta oliver, gammalt läder, chilipeppar, russin, torkad svamp, torkad frukt och rök. Mycket hög och frisk syra som nästan dolde vinets höga sötma (345 g/l). I smaken kom en annan arompalett med kaffe/espresso, choklad, bränt bröd, thé, rökighet och sura körsbär. Komplex, koncentrerad, nyanserad och lång smak.

Men sedan ville det sig inte. GPS:en jag hyrt för dyra pengar på bilfirman verkade inte ha blivit uppdaterad de senaste åren. En hel motorväg saknades och att Cordobas nya stadsplan inte fanns med gjorde att jag fick snurra runt i trekvart innan jag hittade hotellet. En helt misslyckad middag, pajad internetuppkoppling på hotellet och en natt med orolig sömn gjorde inte det hela bättre.

I gryningen lämnade jag Cordoba och körde de fem milen till Montilla för att åter äta den enkla men goda frukosten (det var det värt). På schemat stod ett tidigt möte hos producenten Lagar de Primilla som jag inte visste ett dyft om. En krokig tur upp till de högre höjderna utanför staden ledde till en vacker liten vingård med hisnande utsikt.

Det visade sig vare en liten familjeägd gård där allt fortfarande gjordes enligt gammal tradition. Vinmakaren visade upp bodegan som är en av de vackraste jag sett. Hon var mycket stolt över vinerna som var framställda på naturlig väg utan justeringar, tillsatser, filtrering eller stabilisering. Vinerna var också helt unika i sin stil och skiljde sig från sina motsvarigheter i Montilla-Moriles och i Jerez med en lätthet och elegans som var slående. Liten produktion, handgjorda viner och ingen export. Jag fick också en mycket traditionell andra frukost; vitt bröd på vilket det ringlades ofitrerad olivolja och arrope di uva (nedkokt, sirapslik druvmust), båda från gården förstås. Det hör inte till vanligheterna att få upptäcka sådana små pärlor som denna bodega.

Om man kan tänka sig raka motsatsen till ovanstående besök så inträffade det precis efteråt. Jag ska inte berätta mer om det än att jag efteråt kände mig smutsig och inte fort nog kunde köra därifrån.

Att få komma till Bodegas Robles kändes därför som en befrielse. Detta är något så ovanligt som en starkvinsproducent som gått över till ekologisk produktion. Jag fick en rundvisning och provning med vinmakaren. Hon kämpade på med den allra knaggligaste spangelska men jag tror att vi lyckades förstå varandra. Här provade jag Seleccion PX Gold 1927 som till hälften består av nämnda årgång. En av de bättre PX jag provat. Här fick jag också en av de bästa amontillados jag provat under resan. Piedra Luenga Amontillado Bio hade en stor, komplex doft av choklad, hasselnötter, fikonmarmelad, tobak, kantarell och jordgubbsmarmelad (!). Den yppiga doften kontrasterades av smaken som var bentorr, stram, koncentrerad, smakrik och mycket frisk där aromer som svamp, sötlakrits och salmiak tog över. Mycket lång, intensiv och eldig eftersmak.

Sedan blev det full karriär tillbaka på den obefintliga motorvägen till Cordoba där jag med magkänslan (inte GPS:en) tog mig fram till hotellet. Därefter målmedvetet till ett biljettkontor. Jag hade slutligen bestämt mig för att bevista en tjurfäktning! ”En plats i solen tack! Jag är svensk!”. De tokiga spanjorerna rear nämligen ut solplatserna.

För att stärka mig i mitt moraliskt tvivelaktiga val av kvällsnöje gick jag till den lilla bar med tjurfäktningsinriktning jag hittat kvällen innan. Jag visade under personalens jubel upp min nyförvärvade biljett och beställde en liten öl, ett bräddfyllt glas fino och tapas; en rejäl skiva från Spaniens förmodligen fetaste tortilla, husets hemgjorda morcilla (blodkorv) späckad med härliga fettgrevar, en krämig gazpachovariant med finhackad skinka och givetvis en rabo de toro (tjursvans) där köttet ramlade av knotan när jag andades på den.
Allt var själslyftande gott och saken blev inte sämre av att den trånga lokalen fylldes av ett livat sällskap i full flamencoutstyrsel (de där högt skurna brallorna och löjligt korta jackorna får killarna att se både förstoppade och andtrutna ut).

Mycket nöjd bad jag om påfyllning av finoglaset och notan; 12€. Jag tror jag gillar Andalusien.

Idag blev det ett improviserat vingårdsbesök tidigt på morgonen under mitt andalusiska äventyr. Kvart i åtta skulle jag träffa representanten för Perez Barquero för att hinna ut bland vinstockarna innan hettan slog till. Det innebar ett litet problem eftersom mitt hotell inte började servera frukost innan åtta. Å andra sidan höll de sedan på till 11.30!?

Min värd löste detta fint med att köra mig till en bar av det lokala och rustika slaget i den mindre tjusiga delen av Montilla. Här intog de väderbitna gubbarna sin morgonkaffe och första (?) cigarett för dagen stående vid den långa rostfria bardisken. Alla kände alla och på väggarna hängde massor av tavlor och bilder av Che Guevara och andra anslag och fanor från kommunistpartiet. En syn man sällan ser idag.

Frukosten blev ett riktigt bra nattsvart kaffe med mjölk och ett vitt rostat bröd på vilket vi ringlade den fina, lokala olivoljan (mer oliv- än vinodlingar här) och bredde ut en röra av färska, skalade tomater. Otroligt enkel, god och trevlig frukost som lyfte livsandarna. Sedan fick vi förstås inte betala heller eftersom en av gubbarna insisterade på att få bjuda.

Saknade inte frukostbuffén för ett ögonblick.