Det ska erkännas att jag har en liten förkärlek till sydafrikanska Tokara. Gillar både deras chardonnay och cabernet sauvignon som leverera mycket karaktär till en moderat peng. Har inte besökt egendomen, men att jag surfat (eller försökt) med vinmakaren gör kanske att jag inte är helt objektiv.

2008 Tokara Director’s Reserve är en riktigt klassisk bordeauxblandning av 73% cabernet sauvignon, 15% petit verdot, 6% merlot, 4% malbec och 2% cabernet franc. Vinet har en del av den komplexitet och karaktär som man hittar i en bra bordeaux men med en mycket rikare fruktighet och mjukare struktur. Inte helt olik Meerlust Rubicon som är ett vin i samma stil. Njutbar nu men med potential att utvecklas under flera år.

Mörk och ganska tät blåröd färg. Stor doft av mörk frukt, plommon, svarta vinbär, muscovadosocker, rostad ek och och diskret vaniljton. Fyllig, mycket frisk, koncentrerad mörk frukt, mjuka tanniner, svarta vinbär, lakrits och en ”sotig” karaktär. Rik, modern stil med lång och balanserad eftermak med ton av mörk, bitter choklad.

Fick ett varuprov från Tryffelsvinet. Inget nytt eller okänt, men när det står ”Rubicon” på etiketten så tackar man ju inte nej.

Meerlust är en av de riktigt klassiska sydafrikanska egendomarna i likaledes klassiska Stellenbosch. Toppvinet Rubicon är en typisk bordeauxblandning och räknas också som ett av landets ikonviner. Att det har lagringspotential noterade jag i december när jag hittade en 1991:a i Grands vinkällare. För 229 kronor får man ett stort vin som samtidigt är läckert, snyggt och njutbart där frukt och struktur är i absolut harmoni.

2007 Meerlust Rubicon. Mörk och tät blåröd färg. Stor, rik och fruktig doft av mörk, mogen frukt, stor karaktär av svarta vinbär, tobak, kaffe, nyanserad ton av rostad ek och lakrits. Fyllig, frisk med koncentrerad men slank mörk frukt, täta och fint polerade tanniner och inslag av fat, kaffe, tobak, saftiga svarta vinbär. Balanserad, nyanserad och lång eftersmak med mjuk fruktighet och diskret fatkryddighet.

Vinerna från sydafrikanska Springfield Estate har varit riktiga favoriter ett tag. 2012 ”Life from Stone” Sauvignon Blanc är absolut inget undantag.

På egendomen gör man vinerna så naturligt som möjligt men med medveten vinmakning och arbetar mycket med vildjästa viner. Resultatet är personliga, välgjorda viner men fin struktur. Denna sauvignon blanc kommer från en extremt stenig och mager vingård (därav namnet) som ger mycket liten avkastning och koncentrerade druvor. Man har till detta vin använt kultiverad jäst och låtit vinet vila på fällningen i över tre månader vilket ger en lite fet munkänsla. Riktigt bra vin med massor av karaktär som enligt uppgift ska vinna på flera års buteljlagring.

Mycket ljust gul färg med grön ton. Ganska stor men nyanserad doft av lime. gröna krusbär, passionsfrukt, aprikos och nässlor samt en tydlig och lite rökig mineralitet av knallpulver. Medelfyllig, mycket frisk och med en rik, fet fruktighet av passionsfrukt, aprikos, lime, citron och gröna äpplen. Lång, rik och balanserad eftersmak med fint åtstramande mineralitet.

Bara en vecka till nyår. Den stora bubbelfesten är med andra ord runt hörnet.

Inte alla har råd eller lust att lägga pengar på champagne. Det finns budgetalternativ men var inte dumsnåla och spara några tior på bedrövliga Chapel Hill. Tro inte vad vinskribenterna skriver – det är INTE ett fynd. Lägg till några tior och köp en billig cava, allt i sortimentet är bättre än det ungerska bubblet.

Riktigt bra alternativ är också mousserande vin från Sydafrika, så kallad cap classique. Samma typ av druvor och samma metod som i Champagne fast oftast fruktigare och lite feta men med bra syra. Senast in i sortimentet är Boschendal Brut Chardonnay Pinot Noir som är riktigt snyggt, rent och välgjort för under hundralappen. Får du inte tag på dettta vin kan du också prova Graham Beck Brut.

Ljust gul färg. Medelstor doft av mogen gul, gula äpplen, nötighet, kex och liten jästighet. Torr, frisk syra, ganska fyllig och fruktig smak med gul och mogen frukt, gräddighet, bröd, smörighet och frisk, mogen citrus. Balanserat, välgjort och snyggt med bra längd och rent avslut.

Producenten Boschendal är ansluten till WIETA. 

Ibland stannar man upp och undrar över namnet på ett vin. Varför heter ett vin från Sydafrika ”The Gunnar” och varför är det ett vikingaskepp på etiketten? Svaret är ganska enkelt (men lite långsökt). Familjen Gunn som grundade egendomen Iona kommer ursprungligen från Skottland och har spårat sina rötter till vikingarna. Gunnar var namnet på sonen till en vikingahövding.

Kan man bortse från det lite krystade namnet 2007 The Gunnar så döljer sig i buteljen ett riktigt trevligt vin av den klassiska bordeauxsammansättningen merlot, cabernet sauvignon och petit verdot. Egendomen ligger i det svala Elgin vilket ger vinet en slank elegans trots rik frukt och hela 14,5% alkohol.

Medelstor doft av mörka bär, svarta vinbär, läder, tobak, sot och mörka körsbär. Medelfyllig, mycket frisk smak med mörka bär, svarta vinbär, björnbar, mörk choklad, massor med mjuka tanniner, tobak och slank, sval fruktighet. Snyggt, välbalanserat med fint inflätad ekstruktur, stor drickbarhet och lång eftersmak.

Kul att få recensera ett vin av min gamla surfarpolare Miles Mossop. Se där. Helt osökt kan jag nu referera till mitt surfäventyr i Sydafrika. Härligt. 😉

Det är Sydafrika det handlar om när vi pratar om 2010 Tokara Cabernet Sauvignon som kommer från klassiska Stellenbosch. Vinet är inte en ren cabernet sauvignon utan här har blandats in även lite merlot och en skvätt petit verdot, en bordeauxblandning med andra ord. Det märks också på den bra balansen och komplexiteten i vinet. Att vinet legat 18 månader på ekfat märks knappt mer än i en liten ekkrydda och en avrundad struktur. Väldigt snyggt gjort för precis under hundralappen.

Ganska djupt körsbärsröd med litet blått inslag. Stor doft av mogna, mörka bär, svarta vinbär, körsbär, skogshallon, lakrits, antydan till vanilj, kryddighet och en viss mognadston med karaktär av kantarell. Medelfyllig, mycket fruktig med massor av mogna mörka bär, svarta vinbär, tydlig lakrits, frisk syra, mjuka frukt- och fattanniner som snyggt strukturerar upp vinet mot en lång smakrik eftersmak där kantarelltonen är ganska tydlig mot det friska avslutet.

För den som tänker på Sydafrika som ett ungt vinland som levererar prisbilliga viner måste 2005 Vergelegen Red vara något av en chock. Här kommer ett sydafrikanskt vin från en egendomsom producerat vin i 300 år och som kostar lika många kronor. Vinet är en klassisk bordeauxblandning, det vill säga ett vin av Bordeaux’ typiska druvor, i det här fallet cabernet sauvignon, merlot och cabernet franc. Smaken är också klassiskt elegant och välstrukturerad med en liten mognad. Att vinet legat nästan två år på ny fransk ek kan bara anas.

Djupt granatröd färg med en liten dragning åt tegel i kanten. Stor, frisk och något utvecklad men ännu ung doft av kaffe, sötlakrits, peppar, mynta, röda mogna bär och ett animaliskt inslag. Ganska fyllig smak med slank rödbärig frukt och mycket friska och ungdomliga syror, avrundade och täta tanniner, massor av salmiak, svarta vinbär, mynta, blodapelsin, lite läder, kryddpeppar och torkad frukt. Lång, komplex och smakrik eftersmak. Ännu ungt vin med potential för flera års lagring på flaska.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. 

När jag nyligen var i Sydafrika besökte jag bland annat det område som går under beteckningen ”Cape South Coast”. Det var lätt att konstatera hur väl det svalare klimatet passar att producera vita viner i världsklass. Topproducenten Thelema har också noterat detta och har därför investerat i vingårdar i Elgin under namnet Sutherland.

2011 Sutherland Sauvignon Blanc är riktigt bra med tydlig mineralitet och utan de överdrivna aromatiska toner som billigar sauvignon blanc i bland kan ha. Prislappen på 89 kronor är ett par tior för låg för den kvalitet man får. Ligger dessvärre på beställningssortimentet så man får planera sin törst.

Mycket ljust gul med gröna inslag. Ganska stor, frisk och nyanserad doft med tydlig och rökig mineralitet (knallpulver), mogen citrus, lime, gråpäron och gula äpplen. Medelfyllig, torr och mycket frisk smak där mogen citrusfruktighet balanserar de höga fina syrorna, gröna äpplen, kiwi, krusbär och viss örtighet. Lång ren och mineralstram eftersmak.

Öhmans Mat & Vin finns på Facebook också. Gå in och ”gilla” så får du blogguppdateringar och annat direkt i ditt facebookflöde. 

Detta bildspel kräver JavaScript.

Igår blev det för ovanlighetens skull ingen bloggpost. Jag var ganska urlakad efter alla upplevelser och sedan satt jag på planet och kom inte hem förrän sent igår eftermiddag. Kroppen är hemma men mentalt är jag delvis kvar på Afrikas sydspets. Det är dags att summera.

Vinerna. Syftet med resan var ju vinerna. Först som sist ska sägas att Sydafrikas viner inte ska dömas efter lågprisutbudet och volymvinerna på Systembolaget. Vin är billigt i Sydafrika, både i butik och på krogen, och man får mycket kvalitet för pengen. Därför är det tråkigt att prispressade plastpåseviner är vad de flesta köper. Det finns så mycket mer att hitta.

Jag har sedan länge haft en klockarkärlek till de de vita vinerna och speciellt chenin blanc. De klarhet till klarhet och man blandar gärna i lite semillon för fetma och kropp vilket bara gör dem ännu bättre. Den mycket örtiga och krispiga stilen av sauvignon blanc blir alltmer ovanlig då man  gärna fatjäser dem och ger längre kontakt med jästen för en bredare fylligare stil. Fetare stil har även mousserande methodé cap classique (eller MCC) som genomgående håller högkvalitet.

Sydafrika är ursprungligen ett vitvinsland där så sent som för tjugo år sedan 82% av arealen var gröna druvor. Det närmar sig idag 50/50 och de blå druvorna kommer i allmänhet från unga stockar vilket förklarar en del problem vinerna. Men det förklarar också så varför kvaliteten ökar dramatiskt i takt med att stockarna åldras. Det ska erkännas att jag varit generellt negativt inställd till de röda vinerna och ofta hittat en bränd, rökig bakelitton och störande beska. Inte en enda gång kunde jag notera detta under veckan och jag hittade till och med pinotage som jag gillade. Fantastiska blandningar av blå rhônedruvor hittade jag liksom komplexa bordeauxblends och riktigt bra pinot noir från svalare klimat.

Den som försöker dra sydafrikanska viner över en kam och säger att det saknas variation eller kvalitet har en hemläxa att göra. Jag har i alla fall sent om sider gjort min.

Landet. Sydafrika är precis så där fantastiskt som alla som varit där säger. Naturen är verkligen dramatiskt vacker, oerhört varierad med bergen ständigt närvarande, omväxlande väder tack vare Sydatlanten och Indiska Oceanen och ett rikt djur och växtliv. Variationerna är också stora på andra sätt. Underbart vackra vinegendomar och lyxiga hotell kontrasterar bjärt mot kåkstäderna man passerar utmed vägarna. Det är svårt att ta in misären där.

Människorna. Att säga att människorna i ett land är ”gästfria och vänliga” är en sliten klyscha. När det gäller Sydafrika är det svårt att hitta någon bättre beskrivning. Alla (med undantag för några surmuppar på flygplatsen) var otroligt öppna, fullständigt chosefria, vänliga, hjälpsamma och generösa. Från taxichaufförerna som glatt beskrev den sociala situationen i landet till vinmakarna som inte tvekade att berätta precis hur vinerna gjordes och bjöd på hemlagad mat.

Maten. Vi har bjudits på mycket goda mat under veckan. Att äta ute är busbilligt om man håller sig till enklare ställen och mycket överkomligt även på lyxigare ställen. Man håller stolt fram sin egna mattradition med influenser från det afrikanska, holländska, indiska och asiatiska. Klassisk är att tillaga maten i en trefotad gjutjärnsgryta (potjies) över öppen eld. En dröm för en lånkoksälskare som jag. Det är inte särskilt kryddstarkt men smakrikt, det är rustikt och enkelt, mycket kött, ofta åt det söta hållet och ofta kräver svenska smaklökar mer salt. Jag önskar jag hade haft mer tid att fördjupa mig mer, men i kväll tänkte jag laga en bobotie.

Engagemanget. Det som imponerade mest under veckan var trots allt det stora och djupa engagemanget från alla att hitta hållbara lösningar för vinindustrin. Medvetenheten om vitikulturens påverkan på den omgivande naturen och hur känslig den egna odlingen blir om man inte hittar ett samspel var slående. Uppslutningen bakom den nya etiska märkningen var också uppmuntrande. Läs mer om ursprungs-, hållbarhets- och rättvisemärkningen.

Arrangemanget. Jag var som tidigare nämnts inbjuden som gäst av WOSA. Förutom att vara en synnerligen aktiv och effektiv marknadsföringsorganisation för sydafrikanska viner är de också drivande i miljö- och rättvisefrågor. Mässan Cape Wine 2012 var bara en del av ett över veckolångt program till vilket människor från hela världen bjudits in. Även om själva mässan var av det mindre formatet så var arrangemanget i sin helhet enormt. Samtliga inbjudna hade individuella och varierade program med skräddarsydda provningar, besök, middagar och evenemang. Månniskor och bagage skulle bussas mellan hotell, gästhus och tillställningar i olika konstellationer kors och tvärs över landet. Inte en gång blev det strul och allt flöt obehindrat och smidigt beledsagat av glada leenden. Åtminstone var det så vi gäster upplevde det. Andra organisationer har mycket att lära av WOSA. Stort tack till alla inblandade!

Vännerna. Det var faktiskt lite tungt att lämna Sydafrika. Det kändes faktiskt som jag blivit kompis med flera vinmakare och framförallt hade vi blivit ett härligt gäng i den skandinaviska gruppen. Särskilt kommer jag sakna gänget i ”Old School Surfers ZA”. Ni vet vilka ni är. Hoppas vi ses snart igen!

Här är övriga inlägg från veckan i Sydafrika:

Kontrasternas Sydafrika

Hög nivå i Cape South Coast

Grönt tema i  Sydafrika

Mer grönt, majonäs på sushin och chenin blanc

Flytande sydafrikanskt guld

Sociala strukturer, riesling och tre tunga killar

Big Wine – Bad Wine?

Liten filmsnutt från Cape Wine 2012

Oberoende Swartland och gammal sauvignon blanc

Öhmans Vin & Surf

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag har utmanat mina rädslor. Har i veckan provat en hel radda pinotage och det gick bra. Jag har surfat i vithajstätt vatten och är nu en bad-ass-surfer-dude!

Jag har sedan jag i tidiga tonåren såg Hajen haft svår hajfobi. Jag har knappt kunnat se dem på bild och har till och med lite svårt för att bada ensam i insjöar och hemma i Öresund. Så när WOSA i samband med Cape Wine 21012 bokade upp mig på ”Wine & Surf Experience” så bestämde jag mig genast för att jag enbart skulle delta som åskådare. När vi slutligen hamnade på stranden med de surfande vinmakarna* så var det bara jag och en blek, frusen och skraj brittisk tjej som bangade. När hon ändå bestämde sig för att ta på våtdräkten kände jag ett tungt grupptryck och drog på mig en dräkt jag med. Jag kunde ju vara med på ”torrträningen” i alla fall. På något sätt sveptes jag med i stunden och av vinmakarnas/surfarnas entusiasm och plötsligt var jag på väg ut i vattnet. Först!

En fantastisk upplevelse att brottas med vågorna och brädan, försöka hitta den där perfekta vågen och hinna slänga sig upp och hålla balansen. Det ska med en gång sägas att jag inte stod upp på brädan, jag försökte inte ens. Det var tillräckligt svårt att hålla sig kvar liggande på magen. Jag lyckades fånga ett par vågor och den sista blev ”min perfekta våg”. Jag flög fram på den skummande vågkammen hela vägen in till stranden. En befriande härlig känsla och jag bara skrek rakt ut. Jag stapplade upp ur vattnet alldeles färdig, andfådd, skakig i kroppen men lycklig. Jag hade surfat och knappt tänkt på hajar alls. En ny upplevelse, en överkommen rädsla och jag har levt lyft på en vågkam i två dagar nu.

Efter vattenlekarna packade vi in oss i vinmakarnas bilar, åkte utmed den dramatiskt vackra kustlinjen, såg en val, letade fler vågor och provade viner under en fish & chips-lunch. Mitt under lunchen kommer Johan Reyneke in med ett par flarror och vill bara hänga med oss för att han är surfsugen och trött på alla besökare på vingården. Som en alldeles perfekt avslutning åkte vi till historiska Groot Constantia där vinmakarna från området serverade sina viner tillsammans med rätter de tillagade i potjies (trebenta järngrytor) över öppen eld. Trötta men upprymda checkade vi till slut in på otroligt lyxiga Majeka House. En dag att minnas mycket länge!

*Duncan Savage från Cape Point Vineyards, Gunter Shultz från Kleinood och Miles Mossop Tokara/Miles Mossop Wines.

Surfbilderna är tagna av duktige Raphael Cameron på Vanity Studios som också tar de flesta bilderna på Fredrik Schelins blogg.